söndag 22 oktober 2017

Me too, and everyone I know

När #metoo-hashtaggen briserade tänkte jag först att jag trots allt måste ha "haft tur ändå", har liksom inte varit med om något som "traumatiserat mig" (sjuk måttstock att ha för övrigt, för att något ska få räknas). Sen började jag tänka lite och kom på så jädra många exempel på grejer män sagt och gjort genom åren som inte varit okej. Som min 60-årige hyresvärd som höhö:ade fram "det var ju synd att det inte fanns en kamera på den telefonen då" när jag ursäktade att jag hade missat hans två samtal med att jag varit i duschen. Fräscht. En medelålders man som bytte till min och min kompis dorm på ett hostel i Durban när vi hade checkat in (och meddelade oss detta med ett läskigt flin), mannen på en annan resa som tog fram sitt kön när jag frågade var toaletten låg. Alla killar som tjatat om att få en kyss eller om att man ska hänga med dem hem, trots att de redan fått ett nej, eller min kompis som tog tag i mitt huvud och försökte kyssa mig på en sommarfest och sen blev så ångerfull när jag fräste ifrån att jag fick trösta honom en lång stund och bara "det är lugnt, glöm det nu". Och så vidare, och så vidare. Känner ingen kvinna som inte har tusen sådana här exempel. Somliga mycket värre.

Har i alla fall känt en sån pepp över metoo-rörelsen och att den spridits som en löpeld världen över, en sån explosion av vittnesmål och kraft och synliggörande. Häftigt!

Har – också – blivit helt förfärad över en del reaktioner från både män och kvinnor i diverse kommentarsfält. Som känt sig manade att påpeka att alla män inte våldtar eller sextrakasserar. Till er: ingen har påstått att alla män gör det. Inte en enda person påstår detta. Att påpeka det har därmed noll relevans. Men det vore klädsamt om ni istället för att oroa er för detta påstådda generaliserande (som alltså inte ens pågår) kunde bli lite förfärade över att höra att sexuella trakasserier i olika former, från män, är något alla kvinnor, och icke-binära, och transpersoner, och även män, tvingas stå ut med i en vanvettig utsträckning. Det vore klädsamt om det fick er att reagera. Om du inte känner att det handlar om dig - toppen! Men det är verkligen inte det den här veckan handlar om.
Plus: en av poängerna med hela grejen är att det handlar om så himla många fler män än många sannolikt trott. De som kränker är både de där vanliga doucharna, men också helt vanliga killar som kanske inte menar ont men som inte lärt sig var gränserna går för att vi lever i ett patriarkat.

Och när vi ändå håller på: ni som snackar om att vi nu inte får "förta glädjen med flirtande" (ja jag tittar bland andra på dig Erik Hörstadius): Det är verkligen inte svårt att flirta utan att kränka andra. Det är väldigt lätt och har du problem med att se skillnaden mellan att visa intresse och att gå över gränsen bör du verkligen fördjupa dig lite i detta innan du vandrar vidare genom livet.
Tips på vägen: Du kan visa det där intresset på tusen vettiga sätt, till exempel genom att söka ögonkontakt eller genom att börja prata med personen på ett rimligt/trevligt sätt. Om du inte får ett positivt gensvar, om personen ignorerar dig eller uttrycker sitt ointresse - fatta grejen, och respektera det. Varsågod för lektion i helt vanlig mänsklighet.

Illustration av Louise Winblad,
@hejhejvardag, blogg.amelia.se/hejhejvardag
(- spana in detta geni om du missat!)

söndag 15 oktober 2017

Tre helger i september

September var faktiskt ganska kämpig, jag har varit rejält förkyld sedan början av augusti (!) och i september var jag mest...trött? Men på helgerna när allt var ledigt och härligt hade vi några riktiga guldkornsutflykter. Det är tur att september finns så att en får uppleva lite av en sån där ljuvlig höst innan slaskperioden kastar sig över en och stannar hela vintern.

I alla fall. En helg åkte vi till en skog i Lindome för att plocka svamp med Axels bror med familj. Det är ju världens svampår och vi lyckades fylla en korg med trattisar samtidigt som vi jonglerade ungar och hund. Stannade för att göra upp en eld och grilla lite korv, men vi hittade ingen eldstad så det fick bli rätt på backen vid några granar. Med tanke på hur mycket det regnat lately var det ju inga större problem. När vi promenerade vidare hittade vi dock såklart två grillplatser ungefär 50 meter ifrån platsen vi stannat på.


En annan helg utforskade jag, Nils och Axel skogen som ligger nära oss, längs med havet. Den var så sjukt mycket större än jag har fattat, vilket gjorde mig urglad. Här trodde jag att vi valt bort skog men fått hav, och så visar det sig att vi fått båda!? Vi gick runt i timmar och hittade massor av svamp, både trattisar och gulkantareller. Nils hittade ett par vantar. Så käkade vi picknicklunch och drack varm choklad ("vill gärna ha varmigla tack") på klipporna ovanför havet. Ja, det var ett guldögonblick den här hösten faktiskt. Det var det.


En helg åkte vi med min kollega Andrea och hennes familj till Strömma Farmlodge som hade Farmers market. Innan vi kom fram till Tvååker där det ligger föll regnet i så strida strömmar att hela Strömma höll på att flyta bort. Men vi trotsade leran och dikena som blivit forsar och fikade medan det regnade klart. Sen fick vi en jättefin eftermiddag. Nils och Lo som är nästan jämngamla fann varann till hundra procent och vägrade släppa varandras händer. Det hela var extremt gulligt. Och Los lillebror Alvar var bara några veckor gammal, också extremt gullig.
Jag och Axel lyckades också köpa den fantastiska postern "vinyl guy" som vi suktat länge efter, av formgivarna som gjort den som var där och sålde (JennyoJens). De hade specialpris på sin största storlek. Kostade ändå tusen spänn, men det får det vara värt.

tisdag 10 oktober 2017

Roy.

Alltså detta svar? (Från Roy Andersson).

(Bilden snodd från Sara Kadefors facebook, förlåt Sara.)
Så mycket det manliga geniet som får fritt talrum här. Vad är ens ett diktpoem? (En diktdikt?) Det är såklart helt okej att gilla sina egna produktioner, men hur kan en film som är "helt utan röd tråd eller story" vara så inihelvete magisk att skaparen själv blir helt mållös när han tittar på den? Bara undrar. Blir inte såld på idén om den här filmen, det blir jag inte. 

måndag 9 oktober 2017

Ett litet inflik bara

Alltså, jag lever och har hälsan (nåja nästan åtminstone, angående det sista), men har tydligen blivit sämst på att skriva här. Tänker nog ta tag i det snart, men det kommer kanske gå en vecka till innan det händer. Då vill jag i alla fall berätta om ett fint bröllop i Spanien, en extremt ofrivillig övernattning i Litauen, en briljant dag i skogen, en mardrömsnatt med höstblåsor och lite annat smått och gott. Och antagligen om en jobbresa till Palma också, men den har inte hänt än. Den händer i morgon.

Hur som, livet som pågår en september, helt enkelt. Fast nu har det ju visst blivit oktober också. Aja.

Illustrerar med en bild på Nils och hans polare Folke som vi hängde hos i helgen. Barn som klätt ut sig ändå va? Rätt göllit.