måndag 15 december 2014

Dödsstöten

Alltså, att alliansen vill minska stödet till landets kulturtidskrifter med 75 procent. Så sjukt trist det är.
Om det blir så skulle Re:public med största sannolikhet försvinna, stödet från kulturrådet är i princip hela vår budget. Detsamma gäller för jättemånga samhällsmagasin och tidskrifter.

Läs i dagens DN om varför detta är problematiskt, gå med i den här facebookgruppen om ni vill, och/eller skriv på här om ni vill protestera. Det behövs många röster i svensk media och det vore hemskt trist om en betydande del av dem tystades ner sådär abrupt, tycker jag.  

torsdag 11 december 2014

Jennys lista

Blev utmanad av Jenny (som skriver magiskt bra, läs henne!) att svara på följande frågor. Och vem är jag att säga nej? Här kommer svar:

1.) Hur kommer jorden att gå under?
Ha! Ingen aning. Men det är väl rimligt att anta att mänskligheten kommer att fucka upp det hela. Fast att hela planeten skulle försvinna då är kanske inte helt sannolikt, mer att vår civilisation går under. Jorden kommer kanske finnas kvar ändå. Eller så finns det redan en jättemeteor eller något som är på väg i bana mot oss utan att vi vet om det, som kommer krossa både planeten och mänskligheten på ett mer eller mindre avlägset datum. Så kan det förstås vara.

2.) Hur ser ditt liv ut 2035?
År 2035 är jag 51 år. Då gissar jag att jag, Axel och våra barn bor i ett härligt hus (jag tänker snygga brädgolv men vi får väl se) någonstans ganska nära, men utanför, Göteborg. Barnen som jag hoppas att vi har kommer ju vara ganska stora då - den som ligger i magen nu fyller 20 det året. Kanske är hen precis på väg att flytta hemifrån?
2035 har jag och Axel lika roligt tillsammans som vi har nu. Vi lägger fortfarande timmar varje dag på att bara prata bort massa tid. Vi pussas mycket. Våra barn är trygga, roliga och insiktsfulla individer. Vi tycker fortfarande om våra jobb, och om vi mot förmodan inte gör det har vi hittat nya. Vi har inte ett "perfekt liv", det har ju ingen, men vi är lyckliga. Och Elsa har mirakulöst nog överlevt genom alla år och blivit världens äldsta shih tzu, 25 år gammal.

3.) Dina tankar om städhjälp?
Å, den är svår och intressant. Min spontana känsla är att jag inte kan tänka mig att låta någon annan städa hemma hos mig/oss. Det bygger jag på en diffus känsla av att det är ojämlikt att betala någon för denna tjänst, samtidigt som jag vet att man verkligen kan ifrågasätta den synpunkten/känslan med många bra argument. Jag betalar ju gärna för att någon ska laga min bil, lägga om rören i mitt badrum och klippa mitt hår, till exempel. Och här kan man i sin tur argumentera för att det där är saker jag inte kan göra själv, men ärligt talat - att byta däck på bilen, vilket jag också lejer bort, skulle jag ju rimligtvis kunna lära mig. Så det argumentet håller inte riktigt, det erkänner jag. (Och flyttstäd tycker jag av någon anledning känns mycket lättare att anlita än vanligt städ. Varför då?)

Men den här debatten handlar ju egentligen inte om städyrket i sig, utan om Rut-avdrag och att staten subventionerar städhjälp i privata hem. Att höja statusen på yrket är jätteviktigt, liksom på andra typiska "kvinnoyrken" som värderas lågt, och städare gör förstås ett otroligt viktigt jobb på alla möjliga platser – offentliga platser, kontor, butiker, sjukhus, parker osv. (Jag har förresten själv städat och jobbat i kök under mitt första sommarjobb, när jag var 17). Och visst skulle det kunna vara bra för städföretagen om arbetsmarknaden vidgades till att även inkludera privata hem. Men. Att staten ska subventionera detta känner jag mig mycket tveksam till. Det beror framför allt på att all statistik (som jag tagit del av i alla fall) ju visar att det främst är höginkomsttagare som utnyttjar Rut-avdraget för att få städhjälp. De ensamstående utbrända föräldrarna som det snackades så mycket om initialt i Rut-debatten väljer, inte helt oväntat kanske, att lägga sina pengar på annat.
Och då tycker jag att det finns något väldigt ojämlikt i det här. Varför ska personer som redan tjänar bra få bidrag från staten för att slippa städa hemma, för att istället kanske få mer tid över till sina arbeten så att de kan tjäna mer pengar? Vore det inte ur ett rent samhällsstrukturellt sätt vettigare att vi alla jobbade lite mer rimliga arbetstider (då hinner man faktiskt städa sitt hem utan större problem), och att fler arbeten i samhället skapades tack vare det?

Jag kan hålla med om att det skulle vara fantastiskt härligt om mitt hem automatiskt blev städat på regelbunden basis. Jag har råd och det skulle säkert kännas värt det rent ekonomiskt. Men skulle det kännas rätt under dessa premisser? Nä. Kan RUT-pengarna göra bättre nytta i någon annan del av samhället? Det tror jag!

Hur tänker ni??

4.) Vem skulle du gifta dig med, ligga med och döda – Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra och Annie Lööf.
Haha. Vilken jävla fråga Jenny. Får panik över att ens behöva tänka på detta skräckscenario. Pass?

5.) Du ska skriva en kontaktannons i tidningen på 30 tecken (mellanslag ej inräknat) – hur ser den ut?
tämligen kul tjej sökr briljant man

6.) Vilket är ditt favoritinlägg på din egen blogg?
Hjälp vad svårt. Minns nog inte så många av dem, och det finns visst 1330 stycken att välja bland. Men kanske det om när vi fick veta att fröet fanns?
(Det om våren 2013 gillar jag med, för det var första gången jag nämnde A på bloggen, tror jag (?) Mvh cheesy girl.)

7.) En liten text på temat ”om jag lämnar dig nu” – kan handla om Sverige, en stad, en partner osv.
Göteborg, om jag lämnade dig nu skulle det nog inte vara för alltid. Jag kan tänka mig att bo någon annanstans ett litet tag, som ett äventyr. Några månader eller så. Med Axel och ungen. Kanske i New York en vår, eller i norraste Norrland en vinter, eller någon helt annanstans. På någon spännande plats. Men sen skulle vi återvända till dig, för du är hemma. Och jag tror faktiskt att du alltid kommer att vara det.

8.) Vad tror du kommer att hända 2015?
Jag tror att vi kommer att få en bebis!! Det är onekligen väldigt mycket som tyder på det. Sån himla grej alltså.

9.) Vad vill du ska hända 2015?
(Med risk att svara väldigt självupptaget på alla frågor:) Jag vill att vi ska få en frisk bebis i mars och att vi under resten av året får en fin första tid som trepersons-familj. Att sömnbristen inte gör oss galna, att det blir en skön, lång och ledig sommar. Och att det politiska kaoset i Sverige reder sig och att rasism inte får någon plats i politiken.

10.) Vem i din familj/på ditt jobb/av dina vänner vet om att du bloggar och vad tycker de om det?
Typ alla jag känner vet. Nä. Men de flesta som känner mig väl. Vänner, min familj, Axels familj (hej hej om ni läser detta! :)) Jag tänker att det är lika bra att utgå ifrån att alla läser eftersom alla kan läsa det som finns på internettet, även personer jag inte vet om. Det händer att jag önskar att jag hade en mer anonym blogg, det hade varit smidigt ibland. Men det är ju så dags nu. Dessutom skulle det vara svårt eftersom jag framför allt använder bloggen som någon sorts dokumentation över vardagen och saker som händer som jag vill kunna gå tillbaka till. Och så vill jag ju lägga upp bilder. Så då får den väl vara in the open. Men varför tillåter Blogger inte låsta inlägg? Det stör mig!

(Förresten så tänker jag extremt sällan på att folk jag känner läser här. Varje gång någon säger att de "läst något på min blogg" blir jag superförvånad och lite generad. En ganska orealistisk reaktion egentligen.)

*****

Och här kommer mina frågor/rubriker, som Lisa, Josefine, AnnikaEgon och Inte skyldig gärna får svara på (liksom alla andra som vill, såklart):

1. Vad är du mest nöjd med av allt du åstadkommit 2014?
2. Vad skrämmer dig i livet?
3. Vem ser du upp till och varför?
4. Vilket är ditt bästa lifehack? (Du vet upptäckter som "revolutionerat" din vardag, typ att upptäcka att det finns vitlök på burk, att det inte svider i ögonen om man sköljer kniven i vatten innan man hackar lök osv).
5. Vad gör du när ingen ser dig?
6. Skänker du pengar till tiggare på gatan? Varför/varför inte? 
7. Berätta om en situation du upplevt och lagt på minnet, men som du tidigare inte pratat med någon om. 
8. Vem var du under högstadiet?
9. Vad ångrar du med 2014, som du vill ändra på till nästa år?
10. Ge mig din/ditt bästa 1. bok 2. låt 3. julklappstips

Och så utmanar jag - som en liten bonus! - Jenny att svara på sina egna frågor! :) 

onsdag 10 december 2014

Min hund är en frukt

Okej. Det här är det roligaste jag någonsin sett.

Banan?                                                Vår hund Elsa?
(Ihopklippt av A:s syster Linnea. Eloge!)
Jag skrattade så mycket åt detta igår kväll att jag väckte Axel flera gånger men jag kunde. inte. sluta. 

tisdag 9 december 2014

Säg upp er inför sommaren istället?

Hör på nyhetsmorgon om "den stora barnmorskebristen" i Göteborg. Att situationen för dem som arbetar på Göteborgs förlossningsavdelningar är så kass att många av de erfarna barnmorskorna sagt upp sig under hösten. KUL ATT HÖRA! Verkligen.

I inslaget stod också en ung tjej som säkert är duktig men inte direkt personifierade uttrycket "trygg" med sin kommentar om att de nya verkligen behöver hjälp och stöd från de äldre barnmorskorna, de som varit med länge. De som alltså inte finns kvar längre för att de sagt upp sig. Och så verksamhetschefen, som "inte ville ställa upp på en intervju".

Jo men det blir ju skoj det här med förlossning i mars...

måndag 8 december 2014

Värvet

I väntan på nästa avsnitt av sjukt spännande podden Serial (ni lyssnar väl på den?!) så har jag åter börjat lyssna på Värvet. Det var längesen nu, så det finns intervjuer med MÅNGA nya personer att välja bland. Men det jag märkt är att jag bara väljer dem som jag instinktivt inte gillar. Som om de är mer intressanta att lyssna på. Och det är de kanske också – intervjuer med personer jag redan tycker om utmanar ju inte mina föreställningar på samma sätt.

De senaste dagarna har jag lyssnat på:

Isabella Löwengrip
Marcus Birro
Camilla Henemark
Filippa Reinfeldt

Gör ni också såhär?

söndag 7 december 2014

Föräldrahäng


Nu när jag ska bli en förälder (fattar det fortfarande inte), märker jag att jag ofta längtar lite extra mycket efter mina egna föräldrar. De bor ju tämligen nära så vi ses ju rätt ofta, men jag märker ändå att jag drabbas av extra längt mellan varven.

Häromdagen var jag ute och åt finmiddag på stan med pappa – bara vi – eftersom jag hade gett honom det i födelsedagspresent tidigare i år. Himla fint att umgås lite på tu man hand. Mamma fick också en upplevelsepresent, nämligen SPA som vi var på tillsammans i augusti. Det var magiskt, just då var jag väldigt "början av gaviditeten-trött" minns jag, så vi låg mest i härliga spa-sängar på varma stenar och läste böcker i timmar. Otroligt njutbart.

Därför är mitt tips nu när det vankas julklappsplanering: ge era nära och kära trevliga upplevelser som ni själva kan vara med på! :) Det är ju genialiskt.

torsdag 4 december 2014

Nu äre jul igen


Kolla vad A köpte till mig i måndags när det blev december: En chokladkalender fylld med fin-chokladpraliner från den nyöppnade delikatessbutiken på vår gata. Får lyxa med dessa varenda morgon nu. Och bäst av allt - vissa dagar finns det luckor för halva dagarna också! Så briljant. 

ÄNTLIGEN december och julpepp! Har längtat sen september.

torsdag 27 november 2014

Preggomåendet, för dokumentation och komihåg

Hur mår du nu då? är en fråga man får väldigt ofta som gravid. Varje dag tror jag. Och den är ju befogad - folk verkar kunna må lite hur som helst. Som ett lotteri. Jag har än så länge haft turen att må bra. I början var det ju i och för sig en rätt stor omställning för kroppen, då var jag lite trött förstås. Men nu, den här mittenperioden? Mår helt som vanligt. Så himla skönt.

Symtom jag haft, om än i väldigt liten omfattning (och bara i början):

* Svimmig om jag stod upp länge, typ lång kö på Hemköp, pga lågt blodtryck
* Tröttare än vanligt
* Osugen på mat (men inte illamående. Yey!)
(* Och en gång, när vi var i Kalmar och hälsade på Sofia, fick jag kristallsjukan. Det är när balansorganet rubbas och allt bara snurrar hysteriskt varje gång man råkar vinkla huvudet åt något håll. Det var hemskt konstigt men försvann efter några timmar.)

Jag har läst igenom mina minnesanteckningar och gjort en liten recap över hur jag mått hittills. Det är egentligen bara för mitt eget personliga komihågs skull, but here goes:

Trimester ett, vecka 1-14:

Någon vecka efter att vi fått två streck på stickan gick vi på semester. Löjligt bra timing. Att vara sommarpreggo innebar i och för sig att jag inte fick dricka öl eller vin på hela semestern vilket kändes väldigt konstigt först, men det var underbart att vara lediga ihop jättemånga veckor mitt i den spännande nyheten.
En dryg vecka efter beskedet, i mitten av graviditetsvecka sex, åkte vi iväg på vårt cykeläventyr då vi cyklade från Göteborg till Köpenhamn. Jag var  beredd på att få ont överallt eftersom min cykelvana är väldigt liten, och som gravid räknade jag också med att vara tröttare än vanligt. Så blev det inte alls! Vi läste i graviditetsappen på kvällarna i tältet att "många kvinnor nu är trötta och måste vila varje dag efter jobbet". Det fick mig att känna mig som en superwoman, som cyklade tio mil om dagen och ändå var pigg om kvällarna. Kände mig helt himla oövervinnerlig dessa dagar och det var sjukt härligt.

Sen blev jag övervinnerlig. Första förmiddagen framme i Köpenhamn var det som om någon slagit mig i huvudet. Jag blev matt, ville inte äta och orkade knappt stå upp. Det var sådär. Det blev dock bättre snabbt och vi kunde flanera runt i stan som planerat under dagen, gå ut och äta på kvällen. Men jag var tröttare än jag brukar vara. Denna förmiddag är faktiskt enda gången under graviditeten jag mått kasst, vilket nog måste ses som en väldig tur.

Under de kommande veckorna därefter märkte jag av graviditeten genom att jag behövde pausa oftare än vanligt (typ sätta mig och vila lite då och då), och genom att jag inte var så sugen på mat. Jag har inte mått det minsta illa, men hade några veckor då mat bara inte kändes så tilltalande när den ställdes framför mig. Kunde vara jättehungrig men ändå inte vilja äta. Ovant för mig som normalt tycker att mat är det bästa som finns.

En konstig grej jag noterat är att jag har lättare att äta kolhydrater än nyttiga goda grönsaker. Det är tydligen vanligt (?). Hellre pasta och pizza än sallader, och vissa grönsaker jag normalt gillar (tomat, broccoli), kan till och med äckla mig. Besynnerligt! Någon som känner igen detta?

Trimester två: vecka 15-28:

Är nu i slutet av den här mittenperioden, vecka 25. Nu och under överskådlig tid tillbaka har jag mått helt och hållet som vanligt, och det är så otroligt skönt. Jag mår bra, känner mig pigg, orkar lika mycket som jag brukar. Axel är som vanligt tröttast av oss på kvällarna, så allt är i sin ordning :) Magen växer och växer och även om jag tror att den kommer kännas otymplig på slutet är den än så länge inte "i vägen". Den liksom bara är där. Och kiddot sparkar och har sig, magiskt.

Har försökt dokumentera putet vecka för
vecka, men glömmer så det blir lite sporadiskt.
Här är i alla fall senaste bilden, vecka 25 (24+3)
Jag har vant mig vid att vara gravid nu, men det känns fortfarande HELT overkligt att det faktiskt ska komma en bebis till oss. Det känns jättekonstigt att tänka att jag kommer att vara någons mamma, nu och för alltid. Fint men galet. När fattar man det där, tror ni?

Idag var vi hos barnmorskan för första gången på väldigt länge, och fick lyssna på hjärtljud. Axel hörde dem redan kvällen innan med örat mot magen, men det förstod vi inte alls då. "Jag hör inte bebisens hjärta för DIN puls tar ju över allt". Hehe.

Jag har gått upp 2,8 kilo, vilket känns väldigt lite (?!), speciellt med tanke på hur mycket jag fikar och gottar mig. Men magen är så stor som den ska vara så allt verkar bra. Till och med i övre halvan av normalspannet enligt barnmorskan som idag mätte det där "solar plexus till bäckenbenet-måttet" (26 cm). Det kändes länge som att jag bara hade minilite put, sen sade det liksom boom.

Slutsats och sammanfattning: Än så länge ger jag graviditeten mycket höga poäng på mående-skalan! Och håller tummarna stenhårt för att det håller i sig. 

söndag 23 november 2014

Nya nivåer av ångest

Jag har alltid undrat hur det skulle vara att bli förkyld och täppt i näsan utan att ha nässpray. Det är med fasa jag tänkt tanken, kan nästan inte föreställa mig något värre. Så blev jag dödens förkyld förra veckan. Och kom ihåg att en kompis som har barn sagt att man inte får ta nässpray när man är preggo, vilket låter skumt men detta faktum gjorde ändå att jag struntade i att gå och köpa. Tänkte "jag får väl klara mig utan".

Alltså. Vilket jävla misstag. Nivån av ångest det framkallade att inte ha lite goa kemikalier att skingra näsgångssvullnaden med! Trodde först att jag inte skulle sova en blund den natten, gick upp och försökte medelst en gammal öronpipettgrej (oklart varför vi har en sådan eller ens vad det är) försökte spruta vatten i näsan och skingra snoret. Det gjorde det hela ännu värre och även öronen kloggade igen. Jag somnade till slut och drömde hela natten att jag kvävdes. Sprang ut till apoteket på Linnégatan i mysbrallor och kofta i panik så fort de öppnade klockan åtta och bara "hjääälp mig". Vilket de gjorde, för det fanns ju ett par sorters nässpray (även riktig, inte bara koksalt) som var godkänd för gravida.

Tack. gode. gud. för det.

(Detta med nässprayens storhet har jag visst konstaterat även tidigare.)

lördag 22 november 2014

Haha

Som för att riktigt bekräfta det jag skrev om i förra inlägget, hade slumpen gjort att jag och andra Johannan klätt oss såhär igår, upptäckte vi när vi möttes upp på Järntorget. I likadana koftor, gravidstrumpbyxor och "ganska" lika skor. (Men Johanna har ju bruna skor, och jag svarta. DET är en skillnad.)

fredag 21 november 2014

Same same no diffrent

Min fantastiska kompis Johanna är också gravid just nu. Sju veckor före mig. Det är så himla, himla roligt. Det är en slump även om vi skämtat mycket tidigare om att vi skulle "tajma". Sen blev det så ändå. När Johanna och Erik berättade för oss att de väntar barn låg vår bebis redan i magen, fast vi visste det inte riktigt ännu då.

Folk tycker hur som helst att det är väldigt komiskt att vi är gravida samtidigt eftersom vi redan innan detta var ganska lika och gör samma saker. När Johanna efter sommaren sa till folk att hon väntade barn fick hon många, många gånger följdfrågan "Lagerfors också eller?".

Idag gick vi för att vaccinera oss mot influensan som det står överallt att man ska om man är gravid. Tillsammans, såklart, eftersom det är mycket roligare än att gå själv. När sköterskan ropade upp "Johanna" ställde vi oss båda upp.

– Är det okej att vi kommer in samtidigt?
– Javisst. (Läser våra papper). Å heter ni båda Johanna?! Vad lustigt! (Går in i rummet, läser lite mer). Åh är ni gravida, båda två?!
– Jajjamän.
– Haha vilken grej. Jaha.. vad jobbar ni med då?
– Vi är journalister.
– Båda?
– Mmm.
– Vad roligt! Var jobbar ni då någonstans?
– Vi frilansar.
– BÅDA TVÅ? Hahaha. Haha.
– Ja. ... Vi sitter på samma frilanskontor.
– Det är ju fantastiskt.
– I samma rum.
– !! ... Men en av er har brunt hår och den andra är blond.
– Sant.

Så här såg vi ut för 5,5 (!) år sedan när vi var i Sydafrika i fem veckor och skrev exjobb.

torsdag 20 november 2014

Balunset

I lördags hade vi fest för att efterhandsfira min 30-årsdag (4,5 månader i efterskott, är mkt bra på att få tummen ur som ni märker). Det var jätteskoj. Det var 35 personer i vår trea och det blev inte så trångt som jag befarat, bara härligt. Gästerna kom sju och den sista gick hem 05:10. Tio timmar kalas alltså, så fint. Såna strålande vänner.

Axels pappa och hans kompis var två änglar och lagade värsta superbuffén. Hela dagen stod de i vårt kök i förkläden och skapade den ena fantastiska rätten efter den andra. Till efterrätt hade vi en buffé bestående av blåbärscheesecake som min mamma bakat, samt kladdkaka på mintchokladbas och hallon- och jordgubbspaj med vit choklad som jag bakat. Det var inte så äckligt direkt.

Elsa var klädd i nyinköpt röd sammetsfluga och var ungefär så gullig en varelse kan bli. Hon var helt chill hela kvällen och sov i soffan, nöjd med uppmärksamheten från folk. Jag var tyvärr HELT värdelös på att fota och tog upp kameran en enda gång. Samt tog nog inte en enda skarp bild? Det ångrar jag lite. Men men. Minnen finns kvar i hjärtat osv.

torsdag 6 november 2014

Kaukasusbergen, Kazbegi och Chinurivin

Sista dagarna i Georgien var det helg. Jag och Lotta tog hennes grymma terrängbil och åkte högt upp i Kaukasus, till ett ställe i bergen som heter Kazbegi som ligger alldeles vid gränsen till Ryssland och Tjetjenien. Där var fantastiskt vackert trots att vi hade rätt kasst väder. Mycket dimma, moln och kyla. Men också otroliga höstfärger och sånt där bergsvatten som blir alldeles poolblått.

I Kazbegi finns mycket otippat ett fantastiskt snyggt hotell (Rooms) som två unga kvinnliga georgiska arkitekter ritat. Det var magiskt fint, med mycket råa obehandlade träytor (även i duschen, hej mögel om några år), bokhyllor med massor av vackra fotoböcker och jordglober och öppen brasa och industrilampor och varm bassäng och ja, ni fattar. Sånt man gillar. I övrigt fanns det bara vidder, berg och små byar med riktigt riktigt ruckliga ruckel i sten. Det måste vara så jävla kallt och kargt och tufft att bo i där. Så långt ifrån allt.

På morgonen när vi vaknade var utsikten helt vit. Det berodde dels på dimma, dels på snöstorm. Det blev en ganska långsam färd hemåt om man säger så. Terrängbil i all ära, men sommardäck, serpentinvägar, 3000 meters höjd och en trafikkultur som är bland det knäppaste jag sett borgade för viss försiktighet.

På vägen tillbaka till Tbilisi körde vi tema vinresa och åkte först till ett slott med vintillverkning, sen till en liten gård där en mycket trevlig man vid namn Iago tillverkar 3000 vinflaskor om året enligt gammal georgisk tradition, med nedgrävda lerkärl i marken. Visste ni att vin kommer från Georgien?! Denna metod är den äldsta vintillverkningen man känner till, 8000 år gammal. Iagos föräldrar lagade mat till oss, khinkali (fyllda degknyten) och khatchapuri (bröd med smält ost, drömmen) medan Iago berättade om sin lilla business. I Georgien är det traditionellt bara män som tillverkar vin, och det tyckte Iago och hans fru Marina med rätta var en konstig och onödig tradition. Så Marina startade ett eget vinmärke tillsammans med en väninna och blev landets första kvinnliga vintillverkare. Första vändan sålde slut omedelbart. I byn där de bor fick de elektricitet för fem år sedan.

Jag fyllde väskan med fin som jag ska smaka i vår när kiddot tittat fram. Alla flaskor höll under flygresan, ett smärre under.

Och nu - förstås - bildkavalkad:

lördag 1 november 2014

Dag två: Åtta taxiresor och en fantastisk bar

Den här dagen har varit indelad i två tydliga sjok;

1. Jobbsjoket, när jag från morgonen och hela dagen fram till 18.30 flängde fram och tillbaka i Tbilisi mellan olika intervjuer *. Är helt slut.

2. Kvällssjoket, när jag äntligen var ledig och Lotta med och hon tog med mig till en magiskt bra restaurang och sen en svinfin jazzbar. Restaurangen (Culinarium) var lite som ett vardagsrum med ett stort långbord i mitten, snygg inredning och astrevlig stämning. Den drivs av en kvinnlig georgisk tv-kock som lika delar lagade mat, hängde med gästerna och pussade på sin man som också var där och umgicks och bara var allmänt trevlig. Det låter ju klyschigt men det VAR liksom som att komma till någons vardagsrum, på riktigt. Plus riktigt riktigt bra mat och att kockkvinnan fick feeling och kom och bjöd på nån kombo av georgisk grappa blandad med svensk fläderblomssaft som någon någon gång hade tipsat henne om. Inte för att det här preggot kunde dricka bjudspriten dårå, men ändå!

Sen gick vi till en rökig jazzbar (PurPur) med liveband och vackra vintagelampor och gamla ryska gardintyger till bordsdukar. I badrummet var handfaten gamla, spruckna och blommiga. Bara en sån sak. Båda ställena ligger i en stadsdel som typ bara består av rivningshotade gamla ruckel. Hoppas de aldrig rivs.

(* Jag ska bland annat skriva om hur den politiska relationen mellan Georgien och Ryssland påverkas av Rysslands allt mer aggressiva utrikespolitisk (Ukraina osv). Det var ju krig här för sex år sedan när "samma" sak hände här appropå Georgiens två utbrytarregioner Abchazien och Sydossetien som stödjs av Ryssland. Jallafall har jag idag bland annat varit på EU:s övervakningsmissions högkvarter inrymt i ett gammalt Sovjethotell, samt även intervjuat cheferna på två olika utrikespolitiska tankesmedjor. Och så pratat om detta ämne med en massa "vanliga människor" också, förstås.)


fredag 31 oktober 2014

Tblisi – inledningen

Klockan var strax efter halv fem i morse när planet landade. En ganska konstig tid att anlända till ett nytt land på något sätt, när man inte sovit något. En man hade i alla fall nästan stavat mitt namn rätt på skylten han höll upp, anlitad att hämta mig av min kompis Charlotte som bor här i Tbilisi sedan två år. Hon jobbar för Sida på ambassaden, som något som jag inte riktigt vet vad heter men som jag brukar benämna som "biståndsanalytiker". Det är ungefär det det är.

Taximannen körde mig genom ett nattligt Tblisi som bredde ut sig i dalgången mellan flera höga berg. Vi passerade upplysta antika gamla borgar, mängder av pampiga Sovjetmonument, spexiga moderna byggnader av glas och ännu fler gamla träruckel med snirkliga balkonger.

Det var fortfarande beckmörkt ute när jag blev avsläppt i ett parkeringsgarage vid sexsnåret. Därifrån tog jag en hiss upp till Charlottes lägenhet, som visade sig vara ett slott. Närapå i alla fall. Jag hade tänkt mig att få sova på soffan i en liten etta eller tvåa, men istället kom jag in i en våning med enormt högt i tak, två balkonger varav en jätteterass, kakelugn i vardagsrummet, två badrum och två stora sovrum. Blev tilldelad ett eget rum med dubbelsäng, linneskåp balkong. Eh va?

Jag sov några timmar, inledde dagen med lunch med Charlotte (som hämtade mig med diplomatbilen, but of course, living the glamorous life osv) och sen har jag strosat omkring ganska mycket på egen hand medan hon jobbat. Fotat hus. Många många ser ut som villa villerkulla med sneda vinklar, färgat glas och snickarglädje. Och så har jag rekat inför en massa intervjuer som jag ska göra i morgon för mina reportage.

Ikväll gick vi ut och åt, och det var så himla roligt att träffa C igen. Det var jättelängesen. Vi lärde känna varann när vi pluggade Utveckling och internationellt samarbete ihop på GU för hundra år sedan, när vi var purunga och hade en härligt oförstörd bild av världen och världspolitiken, och sedan dess har vi bara setts ganska sporadiskt. Någon gång i Göteborg, någon gång i Lund och en nästan-gång i Moçambique där C bodde länge. Där i Maputo åkte vi precis om varann, typiskt nog. Men nuså! Flera dagars häng!

Och nu blev det natt igen och ska jag sova, jävlar vad jag ska sova.

onsdag 29 oktober 2014

Om några timmar

... åker jag till Tbilisi, Georgien, på reportageresa. Är så SJUKT peppad! Hej så länge. 

Förlåt...

... att jag håller på och gör massa reklam för Re:public hela tiden, men det här reportaget MÅSTE NI LÄSA. Alla måste, okej? Det är så jävla bra. Det varken dömer eller analyserar utan skildrar bara, och blir till en av de starkaste texter jag läst under hela året.

Seså, läs nu så diskuterar vi i kommentaresfältet! Jag tycker att detta reportage skiljer sig väldigt mycket från upplägget i Aftonbladets "våra reportrar åker till landsbygden för att ta reda på varför lantisarna är rasister"-reportage, av så många anledningar. Håller ni med? 

måndag 27 oktober 2014

Nytt nummer och en världspremiär!

Ni vet det nya numret av Re:public som jag peppade för nyligen? Det finns i butik nu!

Idag har vi också världspremiär för Re:public Radio - en podd som kommer att publiceras i samband med varje nummer av tidningen och som tar upp ämnen som vi berört i våra reportage.

I premiäravsnittet är temat gränser, och lyssnarna får bland annat följa med till den osynliga gränsen mellan Georgien och Sydossetien, till ett Marocko där EU militärt expanderar sina gränser söderut och höra författaren David Qviström berätta om gränser appropå sin bok om människor som flyr över dem. Podden produceras av vår frilansmedarbetare Lasse Edfast.

Här kan ni lyssna! Kom gärna med feedback.



...och här är en direktlänk till poddens sida på Re:publics sajt!

lördag 25 oktober 2014

Gardintyg?

Hej allvetande internet! Jag är sugen på att sy nya gardiner och vill hitta ett tyg som är snyggt (surprise). Tänker mig något ganska grafiskt och enkelt, gärna svv men kan också få vara färg. Så var hittar jag snygga gardintyger? Kan man till exempel beställa på nätet nånstans? Har såklart googlat men mest hittat ställen som verkar ha alla typer av tyger i hela världen, vill liksom hitta någon sajt eller butik som bara har massa snygga grejer så att jag slipper leta så mycket. Har väldigt låga krav osv som ni hör, hehe.

Tack på förhand!
PS. Andra roliga sytips, typ sybloggar eller mönstersidor eller what have you, är också välkomna!

torsdag 23 oktober 2014

Halvvägs

TUSEN tack för alla era fina kommentarer och grattisar. Blev jätteglad för varenda en! Och så kul att ha outat här på bloggen inser jag nu. Har ju knappt skrivit alls under hösten eftersom så mycket jag tänker på trots allt handlar om just detta.

Nu är vi i vecka 20, halvvägs! Jag tycker att det precis börjat synas så det känns ju smått overkligt att det gått så pass lång tid redan. I måndags var vi på rutinultraljudet. Ni som varit med om detta vet ju redan hur det är, men alltså, så overkligt att se en liten levande varelse därinne. Vi gjorde ett ultraljud även i v 12 och det var ju också härligt, men så mycket mer man såg nu! Bebisen rörde på sig, körde lite yoga, visade upp armar och ben och en hel drös organ som såg ut som de skulle enligt barnmorskan. Otroligt vad tränade de är på att se det förresten, ultraljudsbarnmorskorna. Bilden på skärmen ser ut som en mosad semla stundtals och ända pekar de ut specifika små blodkärl eller en hjärna eller det lilla hjärtats fyra rum.

Jag upplevde inte att jag var så värst nervös innan (inte förrän på spårvagnen på väg till sjukhuset), men ändå: LÄTTNADEN som infann sig efteråt. Sån glad känsla i magen. Den verkar må prima, hurra!

torsdag 16 oktober 2014

Lilla fröet

Det är i början av juli, Axels födelsedag, hans 29:e. Jag väcker med kaffe på sängen jättejättetidigt och på brickan med mönster av färgglada fåglar ligger presenter i matchande inslagspapper. Där ligger också en liten plaststicka mitt i allt. Jag har inte tittat än. Jag sjunger Ja må han leva, men A är ivrig och frågar "Ska vi få ett barn? Titta nu!". Han ler jättestort. Så jag vänder på stickan, och den har två streck. Två! Och vi blir glada, vi blir så sjukt jävla glada. Och en liten smula panikslagna.

Vi går till jobbet, det känns konstigt konstigt konstigt och bubbligt i magen och svajigt i knäna. Det känns konstigt konstigt konstigt och samtidigt som världens självklaraste. Jag vill skrika till alla jag träffar att vi ska få en bebis, att jag precis fått veta det och att detta är den mest speciella dagen någonsin. Men det gör jag såklart inte, jag håller vår hemlis. Försöker jobba som vanligt. Det går sådär. Jag sitter vid datorn men gör ingenting på hela dagen. Jag tänker på att det är så himla galet att vi pratat om dig, lilla onge, men bara hypotetiskt ju. Och så plötsligt finns du.

Jag tänker på par som försöker länge, som inte lyckas för att någon av dem inte kan eller för att de inte matchar perfekt tillsammans eller bara har otur, och jag tänker på hur lyckliga vi är som inte är ett av de paren. Som bara kunde göra en bebis sådär, på första försöket. Ynnesten i det.

På lunchen köper jag en mozzarellaochtomat-macka och äter vid datorn, halvvägs in i den avbryter jag mig mitt i tuggan. Googlar "äta mozarella när gravid?" med ena handen och inser att det är mycket vi måste lära oss nu. Vilka ostar man får äta. Sådana saker.

Det är eftermiddag och äntligen slutar vi jobbet. Jag får cykla hem och pussa på A, vi tittar på varann och tittar på varann och tittar på varann där i hallen. Vi ler.
En liten stund senare åker vi till Bexet, för dagen efter fyller jag 30 år. Vi firar där med bådas familjer hela helgen. Två födelsedagar och ett litet frö.

måndag 13 oktober 2014

Easy to please

Drömmen. (Bild lånad av Clas Ohlson)
Jag är så jävla sugen på att äga en pappersskärare. Måste nog köpa en. A har kommit med en stilla önskan om att jag inte ska välja en sån där svinstor som har ett helt bordsunderlägg med olika markeringar under sig, vilket man ju kan förstå med tanke på att vi snart fyllt två förråd i källaren med prylar som inte direkt används varje dag. Jag har alltså tiggt till oss ett extraförråd av en granne som ändå inte använder sitt = genialiskt upplägg. Men ändå. En pappersskärare behöver man väl? Tänk att kunna sitta vid sitt skrivbord och skära papper, foton och annat i PERFEKTA vinklar. Det är drömmen det.
Det är nästan så att jag tror att en sådan mackapär skulle kännas lika magisk att äga som min dymo och/eller min häftpistol.

mvh väldigt pysselsugen

söndag 12 oktober 2014

Pepp för nytt nummer av Re:public!

Har varit i Stockholm sedan i onsdags och haft produktionsvecka för nästa nummer av Re:public som kommer ut snart. Jag gillar verkligen de här små Stockholmsvisiterna. Den här vändan har jag till exempel hunnit käka middag hos Karin och Anders och deras lilla pluttbebis Emmy, äta två asgoda utemiddagar med Linnea V (på Cantina Real vid Hornstull och på Sardin vid Nytorget), gå ut med Re:publicarna och gå på inflyttningsfest hos Emma. Massa fint häng bara sådär.

Och nya numret blir förresten himla bra, ni borde verkligen köpa/prenumerera! (Inte minst för att vi som gör tidningen jobbar gratis för att vi tror att den här sortens journalistik är viktig, hint hint, och blir jätteglada var varenda prenumeration eller tidningsköp. Förlåt för tjat.) Den här gången har vi många reportage på temat gränser, och berättar bland annat om hur EU expanderar sina gränser söderut i Nordafrika, om migranter som färdas på tågtaken i Mexiko, om Brandy som bor i en trailer i Missouri och vars liv exemplifierar konsekvenserna av USA:s politik, om glaciärer som smälter i bolivianska Anderna, om vardagen i Stockholms tunnelbana och om Sverigedemokraternas Småland.
Det sista jobbet är ett reportage i dagboksform gjort av vår bildredaktör Alexander Mahmoud, som i somras åkte tillbaka till småländska Grimslöv där han växte upp. Där har SD ett starkt fäste och Alex har hängt med sin familj och sina gamla kompisar såväl som sin barndoms mobbare och pratat med dem om dagens Sverige, invandring och framtidsdrömmar. Texten och bilderna ger en unik bild av hur den svenska rasismen ser ut och ett av de bästa och starkaste reportagen jag läst i år. Naglade handflatan konstant.

Jag har skrivit lite också, bland annat ett reportage tillsammans med Johanna Wiman om kvinnor vars p-stavar "försvunnit" i deras armar och inte kunnat lokaliseras på flera år, trots att detta enligt såväl sjukvården som läkemedelsproducenten inte ska kunna hända.

Och så innehåller numret massa skoj också, inte bara elände även om det kanske låter så. I butik typ 27 oktober.

Anna hänger första sidskissen och jag står i en fin hiss på Nybrogatan.