tisdagen den 15:e april 2014

10 mm, moahahaha

I helgen ska vi åka till Axels land vid Gullmarsfjorden med hans familj. Det ska bli så jävla underbart, bara vara ledig (försöker i alla fall bli klar med allt innan så jag slipper jobba där), äta god mat (och godis!) i ungefär tusen år (torsdag till måndag).

Axel aka hurtbullen ska såklart cykla upp. Det är tolv mil. Det jag skrattat mest åt på hela dagen idag är den här väderprognosen. Det är alltså - naturligtvis - torsdag efter lunch som A tänkt hojja upp.



måndagen den 14:e april 2014

Cykeläventyret: en stor dag

En milstolpe i min "cykelkarriär" skedde i helgen. Minsann. Nämligen den att jag nu har införskaffat ett par cykeltights. Alltså inga vanliga träningstights utan ett par cykelbyxor med hängslen och inbyggd sittdyna ni vet. Nivån av blöjkänsla på den där dynan alltså. Som att man bajsat på sig, struntat i det och knallat vidare tills man bajsat på sig igen, ungefär. Jättehärlig känsla. 

söndagen den 13:e april 2014

Aten - drinkar dödsmetall och en gnutta utbrändhet


Det var bra dagar i Aten. Bäst var att det var soligt och varmt på torsdagen och fredagen när jag var själv, innan Erik kom. Jag hade en stor balkong att jobba på i hotellrummet och på eftermiddagen gick jag till takbaren A for Athens och satt där och läste bok, jobbade på datorn, åt god middag och drack en somrig drink. Kände mig som en "härlig människa". Det var fint. Helt klart underskattat att sitta på lokal och jobba/gotta sig mol allena. Faktiskt!

Ska komma ihåg det och göra det hemma också. Jag hittade även drömfina skinnsandaler, sådana jag letat efter i två år typ, för 14 euro. Kände den där ljuva tillfredsställelsen som bara ett materialistiskt inköp kan inbringa. Ah, fyndet. Solen. Allt var gött.

Balkongen! M-y-c-k-e-t nöjd tjej.
DET HÄR VAR ALLTSÅ MITT KONTOR!!
På gatan gick jag förbi några gulliga fåglar som såg ut att ha det väldigt trångt. 
Sen kom Erik och det blev mer intensivt jobbande. (Och regn och blåst, bu.) Att följa ett death metal-band på turné innebar ganska mycket öl samt sena kvällar/nätter och var väldigt väldigt skojigt skulle det visa sig. Med fans som hängde i hotellfoajen och sånt. Och snälla och roliga bandmedlemmar. Vi gjorde några andra reportage också, bland annat ett par olika om eurokrisens baksidor. Till ett av dem intervjuade vi några hemlösa människor som förlorat precis allt, och bara en stund senare gjorde vi en intervju med Elena Paparizou på en tjusig restaurang med utsikt över hela stan. Kontraster, minst sagt.


Jag hade med mig kameran men använde den visst inte, så det hela får sammanfattas med dessa mobilbilder. 

På flyget hem insåg jag att jag är ganska utarbetad just nu. Sådär så att man vill trycka på pausknappen, som att man behöver det för att vara på rimligt avstånd från den där berömda väggen. Erik som varit utbränd en gång tittade på mig och sa några varningens ord. Jag insåg att han hade rätt. A bad mig ta en dag ledigt när jag kom hem, "man kan inte jobba HUR många dagar som helst i sträck" och jag visste att han hade rätt han också. Men det är så svårt att ta en ledig dag när man är stressad över allt som behöver göras ju! Som att man inte har tid att ta det lugnt. Ironin i det. Och alltså det var inte resan i sig som fick mig att känna sådär - tvärtom är jag ju van vid att jag och Erik alltid jobbar röven av oss på jobbresor, och älskar det - men mer att det varit väldigt mycket jobb nu under väldigt lång tid. Man måste hinna andas emellan också. Det hinner inte jag just nu. Så när jag morgonen efter hemkomst satt på en spårvagn och glömde hoppa av på rätt hållplats för att jag var så disträ lyssnade jag på allt det där och åkte hem och sov flera timmar mitt på dagen. Bästa valet på länge. 

onsdagen den 2:e april 2014

Kommer bli jääävligt sur om det regnar

I helgen ska jag och Erik (min fotografkollega) till Aten för att göra en drös reportage, bland annat hänga lite med death metal-bandet Dark Tranquility som är på världsturné. Sköj!

Bäst av allt är dock att jag har varit något av ett geni. Erik åker på fredag och kommer fram fredag kväll. MEN JAG HAR BOKAT FLYG REDAN I MORRN, TORSDAG KLOCKAN 06.55. Jag kommer alltså till Aten vid lunch och har sedan ett helt dygn, eller mer faktiskt, då jag bara ska umgås med mig själv och sitta och skriva i solen på trevliga fik. Ta ett glas vin på lunchen och ha sommar medan jag jobbar. Istället för att sitta på kontoret som vanligt. För varför inte?

Längtar så mycket och är så orimligt jävla nöjd med den här planen. 

söndagen den 30:e mars 2014

Och reportaget är fortfarande inte i närheten av färdigskrivet nej, tackar som frågar.

Söndagen gick inte precis heller av för hackor. Den gjorde det definitivt svårt att sitta inne och skriva i alla fall. Så det har jag inte gjort så värst mycket.

Jag vaknade som vanligt med en liten dunboll sovandes på armen. När A åkte till jobbet gick jag och Elsa ut och hittade körsbärsblom. Tog bilder som en galning naturligtvis. Såg liksom i fotoögonblicket folk närma sig trädet i ögonvrån och insåg att det snart skulle bli instagram-kö av det hela, hehe.
Sedan åt jag brunch med mamma och pappa på Kringlan. Så jävla gott. Och fina möbler. Därefter gick vi till Kommersens loppis och jag tänkte "nu ska jag inte köpa fler plåtburkar för jag har ju tusen stycken". Sen köpte jag en jättefin röd plåtburk (wohoo) och fick fina råd om hur man ska putsa dem av gubben som sålde. Det var hans mammas husmorsknep tydligen ("mjuk trasa, ljummet vatten och diskmedel, sen mjuk trasa igen och till sist helt vanlig symaskinsolja, sån man köper för tretti spänn! Det är hemligheten!")

Och här följer bildbevis på allt.

lördagen den 29:e mars 2014

Procrastination, the good kind

Idag skulle jag ägna hela dagen åt att effektivt skriva en massa, eftersom jag har en massa att skriva. Men se det gjorde jag inte. (Om inte en kvarts jobbande på helahela dagen kan räknas som "effektivt skrivande". Och det kan det väl inte gärna göra.)

Jallafall känner jag mig rättså nöjd med prioriteringen, för det var ju helt plötsligt VÅR i stan. Jag och Elsa började dagen med två timmars promenad i Änggårdsbergen. Magiskt. Sen chillade vi lite hemma några timmar, de timmarna då jag skulle ha börjat skriva men aldrig gjorde det, utan istället hängde runt på internet och okynnesbeställde böcker. Det blev Varför kom du hit? (som Julia har skrivit!), boken om Bang och så Min vän Leonard av James Frey som jag ser fram emot att läsa eftersom jag gillade Thousand little pieces. Den kostade för övrigt 19 kr. Älskar bokrea.

Efter det kunde jag ju inte heller börja jobba eftersom jag ville laga lite mat tills när A kom hem, och när han gjorde det åt vi den, och sen åkte han iväg för att fira av en arbetskamrat och då frågade min kära vän Martin lägligt om vi skulle dricka öl. Och öl är ju mycket roligare än att skriva reportage en lördagkväll, det är det ju.

Så nu ska jag göra det! Tänkte vara effektiv "sen" istället. Vi får se hur det går...

DET FANNS VITSIPPSHAV I ÄNGGÅRDSBERGEN!
Denna lilla boll alltså. 
Mamma tittade in här häromdagen och hade då köpt de här.
De gjorde mig glad hela dagen i dag för köket blev så färg-
glatt och fint. 

torsdagen den 27:e mars 2014

Första turen, första kraschen

I tisdags var det premiär. Cykelpremiär, på de sprillans nya touringcyklarna som vi köpte för ett halvår sen för att kunna cykla de "nätta" 160 milen till Paris i sommar på.

Det här inlägget hade kunnat handla om hur fantastiskt det var att cykla på dem (det var det!), eller om den fantastiska cykelbutiken Veloform i Majorna som vi åkte till. Den där vi blev hängandes halva kvällen medan den entusiastiske butiksägaren berättade gamla anekdoter och erbjöd sig att specialbygga en ställning till Axels cykel så att vi kan sätta dit en korg för Elsa att sitta i.

Men så blir det alltså inte, för det här inlägget kommer att handla om slutet av cykelturen. När vi var hundra meter hemifrån stannade vi vid ett övergångsställe på Linnégatan och just som vi skulle cykla över så hände det, nämligen.

Jag ramlade.

Alltså saknar ord för genansen jag känner över detta. Normala vuxna människor ramlar väl inte med sin cykel?! Jag lyckades i alla fall eftersom jag plötsligt upptäckte att jag inte nådde ner till marken och då tänkte "jag hoppar av lite smidigt". Men när jag försökte svänga ena benet framför mig (så som jag har gjort i freakin hela livet) så VAR DET EN HIMLA RAM DÄR I VÄGEN. Så jag tvärföll kan man säga. På Axel, så att han också föll, mitt på övergångsstället. Jorå. Två vuxna med skrubbsår på knäna.

Och det är ju inte som att jag inte förutspått detta. Cykeln är förvisso typ den snyggaste ever och helt fantastiskt skön att cykla på, men har alltså ingen fotbroms och det fattar väl vem som helst att det är livsfarligt. Avsaknad av fotbroms och en konstig stång som gör att man måste svinga upp benet BAKOM för att komma på/av. Jag säger då det.

I alla fall, vi ledde cyklarna de sista meterna hem och jag sa dramatiskt att jaha, det var ju synd att jag var så himla värdelös på detta när jag vill vara asgrym och du får väl cykla själv framöver så att du slipper bli fälld. Fina A, lugn och harmonisk, svarade bara att man ramlar ibland, inget konstigt. Ska vi fira våffeldagen med chips och lökdipp?

Och så gjorde vi det. Det blev en fin kväll trots allt.

MVH, cykelproffset

onsdagen den 12:e mars 2014

Matkriget i riksdagshuset

Re:public sätter agendan!

I det nya numret av Re:public finns som sagt ett väldigt kul reportage som mina duktiga kollegor Christopher Holmbäck och Moa Karlberg gjort. Om det verbala matkriget i riksdagshuset. De har begärt ut dokument ifrån riksdagens matråd och fått fram ungefär världens roligaste saker, som en moderat som slåss för att slippa äta ekologiskt och en centerpartist som efterfrågar palt en gång i veckan. Representanter från både vänster och höger enas dock i kärleken till rotmos.

Ingenting annat än genialiskt, detta. Och idag har ungefär hela mediesverige plockat upp det hela, såväl tv som radio och tidningar:


Ni vet vad ni ska prenumerera på om ni vill vara där det händer ;)

Foto: Moa Karlberg

tisdagen den 11:e mars 2014

Om tre år sen, om idag, om små marginaler

Idag har det gått exakt tre år sedan jordbävningen och den efterföljande tsunamin och kärnkraftskatastrofen i Fukushima. Tolken som jag och Erik anlitade när vi var där lade just upp den här bilden på facebook:


Där står jag i det som en gång var kommunhuset i staden Ishinomaki. Längst upp på väggen kunde vi se gränsen dit vattenmassorna och leran nådde, på fjärde våningen. Och då stod huset ändå högst uppe på en kulle. Hela huset var ett urblåst skelett, även nio månader efteråt.

Rummet som bilden visar var kommunfullmäktigesalen och vi var där tillsammans med en lokaljournalist som visade vilken stol han satt på när vågen kom och svepte med sig allt. Han överlevde tack vare taket ovanpå femte våningen, varifrån han såg hela sin barndoms stad försvinna i ett enda svep. Vattnet nådde ända upp till kanten på taket, men inte över. En hårsmåns marginal.

Igår natt drömde jag att jag befann mig på en liten ö någonstans i sydkinesiska sjön och skulle rapportera om ett 'spänt politiskt läge'. Plötsligt kom tjugo flygplan och jag förstod att konflikten hade eskalerat till krig, att det var en flygattack och att jag sannolikt skulle dö. Att jag inte kunde fly eftersom flygfältet och färjelägret på ön skulle det vara det första som bombades. Det var den verkligaste dröm jag någonsin drömt. Jag riktigt kände hur det var att befinna mig på den där sköra lilla marginalen. Och ändå inte, såklart, eftersom det bara var en dröm. Men när jag vaknade insåg jag att sådana saker händer människor på riktigt, hela tiden.

Som för tre år sedan, när journalisten Norio Sato stod på det där taket i Ishinomaki.
Och som idag, när SR:s Asienkorre Nils Horner sköts till döds på öppen gata i Kabul.

Så sorgligt. 

söndagen den 9:e mars 2014

8 mars

Vilken dag det var igår! Internationella kvinnodagen och dessutom årets första vårdag, med sol och fågelkvitter.
Jag och Elsa började med långpromenad i Änggårdsbergen, sen åt jag brunch med några härliga kvinnor: Johanna W, Linn och Roja. På Kringlan i Haga, där ungefär hälften av stans alla invånare också ville äta brunch denna dag. Sån fantastisk lördagskänsla på allt och alla.


Efter brunchen hämtade vi Elsa igen som hängde med till popup-second-hand-butik på Linns frilanskontor Taket, till förmån för UN Women tror jag det var. Jag köpte ett fantastiskt tjusigt halsband med ett guldigt disco-äpple. Sen gick vi kvinnodagsdemonstration mellan Gustaf Adolfs torg och Götaplatsen.


Sen promenerade jag och Elsa hem genom stan och när Axel kommit hem från jobbet kom Sofia och Andreas hit på middag. Vi fick säga hej till deras lilla bebis genom Sofias fina mage. Den rumlade runt som en säl därinne. Alltså så sjukt häftigt.

Det här var en mycket, mycket bra lördag!

(PS. Bild 2 och 4 av de fyra ovan är snodda av Wiman resp Linn.)

torsdagen den 6:e mars 2014

Ett år, och en glimt från sommaren

Jag cyklar hem i natten, glad, på din cykel. Dina hörlurar över öronen, de spelar någon låt jag älskar och det luktar sommarkväll. Äntligen äntligen äntligen luktar det sommarkväll. Och det blandas med en släng Byredo från mitt nyckelben, som luktar dig, som luktar den här våren, som luktar pirret i magen. 

Du är liksom överallt. 
Och allt är bara så himla fint. 

Ett mail, till A, skrivet klockan tjugotrefemtifem en kväll i slutet av juli. Idag är det ett år sedan vi träffades! 

Bexet, midsommarafton 2013

tisdagen den 4:e mars 2014

Hemresan från helvetet

Den där om "en olycka kommer sällan ensam". Den passar rätt bra på min och Linns hemresa i söndags kan man säga, när vi skulle åka tåg från Antwerpen till Amsterdam och därifrån flyga hem.

Vår dag i punktform:

1. Klockan är 05.50 och taxin vi beställt för att åka till centralstationen kommer inte i tid. Vi får ringa bolaget och hetsa.
2. När vi ska betala taxin vägrar föraren att ta emot visakort, trots att vi betalat taxi med visa dagen innan.
3. Taxiföraren går till slut med på att ta betalt med kort, men kräver 4 euro extra. Sen tar han betalt genom att ringa någon och läsa upp mitt kortnummer inklusive säkerhetskoden på baksidan. Helt normalt.
4. När vi kommer in på centralen visar det sig att mannen på biljettkontoret två dagar tidigare har gett oss biljetter till rätt dag (söndag), men klockslag för en vardag. Således går tågen till Amsterdam på helt andra tider än vi fått information om. Ett går till exempel en minut efter att vi kommit till centralen (en kvart innan "vårt tåg" skulle komma). Vi springer men missar det med cirka tio meter. Om inte taxin hade strulat hade vi hunnit med alldeles galant.
5. Höghastighetståget som normalt går mellan dessa städer är inställt på grund av vägarbete, så nu finns bara alternativet att vänta på nästa långsam-tåg. Det ska vara framme på Schipol i Amsterdam tio minuter efter att vår check-in stänger.
6. Vi ber nu biljettkontoret som gjort fel om hjälp med att ringa flygplatsen och avisera vår sena ankomst. Svar: Vi får inte ringa utlandssamtal härifrån. Amsterdam ligger ju i Holland. 
7. Vi ber biljettkontoret som gjort fel att hjälpa oss ta fram telefonnumret till flygplatsen så att vi kan ringa själva dyrt från mobilen och avisera vår sena ankomst. Svar: Vi får inte använda internet under arbetet. (Alltså!!!)
8. Vi hittar ett Starbucks där vi försöker wifi:a fram detta telefonnummer. Expiditen säger att de är "det enda Starbucks i hela världen utan wifi". Men såklart.
9. Jag ringer hem och väcker Axel som kirrar ett telefonnummer. Vi ringer flygplatsen som är snälla men "inte kan lova något" (vilket vi förstås förstår).
10. Vi tar nästa tåg som kommer. Det innebär byte i Rotterdam, på grund av ännu ett vägarbete. Vi väntar jättelänge i Rotterdam.
11. Vi öppnar frukostpaket från hotellet, där någon naturligtvis lagt korv på de vegetariska mackor vi beställt.
12. När vi äntligen kliver på nästa tåg hör vi i högtalarna att det på grund av vägarbete mellan Amsterdam och Schipol "doesnt go any further". Vi tror inte att det är sant och kliver av igen för att fråga en tågstationsgubbe några meter bort. Han säger att det visst är det här tåget, att det ska gå till Schipol but not any further AFTER THAT. När vi vänder oss om för att gå på igen rullar tåget iväg, bort från oss.

Detta är dagens absoluta lågvattenmärke, lägre än så kan vi liksom inte komma.

13. Vi ringer flygplatsen och säger att vi blir jättejättesena, de behöver inte längre hålla checkin-disken åt oss. De ger oss ett nummer att ringa, eftersom SAS helpdesk på just Schipol inte är auktoriserad att sälja eller boka om biljetter (exakt VAD gör de då? undrar jag).
14. Vi ringer numret de gett oss. Det går till en helpdesk i Danmark. Som är öppen måndag till fredag, enligt en röst i luren.
15. Efter klockan tio kommer vi äntligen fram till helpdesken. Där meddelar en dansk man att vi hade kunnat boka om gratis om vi hade ringt en timme innan vårt första flyg skulle avgå. Jag: "Men det har vi ju gjort, med råge".  Mannen: "Ja, men vid den tiden hade vi ju inte öppnat än". Jag: !!
16. Vi ringer helpdesken igen, för att prata med någon annan. En tjej som heter Lise säger att hon inte kan hjälpa oss. Då berättar jag om vår dag. Då vill hon hjälpa oss. Hon säger att vi måste köpa ny biljett men att det bara kostar 1000 kronor per person. Jag konfererar med Linn, vi blir överlyckliga över denna deal och ringer upp igen för att hugga biljetterna. Då svarar en annan kvinna. Nu kostar det istället 5700 DKK att köpa nya biljetter. Var Lise fick sina uppgifter ifrån har hon "ingen aning om". Kvinnan föreslår att vi ber flygplatspersonalen om hjälp eftersom helpdesken egentligen inte kan boka om vår biljett nu när det är så nära inpå den flight vi istället hoppas komma med.
17. Vi kommer fram till flygplatsen. Vi hälsar tjejen vid SAS-disken att helpdesken i Danmark hänvisat till dem. En snäll kvinna, hon vi talat med i telefon halva dagen, försöker hjälpa oss. Hon får en kollega på kroken, men kollegans chef slår fast att eftersom vi bokat en så billig biljett från början och det bara finns dyra biljetter kvar till den flight vi nu försöker komma med, så kan de inte hjälpa oss.
18. Vi drar fram mobilen för att köpa helt nya biljetter online. Då säger hon som sitter vid en SAS-informationsdisk men som man ändå inte kan köpa SAS-biljetter av, att det är "vanskligt att köpa biljetter på nätet så nära inpå". Det finns en risk att betalningen inte hinner gå igenom och då förlorar vi några tusenlappar till, och kommer ändå inte hem.
19. Vi stirrar rakt ut i luften ganska länge. Tjejen får dåligt samvete och säger att vi ju "kan chansa".
20. Till slut köper vi nya biljetter på sas.se, som enligt SAS själva (surprise) är det pålitligaste. Det kostar oss 3500 kronor per person.
21. Vi hinner inte köpa mat, men snart sjunker vi ner på ett plan till Oslo. Vi drömmer om en macka eftersom vi inte ätit på hela dagen, men allt man får är te. Jag hittar en go wrap i menyn som jag tänker köpa men somnar innan flygvärdinnan kommer.
22. Ett litet miniplan tar oss från Oslo och hem. Vi landar, trots allt, bara två timmar senare än det var tänkt från början.

Såatt. Härlig dag osv. Tur i alla fall att vi hade varann och kunde garva lite mellan frustrationsattackerna.

(Själva fartygsresan och Antwerpen var trots alla dessa fadäser på slutet helt fantastiska. Får blogga om detta annan dag. När ilskan över "jag förstår att det är min kollega som gjort fel, men vi får inte använda telefoner eller internet på jobbet så jag kan inte hjälpa er över huvud taget"-inkompetensen dämpats en aning..)

Det är ändå en tapper Linn som kliver på sista planet! Det får man ge henne. 

onsdagen den 26:e februari 2014

Skepp ohoj

Snart kliver jag och Linn på en fraktbåt till Belgien. Väldigt random, känns det. Vi ska göra ett reportage om livet till sjöss och hoppas på många spännande historier från världshaven från sjömännen ombord.

Som de som Axel fick höra nyligen av en gammal man med käpp som stannade honom på Andra långgatan. Mannen frågade något om Elsa (hunden alltså), och började prata en massa där på trottoaren. Han visade sig vara en sjöman som blev kvar i Göteborg av en slump efter att inte ha sett Skandinavien på 25 år. Han berättade att han bytt till sig en apa mot en arbetsskjorta i någon afrikansk hamn, och att apan hade blivit hans bästa vän. Som väckt honom i hytten om morgnarna genom att pilla upp hans ögonlock. I ett och ett halvt år hade de varit bästisar, och när de kom till Amerika och tullreglerna inte lät honom ta med sig apan fick han lämna bort den. Då grät både apan och sjömannen, berättade han. Och han saknade sin apa. Han funderade på att skaffa en hund nu istället, och det var därför han hade stannat till när han såg Elsa.

Alltså finheten i detta. Sådana historier hoppas jag att sjömännen på vårt fartyg också bjuder på. Hej på en stund. 

Fy fan världen

Trots alla år av massiv internationell kritik har antigay-lagen blivit verklighet i Uganda. President Museveni godkände ju plötsligt (efter att tidsfristen egentligen gått ut) lagen som parlamentet röstade igenom före jul. Så nu kan homosexuella få livstids fängelse.

En av killarna jag intervjuade i Uganda i våras skriver till mig i panik på facebook idag. Han vågar inte gå ut. Han vet inte vad han ska göra. Han vill att jag ska ringa honom. En kille han känner blev mördad igår.

"Ingen vill ha oss i communityt".

VAD FAN VÄRLDEN!!?!

fredagen den 21:e februari 2014

Kontorsrenoveringen part deux

En annan grej som nyligen avslöjats på kontoret är att ovanför de så in i döden fula innertakplattorna som varvas med lysrörslampor, finns ett omkring 120 cm högt tomrum upp till ett tak MED STUCKATUR på. Alltså, vem i hela friden har sett ett vackert sekelskiftestak och tänkt "äh, vi sänker det till normal takhöjd och skapar ett fult lågt innertak av masonit istället"?

Det undrar jag, det. Inleder härmed, vid sidan av ta fram brädgolven för helvete-kampanjen, också riv ner taket och ta fram luft och stuckatur-kampanjen.

(Josefine och Ann har för övrigt gett hoppfulla svar angående linoleumgolv! Jag trodde linoleumgolv alltid såg ut ungefär såhär:


Men så fel jag hade, visade en googling.)

onsdagen den 19:e februari 2014

Gul är kul

Det ska renoveras på mitt kontor snart. Det innebär en liten hyreshöjning, men vi ska äntligen bli av med det trökiga blå linoleumgolvet. Troligtvis ersätts det dock med ett annat linoleumgolv. (Alltså the moment 22 feeling på den). Jag har i alla fall inlett operation se-till-att-hantverkarna-kollar-om-det-finns-fina-brädgolv-under-och-om-det-gör-det-FÖRIHELVETE-SLIPA-DEM. 

Om det inte gör det tänker jag mig att vi ska välja ett väldigt färgglatt golv. Det finns färgglad linoleum, va? Jag har hittills föreslagit kanariegult och olivgrönt. Kan också tänka mig orange. Vi måste ju utstråla kreativitet menar jag. De andra har föreslagit ljusgrått, mörkgrått och sand.

Såatt. To be continued.

tisdagen den 18:e februari 2014

Produktionsvecka

Gud vad jag tjötar om Re:public i sociala medier känner jag. Så kan det bli, tydligen, när man dels raggar nya prenumeranter, dels känner sån pepp för att det är så himla kul att göra tidning. Speciellt när alla inblandade är med och bestämmer allting, istället för att vara en liten pusselbit i ett jättemaskineri som det så ofta annars handlar om. Jallafall, förra veckan var jag i Stockholm för produktionsvecka för nya numret (som blir görbra).

Gemensam grubbling vid första hängningen, dag ett version ett av alla sidor. 
Grubbling sista hängningen några dagar senare, alla sidor nästannästan klara. 

Kontoret som vi kallar Re:publics kontor, men som egentligen är vår bildredaktör Moas och vår AD Marias och en drös andra människors kontor, är himla fint. Önskar verkligen att mitt kontor också hade skyltfönster mot gatan med bänk och kuddar och plats för jättestor matta.


På fredagkvällen var vi på fest på produktionsbolaget Filt, som gör Verkligheten i P3 och firade sitt 1000:e (herregud!) program. Julia jobbar nämligen där. Det var skoj. Det fanns billig öl och danceaoke. Jag och Anna tyckte att några som dansade längst fram vid duken var oförskämt bra (Jag: Det där är ju fusk, de verkar vara RIKTIGA dansare. Anna: Nänä, de har bara övat alldeles för mycket framför spegeln). Men det visade sig att den där gruppen brukade vara fördansare till the Knife. Det förklarade ju en del.


Precis som jag hade hoppats innehöll begreppet produktionsvecka också en hel del chips och fika. Som den här.


Efter några dagar blev det söndag och vi blev klara och jag åkte hem igen. Med tåg, sittandes bredvid ett barn som skrek exakt hela tiden medan hans föräldrar hotade med att "ta iPaden för alltid" och att "lämna honom ensam kvar på tåget när alla andra gått av". Två, tänker jag mig när jag försöker sätta mig in i treåringens liv, ganska jämförbara hot.

(Och, hehe, om man vill ha ett skitbra samhällsmagasin fyra gånger om året, stötta oberoende journalistik i allmänhet eller oss i synnerhet eftersom vi gör Re:public ideellt, kan man teckna en prenumeration här. Det är inte ens dyrt! Nu ska jag inte tjata om detta mer, jag LOVAR, känner mig trött på mig själv nästan. Men den som vill ha nya prenumeranter får se till att tjata om det på internet, som de gamla grekerna sa. Hejdå!)

tisdagen den 11:e februari 2014

Kollar lite tv bara

Förra veckans favvobild från Instagram. Elsa kollar på tv medan jag städar. 

måndagen den 10:e februari 2014

Hurra för Malin

Malin och Björn är några av mina fixigaste vänner. De fixar alltid så bra och roliga saker. I lördags hade de fest för Malin eftersom hon fyllde 30 nyligen, och Björn hade – såklart – fixat en app till festen så att man till exempel kunde beställa drinkar från baren direkt till bordet med mobilen, samt lägga upp bilder man tagit under kvällen och svara på en frågesport. Festen får i betyg: fantastiskt bra och rolig.

Hurra för Malin, och för att vi är grannar nu!

På vägen till festen tog jag och Axel några selfies på vagnen, och med på bild fastnade en man som såg mycket upprörd ut, som om han när som helst skulle resa sig, hytta med näven och fråga vad vi egentligen höll på med för dumheter. Men det gjorde han inte.

torsdagen den 6:e februari 2014

Bos och Bens mamma, vilket geni

Idag är det det här blogginlägget alla borde läsa!

tisdagen den 4:e februari 2014

Barnaalstrandet 2014

Det här med att alla i hela världen är gravida just nu. Det är ju väldigt roligt. Och lite stressande. 

söndagen den 2:e februari 2014

Hejdå Bagaregården, Hej Haga

En av de sista kvällarna på Stockholmsgatan.

Det händer något när alla ens saker plötsligt ligger i kartonger. Har ni tänkt på det? När ens hem plötsligt känns lite främmande igen och det liksom blir okej att dra därifrån för att bo på ett nytt ställe.

Lite så kändes det i fredags. Det var inte helt utan vemod jag skulle börja packa ihop lägenheten på Stockholmsgatan nu i veckan, och jag märkte att jag automatiskt började med garderober förråd skåp källare. Allt sånt som inte syns. Det tog flera dagar innan jag började packa allt det där andra, som tavlor och teburkar, böcker och krukväxter. Men när det väl var gjort infann sig den efterlängtade känslan av att nu är jag faktiskt klar med den här lägenheten. Prick ett år i den blev det, och det var ett jävla bra år, och en jävla bra lägenhet, och jag älskade tiden där. Nu börjar nästa grej!

Flytten gick smidigt, det var så många snälla som hjälpte till. Mamma hade lagat paj och brett mackor och hade dessutom med bullar och småkakor till alla att fika på mellan varven. Och godis. Bra flytt. Bra flyt. Efter några timmar stod alla kartonger på plats i Axels lägenhet, jag menar vår lägenhet, och vi köpte pizza och ställde öl på kylning på balkongen och sedan packade vi upp saker resten av kvällen. Lite folk hängde kvar, vi flyttade runt möbler till nya ställen och provade oss fram för att lägenheten ska kännas ny för oss båda. Man borde kanske börja med att packa upp allt men vi började med det roliga istället: jag rotade fram häftpistolen och klädde in vår sängstomme i ett grått denimtyg från Nudie, Axel sorterade alla sina vinyler. Kläderna ligger fortfarande, två dagar efter flytt, i väskor och lådor. Men det tar sig sakta men säkert. Vi har gjort i ordning vardagsrum, hall, kök och sovrum någorlunda, och helt enkelt förpassat kaoset till det lilla rummet. Därifrån kan vi packa upp i den takt vi mäktar med tänker vi. Det blir nog klart till slut.

Så ja, nu bor vi alltså här, på Landsvägsgatan precis mellan Haga och Linné. Nu bor vi ihop på riktigt

torsdagen den 30:e januari 2014

I morrn flyttar jag

... och Axel ihop. Det blir fint! Men jävlar i min lilla låda vad mycket packning har jag har att göra idag.  Hehe. (Ska nog ställa ifrån mig datorn nu). 

tisdagen den 28:e januari 2014

Om att springa i minusgrader JETE-långt

Jag kom hem från resan i lördags fm och var död fisk hela dagen. I söndags klev jag dock upp vid fem med Axel eftersom han skulle springa 43 kilometer i terräng i minusgraderna i skogen i Sandsjöbacka trail marathon. Och jag hade lovat att skjutsa till starten samt heja. Det här sånt som han gör, och det är ju inte utan att man tänker att han nog är en galen människa ändå (samt blir lite avis för att man själv också vill vara en sån som gör sånt. Herregud vad nöjd jag skulle vara med mig själv då. Nu... inte så nära att anmäla mig faktiskt. Fick iofs ett par löparstrumpor av A, som han vann på tävlingen men som var i liten storlek. Kanske kan de göra mig till asfantastisk skogslöpare?!).

Jallafall. 4 timmar och 28 minuter efter starten i Kungsbacka sprang Axel i mål, med massa energi kvar (!!) och lycklig som få. Så jävla bra, heja heja och hurra!

Mvh, stolt och impad tjej.

måndagen den 27:e januari 2014

Om en vecka i januari

Thailand var ett stycke mycket härlig semesterbubbla. Jag och S njöt av solen, den totala o-stressen, plaskade i vattnet och funderade ut vad vi skulle äta och var. Ibland åt vi två middagar. För varför inte.  En dag hyrde vi moppe och körde runt lite på ön, S körde superbra i de stupbranta backarna och jag satt bak och var livrädd för att vi skulle dö. Såg framför mig minnesbilder från när jag var femton och krockade med Jonas i parallelklassen, ville helst inte uppleva det igen. Vare sig med Jonas eller något fartblind thailändare. Men moppen tog oss i alla fall på en go dagsutflykt på öns södra udde, och vi dog inte! (Fast ungefär var tredje person vi såg hade bandage lite här och var. Just sayin.)

Vi hittade ett favvoställe där vi hängde nästan varje dag i solnedgången. Ibland drack vi kaffe läsandes i hängmattor, ibland drack vi Chang, ibland massa mojitos. Förutsägbart nog läste jag 438 dagar och Sofia boken om paret som grundade Läkare utan gränser i Sverige. Vi bodde på två olika ställen som vi gillade jättemycket, en Nashville-liknande bunge med mintgrön fondvägg, utebadrum (älska utebadrum) och veranda. Det andra ett soft rum på ett hostel i en stor palmträdgård. Båda på rekommendation av två vänner till A som driver en restaurang på Lonely beach. Dem hängde vi lite med också! En natt var det storm och dörren blåste upp av vinden trots att den var låst. 

Hemresan tog som sagt 51 timmar dörr till dörr, men det var det verkligen (så. jävla.) värt. 

Jag skickade telefonpussar hem till A och när S fick syn på det skrattade hon m-y-c-k-e-t.