söndag 25 januari 2015

Symaskinen, I love you

Helgen som gick var helgen då jag blev helt besatt av att sy. Herregud vad roligt det är! Vill liksom inte göra något annat över huvud taget nu än att pyssla med sysaker. Kollar tv och tänker bara på att pinna iväg till köket och nåla lite kantband. Ligger i badet men vill kliva upp och sicksacka en sömsmån. I mitt huvud drömmer jag om att bli som Apple Dear och bara kolla jag hittade lite tyg och nu plötsligt är det en asfin klänning. Inte för att hon brukar säga exakt så, men det är så jag uppfattar hennes alster, den begåvade människan.

Nåväl, har inte sytt några klänningar än, men väl nya köksgardiner och ett halvt babynest, som förhoppningsvis snart blir klart. Innan jul sydde jag förresten också iPad-fodralet som synes nedan, till Axel. Ska sy ett liknande även till min padda har jag tänkt. Och en duk, och bebiskläder, och kanske någon form av lapptäcke/filt, och ett linne till mig, och och och och och...


Har förresten gjort NÅGRA andra saker i helgen också, förutom att sy. Nicole och Sofia var till exempel här idag och hängde och åt godis och kollade på film. Så fint när vi är samlade alla tre, det är en av mina bästa grejer. 

onsdag 21 januari 2015

Dagens instagrambild

Verket heter: "I januari behövs supermycket blommor för att stänga blaskvädret ute" eller "Jag kan fortfarande se mina fötter - win!".

Barnvagnsköpet - den rafflande upplösningen

Tusen tack för alla bra tips och inputs angående barnvagnar, jag visste väl att det var en bra idé att fråga er!

Till slut blev det såhär: Mirijam tipsade om en Blocketannons i Skåne som hon sett, där en familj ville sälja en Brio Go Next (just en sån ljusgrå som syns på bilden i förra inlägget). Sjukt billigt dessutom (2800) eftersom de bara hade liggdelen. Sittdelen hade blivit stulen ur deras förråd. Perfekt tänkte vi, då köper vi till en sittdel. Men nej nej, det visade sig att man inte kan köpa lösa sittdelar till barnvagnar (!), det är bara liggdelar som är tillbehör. Sittdel säljs alltid tillsammans med chassi. Verkar inte heller finnas några lösa sittdelar på Blocket. Sucken. Men hur som helst, butiken där vi hade kikat på vagnar visade sig ha en Brio-sittdel till övers av någon anledning de själva inte visste, och erbjöd oss att köpa den.

Så NU, efter dessa härliga om och men, har vi en vagn som vi tror är jättebra! (Och totalpriset för vagnen+sittdelen+frakt från Skåne kändes ändå helt okej, 4800). Eller snart har vi en vagn i alla fall, så länge inte Blocket-familjen visar sig vara en bluff. Men de verkade snälla.

Tack igen för era tips!

söndag 11 januari 2015

In the jungle, the mighty jungle

Djungeln vi befinner oss i just nu: barnvagnsjungeln. Herregud vad mycket som finns att klura över om man är sugen på att göra det. Det går naturligtvis utmärkt att bara svänga in på Blocket och hugga en vagn som ser bra ut, men börjar man väl kolla funktioner/egenskaper tar det ingen lång stund innan man plötsligt vill komma fram till vilken som är den perfekta vagnen. Och från att från början ha tänkt "det spelar ju ingen roll hur den ser ut i alla fall, en barnvagn ser väl ut som en barnvagn helt enkelt?" har man plötsligt en drös åsikter även om detta. Tydligen.

(Bild: Produktbild, förlåt för stöld.)
Axel har varit bäst på att sätta sig in i det här, han har läst på och är nu typ expert. Mycket bra! Idag åkte vi till Storken i Sannegårdshamnen och provkörde lite (såklart har butiken flyttat ända till Hising Island från att ha legat här i Linné). I och med provkörandet bekräftades våra aningar: vår favvo är Brio Go Next. Eftersom det är en ny modell finns det inte så många på Blocket dock, och vi vill helst köpa begagnad. Alternativet är Brio Go, föregångaren, som just för att den är något år äldre också är aningen rimligare i pris.

Nu har jag två livsviktiga frågor till alla av er som har barn (eller som av någon annan anledning kan saker om barnvagnar):

1. Ni som har Brio Go – är ni nöjda och varför? På Next-varianten verkar framför allt två förbättringar vara gjorda: hjul som det inte fastnar grus i, och kant på varukorgen. Är detta något ni saknat?

2. EFTERLYSNING (stor chansning såklart men "fråga bloggen"-strategin har ju funkat förr!):
Har någon en Brio Go Next eller Brio Go som hen vill sälja? Helst med hela paketet, det vill säga både ligg- och sittdel. Och aaallra helst grå eller svart. (I Göteborg med omnejd, men även Sthlm går bra eftersom jag ska dit början av feb och i så fall kan hämta den då).

(3. Bonusfråga: Någon som vill tipsa oss om, eller varna oss för, någon annan vagn? Tack på förhand!)

Nåja, nog om detta. Helgen har varit go! Idag fyller Filip 30 så igår kväll var vi ute och åt med honom och Sussie för att fira, på Barabicu. Utanför fönstren rasade stormen Egon med vind på nästan 30 meter i sekunden och vatten pressades in i kanalen från havet tills det räckte ända upp till kajkanterna. Mysigt inne i värmen, även om vi höll på att blåsa bort på vägen hem. Och idag har vi fikat och spelat Carcassonne hos Björn och Malin. Fantastiskt bra helg. 

fredag 9 januari 2015

Om hur det plötsligt känns ännu närmre

Hon satt mitt emot oss, mig och Erik, på en uteservering på ett café i centrala Rabat. Jag minns det väl, det var soligt och vi beställde fika men hon pratade så mycket och snabbt att hon knappt rörde sitt kaffe. Innan intervjun hade vi ringt henne, sagt att vi märker att säkerhetspolisen bevakar oss eftersom vi varit i Västsahara och intervjuat personer som är kritiska till ockupationen. Vågar du träffa oss ändå?

Zineb el Rhazoui hade skrattat lugnt i telefonen, sagt Vad rart av er att fråga, men det här är min vardag. Jag är alltid förföljd. Självklart ska vi träffas. Nu satt hon där framför oss och berättade. Om sitt liv som journalist, om sitt liv generellt, hur de två perspektiven egentligen är precis samma. Hur hon är en av de lätträknade journalister i Marocko, kanske är de fem?, som vågar arbeta som riktiga journalister, opåverkade journalister, skriva för oberoende tidningar. Om sådant man inte får skriva om för staten och kungen.

Det är 2011 och Zineb, som är franskmarockan, berättar om lagen som finns i Marocko, som förbjuder journalister att ifrågasätta kungen, islam och Marockos roll i Västsahara. Att vara obekväm innebär att man betalar ett högt pris. Zineb beskriver hur polisen gått in i hennes och pojkvännens lägenhet på natten, gripit och åtalat dem. Hur Human Rights Watch efter händelsen uppmanat till ett stopp på de "uppenbart politiskt motiverade trakasserierna". Hur myndigheterna en efter en stängt ner alla oberoende tidskrifter och radiokanaler. Alla utom en, webbmagasinet La Kome, vars redaktion inhyst i en liten lägenhet Zineb en stund senare tar med oss till.

Det är min allra första reportageresa som frilansjournalist. Efter intervjun pratar jag och Erik länge om hur konstigt det känns. Att vi har samma jobb som Zineb och hennes kollegor, samma övertygelse, men hur vår egen övertygelse aldrig sätts på prov. Hur vi slipper göra omöjliga val. Hur vi inte behöver offra något alls för att kunna bedriva oberoende journalistik, samtidigt som våra kollegor i Rabat och på andra platser måste offra allt. Hela sin säkerhet, sin vardag, sitt liv. Reportaget om Zineb som vi gjorde för tidningen Journalisten sitter på väggen på mitt kontorsrum sedan länge, och börjar såhär: "– Jag offrar min säkerhet och min frihet. Det är vad som krävs om man ska jobba för yttrandefrihet här". Jag ser hennes porträtt ibland och tänker på allt detta. Hur min första reportageresa var en av de mest intressanta, en av dem som påverkat mig mest.

När jag hörde om attacken mot Charlie Hebdo häromdagen tänkte jag direkt på Zineb. Jag vet egentligen inte varför. Vi är vänner på en del sociala medier och har mailats vid ett par gånger sedan vi sågs i Marocko, men jag hade ändå ingen aning om vad hon gör nu för tiden. Idag läste jag ett citat i DN apropå att det talas om att trycka nästa nummer av satirtidningen i en miljonupplaga i protest mot terrorattacken.
"– Nästan alla våra tecknare är döda! Hur ska vi göra? undrade Charlie-journalisten Zineb som var på resa i Marocko".

Och trots att det bara stod hennes förnamn, säkert inte ett ovanligt sådant, visste jag att det var hon.

Nu vet jag att hon är tidningens krönikör och att hon överlevde eftersom hon var tillfälligt på semester i sitt hemland, där vi träffade henne den där gången, när kollegorna i Paris blev avrättade en efter en. Hennes ord om att offra min säkerhet är vad som krävs får en ännu starkare innebörd.

Tack Zineb, för att du orkat fortsätta göra omöjliga val. För att du fortsätter orka.

Bild: Erik Abel, fotad i Rabat, Marocko, i februari 2011.

torsdag 8 januari 2015

Den jävla världen

Att situationen för journalister globalt sett blivit farligare de senaste åren nämnde jag ju i bokinlägget nedan apropå 438 dagar. Inlägget skrev jag redan för några dagar sedan, och schemalade sedan publiceringen. Ironiskt att det fruktansvärda terrordådet mot redaktionen på Charlie Hebdo i Paris hann inträffa innan inlägget ens hade publicerats... Fy fan.

Jag blir ledsen och rädd. Rädd förstås för det extrema och grymma våldet, rädd för den självcensur inom journalistiken som det riskerar att leda till, rädd för att fel krafter ska försöka dra nytta av det som hänt. 

onsdag 7 januari 2015

Böcker lästa 2014

Som sagt gav jag ju mig själv nyårslöftet att läsa minst tolv böcker under 2014, alltså en bok i månaden. Det borde ju rimligtvis vara lätt att uppnå, men det har jag ändå inte gjort. Jag har läst nio, om jag inte glömt någon nu. Skyller på att vi kollat alldeles för mycket på serier på kvällarna istället för att läsa. "Det här året ska det bli ändring på detta", osv.

I alla fall, dessa böcker blev lästa:

1. 438 dagar, Martin Schibbye och Johan Person

Den här boken slukade jag med stort intresse i början av året. Tyckte bäst om de delar som handlade om allt vi inte redan läst om under och efter fångenskapen. Blev väldigt berörd av hela händelsen, situationen för journalister har globalt sett blivit dramatiskt försämrad de senaste åren, det har blivit farligare och farligare att arbeta som journalist, vilket är helt förfärligt. Bortsett från att det var störigt att Johan så uppenbart ville få fram att han får ligga mycket tyckte jag verkligen om den! Aldrig hade jag trott när de fängslades att de skulle bli kvar i Etiopien så länge som de blev.


2. Innan floden tar oss, Helena Thorfinn

Intressant att läsa om en svensk ambassad i ett fattigt land, om hierarkier inom Sida och UD och om svårigheterna med bistånd. Om alla gråzoner som finns. Allt detta insprängt i en spännande skönlitterär historia. Jag gillade!



3. En man som heter Ove, Fredrik Backman

Den här boken tyckte jag mycket om. På baksidan står citat från mängder av recensioner som kallar den "årets roligaste", men jag tyckte snarare att den var gripande och hjärtskärande. Komisk på många vis, visst, men det var ju den rörande berättelsen, den rörande karaktären Ove, som var hela grejen. Den som fick en att blinka bort tårar mellan varven. Gillar Backmans språk även om han kör med lite väl många långdragna liknelser ibland.


4. Min vän Leonard, James Frey

Älskade Tusen små bitar, första boken, och tyckte väldigt mycket om även den här. Det går liksom inte att lägga ifrån sig James Freys böcker. Han har ju skrivit dem självbiografiskt och fick kritik när det visade sig att vissa bitar är fiktiva. Och även om jag av princip tycker att rätt ska vara rätt när det gäller sånt här tycker jag ändå inte att det känns så avgörande om alla detaljer är hundra procent korrekta eller ej. Båda böckerna är otroligt bra och jag vill bara läsa mer och mer.


5. Varför kom du hit? Julia Svanberg

Bok som Julia skrivit! Roligt. Den utspelar sig förstås i Colombia (där hon bor), på ett backpackerhostel i Bogotá, och handlar om ett mord. Om tjusningen med resande, om unga människors naivitet och om turismens många baksidor och konsekvenser. Jag gillade den och läste den snabbt, men tror kanske den hade passat ännu bättre när jag var runt 20 och drömde om alla backpackerresor jag hade framför mig. Tror Julia håller på med en reportagebok också, den kommer jag köpa på studs.


6. Kokain, Lasse Wierup och Erik de la Reguera

En utmärkt reportagebok som täcker nästan allt som rör kokain. Om brukarna i väst, om tillverkarna i Sydamerika, om smuggelrutterna och alla offer som hela industrin skördar i alla led.
Jag jobbade med Lasse på DN för några år sedan, och facebookkänner Erik, kan man väl säga. Konstigt att jag inte fått tummen ur att läsa boken förrän nu, men det var ett sant nöje. Väldigt sugen på Eriks nya bok Gränsbrytarna också.

7. Sophies historia, Jojo Moyes.

Fin bok! Tyckte om personerna i den och ville så himla gärna kunna styra berättelsen och händelserna och slutet. Men det kan man ju inte. Det här är den första boken av Jojo Moyes jag läser, men har köpt en till som jag tänkt läsa framöver.




8. Gökens rop, Robert Galbraith 

Deckare skriven under pseudonym av Harry Potter-författaren JK Rowling. Den är spännande och har intressanta karaktärer och jag gillade den! Trots det kom jag av mig flera gånger och lät den ligga några veckor mellan varven. Blev väl helt enkelt inte lika indragen i den som man ofta kan bli av deckare, men vet inte riktigt varför. Kanske förresten för att jag läste den som vanlig bok, inte pocket, och därmed inte orkade ta med den någonstans utan bara läste i sängen.


9. Tyst territorium: Sju reportage om Västsahara, Fredrik Laurin och Lars Schmidt

En till reportagebok, gillar visst sådana. Och jag ska förresten banne mig skriva en själv en vacker dag! Men i alla fall. Den här boken läste jag med stort intresse eftersom jag själv varit i Västsahara och skrivit om just de här frågorna: om ockupationen av Västsahara, om dess konsekvenser, om dubbelmoralen i EU:s oetiska fiskeavtal med Marocko. Jag tycker om boken men stör mig helt oblygt på att det inte är jag och Erik som gjort den. Författarna har åkt till Västsahara undercover tillsammans med en gruppresa - vi åkte ju dit på egen hand och kom nära mycket av det man vill berätta om. Boken får mig att vilja resa tillbaka på nytt och följa upp våra reportage från 2011.

Vilka var era favoritböcker från 2014 och vad tänker ni läsa framöver? Vill gärna ha lästips!

Uppdatering onsdag

Vi överlevde. Ingen kräks, alla mår väl osv. Puh!

tisdag 6 januari 2015

Vinterkräkskräcken

Häromdagen var vi hos A:s bror med familj. Efter att vi hade gått hem kräktes deras femåring. En gång bara, visade det sig dagen efter. Som femåringar gör rätt ofta tänker jag? Ändå har skräcken för vinterkräken nu byggt bo hos oss. Ikväll har A fått för sig att han kanske fått en släng trots allt (han mår alltså inte dåligt, det hela är bara en ond aning) så nu ska jag sova i soffan för att inte bli smittad. Måhända lite överdrivet, jag är ju till och med vaccinerad i år pga graviditeten. Axel har dessutom en viss vana av att inbilla sig att han är magsjuk om han tidigare på dagen varit ute och sprungit långpass, som idag. Det är alltså inte särskilt mycket som talar mot oss i kampen mot kräken, om man ska vara ärlig (peppar peppar peppar osv). Ändå - säg den försiktighetsåtgärd man inte skulle vara beredd att vidta för att slippa det lilla helvetet.

Ni kan väl hålla en tumme eller så? För säkerhets skull menar jag. 

måndag 5 januari 2015

Mitt 2014 - the recap

Jag gör ju en sån här årsrecap varje år. Läser i slutet av min förra att Axel sagt inför 2014 att 'det här kommer att bli året då allt händer, året då allt kommer att vara magiskt´. Och alltså, ett väldigt bra år har det varit.  

Januari inleddes med stort nyårsgalej i den gamla sockerbruket vid Röda sten. Jag hade glittriga örhängen och min fantastiska julklappskappa från & other stories och hånglade med Axel under Älvsborgsbron på tolvslaget. Så var det nytt år. Den sjuttonde fyllde Sofia 30 och hon och jag bokade spontant en resa till Thailand för att fira. Det gjorde vi så jävla rätt i. Hade det briljant, som alltid när vi reser tillsammans.


Resan innebar maxat med avkoppling, men också stress eftersom jag skulle flytta några dagar efter hemkomsten. Den 1 februari blev jag och Axel sambos, i hans fina trea i Haga, även om nätterna vi sovit i varsin lägenhet de föregående elva månaderna var ganska få. Jag hade en gnutta separationsångest över att lämna min lilla pärla i Olskroken, men det var dags. I och med flytten till A blev jag ju också granne med Björn och Malin (hurra!) och Malin ställde till med rolig 30-årsfest. Dit var vi på väg på bilden nedan. Jag var också i Stockholm och var med på min första produktionsvecka som redaktör för Re:public.


I mars åkte jag och Linn fraktbåt till Antwerpen för ett reportage om nutida och dåtida sjömän. Det var skoj. Det kan man dock inte säga om hemresan som blev något av ett helvete. Den sjätte firade jag och A ett år, ett väldigt härligt år, och lite senare i månaden premiärtestade vi våra nyköpta touringcyklar för första gången, de vi köpt med målet att cykla till Paris. Jag inledde vår cykelkarriär med att ramla vid ett övergångsställe mitt på Linnégatan och dra med min Axel i fallet. Han fick jätteont. Var ändå en ängel och sa att "sånt händer alla" trots att det såklart inte gör det. I övrigt njöt jag maxat av att bo på världens bästa ställe och ha världens finaste kvarter runt husknuten. På morgnarna vaknade jag med ben och armar intrasslade i Axel och Elsa och åt många caféfrukostar på Haga nygata.


Det blev april och jag åkte på en reportageresa till Aten, med Erik. Vi följde death metalbandet Dark Tranquillity under Greklandsdelen av deras världsturné och drack sprit ur plastmuggar i logen för att smälta in i gänget. Vi skrev också om arbetslöshet och om en hemlös man med varmt hjärta – många greker har råkat illa ut i eurokrisens spår. Det allra bästa med resan var att jag var på plats något dygn före Erik och satt alldeles för mig själv och jobbade på en solig takterass och älskade mitt jobb ännu mer än vanligt.

I april fick min kompis Martin och hans Sofia en liten pojk, Einar, och Sofia och Andreas fick en liten Harry. Påsken firades i Bergsvik, det var en aprilhelg då det blev sommar för en stund. Det var riktigt varmt i solen och vi hoppade från bryggan ner i havet som var iskallt men så jävvla härligt. Mamma fyllde år på påskdagen och hon och pappa kom upp till Bergsvik på middag. Hemma renoverades vårt badrum, det tog hundra år men blev fint till slut, och en helg när Axel jobbade fick jag ett ryck och renoverade gå-in-garderoben som överraskning. Älskar när jag får känna mig händig. Det inträffar inte direkt varje dag.


I maj var vi i Bergsvik igen och testade cyklarna på vår första cykelutflykt - denna gång utan att ramla eller välta. Jag spelade ordspelet Ruzzle Adventure på iPhonen och vann en iPad pga kom tydligen längst av alla. Blev sjukt nöjd. Och så fick Axel ett till brorsbarn: lilla Lilly som föddes den sjätte. Så gullig! Det var helt klart babyboom under våren.

Vi gjorde en oas på balkongen med olivträd och pelargoner och ljuslyktor, och försökte odla ungefär tusen (tio) sorters grönsaker. Det var roligt men gick väldigt dåligt. Det mesta planterades aldrig över från försådden, förutom squashen som bara blev helt enorm. Vi skördade sammanlagt noll ätbara grönsaker.


Juni kom. På Kristi himmelfärdshelgen åkte jag, Axel och hans familj till vackra Arild på Kullahalvön i Skåne eftersom Axel skulle springa Kullamannen. Det är 5,7 mil löpning i terräng. Så knäppt. Men vi hejade på massa olika platser längs vägen och han klarade det galant!

Vi gjorde ett nytt nummer av Re:public i Stockholm och hade releasefest med mens-tema i Malmö, med anledning av det stora mens-reportaget som jag och Johanna Wiman skrivit. 2014 var året då det började pratas om mens och förtryckande menstabun lite överallt i svensk media, och vi var några av dem som var först! Liv Strömqvist kom och läste upp sina grymma mens-seriestrippar på releasen. Redaktionen hade "visions-helg" också, på Annas landställe utanför Flen. Vi pratade och planerade hela dagarna och vandrade genom en kohage för att doppa oss i sjön bredvid korna på kvällen.

Sen föddes Nicole och Martins Ella. Och så blev det midsommar och vi firade i Bexet, som vi gjort ganska många år nu i lite olika konstellationer. Jag och Sofia A gick till stranden för att plocka blommor till kransarna, och jag viskade till henne lite i hemlighet vid hallonsnåren att det kunde vara så att jag var gravid.


Den fjärde juli fyllde Axel 29. Det var en fredag, och jag gick upp hur tidigt som helst och kissade på en sticka innan jag kom med frukost och paket på sängen. Vi vände på stickan och tittade tillsammans, och där fanns två streck. Sån otrolig grej. Vi åkte till Bexet efter jobbet och dagen efter fyllde jag 30.

Sen gick jag på en sju veckor lång semester, vilket var magiskt. Vi inledde med det stora cykeläventyret, vars mål vi vid det här laget hade styrt om från Paris till Köpenhamn som vi tyckte låg på lite rimligare avstånd givet antal dagar vi tänkt vara borta. Det var nog bra. Resan var så jävla härlig, vi vaknade i vårt tält i nån skogsdunge vid havet om morgnarna, tog ett dopp, åt frukost. Cyklade typ nio-tio mil om dagen. Jag fick inte dricka öl förstås men i övrigt blev allt som planerat. I Köpenhamn åt vi gott hela tiden och pratade om hur vi vill vara som föräldrar. Veckan efter landade vi i Bexet en vecka med min familj. Anders och Axel fiskade och fiskade och fiskade, jag låg och läste på bryggan.


I augusti var jag fortfarande ledig. Jag njöt av det. Vi var i Bergsvik och massa kompisar hälsade på där. Sofia, Jimmy, Johanna och Erik, Sofia och Andreas och Harry. Hemma i Haga målade jag om ett gäng bokhyllor när Axel börjat jobba, åkte till havet, hängde med vänner.
Jag och mamma var på Arken Spa också, så himla mysigt hade vi det. Jag var gravidtrött precis den här perioden så timingen var perfekt: vi bara latade oss, badade i olika varma pooler och bastus och låg på ett hav av varma stenar och läste böcker.

Och så var det ju Way out west förstås. Festivalhäng blir kanske inte riktigt lika eptiskt utan öl som med öl, men vi hade roligt. Det var sol och totalt ösregn blandat. Den spelning jag minns bäst var Les big byrd, som var så himla himla bra. Och så såg vi Röyksopp och Robyn, Outcast, The national, Annika Norlin, Highasakite, och massa fler.

Vi hälsade på Sofia på Öland och Axel nästan bodde i poolen. Vi hade tänkt åka till Paris också, men sköt upp det till hösten. Vips flyttade Anders och Linnea dock plötsligt därifrån till Stockholm innan vi hann göra slag i saken, så det blev ingen repris på Parisresan. Det var synd. Men vi hälsade på i Stockholm istället i november.


September inleddes med den årliga familjehelgen i Bexet. Sen åkte vi flotte på Klarälven (jag, Axel, Linn och Ellinor) för ett resereportage jag och Linn gjorde. Helt klart ännu ett "jag gillar mitt jobb"-moment, speciellt som det blev toksoligt och varmt just denna helg och flottfärden blev mer än lovligt idyllisk. Vi kunde bada från flotten!

Samma helg var det också val och Sverigedemokraterna fick ofattbara 13 procent, med politiskt kaos som följd. Det skrämmer mig in i märgen att så många människor i Sverige röstat på ett sådant parti. Jag hade aldrig väntat mig det, kanske var det naivt av mig.

I september åkte vi också på kickoff med frilanskontoret, jag och Wiman hade valt Hållö som destination. Det visade sig vara en fantastisk ö, helt bestående av klippor. Fanns inte ens några stigar, bara klippor, klippor klippor och ett vandrarhem mitt på. Så vackert! Jag kunde inte sluta tänka på att jag vill åka dit någon gång under 2015 med Axel och vår bebis.


I oktober kom täta rapporter om ebolautbrottet i Västafrika. Sofia ville åka dit och jobba, men fick inte eftersom hon fortfarande gör AT. Vi gjorde ett nytt nummer av Re:public som innehöll Alexanders fantastiska reportage om Grimslöv, där Sverigedemokraterna är starka. Det lästes och hyllades av hela Sverige kändes det som. Så fint att känna att journalistiken vi gör med Re:public faktiskt spelar roll
och kan göra skillnad.

Jag och A var halvvägs in i graviditeten och gjorde ultraljud på Östra sjukhuset. Vi ville inte veta könet på barnet, bara att allt såg bra ut med den lille krabaten. Och det gjorde det! Hurra! I slutet av månaden åkte jag till Georgien på reportageresa och passade på att hälsa på Lotta.


I början av november var jag fortfarande i Georgien. Sista dagarna åkte jag och Lotta upp i Kaukasus. Kasst väder men ändå så knäppt vackert. Sen hade jag 30-årsfest, fyra och en halv månad i efterskott. Vi var 35 personer i vår trea och Leif och hans kompis stod i mitt kök hela dagen innan gästerna kom och lagade en helt magiskt god buffé. Så himla snällt.

Min och andra Johannans magar växte och växte och de dagar vi var på kontoret samtidigt pratade vi orimligt mycket om hur härligt vi ska ha det när vi är föräldralediga tillsammans. Jag fortsatte att må bra, inga konstiga gravidsymtom. Jobbade dock helt sjukt mycket under några veckor i november och december. Plötsligt hade jag fyra-fem superlånga reportage att göra på en och samma gång, det var roliga jobb men ganska stressiga jag räknade verkligen ner dagarna till jullov.


December blev lugnare, om än med nöd och näppe. Hann kanske inte riktigt ta det så lugnt som jag hade hoppats sista tiden innan jul, men tänker kompensera det i januari. Jag hann i alla fall få julkänsla baka massa julgodis, tända mängder av ljus om kvällarna, planera och köpa alla julklappar. Axel skrev sin sista uppsats efter tusen år som student (well sju eller så), och blev erbjuden två jobb samtidigt. (Han  är gymnasielärare i samhällskunskap och svenska som andraspråk). Att de drar i honom förvånar mig inte det minsta. Han är bäst ju. Julen var fin, nyåret likaså, och mitt jullov är inte ens slut än.


Det var en extremt komprimerad sammanfattning av året, det. Längtar så mycket efter allt som kommer framöver. Efter barnet, efter sommaren då jag och Axel tänkt vara lediga evighetslänge båda två. 2015, jag är redo!

torsdag 1 januari 2015

Nyårsaftonen

Första januari är ju en väldigt härlig dag ändå. Speciellt som gravid, det blir liksom en bakisdag utan att man behöver vara bakis. Idag har vi legat i soffan, ätit våfflor med glass, bär och smält marabouchoklad och kollat på kanske fem avsnitt av Walking Dead i sträck. Perfekt.

Vi hade ett utmärkt nyårsfirande igår. Middag med Björn, Malin och Emma och en väldans massa god mat. Skaldjur och tre efterrätter. Tolvslaget firade vi uppe vid Skansen kronan med vidunderlig utsikt över stadens alla fyrverkerier. Tyvärr var det inte bara vi som kommit på den idén (surprise) utan några hundra fulla människor till. Emma halkade i leran fem minuter efter att hon sagt "FATTA vad någon snart kommer att halka i leran!"

Sen gick vi tillbaka till Plantagegatan och spelade spel och mölade chips. Elsa däckade direkt i soffan, vi andra pallade med ett par timmar till. Och vips är det nu ett nytt år. Hoppas ni hade en fin kväll!