torsdag 3 maj 2018

Förlossningen - så gick det till när Olle föddes

För den som gillar förlossningssnack - här kommer hela berättelsen om dagen när Olle kom till oss. 

En lördag i början av april hade vi massor av snälla vänner här som hjälpte oss att lägga trall på altanen. Äntligen skulle den bli klar. Min mage var som en rund fotboll under tröjan och hela huset var fullt av folk. Jag skojade om att jag hoppades bebisen skulle vänta till bf fyra dagar senare så att jag skulle hinna vila upp mig först. Det hade nog varit väldigt skönt eftersom jag jobbat i någon sorts 110-fart fram till påsk, och sen haft fullt ös hemma hela påsklovet med byggprojektet. Men så blev det såklart inte!
Altanen blev i alla fall klar den där lördagseftermiddagen och sedan slappnade nog min kropp av, för halv tre på natten till söndagen gick vattnet. I sömnen, som en explosion. Jag blev lite förvånad att den här förlossningen startade på samma sätt som den förra, eftersom bara var tionde förlossning börjar med vattenavgång. Men det var härligt för det blir så tydligt när vattnet går: nu ska vi få en bebis!

Jag väckte Axel, satte mig på toan och ringde förlossningskoordinatorn. Axel torkade vatten från golvet. Eftersom de sagt på mvc att vi skulle åka in direkt för kontroll om vattnet gick (bebisens huvud var inte var fixerat ännu och då ska man tydligen kolla så att inte navelsträngen sköljts med och klämts under huvudet), så ställde vi in oss på det. Min svärmor kom hit i taxi för att vara med Nils, och vi tog samma taxi vidare till Östra sjukhuset. Väskan var iordningställd men inte färdigpackad – BF var trots allt fyra dagar bort – och jag stressade Axel och Kerstin genom att vilja gå runt och packa i godan ro, se till att få med mig allt vad vi kunde tänkas behöva.

Iväg kom vi hur som helst och i taxin instagrammade jag ett tack till alla som hade hjälpt till med altanen. Skrev något om att vi ju faktiskt lyckades bli klara innan bebisen kom, men inget om hur liten marginal det verkade bli.

När vi klev ur taxin sa det pang och en ny sjö med vatten började rinna. Ner i mina nya rosa våriga mockaskor. Jag tog av mig dem i dörrslussen och så klev vi in på förlossningsavdelning 308, med skor i ena handen och vattnet rinnandes slash forsandes nerför benen. Skämtade med första barnmorskan som kom emot oss om det ovärdiga i situationen. Vi fick ett rum, blev inskrivna och sedan var det bara att vänta.
Eftersom det var så bra att bada under förra förlossningen bad jag om att få göra det igen. Det fick jag! I ett annat rum, i ett badkar inklätt i plast som ingav lite skräckfilmsvibbar. Där i låg jag med ett glas vatten med sugrör i handen som vore det en pool och en drink. Axel skrattade och fotade mig. (Med mobilen, eftersom jag kom på att jag glömt minneskortet i datorn hemma och kameran således var oanvändbar. Det enda jag verkligen inte fick glömma).


Sen satt Axel i en fåtölj intill och så hände... ingenting alls. Jag hade pyttesmå värkar men förlossningen hade liksom inte börjat än. Vi somnade till och med en stund båda två, jag i badet och A i stolen bredvid. Sjukt skönt. Hörde vrålen från en kvinna som kom in och tydligen nästan födde i korridoren, ganska mycket för tidigt. Sen blev det morgon och jag klev upp ur badkaret för att få frukost.

Vi har hela tiden räknat med en snabb förlossning eftersom den med Nils gick rätt fort. Därför var det en lättnad bara att vara på plats på sjukhuset. Båda gångerna har ju vattnet gått på kvällen och med Nils kom vi in till sjukhuset vid lunchtid dagen efter. Vi gissade därmed att förlossningen skulle starta runt lunchtid även denna gång, och det var uppenbart att personalen förväntade sig att vi skulle vara otåliga. Men vi hade tvärtom supermysigt och inte bråttom alls. Konstaterade flera gånger att det var en sån himla rolig förmiddag. En lite oväntad känsla kanske. Men det var så härligt med tid för varandra, vi käkade godis och kollade roliga klipp i telefonen. Tog en promenad i korridorerna, gick ut för en nypa luft och möttes av en oväntad värmevägg! Det här blev den allra första varma vårdagen och det påminde mig om när Nils föddes och solen flödade in genom fönstren på Mölndals förlossning för tre år sedan.

Plötsligt hörde jag min pappas röst i korridoren. Han hade åkt och köpt ett nytt minneskort till min kamera och kom för att leverera detta. Så jädra gulligt. Han ignorerade uppenbarligen alla "inga besök!"-skyltar på vägen in för nu stod han där med minneskortet i handen. Vi hann kramas ett snabbt hej i korridoren och det var ju en ganska märklig situation: "Vi hörs om en stund, jag ska bara föda ut ditt barnbarn!". Jag såg en liten rörd-tår i hans ögonvrå. Fina pappa.


Någon gång efter klockan ett började det göra ont på riktigt och vi satte igång lustgasen. Ack så ljuvlig den var där i början även om det i slutet inte kändes som att den gav något alls. Axel drog också i sig några andetag på prov och jag tror att det var alldeles efter det som jag tog den här bilden...haha.


Sen gjorde det rätt så jädra mycket mer ont. Vid halv två-tiden drog värkarna igång ordentligt. Det är ju som om något djuriskt tar över ens kropp och bara gör grejer? Så häftigt och dramatiskt. Och när förlossningen väl satte igång gick det också fort, precis som vi väntat oss. Det verkar vara så jag föder barn helt enkelt. Hann knappt få någon vila alls mellan värkarna på slutet och det var ju tufft, minst sagt, men effektivt. Är väldigt glad att slippa hålla på längre.


Axel var fantastisk även denna gång, och kände sig mycket mer med tror jag, han var mer förberedd på hur det skulle vara och tyckte att allt var mycket peppigt. I förlossningsjournalen står att jag hade "gott stöd av partnern!" och inget kunde ju stämma mer, jag upplever verkligen att man är två om att föda barn. Förstår inte hur det skulle ha gått till utan honom? Men även jag var nog mer närvarande i rummet den här gången, tror till exempel att jag kommunicerade mer med omgivningen än jag gjorde sist.

Halv tre var det skiftbyte och en barnmorska vid namn Frida klev in till oss. Hon var verkligen fantastisk. Guidade så bra under halvtimmen som krystfasen varade. "Tryck på, hakan mot bröstet, nej skrik inte – det slösar bara kraft!" och sen "på nästa värk andas du bara Johanna, så kommer bebisen alldeles strax".

Och så kom han! (!!!!) Vår bebis, vårt andra barn, vår lilla lillebror. Superfin och alldeles perfekt. Han mådde bra, vi grät och den lilla människan låg på min mage, så fin så fin så fin.


Jag höll hans lilla huvud i mina händer, tror jag tänkte redan där och då att han var lik Nils. Eller var det först på BB vi såg det? Jag vet inte riktigt. Tiden stod i alla fall stilla.

Efter en stund såg jag på barnmorskorna att de började bli lite oroade över att inte moderkakan kommit ut än. Jag krystade lydigt när de bad mig men kände mig först ganska ointresserad av hela grejen, ville ju bara vara med Axel och bebisen. Men fler personer kom in i olika omgångar och tryckte hårt på min mage. Axel berättade efteråt att någon av dem "virade navelsträngen runt sin hand flera varv och började dra". Mysigt. Den lossnade ändå inte. Ytterligare någon kom in och satte akupunkturnålar (?) i mina tår (?!) och det hjälpte – naturligtvis – inte heller. Moderkakan satt fast.


Precis efter att jag sa "å nej, innebär detta operation?" ringde de och beställde operation. Jag bad att få låta bebisen amma en liten liten stund innan jag rullades iväg och jag var så glad över detta, att vi hann det. Han visste precis hur han skulle göra det lilla livet. Sedan fick Axel sitta kvar med honom som ett litet knyte i famnen och jag rullades iväg ensam. Med massor av folk runt mig förstås, men helt helt ensam. Ville bara vara med min familj.


Det var kanske åtta eller nio personer i operationssalen. Alla var sjukt proffsiga och trevliga. Jag fick ryggmärgsbedövning och sedan innebar själva "operationen" att en läkare stoppade in sin hand och tog ut moderkakan (!). Tydligen satt den fast stenhårt på ett ställe så vi hade aldrig fått ut den på annat vis sa hon, vilket var någon sorts lättnad. Jag förlorade en del blod och det kändes lite onödigt eftersom själva förlossningen hade gått så extremt bra: jag hade nästan inte blött något alls och fick minimala skador. Nu blev blodförlusten istället 1,3 liter.

Det jobbigaste med operationen var att jag mot slutet upplevde att jag skulle svimma. "Det gör du inte" sa någon lugnande, "det känns bara så". Sen dippade ändå puls och blodtryck. Jag fick medicin och kom tillbaka, men sedan höll jag på att tappa medvetandet igen och mina armar skakade som om jag hade ett epileptiskt anfall. Detta är säkert inget konstigt alls men var extremt obehagligt eftersom jag inte kunde röra nedre kroppshalvan. Blev ganska rädd. När de skulle rulla mig genom katakomberna till iva/uppvaket kändes det som att jag kämpade för att hålla mig ovanför ytan. Tänkte hela tiden på att Sofia (min bästis som är narkosläkare) sagt att jag "är lättintuberad, en drömpatient" och att de alltså sannolikt skulle lyckas hålla mig vid liv även om jag tuppade av.

Väl på uppvaket kämpade jag järnet för att kunna röra benen igen så att jag skulle få åka till min lilla bebis. Vänsterbenet var svårare att röra på men jag kom på att jag kunde dra upp knät med händerna för att få det att se ut som att jag fått igång det. Det funkade! Blev så lycklig när de sa att jag skulle bli körd till BB.
Medan jag väntade fick jag ringa Axel och det var underbart att höra att bebisen varit tillfreds hela tiden som jag varit borta. Han hade sugit på Axels lillfinger och myst i hans famn. Där låg jag och grät av lättnad över att höra det, att de haft det bra. Fick också äntligen dricka vatten vilket var inget mindre än fantastiskt. Har aldrig varit så törstig förut (förutom en gång när jag åkte buss genom Atacamaöknen i Chile och också höll på att förgås av törst. Dessa två tillfällen kommer på delad förstaplats när det gäller törstupplevelser!)

Eftersom jag förlorat en del blod ombads vi stanna över natten på BB. Tack och lov fick även Axel stanna. Annars verkar de ju rätt snabba med att skicka hem folk nu för tiden. Vi visste att Nils hade det fint därhemma med min mamma som sov över i vårt hus. Rummet på BB var rätt långt ifrån mysigt, Axel fick nån nedfällbar brits att sova på precis som på Mölndals BB förra gången. Men vi hade det väldigt mysigt. När jag äntligen kom till rummet satt Axel där i en fåtölj med mini. Han hade "berättat för honom om livet", spelat musik för honom och redan börjat kalla honom för Olle.

Mors lilla Olle. Nu är du här! Som vi längtat.
Dig ska jag älska hela hela livet!

tisdag 24 april 2018

"Bästa lillebroren nånsin"


Nu är han två veckor och två dagar, den nye lille människan i vår familj.

Det finaste hittills är tveklöst att se våra två barn tillsammans. Herregud mitt hjärta. Nils är så himla fin mot sin bror. Jag försökte vara realistisk och väl förberedd på antingen att ointresse eller svartsjuka, eller båda, men det har än så länge varit precis tvärtom. Nils tycker att det är jättekul med lillebror och vill visa honom för alla. Han klappar på hans lilla kind, pussar på huvudet eller säger "såja, du ska få mat alldeles strax" när han gråter. När Olle var några dagar sa jag till Nils att "tänk att han kommer vara din bror hela livet! Visst är det fint?" och han svarade "Ja, verklijen j-ä-t-t-e-fint". Vill skriva upp varenda sådan kommentar. Slänga fram dem sen när de är tio och sju eller sexton och tretton och gapar åt varann. Jag vill att de ska vara varandras bästa personer hela hela hela livet.

Jag kommer för alltid minnas deras första möte, såklart. När vi kom hem från sjukhuset med lillebror dagen efter att han föddes rusade Nils ut från vårt hus, kastade sig om halsen på mig och sa "å min lilla mamma!". Sista dagarna innan förlossningen hade han varit så extra rädd om mig, det var uppenbart att han förstod att det liksom var en stor grej det här med att vi skulle åka till sjukhuset när bebisen skulle komma ut. Det kändes som att jag hade varit ifrån honom i tusen år, och som att han var mycket större än jag mindes honom. Hans huvud kändes gigantiskt. (Det låter så klyschigt självklart när folk säger att "stora barnet blir så stort" när man får en till, men det var enormt påtagligt tyckte jag.) Ur ögonen lyste den största nyfikenhet jag nånsin sett när han svarade BEBISEN på frågan om vem som satt där inne i bilen.

Min mamma hade sovit hemma hos oss med Nils och pappa hämtat oss på sjukhuset. Solen sken och vi gick in och i vardagsrumssoffan fick lillebror ligga i Nils knä. Han sa "bebisen vill leka kurragömma, det är min favoritlek" och var glad. Sedan dröjde det inte länge förrän han drog med olika grannar in till oss för att visa upp Olle. "Det här är min bebis, han har pyttesmå fingrar. Nu sover han!".


Jag är impad över hur lätt Nils verkar ha ställt om till att dela uppmärksamheten från oss med ett syskon. Hittills alltså. Det kommer säkert komma stunder när han blir galen på det, men än så länge inget sånt alls. Han har gladeligen gett bort sin vagn till lillebror och till och med sin paw patrol-leksak som han fick av kusinerna i storebrorspresent. "Jag älskar denna men lillebror kan få den om han vill leka med den".

Men allt har ju samtidigt sina proportioner. Första dagen tillbaka på förskolan när Axel lämnade:

– Nils, du skulle berätta något väl?
– Ja! Jag har fått ett plåster på fingret av mormor!
– Var det inget mer du skulle säga?
– Jo... Det gjorde jätteont.
– Okej. Men visst var det något mer du skulle berätta för alla?
– Just det, jag har fått en lillebror!

Den här första tiden hemma är såklart inte bara lull-lull, utan också ont i svanskotan, trötthet, stress över byggprojektet i trädgården som är i full fart (två förråd och ett plank återstod ju efter altanen...) och ett oönskat sjukhusbesök jag får skriva mer om senare. Det är inte bara lätt. Men att se mina barn tillsammans... herregud. Det finaste av allt. I morse sjöng Nils en egenkomponerad sång som gick såhär: "Bästa lillebroren nånsin, bästa lillebroren nånsin." Må du aldrig sluta känna så, älskade unge.

torsdag 12 april 2018

Tänk att det var du hela tiden

Så går det några dagar och plötsligt har hela livet förändrats. Idag är det vår BF men redan i söndags fick vi träffa den lille människan som jag byggt i magen sedan i somras. Han visade sig vara en liten kille som ser ut precis som Nils gjorde för tre år sedan. Födelsevikten diffade några gram bara. Han har långa tår och långa ögonfransar och världens mjukaste hud. Våren kom samma dag som han föddes och verkar vara här för att stanna nu. En sån grej va.

Jag vill skriva om tusen saker men för nu:
Han är här! Han är urfin! Han är vår lilla lillebror!

Och vi tror att han heter Olle.

fredag 6 april 2018

Törsten

Förresten en annan grej – att man kan vara såhär törstig hela tiden!? Mitt tydligaste gravidtecken just nu, förutom det uppenbara att jag har en badboll på magen och smidighetsgrad därefter. Men törsten? Som att vandra i en öken hela dagarna. Tror vår familj köpt 15 liter mjölk den här veckan (ooops) (men också mmmmmm, mjölk) och jag har en vattenflaska nära hela tiden. Bebisen måste verkligen konstant simma runt i helt nytt fräscht vatten där inne. Säkert gött.


Påsklovet aka bygg- och bebisväntsveckan

Påsklovsvecka den här veckan och det har verkligen varit full fart här hela dagarna. Altanbygget pågår ju som ni vet och Axel, min pappa och mitt ex J:s pappa (som startade en snickarfirma när han blev pensionär) har byggt och grejat hela veckan. Heja dem. Jag och Nils har servat med mat och fikor. Önskar verkligen att jag kunde vara med och snickra men med några dagar kvar till BF är jag kanske inte mitt allra effektivaste direkt... Magen blir stenhård när jag försöker göra något fysiskt.

Nu består i alla fall vår framsida av massa plank, verktyg och en stadig stomme till 60 kvm altan. Nästan lika stort som vår förra lägenhet. (!) I morrn kommer en drös snälla vänner och hjälper oss lägga trallen. OCH SEN HAR VI ÄNTLIGEN EN ALTAN att hänga på i vårsolen! Är oerhört glad över det. Och över att det snart är varmt nog att måla om huset (ljusblått ska bli vitt).

Hela den här byggprocessen har ju varit kantad av uruselt väder, till exempel snickrade de i ösregn och iskalla vindar häromdagen. Och vinterkylan försenade oss flera veckor. Men idag! Vårsol och blå himmel. Det blir som ett värmehål i lä och plötsligt förstod vi vad vi håller på med: hur skönt det är att bli klara lagom till de goa dagarna istället för att börja bygga sen när det redan är varmt. Vi är ganska trötta nu, men tänker att det är värt det.

BF på torsdag och bebisen är jättevälkommen närhelst hen önskar, men just nu tippar jag på några dagar plus. Den är fortfarande inte det minsta fixerad, enligt mvc.

onsdag 4 april 2018

Fortsätter leverera lines

Hos tandläkaren idag:

Nils, vad brukar du dricka till maten?
 ... JULMUST!!!
Jag: Eheee, jo du fick ju smaka på det en gång i julas. Men det är ju väldigt VÄLDIGT sällan, eller hur?
Nils, glatt: Näe!

Tack för den, älskade son.


(Dock detta: tandläkaren sa att det var dags att sluta somna med snutte i munnen som Nils gjort alla nätter sen han var typ 3 månader, eftersom det likt napp kan påverka bettet. Jag tänkte: okej detta lär ta ett tag att vänja bort. Som i tusen år. Sen lade jag Nils ikväll och han bara "mamma jag har ingenting i munnen nu" och somnade utan en snutte i sikte. Jaha? Är nu i chock!)

tisdag 3 april 2018

Ärlighet vara längst

– Mamma, du har en luva på den tröjan.
– Ja, det är en hoodie.
– Men jag vill inte att du ska ha den.
– Vill du inte? Ska jag ta en annan tröja tycker du?
– Ja. Jag gillar inte den.
– Men kan du förklara varför?
– (piper med ynklig röst) ... Den är SÅ ful. 

måndag 2 april 2018

Från dymmelonsdag till annandag påsk

Det är onsdag före påsk och jag jobbar sista dagen på kontoret. För veckan, månaden, hela året. Både konstigt och väldigt skönt, det känns lagom att gå hem nu. Låta magen vila lite på dagarna. Samma dag är det också Axels sista dag på jobbet, för efter påsklovet börjar han på nya jobbet! Kanske kommer han hinna jobba några dagar där innan bebisen kommer, kanske inte. Vi får se.
På kvällen har vi födelsedagskalas för Nils med våra familjer. Korv med bröd, blåbärs-Bingtårta och ballonger. Äntligen ljust ute på kvällarna.

Dagen efter är jag helt slut och jobbar det sista jag har kvar att göra (well nästan det sista i alla fall) från sängen. Välbehövligt att inte flänga in till stan. Nils åker med farmor och farfar i förväg till Bergsvik för påskfirandet och jag och Axel har några kompisar över på middag.


Så blir det påsk också! Vi ansluter till de andra i Bergsvik, pratar om namn i bilen på vägen upp. Jag läser upp alla förslag vi fått här på bloggen, några hamnar på vår lista. Vi kommer fram och efter vad som känts som (och väl också varit rent meteorologiskt) en svinlång vinter blir det det äntligen vårigt och barnen springer runt utan jackor. Blåser såpbubblor och jagar varann. Mina svärföräldrar och Axels syskon har försökt en hel dag att få fjutt på en jättebrasa med blöt ved, detta lyckas äntligen under påskaftonen. Påskharen kommer och gömmer påskägg till kidsen i trädgården, G är för första gången för stor för att leta med ett snöre, som L och N, och får ledtrådar på lappar istället. 

På påskdagen känns det som att något händer i kroppen. Jag blir supertrött. Vilar flera gånger mitt på dagen, för första gången på hela graviditeten känns det som. Sover sedan dåligt, jag som aldrig sover dåligt. Magen drar ihop sig och gör lite ont och jag tycker det känns jättesvårt att veta om det bara är som den tränar eller om det sätter igång snart. Ska jag undra det i två veckor till? Allt var ju så supertydligt förra gången, det här diffusa förstår jag mig inte på. 

tisdag 27 mars 2018

Storebrorsan

I lördags fyllde Nils tre! Mina föräldrar var här och han fick bland annat en alldeles egen cd-spelare som han på förskolan igår berättade om som "en pizza som snurrade jättefort och spelade musik!". Vi hade tänkt ha lite kalas i söndags men eftersom Nils blev bjuden på sitt livs första kalas hos en förskolekompis (jösses mitt hjärta vad gulliga de är) just den dagen fick han gå på det istället, och vi flyttade vårt till onsdag kväll.
När vi kom till kalaset sa Nils "Grattis S, här är ditt paket. Och här har jag skrivit 'S, vilket underbart kalas!'" (pekade på texten "Akademibokhandeln" som var tryckt i kanten på inslagspappret.) Var får de allt ifrån?

Nils är inne i en sån jädra drömmig period just nu. Efter potträningen i början av året hade vi en vecka eller två av täta skrik och bråk om orimliga saker. ("Men jag ville gå ut genom dörren fööörst", "Men pappa, jag ville kolla på din bajs iiiinnan du spolade!", "Nej så BLIR det inte idag faktiskt" osv osv). Sen bara gick det över. För tillfället, jag vet, men ändå!

Så just nu är allt ett sånt MYS. Eller herregud, det är ju säkert ett treårsbryt om dagen, men också så mycket "Jag älskar dig änno änno änno mest!" och "mamma, du är mitt lilla gullefjun". Hoppas så väldigt att den här harmonin varar till nedkomst av syskon.

Jag tror faktiskt att Nils börjar förstå att det här med bebisen närmar sig. Han vill hemskt gärna själv leka bebis och bli nedbäddad på ryamattan under en filt. Sitta i knät och prata bebisspråk. Det är mycket prat om bebisar som kommit ut redan (som Harry) och bebisar som inte kommit ut än. Det gäller även hos olika djur vi ser och även bebisen han tror bor i hans egen mage, som tydligen heter David (?!). Pedagogerna på förskolan sa häromdagen att Nils lutat sig tillbaka i sin stol på lunchen, tagit sig för magen och sagt "Ojojoj vad stor magen är nu. OJ, nu sparkade bebisen jättehårt!".
Kan inte förstå var han fått dessa lines ifrån... Hehe.

Han har ända sedan han fick veta i oktober berättat för alla att han ska bli "storebror i april". Han vill bjuda bebisen på chokladboll och lära den att simma, säger han. "Kan du simma då?" frågar vi och då säger han "neeeej, det kan jag ju inte" och fnissar. Men bebisen ska simma!
Han är helt säker på att den lilla knodden kommer säga "egge, egge", samt skrika ibland. "Då ska vi trösta den och krama den" (insert hjärtögonemoji). Han munpruttar mig ofta på magen och säger "nu skrattar bebisen, ha-ha-ha", eller lägger handen på magen och säger "oj, den sparkade mig i handen!" trots att han aldrig orkar hålla handen där länge nog för att faktiskt känna en riktig spark. Han pratar om "sen när den kommit ut" och petar lite på min navel samtidigt så jag gissar att han tänker att det är genom den det ska ske.

Tänk att den lille minimänniskan i vår familj snart inte är minst längre. Och inte vårt enda barn. Det tycker jag nästan är svårare att ta in än det faktum att det ska komma en till.


tisdag 20 mars 2018

På gång

Ah tack för er fantastiska respons gällande namn, så kul att läsa. Många fina förslag. Vi har inte hunnit klura något mer men jag jobbar ju bara sju arbetsdagar till (!!) så vi ska nog hinna sitta ner och bestämma ett namn innan ankomst, tänker jag. Eller så får vi väl bestämma när hen tittat ut.

Annat vi tänkt hinna innan dess är ju (som sagt tusen gånger om nu, kan inte ha undgått någon) att bli klara med den där altanen. Och i helgen började vi äntligen, efter att ha väntat i flera veckor på att tjälen ska gå ur marken. Den har den ju fortfarande inte gjort – det här är väl den kallaste mars i mannaminne? – men nu kör vi ändå. Fick en flash från SVT om att våren kan dröja till slutet av april och orkar inte ens ta in det. Ggghhh.

Den soliga lördagen i helgen ägnade vi i alla fall åt att riva ett stort plank (det stod tre meter in på tomten så vi ska bygga ett nytt i kanten av tomten istället), riva ner en halvtrasig markis och en grej som gick ut ovanför dörren, flytta två stora genomfrusna pallkragar och en massa buskar. Med vi menar jag Axel, vår kompis Erik och vår granne Oskar. Jag hade främst barn-duty vilket jag ändå vill hävda var minst lika ansträngande för herregud tre treåringar tillsammans en hel dag? Mon dieu.

Men nu är det rent i trädgården. Jag googlar sköna fluffiga utomhussoffor och drömmer om varmare dagar med frukost utomhus, fågelkvitter och gröna löv på träden. Sitta med en bebis på en filt på gräsmattan, ta med Nils och äta kvällsmat nere vid havet. Någon gång kommer det att hända! Ofattbart ju.

En vecka kvar till föräldraledighet.

fredag 16 mars 2018

Namn

Apropå bebisrelaterade saker vi inte är klara med än: namn. Har ett flicknamn "sparat" sedan förra gången, som vi gillar mycket och som jag är rätt säker på att det kommer bli om vi får en dotter den här gången.
Men pojk/ eller könsneutrala namn? Görsvårt ju. Axel lobbar för ett av Nils mellannamn. Det är fint men eftersom hans andra mellannamn är ett sånt som alla män i hans släkt heter skulle det i så fall innebära att vi återanvänder två av tre av Nils namn till det nya barnet. Och det känns ju lite fantasilöst kanske. Min farfars namn är ganska fräsigt och det har vi nog spikat som ett mellannamn. Skulle möjligen kunna bli förnamn men allt känns väldigt obestämt ännu.

Behöver alltså inspiration! Hit me med era bästa. Både flick, pojk och könsneutrala. Gärna tvåstaviga, har fått för mig att det passar bäst ihop med Nils enstaviga. Kan dock tänka mig att vara flexibel på denna punkt :)

Tack på förhand! 

torsdag 15 mars 2018

Förvärkar och fest

Ny grej i tillvaron här: förvärkar som gör liite ont! Detta hände mig i förrgår och jag kände mig helt ställd hela dagen. Med Nils vill var jag ganska opåverkad fram till att vattnet gick på kvällen nio dagar efter BF. Hade såklart haft sammandragningar men inga som kändes. Men i tisdags kunde jag plötsligt förnimma den där förlossningssmärtan, hjälp.

Har förstås googlat mig till att detta är vanligt och särskilt andra gången, så tror nog fortfarande att le bebe tänker komma först efter påsklovet som det är tänkt. Vi får se, vi får se. (Hur var det för er som läser här?) Ongen är i alla fall hjärtans välkommen när hen behagar och "färdig" nu ju, men vill såklart helst att den ska växa på sig lite till. I morrn går vi in i v 37.

Vi har inte riktigt gjort några konkreta förberedelser än (kanske dags!?) men insikten om att det kan sätta igång när som helst har nu fått mig att plocka fram Nils bebiskläder ("å kolla den är sååååå söööööt mamma, så liiiiten"), slänga ner lite grejer i en förlossningsväska samt tänka att vi måste leta upp och skruva ihop spjälsängen. Snart så, lilla lillunge, är vi redo!

Och så ska vi ju bygga en altan också, hehe, he. Drar igång förarbetet på lördag. Det är fortfarande minusgrader ju men nu verkar det gå att börja lite smått ändå. Äntligen.

Jag har i alla fall lyckats varva ner tempot lite på sistone tror jag, även om det inte låter så. Senaste veckan har jag och A både hunnit gå ut och äta på Totale en vardagskväll för att fira femårsdagen samt få ett barnfritt dygn på helgen. Nils sov över hos mina föräldrar (som han älskar detta, var pepp både före, under och efter) och vi var på 35-årsgalej på lördagskvällen. Såklart skoj att gå på fest, men det är liksom inte samma sak när man är tre veckor från förlossning, lite trött och dessutom spiknykter i en samling karaokestinna festprissar. Jag hade iaf en bundsförvant i samma situation, i J! Det allra, allra härligaste var att ta bilen hem (enda perken med att inte få dricka öl, tänker jag?) och sedan sova hur länge som helst. Mmmm.

Och att få hänga med den här människan obviously.

Apropå denna bild: visst skulle det vara fint med en grå linnegardin i en
takskena där längst bort till vänster? Eller ska vi nöja oss med att sätta
upp gardiner i sovrummet? Hmm, kan inte bestämma oss. 

fredag 9 mars 2018

8 mars

Det finns tusen och åter tusen inlägg att skriva apropå 8 mars, eller apropå kvinnor i allmänhet. Jag formulerade några i huvudet igår, till exempel ett om den fascinerande databasen med viktiga men bortglömda eller ouppmärksammade kvinnor i historien som GU lanserat dagen till ära.

Hur som helst hann jag aldrig skriva de där inläggen men vill nu istället dela med mig av en text som en elev på A:s skola skrivit, och som hon läste upp på ett 8 mars-event igår kväll. (Axels kollega har delat texten på Facebook med elevens tillåtelse, och eleven har också gett tillåtelse för dem som läser att dela vidare, så att ni vet).

Hon som skrivit detta har varit i Sverige i 1,5 år.

"Könsstympning av flickor och kvinnor!
Kan ni gissa vad det största brottet mot kvinnor är?
Det är könsstympning och det innebär att man skär bort en del av könsorganen, sedan syr man ihop dem och lämnar ett litet hål där kisset och mensen knappt får komma ut.
200 miljoner av flickor och kvinnor är könsstympade i världen. Och en av de är jag!
Jag blev könsstympad när jag var 6 år. Den dagen kan jag aldrig glömma. Jag hatade att kissa mest för att det gjorde jätteont, som om mitt könsorgan hade bränt och mensen var som ett helvete för mig för att det kunde inte komma ut utan min pappa brukade ge mig en spruta varje månad när mensen kom för att det skulle komma ut fortare.
Den grymma sedvänjan har praktiserats i mer än 2000 år och fler än 2 miljoner av flickor i åldrarna 4 - 11 år könsstympas varje år!

Kära kvinnor och flickor vi måste arbeta för att stoppa det här grova brottet mot barns rättigheter och det enda sättet vi kan göra det är att utbilda så många mammor vi kan. T.ex vi har olika språk och om vi skriver debattartiklar eller en bok med fakta kan vi sedan översätta dem till flera språk och skicka dem till olika länder eller sprida det i sociala medier.. Tänk hur många flickor vi kan rädda på ett år!"

(OBS passa på att sätta in en slant till någon organisation som jobbar för kvinnors rättigheter, exempelvis Läkarmissionen vars viktiga arbete Hanna Rosell och Peppe Öhman engagerat sig i och skrivit om!)

tisdag 6 mars 2018

Du, alltid alltid du

Det är idag prick fem år sedan jag träffade dig för första gången. Du som fick mig att sms:a mina bästisar från en bartoalett att du var snygg, rolig och intelligent. Du som vågade bli kär och säga det, du som luktade gott jämt och bara fanns där om morgnarna efter den dagen, i min Ikea Malm-säng i ek. Som ställde din cykel i mitt vardagsrum och drack vin vid mitt rangliga slagbord med Elsa i knät.
Du som fick det att fladdra i magen och som kastade ur dig ett "nu måste jag säga detta: jag älskar dig" en Way out West-kväll innan vi sommarnattscyklade till nån spelning. (Okej jag vet vilken det var: cashmere cat på posthotellet). Du som blev min allra bästa vän.

Du som har världens härligaste hår, spänstigaste handleder och tätaste skäggväxt (icke att förringa!). Du som är bättre än jag på att städa och som gör små omtänksamma saker varje dag, mer än man behöver. Du som är ängschlig över småsaker men en bergfast klippa på samma gång, du som retar dig på att det låter högt när jag dricker vatten men som genast bannar dig själv för det. Du som somnar med en hand på min rygg och som fick mig att fria för exakt tre år sedan en fredag i en stenglugg på Skansen Kronan (och på tal om det: vi borde verkligen gifta oss snart).

Du du du. Som nu är jordens finaste pappa till våra barn. Våra, i plural! För snart är de två!

Jag hittade precis ett printscreenat sms från för tre år sedan, strax innan N föddes. Jag hade skrivit något till dig om "denna lilla människa som vi ska älska tills vi dör, följa genom livet, ta bort skalet på äpplena för". Och du svarade att vi var det bästa som någonsin hänt dig, men att du "minsann inte tänkte ta bort skal från äpplen". HA! Är det något du gör är det just det: fixar och donar och grejar och trixar och vänder och vrider. Allt för din unge, din familj. Alltid. Rimligt som orimligt. Nu har vi ju ett barn som gärna äter äppelskal, men hade han inte gjort det hade du garanterat stått där och petat bort det trots att du är allergisk och får eksem. Det finns inget du inte gör för Nils.

Herregud som jag älskar dig. Som jag fortfarande tänker "damn är han MIN?!" när du kliver in i ett rum. Som jag fortfarande längtar efter dig varje dag när jag är på jobbet. Det är en sån ynnest att få leva med dig.

Fem år idag och jag vill ha femtusen till. Alltid du.
din J.


torsdag 1 mars 2018

Den här graviditeten vs förra

Alltså så spännande det är med den här sprattlande fisken jag har i magen! Det är liksom något levande därinne. En människa! Lika absurt att greppa som det var förra gången. Och lika roligt, även om tiden rusar på ett annat sätt med tvåan och en liksom knappt hinner tänka på det? Fast jo, nu börjar det faktiskt kännas lite verkligt.

Graviditetsmässigt är mycket likt förra gången och annat är det inte. Dokumenterar detta nu för att det... kanske kan vara kul att läsa i framtiden? (För mig själv, alltså). Jag mår även den här gången rätt bra och kroppen verkar med på noterna. Känner litegrann av en fog, antar jag att det är, i högra ljumsken. Det är nytt, hade noll sådana känningar/smärtor sist. Jag knappt mått illa alls någon av gångerna, men med Nils var jag aldrig hungrig. Jag blev proppmätt efter två skedar mat och kunde inte äta vissa saker, som tomat och broccoli. (Några timmar efter att han föddes blev jag jättehungrig och fick en total ahaupplevelse, hade inte känt hunger på nio månader). Den här gången har jag helt vanlig aptit, är ofta hungrig och blir inte äcklad av någon speciell sorts mat.

Jag hade en tydlig linea nigra (pigmentrand) förra gången, både över och under naveln, och ingen alls den här gången. Eller kanske att det syns en svag, svag under naveln nu på slutet, förresten? Från sist minns jag också det här lustiga: att jag tyckte att jag själv luktade lite konstigt. Trodde i början att jag behövde duscha, eller typ tvätta strumpbyxorna jag hade på mig, men det kändes likadant även när jag var nyduschad. Insåg att det hela satt i min näsa/hjärna. Nu: inga särskilda doftupplevelser eller doftkänslighet.

Jag har nog oroat mig mer den här graviditeten tror jag. Fast mest i början. Tror det var för att jag var frisk som en nötkärna förra gången och då kände mig kolugn, medan jag inledde den här vändan med tre månaders förkylning och lunghostan från helvetet. Det kändes liksom orimligt att den lilla ärtan i magen skulle utvecklas på rätt sätt när min kropp var så ur fas. Väldigt läskig känsla. Det underlättas kanske inte heller av att jag ju vid sidan av mitt vanliga jobb är redaktör för dokumentationer om sällsynta sjukdomar på ett ställe som heter Ågrenska. Där frotterar jag mig i genetik några gånger om året och har bland annat intervjuat kanske 40 föräldrapar till barn med olika ovanliga syndrom, som ALLA börjat sin berättelse med "graviditeten var heeelt normal".

Apropå sjukdomar fick ju Nils höstblåsor i september och jag drabbades av samma virus (sannolikt, fast jag fick inga blåsor), vilket föranledde en del databas-läsande från min sida, om riskerna för fosterskador. Sen var jag magsjuk i december. Men sedan dess har jag varit frisk i alla fall! Frisk har hela tiden känts synonymt med trygg.

Jag har båda gångerna haft väldigt bra värden enligt mvc, fast förra gången åt jag lite järntabletter. Sluppit det nu! Lågt blodtryck båda gångerna, svimmade på Coop någon gång i höstas. Bonk med ansiktet rakt i stenplattsgolvet.
Tycker att magen ser ungefär likadan ut som sist, en kanonkula liksom. Vi har inte tagit reda på kön den här gången heller (till skillnad från alla andra, känns det som?). Axel är den som haft den starkaste åsikten i att inte vilja veta före förlossningen. Jag håller med om att det är något charmigt med att inte veta på förhand men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är extremt nyfiken nu. Hade nog sagt ja dirr om Axel hade velat kolla.

Vem är du? Du som sparkar som en tok därinne, stora delar av dagen men kanske allra mest på kvällen. Vars fot jag plötsligt har i handen när jag lägger handen på magen. Är du en kvällspigg en, som jag? Hur ser du ut? Är du lik Nils? När kommer du till oss, tänker du? Och vad heter du? Vill veta allt allt allt!

Det är sex veckor kvar och börjar kännas på riktigt. Jag längtar.

v 33 (två veckor sedan, blir v 35 i morrn)

tisdag 27 februari 2018

Du är charmig men för sent ute, vintern

Jävel vad kallt det är just nu. Fint i teorin med riktig vinter såklart, men alla de här "-12, känns som -22"-prognoserna känns inte perfekt tajmade med vår plan att börja bygga en altan. Vet förresten att det låter knäppt att hinna bygga altan innan bebisen kommer (och byta lite fasadpanel, måla huset vitt eller grått, samt bygga två förråd. Och byta ytterdörr. Och flytta ett staket)  men betänk då också detta: hur gött det blir om det där är på plats i tid för bebisledigheten. Målbild: sitta invirad i nån filt på ny altan och möta våren.
(Obs vi ska dock inte göra allt själva utan har en kunnig männscha, mitt ex Johans pappa för övrigt, till hjälp, som ska bygga och fixa här. Han startade snickarfirma som pensionär – perfekt för oss. Upplägget är att vi hjälper till själva det vi hinner. Kanske mest Axel eftersom vi nog hamnar rätt nära bf när det väl blir dags att spika och greja. Men liiite borde jag väl kunna snickra ändå, inbillar jag mig? Vi får se.)

Jaja, det där var egentligen en parentes. Kylan var det ju! Folk kom in på kontoret och kved av köld i morse. Antar att människor från norra Sverige skrattar åt detta, men ändå. Tolv minus är ändå tolv minus. I lördags höll sig vädret dock på optimala -1 och sol, så välgörande för själen. Andrea och Magnus plus barn kom till oss och vi gick omkring i skogen i tre timmar. I ganska långsamt tempo kan tilläggas, för de två treåringarna ville åka rutschkana på varenda bergshäll längs vägen. Vi fikade vi på berget med vy över havet, och Axel fick använda sina 44-minusgrader-boots vilket ju inte direkt är varje dag... ("Jag visste att de var ett bra köp!"). Nils höjdpunkt var att få titta på Elsas bajs i en buske, det pratade han om i flera dagar sen. En guldlördag helt enkelt. 


måndag 12 februari 2018

Februarihelg


Helgen som gick var första på en månad som inte var full av renoveringfix och det var väldigt skönt. En hel del kvar att ordna dock och jag är ju team Just do it och vill fixa allt på en gång, speciellt själva piffet som ju bara är roligt. Men har försökt ge mig lite till tåls. Istället har vi hunnit bjuda våra grannar på fried bean wraps och glassbomb, samt hänga med kompisfamilj som blivit fler sen sist. Nu finns Harry! Pytteliten och urfin.

Idag är det prick två månader kvar till vår BF. Känns både men äntligen! och va, redan? på samma gång. Jag börjar så smått inse att jag snart ska få stänga ner jobbhjärnan och bara vara hemma resten av året. Så jädra härligt?! Folk vill ju gärna påpeka att omställningen mellan ett och två barn är större än steget från noll till ett, så jag försöker vara redo för den eventuella tvåbarnschocken. Hehe. Men mest längtar jag bara. (Ni som har två eller fler, hur var omställningen för er?)

Axel och Nils har förresten sportlov i veckan och kom in till stan tillsammans med Nils farfar och kusin Gustav och lunchade med mig. Sånt gull. Peaken på en i övrigt väldigt stressig arbetsdag.

onsdag 7 februari 2018

Hem ljuva hem

Ett litet genidrag: jag har sagt till min chef att jag jobbar hemifrån en dag i veckan fram tills jag går hem för barnafödande vid påsk. Så nöjd med detta! Dels går det ju att jobba himla effektivt när en får sitta ostört hemma, dels är det otroligt skönt att en dag i veckan inte hetsa iväg till stan med gravidmagen instoppad i vinterjacka och en hund rännandes runt benen i vinterregnet och så vidare. Mår i och för sig jättebra, men jag börjar ändå onekligen känna mig en aning hämmad av bowlingklotet som sitter fastspänt på min mage. Hehe. Det är inte utan att det är skönt att en dag i veckan bara slå upp datorn och sätta sig i soffan istället för att åka till jobbet.
Bebisen rör sig massor och rätt vad det är sticker en fot eller något annat ut, det syns genom kläderna. Så fascinerande och konstigt. Undrar så vem hen är. Om två månader-ish får vi säga hej! Inte riktigt klokt, men väldigt spännande.

Idag är hur som helst en sådan hemmajobbardag. Men jag är inte ensam - hantverkarna är här och grejar det sista (lets hope) på tvättstugan, hallen och lilltoan. Vi ägnade hela helgen åt att montera Ikea-skåp i tvättstugan med hjälp av mina snälla svärisar. Nils har ett snickarskåp som han fick av mormor och morfar i julklapp, och som han älskar, och har hjälpt till genom att använda varenda verktyg därifrån.
Framåt söndag eftermiddag var vi sjukt trötta och då bjöd våra gulliga grannar (som haft Nils hos sig hela dagen och som vi dessutom lånat massa sprillans nya verktyg av) över oss på middag. Guldstjärna till radhuslivet!

lördag 27 januari 2018

Lajf

Så kommer en vecka i slutet av januari och herregud vad den är overload alabama. Jag har så mycket att göra på jobbet att jag sitter extra med det hemma 22-01 varje kväll. Gläds förvisso åt kompen jag kommer kunna ta ut senare (strax innan bebisen beräknas anlända, tänker jag) – räknar och inser att jag jobbat in en hel arbetsvecka bara i januari.
En av dagarna blir jag, utöver redaktörsjobbet som redan är väldigt intensivt, projektledare för ett till stort projekt, som handlar om hållbarhet. Kul. Men ja, timingen?

Axel får hög feber också. Det blir fredag eftermiddag och han peakar på 39,9. Jag tänker både Hoppas det inte är influensan, så jobbigt! och Hoppas det är influensan, då är ju jag och bebisen safe i alla fall! (Har gravidvaccinerat mig). Hans mamma ska ha 60-årsfest på lördagkvällen och jag undrar han kommer kunna följa med på den.

Mitt i veckan drar också vår hall-tvättstuga-lilltoarenovering igång, med fyra-fem olika hantverkare inblandade. Det verkar gå enligt plan, det händer i alla fall något nytt varje dag. Jag har knappt tid att skänka färgval och annat en enda tanke, det ger mig lite lite ångest för färgval är väl ungefär det roligaste som finns? Men nu blir vår tvättstuga inte mörkgrå eller ljusgrå som jag hade lurat på efter att ha pinterestat massa tjusiga bilder för länge sen, utan helt vanligt vit. Helt vanligt vit får bli bra det också. Det blir bra det också.

Så... har vi alltså ingen tvättmaskin och bara en pytteliten varmvattenberedare för ett tag. Jag påminns om det sistnämnda en kväll när jag duschar. Brr. Och vad vi tajmar veckorna utan tvättmaskin med? Jo, att Nils slutar med blöja. (De nervösa leendena som utbyts när vi inser det sammanträffandet.) Den där potträningen visar sig dock gå bra, vi behöver till exempel inte byta ett enda lakan på natten. En dag bara bestämmer vi att nu är det kalsonger som gäller (Nils ville det, hade ju önskat sig dem i julklapp, gullungen) och efter det kommer inget mer kiss på nätterna. Riktigt känner hur jag jinxar det hela genom att skriva så. Men tror faktiskt vi är på highfive-sidan av potträningsdagarna nu. Skönt för alla! Nersidan: ett tämligen svajigt humör på barnet som väl haft en overload av utveckling och nytt senaste tiden. Förståeligt men också så påfrestande. Det ska styras och ställas och ätas frukost på ett visst sätt och sen inte ätas frukost alls, eller alldeles snart mamma, men inte riktigt än. En dag glömmer vi snuttekrokodilen på förskolan och när detta upptäcks när vi kommit hem vet traumat inga gränser. Krokodilen är ensam kva-ha-haaar, vi måste hä-häämta honom! Hjärtat i tusen bitar.

Min mobilskärm går sönder mer än den redan var sönder när jag tappar den i golvet igen (vad är det för fel på mig?) och jag får tummen ur och går och lagar den. Sen är den fin och utan sprickor men funkar jättedåligt. Det går inte att använda bokstäver som ligger till höger, till exempel. Jaha? Nähe.

Till slut blir det fredag kväll och efter att jag lagt Nils stapplar jag in i vårt sovrum, lägger mig i någon konstig räkliknande vinkel vid fotändan av vår säng och däckar där i två timmar. Kan knappt resa mig upp. Kroppen tung och hjärnan full av grus. Antar att det finns någon sorts rimlighet i det ändå.

Men nu hörrni, är det i alla fall helg!

fredag 19 januari 2018

Killgissar lite om mansplaining

Axel och jag pratade häromkvällen om 2017 års bästa ord, som mansplaining, killgissa och killräcklig (mansplaining kanske kom mycket tidigare än 2017? Men hur som helst). Var helt eniga om att det är väldigt bra ord som beskriver några vanliga fenomen på pricken.

Axel tyckte dock att mansplaina och killgissa är samma sak, att det senare bara är den svenska versionen av uttrycket. Jag hävdar att det står för lite olika saker. Mansplaina känns mer forcerat, när någon liksom trycker sin åsikt eller "kunskap" på en, ofta men inte alltid genom att avbryta eller genom att oombett komma med en synpunkt från ingenstans. Alltså en sorts härskarteknik eller maktutövande som kan se lite olika ut. Killgissa för mig är mer det här med att killar ofta kör på sin teori om något även när de inte är säkra, de liksom "jomen så är det":ar med gott självförtroende, medan kvinnor tenderar att oftare brasklappa med ett "detta har jag inte dubbelkollat, men jag har för mig att..."

Hur tänker ni om dessa begrepp??

Killräcklig är ju för övrigt ett genialiskt uttryck. Verkligen dags att fler än cismän unnar sig att duga och inte tvingar sig själva att överprestera hela tiden. Jag tänker försöka vara killräcklig 2018, men det börjar lite ironiskt eftersom jag nyligen tagit över ett redaktörs-uppdrag på jobbet där min företrädare av olika anledningar låg väldigt mycket efter i tidplanen (och inte hann överlämna till mig eftersom hens bebis anlände tidigare än planerat). Skriver inte så ingående om det, men jag har nu producerat (alltså skrivit själv och köpt in) runt 60 sidor innehåll till en tidning på två och en halv arbetsveckor, dessutom veckorna före jul och efter nyår, när ingen människa är på plats för att intervjuas etc. Det har helt klart blivit några långa jobbkvällar, och lite kortare jullov än planerat. Var alltså inte alls killräcklig här och anpassade insatsen efter befintligt läge, utan såg till att hålla den uppställda första deadlinen trots nästan omöjligt uppdrag, som den "duktiga flicka" jag är. Men det är ju i sig inte en dålig grej.

Slut på utsvävning, åter till min fråga till er:

Mansplaina och killgissa – synonymer eller två separata begrepp om två olika (men förvisso nära besläktade) fenomen?

torsdag 18 januari 2018

Det går bra nu

Apropå gårdagens win i ronden mot Lufthansa påminde jag Ryanair om min claim hos dem som de inte svarat på sen oktober. Fick svar direkt: 5000 kr in för inställt flyg när vi var på bröllop i Spanien i höstas. Yey på den! Äntligen lite revansch. Nu återstår bara besked om jobbresan till Palma, där vi också var rejält försenade båda vägarna. 

onsdag 17 januari 2018

Älskar EU-förordning 261

Ni minns kanske allt flygstrul jag var med om i somras och i höstas? Förra veckan ringde Lufthansa apropå vår första claim, för Italienresan i juni då vi blev försenade ett dygn i varje riktning. De ville de ersätta våra utlägg, 4149 kronor. Jag påminde dem om att de måste betala kompensation också enligt EU-paragraf 2004/261 (lägg den på minnet!), och blev idag uppringd igen. Och:

Vi fick 27 543 kronor tillbaka (!!).

Splittat på två familjer då, men ändå. Blev så himla glad. Det satt verkligen fint, vi har precis anlitat en massa hantverkare som ska fixa vår tvättstuga, hall och lilltoa och ojat oss över hur dyrt det blir. De satte igång i morse. Mycket bra timing detta!

söndag 14 januari 2018

mmminnen från 90-talet

Haha, det där klippet från Hansons 20-årsjubileum som cirkulerar i sociala medier? Så roligt. Nivån av nostalgi!
Ett första konstaterande är ju att de tre brorsorna onekligen är musikaliska fortfarande, men också: Hur kan den lille (Zach?) se ut att vara ungefär 20 år gammal under sitt 20 år senare-framträdande? Hur gammal var han när det begav sig liksom, fem?

Jag fick hur som helst väldigt många flashbacks från högstadiet när jag såg det här mmbop-framträdandet. Minns till exempel att jag i krokarna runt när Hanson slog igenom var lite kär i en kille som jag hade chattat med på Aftonbladets chatt, och sen på ICQ. (Minns fortfarande mitt icq-nummer, gör ni? 22371732). Efter det hade vi också snackat mycket i telefon, han bodde i en annan kommun och jag fick se en bild på honom först när han skickade ett vanligt brev där han hade lagt i ett avklippt foto. Sen bestämde vi att vi skulle träffas irl utanför en skivbutik i stan vilket vi också gjorde. (Herregud). Mina kompisar stod väl bakom något hörn och väntade. Det var i juletider och i skivbutiken spelades Hansons andra singel: "I will come to you". Det starkaste minnet från detta tillfälle är att jag blev otroligt besviken eftersom killen i fråga var jättekort och inte alls såg ut som jag hade trott och väntat mig (eller som på bilden han skickat, förlåt för ytlighet). Stort antiklimax. Ville dock inte vara elak så vi gick och åt på McDonalds på Fredsgatan och därinne satt ett stort gäng från min skola och jag ville sjunka genom jorden. Sedan följde några veckor av awkwardness när jag plötsligt inte ville prata i telefon längre med honom vilket vi hade gjort ganska mycket före irl-dejten. Alltså stackars honom. Men ljuva 90-tal ändå? Eller jag vet inte.

Såg förresten ovan nämnda dude på Landvetter flygplats för några år sedan, han jobbade vid bagagebanden. Fick hjärtklappning, skämdes fortfarande och gick åt motsatt håll. 

söndag 7 januari 2018

Nyåret 2017-2018

Nyårsafton 2017 firades hemma hos oss med två barn och fyra vuxna. Två av oss var preggers (samma två som nyåret 2014). Den här gången skulle vi ha varit en familj till egentligen men ett barn blev sjukt, ja ni vet hur det är.
Det var kul, hur som helst! Papporna styrde maten och gjorde en trerätters till de vuxna och en egen trerätters till barnen, vilken avslutades med en glassbomb. Vi slängde ett snabbt öga på den och struntade sen i den planerade vuxen-pepparkakspannacottan för som sagt: glassbomb.

Bästa tolvslaget var det som vi höll klockan 8 med tomtebloss i trädgården. När det riktiga inföll var Nils redan vaken sedan en timme tillbaka eftersom det lät läskigt i rummet, och han somnade inte om förrän 01, tror jag. Där rök den vuxenmiddagen. Men han pratar fortfarande om hur han och Axel satt på sängkanten och tittade på fyrverkerierna och de "små små luftballongerna som blinkade" på himlen på tolvslaget (sådana där asiatiska lyktor), så det var värt det. Tycker egentligen inte att fyrverkerier är någon hit eftersom de är skit för miljön, skrämmer djur och skadar massa människor varje år, men när nu folk i grannskapet väljer att skjuta upp en massa pengar i luften kan vi ju lika gärna titta på. För fint är det ju onekligen.

På kvällen såg jag också på insta att Lisas bebis kom på nyårsaftonsmorgonen, det blev visst en 2017-bebis after all. Med väldigt liten marginal.

Dagen därpå efter hade vi förstajanuari-häng allihop fram till eftermiddagen och bara såsade omkring efter långfrullen. Ett alltid lika gött sätt att inleda ett nytt år på.

onsdag 3 januari 2018

Självklart men ändå

Kikade just igenom mitt jobbs handbok med anställningsvillkor apropå att det ju är halvdag nu på fredag. Såg då denna upplyftande text - skönt att ha en arbetsgivare med följande inställning till föräldraledighet:

3.1 Föräldraledighet
Anställda bidrar med jämna mellanrum till nationens fortlevnad genom att sätta barn till världen. När det sker har du som du vet rätt till föräldraledighet. Speciellt till dig som är man vill vi säga: ta vara på den rättigheten! Det vanliga är att män inte gör det fullt ut ändra på det! 

Obegripligt att inte alla gör det.

tisdag 2 januari 2018

Bokåret 2017

Jag hade som mål att läsa 24 böcker 2017, två i månaden. Läste 25! Så det gick ju vägen. Fick också in minst en klassiker och minst en på annat språk än svenska, vilket jag brukar ha som minimum-"krav". Här är de:
  • Min fantastiska väninna (Neapelkvartetten #1) av Elena Ferrante
  • Hennes nya namn (Neapelkvartetten #2) av Elena Ferrante
  • Den som stannar, den som går (Neapelkvartetten #3) av Elena Ferrante
  • Störst av allt av Malin Persson Giolito
  • Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
  • Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn
  • Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout
  • Nötskal av Ian McEwan
  • Hjärterkung av Hanna Krall
  • Bonjour tristesse av Francoise Sagan
  • Det förlorade barnet (Neapelkvartetten #4) av Elena Ferrante
  • Amineh - inte större än en kalasjnikov: Från peshmerga till riksdagsledamot av Amineh Kakabaveh och Johan Ohlson. 
  • Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle
  • Min Kamp 1 av Karl Ove Knausgård
  • Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker
  • Livet och patriarkatet av Peppe Öhman
  • Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker
  • Bright shiny morning av James Frey
  • Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
  • De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
  • Vi mot er (uppföljaren till Björnstad) av Fredrik Backman
  • Utvandrarna (Utvandrarsviten, #1) av Vilhelm Moberg
  • Invandrarna (Utvandrarsviten, #2) av Vilhelm Moberg
  • Nybyggarna (Utvandrarsviten, #3) av Vilhelm Moberg
  • Sista brevet till Sverige (Utvandrarsviten, #4) av Vilhelm Moberg
Samt, naturligtvis, oändligt många fina barnböcker.

Jag gillade att läsa sviter uppenbarligen, två kvartetter blev det ju. Båda väldigt bra. Anyurus bok som ju fick Augustpriset var otroligt skickligt skriven, ett sorts läskig dystopi om ett framtida Göteborg. Livet och patriarkatet borde användas i skolor tycker jag, så smart förklarat om vårt samhälle, våra normer och strukturer och vad de gör med oss. Konstigast var Nötskal, där berättaren är ett foster som ligger i sin mammas mage och lyssnar till hennes mordplaner på fadern. Jag var besviken på Amineh Kakabavehs bok som förvisso skildrar en superintressant historia om hennes bakgrund som peshmergasoldat, och lärde mig en hel del, men samtidigt var ganska stolpigt skriven och hade kunnat berättas på ett bättre sätt av Johan Ohlson som varit med och skrivit den. Gillade de flesta av årets böcker, många var bra men av helt olika anledningar. Om jag snabbt skulle kasta ur mig en rekommendation bland dessa böcker till någon skulle det säkert bli Bright shiny morning eller Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Sammanfattningsvis....

... har jag läst tjugofem böcker av arton olika författare. Nio kvinnor och nio män, om vi förutsätter att pseudonymen Elena Ferrante är en kvinna, vilket hon ju tros vara (de flesta tror att hon är översättaren Anita Raja). Jag känner en av författarna personligen (hej Peppe!).
Precis hälften av författarna är svenskar, övriga kommer från Italien, USA, Storbritannien, Polen, Frankrike, Norge, Tyskland och Finland (en finlandssvensk). Bland de svenska författarna finns de med rötter i Iran och Uganda, men oj vad västerländskt det ändå blev i år. Vill verkligen bredda det till nästa.
En av böckerna var på engelska, resten på svenska. Fem var dokumentära/verklighetsbaserade, tjugo skönlitterära (om än ofta baserade på verkligheten). De skrevs mellan 1949 och 2017, och utspelar sig från mitten av 1800-talet fram till nutid.

2017 var verkligen ljudböckernas år, skaffade väl Storytel någon gång i slutet av förra året. Försöker ha en läsbok och en lyssnabok igång samtidigt hela tiden. Fler än hälften av ovan böcker är lyssnade på.

Vilka var era bästa böcker 2017? Tar gärna emot tips inför årets läslista!

söndag 31 december 2017

Årslistan 2017


1. Hände något/gjorde du något i år som aldrig hänt förut? 
Ja, vi köpte ett hus!

2. Höll du dina nyårslöften?
Ja och nej. Ja, jag läste fler än 24 böcker. Nej, jag tränade VERKLIGEN INTE tre gånger i veckan i snitt, tränade fasen knappt alls pga sjuk hela tiden. 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Hell yes. Till exempel blev Nicole & Martin, Andrea & Mange, Karin & Anders samt Sofia & Andreas föräldrar för andra gången. Kerstin & Anders samt Martin & Sofia blev föräldrar för tredje gången. Lisa hade bf IGÅR så det kan komma en bebis till innan tolvslaget. Återstår att se. Flera vänner ska också få barn under 2018, bland andra Björn & Malin som kommer till oss ikväll och har bf om mindre än två veckor. 
(När jag läser ovan inser jag att våra vänner har extremt homogena namn… indikerar en hel flock av vita 80-talsfödda medelklassmänniskor...haha.)

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, och LÅT DET ALDRIG HÄNDA.

5. Vilka länder besökte du? 
Polen (weekend med K i Warzsawa i våras, som jag inser nu att jag fortfarande inte bloggat om), Italien (semester i Toscana i somras) och Spanien två gånger i början av hösten (bröllop i Toledo samt Palma med jobbet). Hade även en ofrivillig övernattning i Litauen av alla ställen, på grund av missad anslutning på ena hemresan. 

6. Är det något du saknar år 2017 som du vill ha år 2018?
Ja, hallgolv. Och färdigrenoverad tvättstuga. Vi har stått ut med spånskiva i hallen hela sommaren och hösten, men i januari ska detta åtgärdas. Och en altan vill jag också gärna bygga 2018! Helst innan bebisen kommer.

7. Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas?
Sista helgen i maj när vi flyttade in. Pappas 70-årsdag 5 juni som vi firade med en hotelltrip till Båstad med familjen och fick perfekt försommarväder i två dagar trots att det regnade massor både dagarna före och efter. Magiskt, var det. 

8. Vad var din största framgång 2017?
Kanske att jag såg till att få hyresnämnden att godkänna ett bytköp som innebar att vi fick köpa ett hus och hon som ägde det fick ta över vår hyresrätt. (Vi var ju tvungna att betala ett marknadsmässigt pris ändå på huset, men gött att slippa budgivning.) Ingen har tydligen lyckats få godkänt i ett sådant ärende sedan 2006, eller nåt. Heja mig!

9. Största misstaget?
Att jag lyckades krossa både min och Axels iphoneskärm. Så trött på mig själv. De är ännu inte lagade heller.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
HA-HA-HA. Ja.
Influensa från helvetet som avslutades med en öroninflammation i januari. Magsjuka två gånger i mars. En månads förkylning i maj. Frisk sommar! Sen TRE månaders förkylning i aug-okt (!) där det lät som att jag skulle hosta ut lungorna, och så höstblåsevirus som gjorde mig livrädd pga samtidig tidig graviditet. (Fick aldrig några blåsor men ganska säker på att det var detta virus eftersom Nils hade höstblåsor och jag fick extremt hastig feber, precis som honom, precis dagarna efter). Magsjuka igen i början av december. Jorå.

11. Bästa köpen?
Huset, och möbler/inredningsgrejer. Möbelwise har vi faktiskt gjort många bra Blocketfynd, som en jättestor och helt ny matta för 200 kr, matbord för 1000 osv. Nöjd!

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Huset naturligtvis, hehe. Huset blir visst svaret på många frågor. 

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Verkligen. Att vi blev gravida igen. Att många kompisar också blev det, så att vi kommer ha bebisar samtidigt igen. Att renoveringen av huset blev klar så vi fick flytta in. Och min familj, varje dag. 

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2017?
Pass? Jag försöker nu klämma ur mig några bra låtar men alltså nej, ingen låt kommer vara "så 2017", tyvärr.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag har absolut varit lycklig i år (också), men ska vi se till smidighet och flyt, projektledning av diverse renoveringar, räkna in alla månader av sjukdomar och slänga på lite graviditetsnoja på det som en konsekvens av sjukdomarna, så kommer inte 2017 vara året då allt peakade. Det kommer det inte. 
Tänker mig att 2018 har potential att toppa detta år, med ny bebis, ett hus som är mer inbott och kanske kanske får en nybyggd altan, och föräldraledighet (mmmm föräldraledighet). Ja ni hör. 2018 blir bra. 



16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat. Så trist svar, men sant. 

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig över att olika virus ska skada bebisen i magen. Alltså jag har inte oroat mig orimligt mycket men med Nils mådde jag så bra hela tiden och var extremt icke-orolig. Den här gången har jag haft anledning att googla olika virus eventuella effekter flera gånger och ju mer man lär sig desto värre blir ju tänk om-tankarna. Hatar framför allt att svaret nästan alltid är att man "inte kan veta med säkerhet". Vill verkligen veta saker med säkerhet. 

18. Hur tillbringade du julen 2017?
Som redan bloggat om: båda våra familjer firade hos oss, i nya huset! Så fint. De enda som saknades var Erik och Torunn och barnen, som vi dock firade med den 25:e som alltid. Mycket nöjd med upplägget. 
Förra året skrev jag bland annat detta: "Älskar att våra familjer firar tillsammans och målbilden för livet just nu är att ha ett hus nästa år och fira med allihop där." Så blev det alltså!
Mellandagarna: Bexet som vanligt. Med nyrenoverat kök denna gång!

19. Blev du kär i år?
Fortsatte vara. Är så otroligt kär i min kille faktiskt. Tänker på det ofta, vilken lyx det är att känna så.  

20. Favoritprogram på TV?
Ja vad har vi sett för serier i år egentligen? Big little lies var väldigt bra. The Deuce var rättså bra. Har garanterat sett en massa fler jag inte kommer på nu. Har plöjt en hel del skräp-tv också, som orimligt många säsonger av Gift vid första ögonkastet. Underhållande!

21. Bästa boken du läst i år?
Några väldigt bra var De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Peppes Livet och patriarkatet och Bright shiny morning av James Frey. Och så två kvartetter: Neapel-böckerna av Elena Ferrante och Utvandrarna-sviten av Vilhelm Moberg. 

22. Största musikaliska upptäckten eller upplevelsen?
Upplevelsen: Pale Honey (min brors band) och alla deras fina framgångar! Har bara sett dem live en gång under året (tror jag), i november på Pustervik, men de själva har fasen spelat världen över. London, New York osv. Och blivit nominerade till massa fina priser. Stolt syrra!

23. Något du önskade dig och fick?
Ett hus. ("Fick", eheeee I wish. Inte direkt fick.)
En bebis i magen. 

24. Något du önskade dig men inte fick?
Tid till att pyssla med mina bilder, fotoböcker, sådant. 
  
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Alltså… jag minns inte riktigt? Vi var hemma i huset den veckan i alla fall, efter Italien men innan sommarstugorna. Och på Axels födelsedag dagen före min hade vi någon form av kombinerad dubbelfödelsedags- och inflyttningsfest för våra vänner. 

26. Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år ännu bättre?
En liten trissvinst så att vi hade kunnat bränna av ALLA våra tilltänkta projekt med huset nu direkt, och sen bara njuta. Okej en ganska stor vinst hade det ju behövt vara. Förlåt att alla svar handlar om hus, det är tydligen det enda jag tänker på och absorberas av 2017. 

27. Vad fick dig att må bra?
Varje gång jag blev frisk efter någon sjukdom och fick LIVET tillbaka energimässigt. Och ja, självklara saker som mitt fantastiska barn, min briljanta kille osv. Och resorna! Var och en av årets resor har varit sjukt härliga trots att flera av dem inkluderade enormt mycket strul och förseningar. 

28. Vad minns du tydligast ur nyhetsflödet det här året?
Metoo-rörelsen, såklart! Det har verkligen varit en stor grej som nog kommer medföra förändring, på riktigt. Häftigt. Minns också t
errordåden på många håll i världen, däribland i Stockholm. Nazisterna som (försökte) marschera Göteborgs gator och alla fantastiska människor som hindrade dem. Trumps många orimligheter, och munhuggande med Nordkorea. Två galningar med kärnvapen - hjälp! 

29. De bästa nya människorna du träffade? 
Tex Karin, vår duktiga och härliga formgivare som tog över när lika eminenta Andrea gick på föräldraledighet. Och flera nya grannar som vi gillar mycket!

30. Vad har du för nyårslöften inför 2017?
Först ska vi se hur jag lyckades med förra årets. Resultaten inom parentes:
  • Snitta tre träningar i veckan. (Eh nej.)
  • Läsa minst 24 böcker. Ljudböcker räknas. (JA!)
Och så årets. Inför 2018 lovar jag att:
  • Gällande huset: Få klart hallen, lilltoan och tvättstugan (detta sker enligt plan i januari). Därefter arbetsrummet och minsta sovrummet som just nu båda används som förråd. Bygga en altan. Byta lite fasadpanel, flytta ut staketet till tomtgränsen och bygga ett förråd. Detta är vad vi tänkt oss att hinna (innan april..haha), hoppas det går.
  • Träna. Kommer inte sätta upp ett konkret mål eftersom det är svårt att veta hur pigg kroppen är efter förlossning, men är sugen på att komma igång lite lagom när det känns rätt. Innan årsskiftet hoppas jag verkligen att jag fått tillbaka flåset, känner mig stark och kanske boostat en och annan muskel en aning. 
  • Läsa minst 36 böcker, avancerar alltså från 2 till 3 i månaden. (Inkl ljudböcker). Tänker att föräldraledighet borde göra det ganska lätt att uppnå (hoppas). 

2017, du var ett fint år, men du var inte det lättaste år jag haft. Det var mycket logistik och sådant inblandat. Mycket på att göra-listorna nästan hela tiden. Men det var skoj också! Och härligt att flytta in i huset en lummig försommar och se massa olika grejer växa upp i trädgården. Väldigt mysigt med en växande mage med en sprattlande liten abborre i. Världspolitiskt... finns ännu en hel del att jobba på. 

Idag är det nyårsafton och vi firar med att Axel springer Sylvesterloppet med Anders och Linnea vid lunchtid, sen får vi Björn, Malin och Folke över på middag och fir. Vi siktar på att laga en trerätters till de vuxna och en egen trerätters till barnen. (De ska få "glassbomb" till efterrätt, vi pannacotta. Känner att de eventuellt drog det längsta strået?). Hoppas ni alla får en rolig dag och kväll, vi ses 2018! 

(Och jag vet inte varför vissa rader får pytteliten text!)