måndag 28 februari 2011

Mycket tid, ingen elefant.

Ehm, trots att jag hade massor av lediga timmar idag blev det ingen elefant, jag har inte ens ställt upp symaskinen. Så någon bild på en orange liten retrovän kan jag tyvärr inte bjuda på (idag iaf). 

Jag har heller inte skrivit klart de två reportagen jag planerat, eller slängt soporna, eller gått till glasåtervinningen, eller förvandlat vår balkong till en somrig blommig oas.
Det jag hunnit på en hel lång dag är:
  • träna med S
  • kolla massor av serier
  • maila blodcentralen i Göteborg och fråga om man får ge blod trots att man haft denguefeber (blev plötsligt sugen på att ge blod, lite konstigt kanske)
  • samt börja lite, lite i ena änden på en av texterna
Det var allt. Jag antar att det handlar om prioriteringar (och det var ju rättså skönt med en slapp dag, det var det ju), men var tar tiden vägen? Ingenting får mig att bli så handlingsförlamad och ineffektiv som att ha "en helt ledig dag" on my hands. Märkligt egentligen.

Är förresten gräsänka för tillfället och tycker att D kan komma hem igen så vi kan kolla How I met your mother och Lyxfällan i sängen och somna ifrån dem mitt i avsnitten. Inte alls samma sak att göra det själv ju.

Mmm... elephant softies!

Har blivit plötsligt besatt av sybloggar och tanken att sy gulliga saker i superfina färgglada tyger. Typ ugglor och giraffer och sådant. Längtar lite efter att skaffa ungar så att jag kan sy en massa finheter åt dem.

Är till exempel ohyggligt sugen på att sy elefantduon Tilly och Tommy från Retro Mama. Ska i eftermiddag, om det hinns med, våga mig på ett försök utan mönster. Hoppas att min hjärna ska lyckas klura ut hur man syr den alldeles på egen hand. Återkommer med resultat. (Kanske.)

söndag 27 februari 2011

Det går bra ändå.

Matchen i torsdag slutade tyvärr i förlust för Köniz, men de bjöd på en sjuhelvetes show när de skakade om Tigers genom att ta igen ett massivt 0-7-underläge till 6-7 under den sista kvarten. Stiligt jobbat. Det är såklart trist att säsongen är över, men vi försöker fokusera på att det nu blir en massa ledig tid för David och att vi kan fylla den med roliga saker.

Den planen har för övrigt börjat bra: I fredags kväll var vi på födelsedagsfest hos Helena som fyllde 25, med efterföljande öl på stan. I lördags drog jag, Sofia, Therese och Elin till Bernaqua för att lyxa oss lite med bastubad och avkoppling, och på kvällen såg jag och David Black Swan (mycket bra film) på bio med Sofia och Andreas.

Bernaqua är förresten ett väldigt spexigt badhus med spaavdelning, jätteroliga vattenrutschbanor, utomhuspooler, vattenbio och en sjuk stor mängd olika bastubad med unika och vackra inredningar. Ett hett tips för er som bor här i krokarna!

(Bilder snodda från bernaqua.ch)

onsdag 23 februari 2011

...på det sjätte (fjärde) smäller det!

Efter två år av innebandyjoxande här nere har vi plötsligt kommit till dagen som kan innebära den allra sista matchen för David som Floorball Köniz tränare. Slutspelet drog igång förra veckan och Köniz möter - precis som förra året - Tigers i kvarsfinalen. Ett starkt bonnagäng från vackra Emmental utanför Bern. Det är bäst av sju matcher som gäller och de tre första såg ut såhär:

1. Bortamatch. Blev svinjämt och Köniz förlorade i förlängning. 
2. Hemmamatch. En Tigersspelare slog sönder fem (!) tänder på en kille i Köniz, sen funkade ingenting och Köniz förlorade med 2-12. 
3. Hemmamatch. Ungefär samma som match ett, det blev oavgjort och förlängning som Köniz oturligt nog förlorade. Mycket störigt.

Så vid en eventuell förlust i morgondagens match är det slut. Mycket, mycket konstig känsla. Mest för David såklart, men för mig med. Det gick så himla fort här på slutet, det var ju alldeles nyss vi hade evighetsmånga månader kvar i alplandet, nu är det snart bara två. TVÅ. (Men det kommer bli två grymma månader med massor av besök och roligheter, icke att förglömma, som min gamla samhällskunskapslärare skulle ha sagt.)

Anyho, såhär gick snacket från Davids mun inför slutspelet (artikel från Der Bund):


Det går bra att hålla tummarna lite i morrn kväll (torsdag) runt åttasnåret, och vill man följa matchen via Livetickern (man ser bara målen och i skrift vad som händer, ingen bild) kan man klicka här.

måndag 21 februari 2011

GP-reportage om Marockos del av händelserna i arabvärlden.

Första reportaget från resan publicerades i GP igår och handlar om hur Marocko påverkas av de pågående händelserna i arabvärlden. Om varför regimens styre (och den konstitutionella monarkin som system) skulle kunna vara en grogrund för revolution även här, men också om vad som skiljer Marocko från de revolterande grannländerna.

(Klicka på bilden för att kunna läsa.)

fredag 18 februari 2011

Ett litet egoinlägg.


Läser i DN Debatt att Marocko sedan attacken mot en manifestation i Laayoune i november "inte tillåtit varken internationella fredsobservatörer, politiker eller journalister att komma in i Västsahara". Men jag vet minsann två journalister som lyckats ta sig dit...! Känner mig nu mycket nöjd med detta. 

(Ursäkta att allt jag skriver om/diskuterar/tänker på just nu handlar om Västsahara och fisk, det bara blir så. Det får handla om fisk ett litet tag till, okej?)

tisdag 15 februari 2011

Rapport #4: Om att vara spanad på av polisen och ha en ryggsäck som luktar fisk.


Nu är jag hemma igen med otaliga fascinerande upplevelser i bagaget. Att resa till och jobba i det ockuperade Västsahara innebar – precis som vi räknat med – en hel del svårigheter. Bland annat blev vi förföljda av säkerhetspolisen och det var därför jag kände mig tveksam till att blogga om resan medan vi var kvar där. Trots allt detta har vi lyckats göra allt vi ville och faktiskt mer än så, vilket är en stor lättnad. 
Jag tar det från början, eller rättare sagt från ankomsten till Västsahara. De första dagarna i Dakhla hade vi till vår egen förvåning inga som helst problem. När vi landat uppgav vi i passkontrollen att vi är journalister och efter en del frågor kunde vi glida igenom och åka till vårt hotell – det lyxiga med gigantiska rum och en massa röd sammet. (Att det ens är en passkontroll är ju för övrigt intressant, om Marocko nu anser att Västsahara tillhör dem borde de ju inte kolla pass som vid utrikesflighter. Bara en parentes).  


Den militära närvaron i Västsahara är mycket stor och det märktes tydligt även om stämningen i staden är väldigt lugn. Överallt syns säkerhetspolis och militär, totalt är fler än 160.000 marockanska militärer positionerade i området för att hålla kontroll. Att få besök av journalister som vill skriva om situationen är förstås inte alls populärt hos regimen. Flera av dem som rest dit - både journalister, EU-parlamentariker, studenter och andra - har gripits och slängts ut ur landet, fått sitt material beslagtaget etc.
Det var skönt att ha gott om tid, första dagen gick vi mest omkring för att känna in Dakhla och människorna där. Vi anmälde till och med vår närvaro till myndigheterna, som lovade fixa oss en auktorisation vilket givetvis inte skedde. (Inte heller i Rabat hade vi lyckats få något officiellt tillstånd. Myndigheterna lovar och lovar men har uppenbarligen aldrig haft någon avsikt att ge ut något sådant.)


Det vi ville skriva om i Dakhla var EU:s fiskeavtal med Marocko och framför allt hur det påverkat det sahrawiska folket. EU köper sig rätten att fiska i Västsahara trots att Marockos ockupation ses som illegal av både EU själva och FN – en mycket moraliskt tveksam politik som självklart styrs av ekonomiska intressen. Frågan är extremt känslig för Marocko och det är därför svårt att hitta människor i Västsahara som vågar prata öppet, men ändå har vi haft tur hela tiden och gång på gång dykt på intressanta människor.
En dag när vi försökte förklara för en taxichaufför att vi ville ner till den lilla sandbanken längst söderut på halvön erbjöd sig en annan passagerare i bilen att köra oss dit. Hans pappa var själv fiskare och skulle åka ner med saltsäckar. Snart satt vi alltså i en skumpande och oerhört rostig jeep som då och då började spotta och fräsa som en arg katt. ”Det är lugnt! Det fattas bara en grej i motorn, inga problem” intygade pappan medan han fortsatte berätta för oss om livet som fiskare i Dakhla.

Det koloniala arvet gör att de flesta förutom olika arabiska dialekter också talar antingen spanska eller franska. Om det inte hade varit för kombinationen av Eriks franskkunskaper och min spanskdito hade vi aldrig kunnat genomföra det här jobbet, insåg vi. Före resan var vi inställda på att anlita någon engelsktalande person som tolk, men vi lyckats faktiskt genomföra alla intervjuer alldeles på egen hand. Innan jag satt där i jeepen och snackade spanska med fiskargubben hade jag aldrig trott att jag skulle kunna intervjua människor på mitt fjärdespråk. Både jag och Erik kände oss omåttligt stolta över att vi lyckades hanka oss fram så bra, och när vi kom till fiskmarknaden samma kväll hörde jag mig själv konversera (något alldeles oerhört långsamt och hackigt visserligen) även på franska.
 

Följande morgon gick vi upp klockan fem för att ta oss de 15 kilometrarna genom total ödemark ner till halvöns sydspets. Det är där hundratals träekor varje morgon bärs ner i vattnet och skjuts ut i vågorna i bäckmörkret - åtta män behövs för att bära varje båt. Vi blev avsläppta i det lilla kåkstadsliknande området på stranden där de fattigaste fiskarna byggt tillfälliga skjul, och sedan fick vi gå i djup sand ett par hundra meter till i totalmörker. Det enda vi såg var tusentals stjärnor på himlen och några eldar och enstaka traktorlampor längre fram vid strandkanten. Till slut kom gryningen och en strimma ljus vid horisonten.


De flesta av fiskarna som lever av det småskaliga bläckfiskfisket är fattiga marockanska gästarbetare och sahrawierna är – liksom i alla andra sektorer – i minoritet. Att den sahariska ursprungsbefolkningen i Sahara är så liten beror på att Marocko genom skattelättnader lockat hundratusentals marockaner till det ockuperade området. Dessutom befinner sig en stor del av sahrawibefolkningen fortfarande i de flyktingläger i Algeriet dit de flydde när Marocko intog landet för 35 år sedan. Det är sedan ett par år tillbaka tillåtet att åka mellan Sahara och lägren i Tindouf, men det är fortfarande ovanligt. När vi gick på gatan en dag blev vi indragna i ett traditionellt ökentält där några familjer hade en stor fest. Två kvinnor var på besök från Tindouf och hade inte sett sina släktingar på över trettio år.


På kvällen i lördags åkte vi iväg för att träffa ett gäng aktivister som arbetar för mänskliga rättigheter och ett självständigt Sahara, en intervju vi fått till genom kontakters kontakters kontakter. Deras historier var oerhört starka och liksom så mycket annat svåra att ta till sig. Att det finns människor som suttit i fängelse och utsatts för tortyr i många år för att de talat öppet om sin frihetssträvan, och som sedan trots det vägrar säga att Sahara är marockanskt, är på så många sätt ofattbart.
När vi satt i te-rummet hos en av aktivisterna (ett sådant som verkar finnas i alla hem här, med kuddar och dynor på golvet längs väggarna) berättade de att polisen alltid bevakar dem och att en polis nu var på väg för att kolla upp mitt och Eriks namn. Att träffa människorättsaktivister verkar vara det mest känsliga man kan göra, för det var efter detta möte som säkerhetspolisen började se oss som ett hot och följa våra minsta rörelser. En civilklädd polis som såg mycket, mycket arg ut följde vår taxi när vi lämnade huset och vid hotellet satte han efter oss med snabba steg. Vi skyndade oss in – skulle de konfrontera oss ville vi åtminstone att det skedde där människor skulle se. Sen följde en spännande charad där vår spanare informerade hotellpersonalen, som i sin tur höll god mask inför oss. Hotellchefen nämnde för mig att han var medveten om att vi är journalister, ”alla här pratar om er”.


Eftersom polisen som satte sig att bevaka oss såg så oerhört arg ut kändes det lite obehagligt, och vi satte oss på terrassen där de få andra gästerna åt buffé och lyssnade på havets brus. I brist på alternativ beställde vi in öl och en svindyr middag och nojjade över att polisen skulle genomsöka vårt rum eller komma till oss under natten. Men det gjorde de aldrig, troligtvis för att de inte vill få internationell kritik för tveksamma metoder rörande yttrandefriheten.
När allt lugnat ner sig lite vågade vi oss in på rummet för att backupa materialet, spola ner en del anteckningar (på uppmaning av de vi intervjuat) och sedan däckade vi. Då hade vi, med kort avbrott för matintag, jobbat i 20 timmar i sträck.

Följande morgon satt vår vän säkerhetspolisen vid frukostbuffén och väntade, och sedan följde han oss tätt, tätt i en blå Fiat hela förmiddagen. Nu var det inte läskigt längre utan mer skrattretande, han kröp bakom oss vart vi än gick och var uppenbarligen medveten om att vi förstod vem han var. Vi har ingen aning om hur polisen tänkte med detta men antar att de vill visa sin närvaro för att hämma/skrämma oss i vårt arbete, och samtidigt akta sig för att konfrontera oss direkt eftersom vi då kan rapportera om det i efterhand. Bara en gång konfronterade militären oss med invändningar, det var när vi hade fotat nere vid de små fiskebåtarna där de de sa att det rådde fotograferingsförbud.
Oväntat nog lyckades vi göra väldigt mycket även sista dagen, vi tog oss in på en fabrik där fisken packas om för transport, vi käkade lunch med några marockanska lastbilschaufförer som väntade på att få åka iväg med fisken och vi hann ta en sväng nere i det stora hamnen där internationella båtar lägger till. Sedan återstod bara ett rigoröst backupande på hotellet eftersom vi var så rädda att bli av med materialet på flygplatsen. Erik byggde ett litet tält på terrassen där han satt och valde ut bilder att spara på internet.

Beredda på utfrågning och att få allt bagage genomsökt åkte vi till flygplatsen, men där var allt som vanligt. Dock stod en exakt lika skrattretande odiskret civilklädd polis och väntade på oss när vi kom fram till Casablanca. När vi visade våra pass fick han en vink i stil med ”här är de!”, sen gick kontrollanten dessutom fram och visade passen för snubben, som då klev in under en avspärrning och följde efter oss i rulltrappan. Varje gång vi log åt honom tittade han bort.

Hotel Central i Casablanca.
Det är konstigt att på något sätt vänja sig vid att vara spanad på. Att titta över axeln och leta efter random man i ”diskret” svart täckjacka vid en telefonkiosk eller bakom en tidning. Att detta är verklighet för journalister i Marocko fick vi verkligen erfara igår när vi åkte vidare till Rabat för att träffa Zineb. Hon är en marockansk regimkritisk journalist med ett ordflöde större och snabbare än något av alla de vattenfall jag bevittnat i mitt liv. Hon var fantastisk att intervjua, och samtidigt som det var bedrövande att höra hennes vittnesmål om den totala avsaknaden av yttrandefrihet var det väldigt inspirerande. Hon och resten av de svartlistade journalisterna fortsätter att kämpa trots att de självständiga tidningarna stängs ner av myndigheterna gång på gång på gång. Att få höra om en sådan passion gör mig nästan rörd och får mig att känna hur högt jag värderar det här yrket.


Efter en lunch med ett berg av pizza och lyxsallad (vi tappade nästan andan av lycka över att få frossa i chêvre och roquefort) och en fyra timmar lång tågresa kom vi tillbaka till Marrakech. Då var klockan redan kväll och vi fick njuta av ett par korta men roliga semestertimmar – resans första. Vi sprang ett varv i souken och jag köpte de saker jag ångrade att jag inte köpte i december när jag var där med Sofia. Och eftersom jag är något utav en expert på ljuslyktor assisterade jag även Erik när han snabbt skulle välja ut tre stycken att pynta lägenheten därhemma med.


Ja, det var väl ungefär det. Plötsligt är vi hemma igen i kyla och regn. Det har varit skitroligt att jobba med Erik som är så otroligt duktig, han tog många fantastiska bilder. (I det här inlägget finns bara några av mina iPhone-snapshots, ni får tyvärr hålla tillgodo med dessa.) 
Vi konstaterade många gånger hur skönt det är att vara två under såna här jobb, en reporter och en fotograf. Man kan fokusera helt på sitt eget ansvarsområde och samtidigt har båda hela tiden någon att bolla vinklar och tankar med. Mycket, mycket nöjd med samarbetet där! Resultatet kommer att bli minst tre reportage, förhoppningsvis kan vi klämma ut ett par till ur samma material. Nu återstår bara att skriva, skriva och skriva. Och sova lite.

(Är mycket impad om någon av er orkade läsa ända hit ner, heja er i så fall!).

måndag 14 februari 2011

#3

Vi är åter i Marocko, i Casablanca, efter några extremt intressanta och spännande dagar i Dakhla. Har mycket att berätta men kan av flera anledningar inte göra det just nu, det är bättre att det får vänta tills vi är hemma. 

Men allt är bra - vi har upplevt mycket, jobbat nästan dygnet runt och fått hem det material vi hoppats på och lite till. Nu: sömn. Ska bli mycket, mycket skönt.


fredag 11 februari 2011

Report #2.

Vi lämnade Rabat med tåg i eftermiddags och lyckades utnyttja förmiddagen till max. Först två intervjuer, en kort skrivpaus på hotellet, en pizza on the run jagad av ilskna bin som Erik är allergisk mot och sedan hade en politisk demonstration den smidiga egenskapen att hållas precis utanför vårt hotell. Där fick vi några till bra pusselbitar till två av de jobb vi ska göra - c'est parfait! Det här med logistiken har verkligen skött sig mycket, mycket bra och vi hoppas att den har vett att fortsätta med det.

Språket är förstås lite lurigare - Erik är väldigt bra att ha då hans franska är väldans mycket mer invand än min. Det har hjälpt oss mycket. Arabiskan är vi ju båda lite ringrostiga på om man säger så... Här i Västsahara bör rimligen spanska funka lite bättre så från och med i morgon ökar mitt kommunikationsansvar några snäpp - ser fram emot detta.

Nu är vi i Dakhla i Västsahara och jag ser verkligen fram emot de kommande dagarna. Dels för att det innebär spännande jobb, men också för att vi råkat boka in oss på ett lyxhotell. Efter att ha åkt taxi för sex spänn till hotellet från flygplatsen insåg vi vilken flärd vi får omge oss av de kommande dagarna. Vårt hotellrum är en smärre lägenhet på 30 kvm, inredd helt i röd sammet och genom glasväggen bakom sammetsgardinerna hör vi havet brusa stilla och cikadorna surra i kör. Vågorna skvalpar in under det stora soldäcket alldeles utanför, så om man vill kan man hoppa ner rätt i vattnet från baren.

Eriks första kommentar var att jag måste fota honom när han ligger på sammetssoffan och "lyxar sig", så här kommer ett litet smakprov på hur vi numera bor:


Herr photographer har ju fyllt vår kvot av kamerautrustning så jag har bara iPhonen att knäppa med, men här kommer lite bilder från de första dagarna (Rabat):


Nu har jag ägnat kvällen åt att skriva klart en text som måste lämnas i morrn (ni som är i Göteborg kan ju kolla GP i helgen om ni skulle bli sugna på att läsa vad vi gjort*) och så har jag tagit ett bad. I badkar. Eftersom vi är mitt i Saharaöknen kände jag att det enda moraliskt försvarbara var att spara på vattnet, så jag badade med halvfullt kar. Men ändå, lyx lyx att vara ren, varm och insvept i röd sammet.

* UPPDATERING: nu avgår Mubarak i Egypten, spännande! Gissar att vår text därför kommer in först nästa v, kanske nästa helg.

onsdag 9 februari 2011

Report from Rabat.

I går morse i svinottan körde David mig till Geneve och morgonflyget till Marrakech, för andra gången på kort tid. Konstigt. Men den här gången är det ju inte semester, utan jobbresa jag farit iväg på. 

Jag mötte upp fotograf-Erik på flygplatsen i Marrakech och vi började med att ta oss till Riad Massin där jag och Sofia bodde i december. Vi fick ett fantastiskt välkomnande; Ali och Jalil som jobbar där blev överförtjusta att se oss och medan de bjöd på sitt fantastiska mynta-te kom kvinnan från köket springades för kramkalas. Ett underbart ställe verkligen. Jag hämtade upp den glömde kamerabatteriladdaren och vi knallade ner till Djemaa el-Fna för lunch till tonerna av obestämbara instrument som spelar obestämbara melodier bland de rosafärgade stenhusen. Sen köpte vi tågbiljetter till Rabat och tillbringade fyra timmar med några gubbar i en rökluktande tågkupé med klibbiga röda lädersäten. Jag var mycket nöjd med att jag packat ner så mycket choklad som jag hade, det kom väl till pass. Någonstans mellan Twixen och Kägifretten kom vi på en mycket bra idé till en reportagebok. Kanske blir den verklighet en dag.

Efter att vi stensomnat tidigt på hotellet i huvudstaden och fått ordentligt med sömn har vi idag börjat jobba, och faktiskt varit väldigt effektiva. Vi har träffat massa intressanta människor och varit på kommunikationsministeriet för att skaffa tillstånd att arbeta som journalister i Dakhla i Västsahara (dit vi flyger i morgon kväll från Casablanca). 

Efter att allt jobb-jox var avklarat ställde vi oss vid en busshållplats, och insåg att ena ändhållplatsen var "havet". Tanken på en kall öl (svårt att hitta, muslimskt land ju) och lite havsdoft i näsborrarna fick oss att snabbt bestämma oss för att åka dit. Vi åkte genom lyxkvarter, kåkstäder och allt tänkbart däremellan, och efter mer än en timme var vi ensamma kvar på bussen. Den skulle vända. Utanför fönstret såg vi tomma fält, marockanska storfamiljer som samlats runt eldar och barn som gungande i tygstycken de knutit upp mellan de få träden.

Inget vatten så långt vi kunde se, vi hade förstås åkt till fel ändhållplats. 

Det gjorde inte så mycket, vi kände att vi hade fått se enormt mycket, 3 kronor per person för en billig sightseeing. Vi fick lösa ny bussbiljett och sitta en och en halv timme till åt andra hållet. Väl framme hade solen gått ner för länge sedan, men vi hittade havet till slut, efter en promenad genom medinan och förbi en kyrkogård. Galna medelhavsvågor som piskade sandstensklipporna i mörkret. En liten grupp uteliggare hade byggt sig ett tält ute på klipporna och drack och skrattade i skenet av ett ensamt stearinljus. De ville att vi skulle sätta oss där, och kanske hade vi gjort det om jag inte hade varit så livrädd för deras skällande hundar.

Vi gick runt ett tag i Medinan med alla marknadsstånd, åt färsk fisk på ett litet hak, köpte med oss fikon och frukt och nu när vi kommit tillbaka hem känns det som att vi sett precis hela Rabat, och ändå inte har någon som helst aning om var vi varit. 

måndag 7 februari 2011

Mürren

Det bästa med att bo i Schweiz är att om man har en dag över med inget speciellt planerat, så kan man spontanåka till alperna och åka skidor. Det är helt sinnessjukt lyxigt faktiskt, jag vill hoppa lite jämfota och nypa mig i armen och sånt när jag tänker på det.

I fredags morse låg jag och D sömndruckna i sängen och klurade på om vi skulle orka dra iväg på en skiddag eller inte. Absurt att man ens funderar över det. Vi ångrade inte precis att vi åkte...


Det är inte omöjligt att just Mürren är det allra vackraste av "våra" skidorter här i Berner Oberland. Vyerna är liksom svårslagna.
Förresten, längst uppe på Schilthorn -  den högsta toppen - finns en roterande restaurang som heter Piz Gloria. Där spelades en Bondfilm in 1969. (Restaurangen syns som en liten prick i högra hörnet på bild nummer två ovan.) Den svarta pisten som börjar där uppe är precis så brant som det sägs. Brant och väldigt go.