fredag 25 november 2016

Those little moments

Vi var på Pustervik igår och såg Goat. Det kändes extra glammigt eftersom vi på torsdagskvällar vanligtvis brukar träna städa storhandla. Goat var så bra, så balla med sina konstiga masker, och det var så härligt att mingla runt på lokal med en öl i handen bland alla människor, få syn på sin kille och bara: !!. Honom får jag gå hem med i kväll. Honom får jag gå hem med alla andra kvällar i resten av mitt liv. Stå där i folkmassan och titta mot scenen och andas in hans doft precis vid halslinningen på tishan. Stryka översidan av mina fingrar mot den lena huden på undersidan av hans underarm. Axel.

Axel. Axel. Axel. Alltid, alltid du.


(Och sen, när vi gick ut, och han sa "Kände du också att vår hud var i total harmoni? Det var som när man sover med Nils, att ens hud har exakt exakt samma temperatur som hans så att man liksom är som en enda. Det är vackert ju!". Och ja, jag kände det. Kunde inte tänka på annat. Livets små stunder alltså.)

måndag 21 november 2016

OTW20

On a more positivt note var jag i Stockholm i helgen! Vår byrå fyllde 20 och och hade stor fest för 300 gäster på Scenkonstmuseet. Bra ladd när vd:n skickade ut ett mail dagarna innan: "Kommer det att finnas fotobås på festen? Ja. Kommer det att finnas lustgas på festen? Ja."

Det fanns också specialbryggd öl, som var god. Hade en mycket rolig kväll. Maxade resan genom att stanna kvar ett dygn till och fika med Malin och Emma, och sen bo hos Axels syster Linnea. Efter att ha mölat godis och chips i soffan hos henne gick vi och åt magisk sushi på Barbro, och sen drack vi öl. Det var underbart att prataprataprata utan närvarande barn eller andra potentiella avledande moment. Så nöjd.

lördag 19 november 2016

Om känslan av ett steg fram, tre steg tillbaka

Så många blogginlägg jag skrivit i huvudet den senaste veckan. Om valet, om att 2016 var året då alla folkomröstningar gick fel. De rasistiska strömmarna i Europa. Brexit. Nejet till fredsavtalet i Colombia. Trump som president för världens enda stormakt. Jag får svindel när jag tänker på vad det sistnämnda kan/kommer att innebära och känner att jag måste sluta underskatta risken för att saker ska falla ut på det här sättet när det väl gäller.
När SD kom in i riksdagen 2010 blev jag chockad, men jag var helt säker på att de inte skulle överleva nästa val. För de hade ju inget att komma med, gjorde bort sig gång på gång på gång. Nästa val fick de 13 procent. Och nu, stöd av 20 procent i opinionen? Jag förstår inte hur det är möjligt, men jag inser att vi måste inse att det är det. Trump började som ett populistiskt skämt, men nu är det ju allvar. Jävlar, vad det är allvar.

Men vad ska vi göra då? Hur kan vi göra? Byrån jag jobbar på har den fina förmånen att samarbeta med Hellbjörn/Schedwin, ni vet Maria Hellbjörns feministiska normkreativa kommunikationsbyrå. Träffade Maria på jobbet häromdagen och vi var ungefär lika matta båda två av valresultatet - det är så lätt att uppgivenhetskänslorna kommer. Här sitter jag på min lilla feministiska byrå, till vilken nytta? sa M. Vad gör 100 års global kvinnokamp om en person ska komma och nedmontera rättigheterna bit för bit? Den känslan.

Jag har en kompis som jobbar i ett väldigt mansdominerat sammanhang, som igår kväll fick veta av en kollega att ryktet går att hon bara är "inkvoterad för att hon är tjej". Detta är en kvinna som är så otroligt kompetent, som jobbar stenhårt, alltid levererar på toppnivå, tar ansvar för sådant som kollegor/cheferna missat och som senast häromdagen blev ombedd att vara chef över ett jättestort projekt som kommer framöver. För att hon, som chefen sa, var den han litade mest på för det. I stället för att få gratulationer för detta fick hon alltså veta att folk på arbetsplatsen fortfarande, efter flera år då hon inte gjort annat än levererat bra, snackar om snubben som "borde fått jobbet" istället för henne. Att han hade behövt "byta kön" för att ha en chans.

En annan kompis som jobbar på en annan arbetsplats, och som också är kvinna, har en gång blivit ombedd att "anpassa sin ambitionsnivå" till en nivå som kollegorna var bekväma med. För de tyckte det var "jobbigt" att hon ville för mycket, att hon hade så höga ambitioner med arbetet och ville så mycket med produkten de jobbade med. Det blev jobbigt för dem för att det fick dem att framstå som lite sämre, lite latare, i jämförelse. Så de klagade till chefen. Som tog upp detta på lönesamtalet, som ett minus: "du har inte lyckats riktigt med att anpassa din ambitionsnivå efter gruppen".
Som kvinna måste du vara jävligt kompetent, kanske extra kompetent, för att ingen ska kunna tvivla på att du är rätt person på posten. Men du får inte vara för bra, för då rubbar du maktstrukturerna och då kan det bli väldigt obekvämt för en del. Uppenbarligen. Det är inte lätt att vara rätt i den här världen, om en säger.

Och ja, vad vill jag säga med detta egentligen? Att det är skrämmande att Trump blev president? Ja, det är det. Men det är också skrämmande att det är så himla lätt att tro att vi kommit så långt med jämställdheten och rättvisefrågorna, och vila i det. Det finns så många rättigheter många av oss tar som helt självklara, men som i ett historiskt perspektiv kommit till oss alldeles nyss, efter generationer av hård kamp. Och som kan försvinna igen i ett huj.

Det får vi aldrig glömma. 

onsdag 9 november 2016

HJÄLP!

Vaken i soffan, valbevakar. Har panik nu. Det sista en av mina bästisar skrev på sms igår kväll var typ "Läskigt val detta, men jag skulle ändå bli chockad om Trump vann". Jag höll med. Kändes ganska säkert såhär i sluttampen trots allt. Min kompis påpekade att det här med att USA sannolikt snart har (hade??) en kvinnlig president för första gången någonsin ändå hamnat i skymundan, men hur stort och viktigt det ändå är.

Jag och A ställde klockan på 04 och nu sitter jag här i soffan under ett täcke med ren och skär skräck i magen. Trodde jag skulle vakna till att få se USA få sin första kvinnliga president, men istället vaknar jag till "Trump leder stort" på alla kanaler. Det kan väl inte bli så att en rasistisk sexist utan minsta politiska erfarenhet ska leta världens mesta stormakt? Det kan bara inte vara möjligt. Har samma chockkänsla nu som när SD fick 13 procent i förra valet. 

söndag 6 november 2016

Novembermood

Så gick en långhelg. Vi hade den enda tidningsfria lördagen på hela året förutom sommar och jul så jag passade på att ta ledigt torsdag-fredag. Eller kompa ut två dagar rättare sagt. För att ha det gött och bli av med min sedan en månad tillbaka extremt envisa följeslagare – halsviruset från helvetet. Hade det gött! Blev inte av med halsviruset.

I onsdags kväll skulle vi ha gått ut och ätit med min brolla plus tjej, men Axel blev sjuk så jag gick ut med dem själv. Vi sparade ursprungsplanerna till när A kan vara med men käkade svamppastan på Hagabion istället, vilket alltid är en bra idé, och sen drack vi bubbel på Olssons vin. Vilket också alltid är en bra idé.
På torsdagen vi åkte till Bergsvik och min svärfar panerade getost (apropå bra idéer liksom) och Axels syrra var hemma från Stockholm. Det regnade sjukt mycket kallt regn hela tiden tills det kom varningar om snöstorm på lördagen. Då åkte vi hem, för vi har bara sommardäck på bilen.

Idag kändes som en bonusdag och vi åkte på brunch hos Ted och Mania som precis flyttat till ett sånt himla fint parhus i Nödinge. För att förstärka idyllen promenerade tre rådjur förbi vardagsrumsfönstret medan vi åt banana pancakes och eggs benedict. Och sen åkte Axel till Stockholm med ett tåg som mot alla odds rullade iväg (det är ju ändå lite, lite snö på marken, menar jag) och jag och Nils tog en lugn kväll. Jag med sjukt mkt huvudvärk och förnyat (?!!) halsont. (Okej ska sluta gnälla på förkylningen snart men det känns så orimligt. Har inte kunnat träna en milimeter på en hel månad. Har sån rethosta att inälvorna byter plats med varann och inget händer, längtar efter slemhosta istället så att det blir någon form av action/framsteg.) Långt värre än förkylningen är dock att pappa har fått kärlkrampskänningar igen och kollas upp på sjukhuset över natten. Min lilla papi. Han lät dock väldigt pigg och glad och allmänt pepp i telefon nyss, så jag tänker att detta kommer lösa sig. Han är i de godaste av händer. Så måste måste måste man tänka, ju.