Om fotograferande

Storheten besegrad!

Ni vet Björn, min kompis som spelat SM i Scrabble och som man trodde var omöjlig att besegra i Wordfeud? Han som inledde vårt första spel med att lägga "storheten" med alla bokstäverna som ett subtilt meddelande om sin överhöghet i ordspelens rike? NU HAR DET SKETT! Han har blivit slagen. Av ingen mindre än min fantastiska vän Johanna Wiman.

I förmiddags på fejjan:

Och såhär skriver Johanna per sms till mig:

"Nej men jag VÄGRAR gå på SM. Allt är ett misstag. Mina kollegor jämförde mig och situationen med en backhoppare som kallades the eagle, måste googla det". 

Givetvis har jag googlat det åt henne. Saxat från wikipedia:

Michael Edwards blev känd för allmänheten som ett resultat av sin speciella stil och dåliga resultat. Internationella olympiska kommittén och övriga backhoppare var dock inte roade. Dessa tyckte att han skämde ut sporten, vilket ledde till en regeländring, som kom att kallas "Eddie the Eagle-regeln". Regeln innebär att olympiska deltagare måste ha deltagit i internationella tävlingar och i dessa placera sig bland de 30 bästa procenten eller vara bland de 50 bäst rankade i världen. Det omöjliggjorde i praktiken att andra kunde ställa upp i olympiska spelen med så svaga meriter som Michael Edwards hade. 

Härlig uppladdning för Johannas SM-debut! Jag kommer i alla fall stå på front row och heja högljutt på dem båda, det är ett som är säkert. Och om de möts får jag nog välja underdogen Johanna, med sina "svaga meriter". (Enligt Björn var det för övrigt ordet LANDSORT, 130 p, som knäckte honom. Det kan man ju förstå. 130 p!)

Länkkärlek: Busmejl

Det finns en väldigt rolig sajt som heter Busmejl, där någon som kallar sig Kaj busmejlar folk som lagt ut annonser på blocket. Nu har det visat sig att det är Mikebike på Bloggfrossa som ligger bakom den, och jag är verkligen inte förvånad. Såklart är Kaj Mike, Mike är Kaj, de är enochsamma. Hade man ju kunnat lista ut liksom. Hur som helst är det väldigt kul, klickiklicki här och se själv!

Le partytrick.

Angående det här med akrobatiska övningar (som man inte klarar). Det nyss nämnda försöket slutade som sagt med ett sträckt lår, och jag har heller aldrig kunnat vare sig hjula (vilket ALLA andra tjejer kunde när man var 12-13) eller gå upp helt i brygga. Och jag minns en sommar i sommarstugan då jag övade på att stå på händer medan mitt ex och min mamma glatt gick på händer bredvid. Jag kände mig inte starkast i världen då om man säger så.

Men en grej har jag, ett partytrick som oftast imponerar på folk. Jag kan sitta på golvet och resa mig upp helt utan att ta hjälp av händerna. Hemligheten är såklart att flytta in fötterna så nära kroppen som möjligt och ställa sig rakt upp, men det verkar som att just detta är svårt för de flesta. Känner mig därför alltid väldigt stark och smidig när jag gör detta trick. (I själva verket beror det nog mest på att jag är ganska överrörlig, men ändå.) Jag brukar heller inte sträcka mig när jag gör det, en positiv grej.

Ganska så ovärt

Det här med att jag på filmkvällen hos Nicole i går skulle vara så himla käck och kolla om jag kunde stå på ett ben och böja knät tills rumpan slog i golvet och sedan resa mig igen (vilket tydligen ska vara nån sorts styrkeprov som de vältränade herrarna i kompisgänget skulle ha som ny målsättning för sin träning): Inte så smart, va? Med tanke på att svaret blev nej, det kan jag inte, och aj, där sträckte jag mig i låret.

Nu: ont i låret.

Den dära jordbävningen

Angående jordbävningen jag nämnde i förra inlägget. Det är egentligen inte alls en särskilt spännande historia, men såhär var det i alla fall: 

Vi var i Lima i Peru och det blev jordbävning en natt. Hela stan sprang ut på gatorna för säkerhets skull, hela stan utom jag och mina två kompisar. Jag minns att jag vaknade till lite bakfull och tänkte att "hm, något är lite konstigt här". Sedan somnade jag om. Det "lite konstiga" var förmodligen att marken skakade, men det förstod uppenbarligen inte en nyvaken svensk som jag. Vi förstod faktiskt ingenting alls förrän vi kom upp och såg att folk på vårt hostel ringde sina familjer för att tala om att de mådde bra. En kille från Australien frågade om vi ville låna hans mobil för att ringa hem. Och vi bara "eh har det hänt något?".

Sen blev vi lite sura för att vi missat hela grejen minns jag. Man vill ju kanske inte direkt vara med om en jordbävning, men om den ändå inträffar så vill man ju hellre vara vaken än sovande. Att hela marken skakar under ens fötter är ju inget man upplever varje dag.

Bokrecension: Den stygga flickans rackartyg

Såg ju Mario Vargas Llosa häromdagen på bokmässan och nu har jag läst färdigt de sista sidorna i hans "Den stygga flickans rackartyg".

Som de flesta böcker har den både plus och minus, men jag börjar med det som var bra. För det som var bra var riktigt bra. 

Jag sa till D vid kvällsmaten igår, efter att jag läst de sista sidorna samtidigt som jag slevade i mig thaimat, att man verkligen förstår varför han fått Nobelpris (med reservation för att detta är den första bok av honom jag läser). 

Två huvudargument för det:

För det första är det språket: Det är vackert men inte tungt, en perfekt balansgång. För det andra skildrar han tid och plats helt briljant. Jag älskar, älskar, älskar att boken utspelar sig på en massa olika platser; först i Lima på 1950-talet, sedan Paris, London, Tokyo och Madrid under decennierna som följer. Beskrivningarna av dessa städer är otroligt bra, kanske uppskattar jag dem lite extra mycket eftersom jag varit på dessa platser. Alla utom Tokyo, men dit ska jag ju snart. Det blev en extra dimension att kunna känna igen sig i gatunamn och stadsdelar och stämningar. Och så är det snyggt att uttrycken låter så tidstypiska, speciellt de som används i berättelsens början i Miraflores, finkvarteren längs Stillahavskusten i Lima. (Förresten var det i Barranco alldeles intill Miraflores som jag sov mig igenom en jordbävning en gång, men det är en annan historia).

Själva handlingen går kortfattat ut på att överklasspojken Ricardo förälskar sig i Lily, en flicka som dansar mambo och som har en massa hemligheter. Kärleken till henne övergår i en besatthet som följer honom hela livet och eftersom hon inte tycks älska honom tillbaka blir är det en ganska tragisk historia egentligen. Deras vägar korsas då och då, vid olika tidpunkter och i olika städer, men scenariot är alltid detsamma: Ricardo känner en gränslös kärlek till kvinnan som en gång kallades Lily, men får bara kortvarig uppmärksamhet tillbaka och det hindrar honom från att leva sitt liv fullt ut.

På ett sätt känns det lite befriande att det inte - som så ofta annars - är arbetarklasstjejen som kärat ner sig i överklasskillen och trånar efter honom trots att hon inte kan få honom. Den har man ju sett förut liksom. Men å andra sidan är det alltid obehagligt att läsa om ojämställd kärlek. Sexskildringarna i den här boken är obehagliga på det sättet, men det är kanske meningen. Man blir frustrerad över att Ricardo låter sig utnyttjas som han gör, och kanske också lite irriterad på att han kallar henne för "den stygga flickan" även när hon är över 50 år. 

Men i det stora hela: gillade den här boken mycket! Så läs den om ni inte gjort det, det är den absolut värd! (Och ni som läst den: vad tyckte ni?)

Yiiiha!

Pixbos första hemmamatch idag* och den slutade med 9-0-vinst. Nu kanske inte alla som läser här tycker att det är superintressant, men var bara tvungen att meddela för NIO-NOLL är ju ett helt sjukt resultat. Så jävla gött. 

(Och så satt det en massa trevliga flickvänner till några av spelarna i laget på läktaren, så nu "känner" jag några och behöver inte vara rädd att irra omkring bortkommen i Wallenstamhallen framöver. Yey! Har nog faktiskt aldrig ens varit där förut). 

* Alltså innebandy, alltså laget som min kille är tränare för.

Konstig konst del II.

Överlag fanns det bara två motiv (liten överdrift, men nästan så) på tavlorna på Louvren: Jesus och bröst. Här får ni ännu en konstupplevelse:

(Okej jag fattar att den föreställer amning. Och fontänen från bröstet som inte syns så bra på fotot, är kanske också naturlig (?). Men hur tänkte konstnären med trollet?! Man dör ju äckeldöden av hans blick.)

Ze nipple

Kollade igenom våra Parisbilder häromdagen, och den konstigaste bilden (från Louvren) var helt klart den här. Inte direkt sensuell, inte direkt vacker. 

Bokfrossa

Idag: Bokmässan med mamma, älskar bokmässan. Att gå redan på torsdagen visade sig vara ett smart drag, det är dagen för branschfolk vilket innebar lite färre människor att trängas med än under den hysteriska helgen. Dessutom fick vi gå in gratis tack vare Hanna, min kusins kusin som jobbar med att arrangera Bokmässan. Mer pengar över till böcker!

Och böcker blev det. Jag gick bananas och handlade 15 stycken, och en Vagabond-prenumeration. Den dyraste boken kostade 33 kronor, vilket fyndande! Nu riktigt längtar jag efter mörka höstkvällar och efter att inreda vårt burspråk (heter det va?) i vardagsrummet. Det ska bli en vadderad läshörna med tidningsställ och kuddar och ljuslyktor där man kan sitta och läsa och se ut över gatan. 

Köpte förresten också en färgglad randig pärm, jag tänker mig att det här med att starta eget företag (som frilans då alltså) blir mycket roligare om man har något färgglatt att sätta in alla tråkiga papper i.

Och så var vi med när kvällens Babel spelades in live, med Mario Vargas Llosa himself. Kul eftersom jag håller på och läser hans Den stygga flickans rackartyg just nu. Man hörde tyvärr inte riktigt vad han sa så jag kan inte berätta för er, men den som vill veta kan ju kika på Babel i SVT ikväll klockan 20.

Mina fynd.

Shake it baby.

Förstår att ni tror att det är jag på bilden.
(Det är det inte. Den är snodd från internettet.)
Men en fråga: kan man ha sådär tydlig delning
mellan de vänstra och högra magmusklerna?
Har aldrig hänt mig iaf.

Testade Body Jam ikväll med Nicole och Stina. Det var med viss nervositet efter att ha youtube:at vad Body Jam egentligen är. Kände att jag saknar den där bootie:n som man behöver ha för att kunna skaka loss ordentligt, det är sällan jag känner mig så oattraktiv som när jag ska göra höftrullningar och rumpskakningar och tvingas se mig själv i spegeln under tiden. Dessutom ståendes jämte Nico, som bara "jee, har en släng av black genes och ser mycket cool ut". (Är kanske inte så pk att skylla på hennes svarta gener, men jag har inget annat att ta till okej?)

Men hur som helst var det faktiskt kul. Inte tokjobbigt, men man blev svettig i alla fall och det är väl någon sorts minimikrav.

Plus: kom hem och såg att Lisa skrivit en massa snällt om mig, blev såklart mkt glad. Kolla in hennes blogg, den är sjukt rolig. Hon har just fått en liten bebis och bloggade exempelvis dagarna före förlossningen om förnedringen i att tvingas bajsa i en "vuxenpotta" eftersom hela badrummet var belamrat med hantverkare som vägrade att antingen ta paus eller bli klara. Mycket skojigt. För läsarna alltså, kanske inte lika för henne.

Dagens bild från ett främmande land, del 7: Schweiz

Marzili, Bern, Schweiz, augusti 2009.

Den här synen var det allra första som mötte mig när vi flyttade till Schweiz den där sommaren. Bilden är tagen den första dagen i Bern, staden som blev vårt hem i två år och som vi kom att älska. Och det här är faktiskt på riktigt fast det nästan ser på låtsas ut. Aare rinner från alperna och genom Bern, som en hästsko ringar den in stadens centrum så att centrum på ett charmigt sätt aldrig kan bli större. Det är vad det är, precis som allt annat med Bern. 

Det är något speciellt med att bada i Aare; man hoppar i på ett ställe, flyter med strömmen några kilometer och kliver upp där man känner för't. Ingen annanstans i världen har jag badat på ett så unikt sätt och ingen annanstans i världen har jag sett så swimmingpoolblått vatten i något som inte är en swimmingpool utan en flod mitt i en stad. Jag vet inte hur det är möjligt, men på något vis gör alperna att vattnet ser ut som i en saga. 

Det är just såhär års som jag saknar Bern som mest. Slutet av sommaren, när hösten greppat tag om Sverige och det fortfarande är lite värme och kontinental känsla kvar där. Såhär mot slutet av september brukade vi ta de sista doppen i floden och herregud, herregud vad jag saknar det. 

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Kan jag få låna era tummar lite?

För nu börjar Pixbos första match för säsongen (i innebandyns eliteserie alltså, och det spelar roll för mig eftersom D är tränare för Pixbo, för er som inte vet).

De spelar mot Helsingborg i Helsingborg och jag följer matchen på webbtv eftersom just den här inte sänds i vanlig tv. Och även om jag lagar lite mat och så samtidigt så håller jag tummarna jättehårt. Mycket roligare att vinna än att förlora ju. Ni kan väl hålla lite ni med?

Bloggala!

Den här dagen började riktigt dassigt. Jag var bara på så himla dåligt humör, morrade av frustration över datorkrångel och apatistirrade in i väggen ett slag. Mycket konstruktivt beteende som ni hör. När jag skulle cykla hem från en fotokurs regnade det såklart och jag frös halvt ihjäl. 

Men där och då vände det. D kom och hämtade mig i regnet, åkte och handlade Ben & Jerrys och the good things just kept on coming för vet ni vad som hände sen? Jag gick igenom posten och såg att brevbäraren droppat en glammig* bloggalainbjudan på hallmattan, och jag blev så himla hedrad och glad och förväntansfull och galasugen. Alltså: tack!! Läste i några andra bloggar om detta event i fredags och tyckte att det lät som världens roligaste grej, och sen fick jag ett mail om att postgången kanske går långsammare till Göteborg bara såru vet. Och då hoppades jag såklart att det betydde att ett brev var på väg hit, och så var det ju visst! Hurra! Mycket uppspelt! (Och ja, postgången gick visst långsammare hit för brevbäraren hade fått rätta till postnumret ;))

Det är två briljanta bloggare (den här och den här) som bjudit till fest och även om jag inte vet exakt vilka andra som kommer tippar jag på att det är en drös av er vars bloggar jag läser. Och alltså, det ska bli så himla himla skoj att träffa er på riktigt. Bara så ni vet. Har redan messat min bästis och sagt att jag kommer och våldgästar i huvudstaden den aktuella helgen, så count me in, see you soon osv!

* Det regnade små guldstjärnor när man öppnade, fatta hur fint.

Dagens bild från ett främmande land, del 6: Frankrike

Utanför Sacre Coeur i Montmartre, Paris, Frankrike, april 2011.

Det var april men sommarvarmt. Jag och D tog tåget från Bern till Paris, det var lika dyrt som att flyga men bekvämare och roligare för man fick se så mycket på vägen. Vi tog in på ett litet hotell i Montmartre och fick ett rum som var skevt. Det det lilla badrummet saknade både lampa och toalett, men det vägdes upp av att det var det enda rummet med en egen balkong på taket. På den satt vi varje kväll när vi kommit hem från restaurangbesök och drack vin, såg ut över takåsarna och delade på en sexbitarssushi som efterrätt. Det hann bli tradition på den korta tiden. På dagarna gick vi omkring i Paris och upplevde saker, och vi hade med oss en rödrutig filt som vi kunde landa på närhelst en park eller lite gräs dök upp. 
Det var fint med den där filten. En eftermiddag låg vid på den vid Sacre Coeur och åt crêpe au chocolat som vi köpt av damen på bilden, och jag minns att det var himmelskt gott.

Den som vill se en massa fler bilder från tjusiga Paris kan klicka här: såhär härligt var det!

(I onsdags körde jag förresten min bror och hans tjej till flygplatsen för de skulle åka just till Paris, och idag kommer de hem igen. Hoppas de har haft det lika bra på sin weekend!)

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Gitarr

Åh! D har plockat fram gitarren och sitter och spelar och sjunger. Det är underbart. Älskar gitarr. Älskar sång.

Gå på dejt

I fredags var vi ute och åt med vänner och på lördagkvällen hade jag och D tänkt att vi skulle gå och käka nånstans "bara vi". Typ gå på dejt. När vi bestämmer att vi ska göra det blir det nästan alltid såhär:

Vi pratar om det mycket på dagen. Vart ska vi gå tycker du? Vet du något mysigt ställe vi aldrig testat? Kanske ta någon restaurang med mat från ett konstigt land? Eller tapas? På mañana har de kannor med Mojitos! etc, etc, etc.

Sen, när det närmar sig, säger någon av oss* att vi ju också skulle kunna köpa hem sushi och kolla på säsong X av X (insert valfri bra tv-serie**), bara som alternativ liksom. Då svarar den andre mmm, vill du det hellre?, varpå den förste säger nej nej det spelar verkligen ingen roll, vad tycker du?, och person två svarar hm, vet inte. Vi bestämmer då alltid att vi ska "känna på det lite". 

Någon timme senare säger någon av oss jaha men då går jag och köper sushin då. Och så gör vi det.

Och alltså, det är ju sjukt gött att ligga hemma i soffan och kolla serier, älskart mer än det mesta faktiskt, men blir ändå lite bestört över tanken på att vi inte går ut och har romantisk kväll pratar om livet dricker vin på lokal ens nu, när vi fortfarande bor mitt i stan och ännu inte har några barn. Har en känsla av att jag kommer vilja spöstraffa mig själv i framtiden när jag tänker tillbaka på det.

* den här gången D.  
** den här gången säsong 8 av Entourage.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Vet ni, igår fick jag SEGELFLYGA! Skriver med versaler för adrenalinruschen har knappt gått över än. Det var helt sjukt.

Jag till Ålleberg utanför Falköping för att skriva ett reportage om veteranklubben där uppe. Min pappa håller på en massa med segelflyg och det var så jag kom i kontakt med ett gäng gubbar i 85-årsåldern som fortfarande har sina certifikat och flyger. En ska snart fylla 90 år! Jag tycker det är helt underbart, ingenting får mig så rörd som fina gamlingar.

Och de här gubbarna visade sig vara helt underbara, jag ville adoptera dem allihop som bonusfarfäder. Efter att ha flugit segelflyg i sextio år hade de tusentals gamla historier på lager som de stod och fnissade åt tillsammans vid den knallgröna landningsbanan på berget. De visade gamla bilder, tog varann i hand och hjälpte med viss möda varandra ner i de trånga små planen när de skulle flyga. Jag dog lite av finhet. 

Sen fick jag också flyga, i ett kalasfint gammalt Kranisch-plan som var byggt 1943. Jag fick kränga på mig en fallskärm (skräcken jag kände när de instruerade mig hur jag skulle öppna huven, hoppa ut och dra i handtaget om något gick fel: inte nådig) och sen klämde jag ner mig i det minimala utrymmet längst fram i planet. Piloten satt bakom mig utan glashuva över sig, och körde trots att han "inte såg så mycket". Jag skymde ju sikten framåt och vingarna satt just utanför hans plats.

Herregud vilken upplevelse det var! Jag skulle ju verkligen ljuga om jag sa att jag inte var rädd - det var jag ju - men det var framför allt otroligt härligt. Ett litet motorplan bogserade oss upp, det skumpade sjukt mycket, och på en kilometers höjd kopplade vi loss oss. Sen seglade vi omkring i 30-40 minuter, vilken frihetskänsla!

Men ja, rädd var jag ju som sagt. Jag har hållit på med dykning, flugit skärmflyg och klättrat i berg, men det här var på något sätt ännu läskigare, kanske för att man sitter i ett flygplan och har vetskapen att man måste ta sig ut om något går fel. Och att man kommer att behöva landa. Just landningen var jag sjukt nervös inför. Tydligen ska man glida ner i ungefär 60 km/h, men jag och min pilot kom dundrandes i 100 knyck. Det gick rätt fort kan man säga. Vi kom också in lite högt och fick "dyka" ner det sista. En vild gissning säger mig att jag nog tjoade ganska högljutt där ett par sekunder. Men ner kom vi!

Sixten och Larsa tittade på gamla bilder och mindes vinterflygningar i Åre och VM i Argentina 1963.

Sixten hade byggt ett helt eget segelflygplan när han var ung, "från scrach"! Han vägrade dock berätta hur många år det tog, han var rädd att jag skulle tycka att han var galen.

"Sudden" hade coolaste huvan och köpte sig ett eget plan för några år sedan. Här sitter han i Kranischen.

Här har Sudden just flugit en K8, som är ett enmansplan.

Tips från en schändiss.

Igår när jag var och fikade med Lovisa, en gammal gymnasiekompis, så berättade jag för henne om att jag ska åka till Japan och att jag planerar en massa frilansreportage att göra där. Plötsligt började en man vid bordet intill hojta en massa tips: Åh Japan, vad kul, då måste du åka hit, och hit, och DIT, och till den här butiken som är jättehäftig, komihåg det namnet nu, och i den här staden kan man bo i sådana här små hus, gör det! och jag vet inte HUR mycket bra tips den här människan hade.

Och så tänkte jag hm, honom känner jag igen. Men mest tänkte jag att jag måste ta vara på alla de där idéerna, och så bad jag om hans telefonnummer.

"Visst, Peter heter jag. Noll sju ....".

Och inte ens då förstod jag. Sen sa den hjälpsamme mannen något om att han hade haft turen att kunna allt om Japan när han var med i På Spåret, och DÅ trillade poletten äntligen ner. Min kändisradar alltså, den är inte den bästa om man säger så. Det var ju Peter Apelgren!

Korar honom härmed till trevligaste kändisen jag någonsin suttit cafégranne med. (Det är ju en ganska begränsad skara, visserligen, men ändå - han får högvinsten för sin trevlighet och sin generositet gällande restips).

Jueves

Älskar dagar som blir såhär bra. Först var jag supereffektiv, jobbade en massa, fick ett gött flow och jättemycket gjort. Sen bara: häng med mamma, kusin Sara och hennes gulliga gulliga barn i Trädgårdsföreningen i SOLSKEN. Jag åkte väldigt mycket rutschkana med Klara och höll på att käka upp henne för att hon var så söt. Och så sa hon "igen gång till!" varje gång vi hade åkt, mycket smart uttryck.

När det kom några regndroppar (för det gör det ju alltid) gick vi och mumsade i oss lite käk på franska cafét (sallad som bestod minst till hälften av ost, lycka) och sen gick jag iväg för att hjälpa Nicole välja glasögon som jag hade lovat. 

Det gick sådär, Nicole gillade mest det paret som jag och Martin tyckte var sämst. Men då anslöt Erik och tyckte välj en annan dag, vi går och tar en öl istället, och så gjorde vi det. Och satt ute. Den här dagen var som en sista suck av sommaren, och det var så jävla nice.

Storhet på wordfeud, aka piken

Kul att spela mot er alla, har massor av matcher igång nu! Med stor fasa addade jag också min vän Björn som varit med i SM i scrabble och som "tränar" med sitt scrabbellag en gång i veckan sedan kanske två år tillbaka. (Alltså på riktigt). Björn som kan ungefär alla ord i hela SAOL. Som sagt, det var stor fasa jag addade honom. Det dröjde en kort, kort stund, sedan kom hans första läggning: STORHET, 58p.

Wordfeud

Äntligen funkar det även på min iPhone. Vet inte vad som krånglade först, men nu har jag den: Wordfeud-appen. Är givetvis besatt redan. Vill ni spela mot mig så adda mig, mitt nick är johannalagerfors. 

Mycket farligt för arbetsmoralen, det här.

Gordon Ramsey's dvärg och grävlingen

Idag har jag och Martin ett litet frilanskollektiv i mitt kök. Martin högläser just nu nyheter för mig, och berättar i skrivande stund om en dvärgporrstjärna - vars karriär börjat ta fart eftersom någon upptäckt att han liknade Gordon Ramsey - som nyligen hittats "uppäten" av en grävling.

Jaha, där ser man. Och vad händer hos er då?

Röstfishing

Gunnar som skriver Heja Abbe-bloggen har utlyst en tävling där man kan vinna en biljett till Photoshop Day - ett fotoseminarium som jag superdupergärna vill gå på. 

För att vinna den behöver jag er hjälp, och även om jag tycker det är lite pinsamt att fiska röster här på bloggen så väger suget att få gå på fotoseminarium tyngre än skämskänslan. Tävlingen går ut på att man ska retuschera in ett djur i en bild man tagit (såklart en liten pik till årets naturfotograf Terje Hellesø som fejkat in lodjur i sina bilder och nu fråntas priset som årets naturfotograf).

Så snälla, snälla ni, klicka här och rösta på bild nummer 3! (Eller på den ni tycker är bäst såklart. Men helst bild nummer 3!)

Om att köttet inte blir blött

Ikväll när jag och min kära vän Nicole skulle åka till träningen var det någon form av storm här. Inte så ovanligt, nej, men likväl ganska drygt. Jag föreslog då (bönföll) Nico att ta bilen och hämta mig på vägen och det gjorde hon (phew!). 

Men eftersom hennes kille brukar tycka att hon är dum när hon åker bil så korta sträckor, för miljöns skull alltså, så fick hon liksom smyga ut med bilnycklarna i hopp om att han inte skulle se. I bilen hade vi följande konversation:

– Jaja men han kommer ju förstå att du tog bilen när han tittar ut och ser orkanen. 

– Nej nej, det kommer han inte. 

– ?!

– Nej, alltså, såhär brukar Martin säga om regn: "Huden är vattentät Nicole. Det är ingen som helst fara att cykla bara för att det regnar!"

Okej, bortsett ifrån det här med att det såklart ÄR jättedumt att köra bil korta sträckor och att M har rätt i det, kan vi väl bara enas om att argumentet huden är vattentät är ganska dåligt?!

Dagens bild från ett främmande land, del 5: Guatemala

Volcán Pacaya, Guatemala, Oktober 2006

Vi hade räknat fel på dag, den där dagen vi skulle lämna Guatemala för att flyga vidare till Nicaragua. Vi hade packat våra väskor, lämnat hostelet i Antigua och skulle just bege oss till flygplatsen när det gick upp för oss att vi inte skulle vidare förrän dagen därpå. 
Plötsligt hade vi en extradag i Guatemala, och jag var överlycklig. Jag var inte färdig med landet ännu. Den kvällen åkte vi tillsammans med några från hostelet till Pacaya, en aktiv vulkan två timmar från Antigua. I beckmörker beväpnade med små ficklampor vandrade vi genom skogen och uppför vulkanen, en och en halv timme tog det, och när vi kom upp såg vi ett hav av gulröd lava välla fram i mörkret. Vi kunde gå ganska nära men det blev snabbt olidligt hett – stack man en pinne alldeles nära lavan så fattade den eld. Lava liksom, lava! På nära håll. Det var konstigt, men en otrolig naturnära upplevelse, och jag minns att jag var så glad att vi hade räknat fel på dagarna och fick det där extra dygnet.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

11 september

Nine-eleven idag. Tänk att tio hela år har gått sedan de kapade planen flög in i World Trade Center - tio år som förändrat världen. Många vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till i New York den där dagen, men många vanliga, oskyldiga människor har också fått sätta livet till i kriget som följde efter attacken. Det ska man inte glömma. Låt oss minnas dem alla. 

Precis som alla andra minns jag exakt vad jag gjorde när det hände. Jag hade just börjat gymnasiet och den eftermiddagen hade jag varit med halva klassen på KTB och läst gamla tidningar i deras arkiv, såna där microfilmer eller vad det heter. Vi satt på McDonaldsen på Avenyn när min kompis Sofia ringde från skolan och sa att ett flygplan "hade kört in i Pentagon". Just när hon sa det var jag och kompisarna inne i ett sånt där skrattanfall som bara 16-åringar kan vara, vi skrattade och fnissade och skrattade. Att höra att ett flygplan hade krockat med ett hus fick oss att bryta ihop igen - det lät ju inte klokt. Sofia sa bara "Det är på riktigt, ta dig till en TV" och så gjorde vi det. Och då förstod vi. 

Det var inte Pentagon vi såg på TV:n, det var World Trade Center, men det var omöjligt att inte direkt förstå allvaret. Visst hade terrorism funnits i olika former i urminnes tider, men det här var ändå något nytt. Världen blev sig aldrig riktigt lik efter den dagen. 

Vad gjorde ni den 11 september 2001, när ni fick höra vad som hänt?

Ground Zero, New York, i slutet av maj 2010.

Martins inflyttningsbaluns

Mycket skojig lördagskväll igår! Min vän Martin som nyss flyttat till en andrahandstrea i Majorna hade inflyttningsfest. Han delar lägenheten med en mexikansk tjej och eftersom facebookeventets bild föreställde en Tequilaflaska med skojig hatt gick vi bananas och körde på Mexikotema fullt ut när det kom till inflyttningspresenter.

Det här fick Martin:

* En stor elektrisk plastkaktus som lyste och skiftade färg. 

* En röd indianväska

* En porslinsfigur föreställande en fotbollsspelare (med Johanna W:s motivering om att "man ju spelar fotboll i Mexiko")

* Ett instrument som det var väldigt, väldigt oklart hur man skulle spela på. 

* Ett dött marsvin med bilder på. 

* Vinylskivan "Tijuana party", som bland annat innehöll låten Chi-chi-chihuahua, vilket vi tyckte lät lite som Cha-Cha-Chapmans torg, en låt av Martins band The Shallows. 

* En paprika

* En påse tacokrydda

* Spanskkursboken "Por Supuesto"

* En flaska vin där Martina strukit "Chile" och skrivit "Mexiko". 

* Samt, naturligtvis, en flaska Typ Mojito.

Före festen kom Johanna, Erik och Martina hit och vi drack vin, beskådade presenthögen och slog in allt i tidningspapper. (Johanna och Erik har fixat de flesta presenterna och ska ha det största berömmet!)

Här är marsvinsskinnet, tror Johanna W var mest nöjd med det inköpet faktiskt. Prislappen: 40 kr, satt kvar på baksidan.

Martina höll upp den fantastiska skivan som vi senare kom att dansa till.

Vi satt i min soffa och slog in alltsammans innan vi åkte till festen.

Johanna klippte lösmustscher till oss, det var som att hon var född till det. "Äntligen har vi upptäckt vad du är bra på!" utbrast Martina. Johanna är ju väldigt bra på många andra saker också, men det här skulle kunna vara området där hon briljerar som allra mest. Ni ser ju, genialiska mustascher! Min var buskig nog att täcka hela munnen.

När vi kom fram möttes Martin av den här synen, och en skojig mex-låt spelades från någons iPhone. Vi kände oss som de skojigaste gästerna på festen.

Martin blev svinglad för presenterna som ni ser.

Plötsligt var alla gäster borta och vi var sist kvar. Jag och Erik hängde i köket. Den mexikanska tjejen som bodde där gick och städade, och tänkte nog att festen var slut. Johanna och Martin dansade som fanns det ingen morgondag.

Ylandet.

Om jag är ensam hemma en kväll börjar jag ofta sjunga väldigt, väldigt högljutt till musik. Jag har en jävla pipa ska ni veta, det låter liksom... ja, högt. Det gör att grannar ibland hör.

När vi bodde i Bern kom grannarna som bodde under oss (ett ungt par) upp för trappan inte en, utan två, gånger och klagade lite snällt för att de inte kunde sova. Det skämdes jag så mycket över att jag inte vågade säga något till David. Fast han vet om den ena gången, för då var han till och med hemma. (Jag försökte gömma mig och tvinga honom att öppna dörren men han vägrade.)

David tror förresten att han har hört det där "högljudda" sjungandet, att han vet what its all about, men alltså, det har han inte. Ibland säger han "oj" när jag börjar pipa lite ljudlöst till radion eller så, och man bara eeeh, tror du det där var något?

I vår lägenhet här i Göteborg är det sjukt olyhört (tror jag) så nu kör jag i alla fall på igen, älskar att yla. Inga grannar har reagerat, plus att min rockstjärna till bror har bott här ett tag med sin kompis och inte heller då kom någon och gnällde. Antar att det betyder att det inte går att störa grannarna här, yey!.

På tal om grannar: en gång hade jag en som inte hade något alls emot sång, tv-ljud eller musik, men däremot fick hon huvudvärk när jag "gick" på golvet i min lägenhet (!). Hon var inte alls arg, men väldigt... uppgiven, och föreslog på allvar att vi skulle "kompromissa". Den kompromissen innebar att jag skulle "hålla mig helt stilla" mellan 22 och 07. Vad hon skulle bidra med i kompromissen framgick inte. Detta är bland det konstigaste jag har varit med om.

Och och och, en annan gång, i en annan lägenhet, hade jag faktiskt en granne som hörde mitt ylande och som kom ner och frågade om jag ville bli sångerska i hennes band*. Och hon var inget freak, utan en helt normal 35-årig tjej. Tror inte att hon kunde avgöra genom väggen om det lät bra eller inte, men ändå!

(* OBS. Ej lögn!)

What's wrong with Stockholm?

CNN:reportern Brendan Francis Neewnam skriver en liten kärleksförklaring till Sverige och Stockholm. Läs gärna, dels är det ju härligt att göra att man bor i ett fantastiskt land, om än i en annan stad, men framför allt är det härligt att läsa så välskrivna resereportage!

Dagens bild från ett främmande land, del 4: Kina

Cloisonnéfabrik, Beijing, februari 2006

Beijing är en stad jag verkligen älskade, allt var så annorlunda och mystiskt dimhöljt och rikt på historia. Jag och min familj var där 2006 och en morgon åkte vi ut på landsbygden för att besöka Andarnas väg och Minggravarna där de gamla kejsarna från Mingdynastin fått sin eviga vila. På vägen stannade vi vid en liten fabrik där man tillverkar föremål med den klassiska Cloisonné-tekniken. 
Vi klev in i det dunkla rummet och omedelbart brände det i ögonen på oss. Det luktade mycket skarpt och man kan bara föreställa sig hur skadligt det måste vara att arbeta under sådana förhållanden. Att tillverka Cloisonnéföremål är ett hantverk som går ut på att man löder fast små trådar på ett metallunderlag, ofta koppar, och sedan fyller man utrymmet mellan trådarna med olikfärgat glaspulver. Vasen, armbandet eller vad det nu kan vara bränns i en ugn, och så fyller man på med mer glasmassa, slipar och bränner igen. På riktigt exklusiva cloisonnéer upprepas proceduren hundratals gånger.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Bad balance

Kan vi prata lite om det här med Body Balance? Jag kan för mitt liv inte få till det passet. Det brukar alltid börja med att jag har svårt att komma över att ledaren säger att vi ska "känna hundpositionen" eller "gå tillbaka till halv hund" (halv hund?!). Sen blir jag uttråkad. Sen får jag skitont i låren för att det är jobbigt att stå still så länge i samma pose, har för otränade lår obviously. Sen blir jag inte trött någon annastans i hela kroppen, fast att jag gärna vill bli trött. Det är liksom därför jag tränar. Blir heller inte andfådd eller svettig.

Detta toppas med att instruktören efter passet kommer fram och frågar heej, hur kändes det för eer? så att man får plocka fram sitt falskaste leende och bara joo, jättebra, men jag har lite överrörlig kropp så det där är inte så skönt för mig men det är ju såklart inte ditt fel, jag gör säkert fel, lovar att ge det en chans till fast man tänker hell no.

Alltså, är det fel på mig eller känner ni samma förakt/oförstående som jag inför denna harmonins träningsform? (Tacka vet jag spinning, löpband, pump, combat, gym, aerobics eller vadsomhelst.)

Harmoni förresten, lyckades inte riktigt ta med den harmoniska känslan hem som instruktören sa att vi skulle: ramlade istället direkt klumpigt över en golvljusstake som gick i tusen bitar.

_____________________________________

(PS. Och så den lite mindre gnälliga versionen av dagen: Har ätit caféfrukost med briljant kusin och gullat med hennes bebis, frilanshängt med Martin (jobbat ganska effektivt), fikat med Anna H och dessutom träffat en bloggvän IRL: Karins Trattoria-Karin. För hon har köpt en kamera av mig. Mycket trevlig person! Mycket skoj att träffa bloggmänniskor på riktigt.)

Sak jag är dålig på:

Att skriva när min deadline inte ligger väldigt snart i tiden. Går tydligen inte. Är väldigt bra på att äta glass, turkisk peppar, läsa bloggar samt att bara lägga ner huvudet och sova en liten stund (!) istället.

Dagens bild från ett främmande land, del 3: Danmark

Någonstans i Danmark, juli 2005.

En sommar för länge sedan åkte jag och J på roadtrip i Danmark. Vi åkte runt i den lilla röda Ford Fiestan, tältade och lagade mat i stormkök och drack vin på stränder längs hela vårt grannland. Danmark var fint, och finast av allt var havet.

Måleri målera

Bra grej med att bo i hyresrätt: När man får ett ryck och vill måla om så kan man göra det gratis. Vi ska måla om hela lägenheten för att få bort störiga skruvhål och annat, och förutom att hyresvärden skickade hit hantverkare som fixade köket (blev jättefint) har de också låtit oss hämta färg, penslar, rollers, spackel, täckpapper och annat helt gratish på färgaffärn.

Det som krävs av oss själva nu är bara att vi tar tag i projektet. Flyttar undan möbler, tejpar och börjar måla. Och man frågar sig: Kommer det att ske redan ikväll? Eller i morgon? Den här veckan? 

Ingen vet. Spänningen är olidlig. 

Förresten, ni kan få tycka till om en grej. Såhär ser vårt sovrum ut nu (fast eh, mycket stökigare, och vi har numera även klämt in ett skrivbord med en tv på där tvättkorgen står på bilden). Det mesta ska förbli vitt härinne, men vi tänkte bröka på med en grön fondvägg på väggen till vänster, så att varje nattsömn blir en avkopplande naturupplevelse. Och då uppstår ju det här med att välja rätt grön nyans. Jag tänker att det måste vara en varm ton som inte skär sig mot det olivgröna som finns i ganska många av våra påslakan, men den får heller inte blir för gulbrun. En diarré på väggen har ju ingen mått bra av. Och så försöker jag ta med klassikern "det blir alltid mörkare på väggen än på det lilla färgprovet" i beräkningen.

Vad tror ni om förslaget nedan? (Det är färgen S 3040-G50Y, från Nordic Colour Systems).

Helgen då S fyllde 40 och vi kom till svamphimlen

Igår fyllde min kusin Stefan 40 år och det firades med ett jättekuligt kalas i deras trädgård i Harplinge.

Många höll tal, tex hans syrror som var utklädda till fåglar. Oerhört tjusiga!

Jag hade gjort en tavla av några bilder jag tagit av Stefan och hans dotter Maja.

Efter festen åkte vi till Bexet (sommarstugan alltså), och idag skottade vi lite grus under den nya friggeboden. Vad vi gjorde mer? Plockade TIO LITER KANTARELLER. Mest trattisar. Fatta, tio liter. Och vi slutade inte för att svampen tog slut, utan för att det inte fanns mer plats i våra bunkar och tröjor.