torsdag 16 oktober 2014

Lilla fröet

Det är i början av juli, Axels födelsedag, hans 29:e. Jag väcker med kaffe på sängen jättejättetidigt och på brickan med mönster av färgglada fåglar ligger presenter i matchande inslagspapper. Där ligger också en liten plaststicka mitt i allt. Jag har inte tittat än. Jag sjunger Ja må han leva, men A är ivrig och frågar "Ska vi få ett barn? Titta nu!". Han ler jättestort. Så jag vänder på stickan, och den har två streck. Två! Och vi blir glada, vi blir så sjukt jävla glada. Och en liten smula panikslagna.

Vi går till jobbet, det känns konstigt konstigt konstigt och bubbligt i magen och svajigt i knäna. Det känns konstigt konstigt konstigt och samtidigt som världens självklaraste. Jag vill skrika till alla jag träffar att vi ska få en bebis, att jag precis fått veta det och att detta är den mest speciella dagen någonsin. Men det gör jag såklart inte, jag håller vår hemlis. Försöker jobba som vanligt. Det går sådär. Jag sitter vid datorn men gör ingenting på hela dagen. Jag tänker på att det är så himla galet att vi pratat om dig, lilla onge, men bara hypotetiskt ju. Och så plötsligt finns du.

Jag tänker på par som försöker länge, som inte lyckas för att någon av dem inte kan eller för att de inte matchar perfekt tillsammans eller bara har otur, och jag tänker på hur lyckliga vi är som inte är ett av de paren. Som bara kunde göra en bebis sådär, på första försöket. Ynnesten i det.

På lunchen köper jag en mozzarellaochtomat-macka och äter vid datorn, halvvägs in i den avbryter jag mig mitt i tuggan. Googlar "äta mozarella när gravid?" med ena handen och inser att det är mycket vi måste lära oss nu. Vilka ostar man får äta. Sådana saker.

Det är eftermiddag och äntligen slutar vi jobbet. Jag får cykla hem och pussa på A, vi tittar på varann och tittar på varann och tittar på varann där i hallen. Vi ler.
En liten stund senare åker vi till Bexet, för dagen efter fyller jag 30 år. Vi firar där med bådas familjer hela helgen. Två födelsedagar och ett litet frö.

måndag 13 oktober 2014

Easy to please

Drömmen. (Bild lånad av Clas Ohlson)
Jag är så jävla sugen på att äga en pappersskärare. Måste nog köpa en. A har kommit med en stilla önskan om att jag inte ska välja en sån där svinstor som har ett helt bordsunderlägg med olika markeringar under sig, vilket man ju kan förstå med tanke på att vi snart fyllt två förråd i källaren med prylar som inte direkt används varje dag. Jag har alltså tiggt till oss ett extraförråd av en granne som ändå inte använder sitt = genialiskt upplägg. Men ändå. En pappersskärare behöver man väl? Tänk att kunna sitta vid sitt skrivbord och skära papper, foton och annat i PERFEKTA vinklar. Det är drömmen det.
Det är nästan så att jag tror att en sådan mackapär skulle kännas lika magisk att äga som min dymo och/eller min häftpistol.

mvh väldigt pysselsugen

söndag 12 oktober 2014

Pepp för nytt nummer av Re:public!

Har varit i Stockholm sedan i onsdags och haft produktionsvecka för nästa nummer av Re:public som kommer ut snart. Jag gillar verkligen de här små Stockholmsvisiterna. Den här vändan har jag till exempel hunnit käka middag hos Karin och Anders och deras lilla pluttbebis Emmy, äta två asgoda utemiddagar med Linnea V (på Cantina Real vid Hornstull och på Sardin vid Nytorget), gå ut med Re:publicarna och gå på inflyttningsfest hos Emma. Massa fint häng bara sådär.

Och nya numret blir förresten himla bra, ni borde verkligen köpa/prenumerera! (Inte minst för att vi som gör tidningen jobbar gratis för att vi tror att den här sortens journalistik är viktig, hint hint, och blir jätteglada var varenda prenumeration eller tidningsköp. Förlåt för tjat.) Den här gången har vi många reportage på temat gränser, och berättar bland annat om hur EU expanderar sina gränser söderut i Nordafrika, om migranter som färdas på tågtaken i Mexiko, om Brandy som bor i en trailer i Missouri och vars liv exemplifierar konsekvenserna av USA:s politik, om glaciärer som smälter i bolivianska Anderna, om vardagen i Stockholms tunnelbana och om Sverigedemokraternas Småland.
Det sista jobbet är ett reportage i dagboksform gjort av vår bildredaktör Alexander Mahmoud, som i somras åkte tillbaka till småländska Grimslöv där han växte upp. Där har SD ett starkt fäste och Alex har hängt med sin familj och sina gamla kompisar såväl som sin barndoms mobbare och pratat med dem om dagens Sverige, invandring och framtidsdrömmar. Texten och bilderna ger en unik bild av hur den svenska rasismen ser ut och ett av de bästa och starkaste reportagen jag läst i år. Naglade handflatan konstant.

Jag har skrivit lite också, bland annat ett reportage tillsammans med Johanna Wiman om kvinnor vars p-stavar "försvunnit" i deras armar och inte kunnat lokaliseras på flera år, trots att detta enligt såväl sjukvården som läkemedelsproducenten inte ska kunna hända.

Och så innehåller numret massa skoj också, inte bara elände även om det kanske låter så. I butik typ 27 oktober.

Anna hänger första sidskissen och jag står i en fin hiss på Nybrogatan. 

En familjehelg i Bexet

Här kommer ytterligare en "september i backspegeln"-uppdatering.

Det var sommarens sista ryck och vi samlades som vanligt hela släkten i Bexet. I år var vi nitton personer på plats, sex saknades. Maja och Ellen lekte outtröttligt med Elsa, det fiskades, badades, pratades och åts. Ungefär så. Ett utmärkt sätt att förlänga sommaren.

lördag 11 oktober 2014

Utpost Hållö

I september (jag jobbar visst på det här med att efterhandsblogga, har haft fullt upp på sistone) var vi också på kickoff med frilanskontoret. Jag och den andra Johannan var arrangörer och hade valt Hållö vandrarhem.

Jag har aldrig varit där tidigare men det visade sig vara en fantastisk plats. En hel ö som bara är klippor, det finns inte ens någon liten stig att gå på. Bara en träspång som binder ihop bryggan med vandrarhemmet mitt på. Och en fyr. Hit vill jag åka igen!

torsdag 9 oktober 2014

Ebolan

Det här att min bästa vän läkaren just sms:at att hon anmält sig som frivillig för ett ebola-uppdrag i Liberia, samma dag som nyheterna berättar om sjukvårdspersonal som smittats där "trots dubbla skyddsdräkter".
Det ger ju onekligen upphov till en del känslor. Som till exempel de här: 1. att hon ska åka dit med sitt kassa immunförsvar är det är det sista jag vill i hela universum och 2. någonstans förstår jag henne.

Men dö bara för helvete inte, okej? Because I need you. 

onsdag 8 oktober 2014

Flottfärden

I mitten av september gjorde jag och Linn ett resereportage om att åka flotte på Klarälven. Vi tog med oss Axel, Elsa och Linns kompis Ellinor och roadtrippade upp till Torsby, en liten håla i Värmland. Där byggde vi med hjälp av en instruktör vår egen flotte av 60 tunga trästockar (var helt förundrad över detta).

Det var någon form av brittsommar och trots att hösten hade satt igång hade vi sol och härlig värme hela eftermiddagen. Vi bodde i en liten röd stuga längs älven och tidigt i gryningen morgonen därpå packade vi våra picknickpaket och gav oss ut på vattnet.

Sedan satt vi där hela dagen, medan flotten i sakna mak flöt nedströms med oss på. När solen tittade fram var det jättevarmt och skönt och vi hoppade i vattnet och badade trots klar hösttemperatur i vattnet.  Elsa premiäranvände sin nya flytväst och var löjligt söt. Och rätt cool faktiskt, hon verkade gilla att åka flotte.

Sådana här dagar tycker jag att mitt jobb är det bästa i hela världen. (Nästan alltid tycker jag det).


Bilderna ovan är (minus de små mobilbilderna) tagna av Linn Bergbrant. Fler bilder av henne kan ni se här.

tisdag 23 september 2014

El pelo

Har gått runt hela dagen och bara "wow mitt hår, så himla fint!" tills jag till slut kom på att det är för att jag tvättade det igår. Gör uppenbarligen inte det så ofta längre. Lade lite av i somras när jag ändå badade mycket och då vande sig tydligen håret vid detta och blev torrt och aldrig i tvättbehov. Vilket var lite skönt iofs, men det där med "aldrig i tvättbehov" stämde ju uppenbarligen inte eftersom jag idag märkte den gigantiska skillnad det ändå blev när jag väl slängde i lite schampo.

I alla fall, fick under dagen även mms från Linn som satt hos frissan och permanentade sig. Lite skillnad i hårambition där kan man säga: En går till frisören och gör något dyrt/fantasifullt/ambitiöst. Den andra tvättar håret. Båda känner att det var en revolution.

måndag 15 september 2014

En valsöndag 2014

För några år sedan bodde jag i Schweiz. Ett av de största partierna där heter Schweiziska folkpartiet, SVP, och bedriver nationalistisk politik. Retoriken är mycket rasistisk – ni har säkert hört talas om deras affischer där tre vita får i en hage målad i de schweiziska färgerna sparkar ett svart får över staketet. Eller den där en tecknad bild av en man med till synes utomeuropeiskt utseende ligger i en hängmatta, sydd av den schweiziska flaggan, och får enorma sedelbuntar bekvämt kastade till sig. Eller den där silhuetter av moskéer ritats som stridsspetsar.

I alla fall, detta var vardagsmat på reklamytor i Bern, på busshållplatser och lyktstolpar. Det var ovant för oss. Och jag sade till alla vänner där, att sådär skulle det aldrig kunna vara i Sverige. Det finns ingen möjlighet. Vi har rörelser som påminner om SVP, absolut, som till och med har SVP som förebilder. Men aldrig att de skulle kunna få politiska mandat. Sade jag. För jag trodde verkligen att det var så.

Sen kom plötsligt SD in i riksdagen, medan vi fortfarande bodde kvar i Schweiz. Då trodde jag att det skulle bli ett wake up call för Sverige, att det var skrämmande att det jag såg i Schweiz, och i stora delar av Europa, kom krypande även i Sverige. Men att personer som representerar dessa strömningar skulle åka ut igen nästa val, som en konsekvens av detta uppvaknande.

Igår fick SD 13 procent i riksdagsvalet. Det betyder att var åttonde röstberättigad person röstat på dem. En av åtta.

Efter alla skandaler och avslöjanden under det senaste året (åren) har jag så oerhört svårt att förstå detta. Det finns alltid partier man sympatiserar mer respektive mindre med, men i det här fallet känns det annorlunda eftersom SD har en värdegrund som gör att inget annat parti, oavsett blocktillhörighet, kan tänka sig att samarbeta med dem. Och att så många människor ställt sig på den sidan, den som tycker att vi ska se till oss själva först och låta andra sköta sitt istället för att hjälpas åt och forma ett bättre samhälle för alla, det skrämmer mig. För det var bara några år sedan som jag såg detta hända i andra länder och tänkte att det åtminstone var långt borta för Sveriges del. Att jag hade fel i den analysen är mitt magont denna måndagsmorgon.

PS. 87 procent av röstberättigade personer i Sverige har ju röstat på något annat. Det får man inte glömma heller såklart. 87 procent är en alldeles överväldigande majoritet. Men ändå. 

torsdag 4 september 2014

Ett värmländskt träsk och ett långt protestskägg

Vilken jävla sommar det har varit! Sol hela tiden och ledigt i sju hela veckor. Magiskt. Var ledig så länge att jag hann känna mig helt utvilad samt svinsugen på att jobba igen – så lång semester borde man alltid ha.

Idag såg min arbetsdag ut ungefär såhär. Jag och Erik åkte till Karlstad och träffade Olof Wretling (han i Klungan ni vet, Katla och Mangan i Mammas nya kille i P3). Det var kul. Vi pratade om vad det innebär att vara rolig, om hur länge man kan vara ung och lovande och om vad som händer med en när en svår sorg vränger ut och in på en och genomsyrar luften man andas. Och om mycket annat. Sedan tog vi med oss en uppblåsbar säl och drog ner till sjön i närheten av Olofs hus, där han fick blöta jeansen upp till låren och där jag fick fler myggbett än jag fått sammantaget under hela sommaren.

Vi intervjuade förresten också en präst som inte ska klippa sitt skägg förrän Sverige slutar med sin vapenexport. Visste ni att Sverige, räknat per person, var världens största försäljare av vapen både 2010 och 2011? Att vi fortfarande är bland de största och att exporten ökar dramatiskt både i antal länder och mängd pengar? Det tål att tänkas på, tycker jag.

Är det något land som skulle ha råd att sluta med det, att lägga om till någon annan export, att bara vägra sluta förse världen med vapen helt enkelt, så är det väl Sverige?

onsdag 13 augusti 2014

Som om jag aldrig mer kommer kunna gå

Igår tränade jag för första gången med en PT. Jag har i princip inte tränat alls i sommar (förutom Köpenhamnscyklingen som väl får räknas som lite träning i alla fall) och inte gymmat ordentligt sedan...kejsar Augustus och skattskrivningen? Ett tag sedan helt klart.

Allafall. PT:n bara "här, ta dessa vikter och kör utfallssteg några varv fram och tillbaka här i salen". Jag: "sir yes sir!".

Idag: Aj. Alltså nivån av aj. Kan ej röra mig. Kommer eventuellt aldrig mer att kunna röra mig.

fredag 25 juli 2014

Cykeläventyret - the story!

36 mil blev det till slut. Göteborg-Köpenhamn. Noll punkor, betydligt mindre skav och ömma rumpor än väntat och sjukt härliga dagar. En eftermiddag av hällregn och lite felcyklingar, i övrigt bara ljuvliga mil med slående vacker natur vart vi än kom.

Första etappen gick till Varberg. Vi lunchade vid Tjolöholms slott halvvägs och hade nästan tio mil i benen när vi kom fram till vårt bokade rum på hotell Gästis. Denna dag var jag mest bara asglad hela tiden över att det gick så mycket bättre än jag hade vågat hoppas på. Inte ont nånstans, och tio mil liksom! Ändå längre än jag cyklat nån gång tidigare. På kvällen var jag dock så trött att jag knappt visste vad jag hette. Vi åt buffé, badade i hotellets fantastiska spa i källaren, köpte godis och totaldäckade.


Följande tre nätter sov vi i tält. Etapp två tog oss nästan hela vägen till Halmstad, nämligen till skogen vid en strand i Vilshärad där vi slog läger. Vädergudarna bjöd på strålande sol halva dagen och totalt hällregn andra halvan. Som av ett under höll det upp just som vi skulle slå upp tältet och även när vi åt våra tomater, fetaost och bröd som vi köpt med som middag. Sen kom det några droppar till i samma sekund som vi kröp ner i sovsäckarna.


Dag tre vaknade vi i tältet och från och med nu hade vi strålande sol resten av resan. Vi började med ett morgondopp, sen gick vi tillbaka till tältet och gjorde i ordning frukost. Bajsade även i skogen. Det mesta med att bo där i skogen kändes härligt Ronja Rövardotter-aktigt utom möjligen just det momentet. Axel använde sin nyinköpta svindyra handkvarn och malde sitt morgonkaffe som en livsnjutare (/hipster) av rang. Jag önskade innerligt att jag gillade kaffe just då, men njöt av en Pucko istället.


Sen hojade vi vidare! Den här dagen hade vi inget tydligt mål mer än att ta oss vidare söderut och landa någonstans i närheten av Helsingborg, ungefär. Vi cyklade och cyklade och cyklade. Det var sjukt vackert överallt. Då och då stannade vi och badade eller åt något. Pizza, jordnötskakor, öl.


Landskapet som varit föredömligt platt hela vägen (tack och lov!) gav oss en rejäl utmaning strax efter Båstad, då vi plötsligt upptäckte att cykelvägen ledde rakt uppför Hallandsåsen. Förbi små gårdsbutiker och världens mest idylliska landskap, klar Sagan om Ringen-känsla, men rakt uppför. Nu kanske ni tänker att Hallandsåsen är som en liten kulle eller så, men herregud vilka backar vi snackar! När jag var nästan ända uppe blev jag omkörd av en man i 45-årsåldern som likt en Tour de France-cyklist kämpade sig upp med en jävla fart. Bra jobbat, snart uppe! hojtade han peppigt när han passerade, men fy fan! svarade jag i ren chock. Berömde honom lite för tempot när vi väl nått toppen dock.
Axel som hade 80 procent av vår packning gjorde ju den största bedriften får man säga. Vi belönade oss med fikapaus på en gärsgård med utsikt över hela södra Sverige. En rejäl bit i alla fall. Började fundera på var vi skulle kunna tänkas sova och körde på en bit till, först ner lika brant som vi kört uppför och sedan längs med havet med kvällssolen i ansiktet.


Vi hittade världens finaste plats att sätta upp tältet på den natten, nånstans i närheten av Ängelholm. Också denna gång blev det en skogsdunge alldeles ovanför sanddynorna, magiskt vackert. Och vi kom fram precis i rättan tid för att hinna äta lite mat medan solen gick ner.


Efter morgondopp och frukost hojjade vi vidare söderut, mot Helsingborg och Danmarksfärjan. Den här dagen var jag sjukt trött plötsligt. Vi hade ganska mycket motvind och jag var för första gången himla seg i benen, kom inte framåt så snabbt som jag ville. Blev mer sur än tacksam när A snällt frågade om vi inte skulle korta ner den tilltänka dagsetappen lite. Icke! Man vill ju inte vara svag. Jag stretade på och vi skulle ju ändå inte så jättelångt i motvinden, några mil till Helsingborg bara och därifrån vidare med båt till Helsingör.
Väl framme i Danmark unnade vi oss en dyr men smarrig lyxlunch på ett flott ställe. "Dette er den lækreste stykke mad du nogensinde har spist, det kan jeg godt love dig!" sa servitören och fick mig att beställa deras smörrebröd med rödspätta och remouladsås trots att jag inte gillar remouladsås. Och hans ord var måhända en gnutta överdrivna (remouladsås smakar remouladsås även i Danmark hör och häpna), men det var en trevlig rödspätta, det var det!

I Danmark var det cyklister exakt överallt och vägar som det gick att köra riktigt snabbt på. Så vi tog in morgonens låångsamma tempo med en riktigt snabb eftermiddag och brände hela vägen ner till en by som ligger strax innan Köpenhamn. Där tog vi in på en camping och slog upp tältet igen, lastade av all packning och cyklade till havet för ett kvällsdopp.


Dagen därpå inledde vi med några timmars sol och bad innan vi trampade den sista biten in till Köpenhamn, där jag konstigt nog inte varit tidigare förutom en snabbis förra hösten när jag intervjuade Anna von Hauswolff. Hur som helst, vilken stad! Gillade allt med Kph, inte minst vårt superfina hotell (Axel Guldsmeden, mellan tågcentralen och Kødbyen).


Mest gick vi omkring och gottade bara, promenerade, kollade i tusen fina butiker och stannade för öl eller fika så ofta vi kände för det. Bland annat på Mikkeller. Det var soligt och tokvarmt, som nästan alla dagar den här fantastiska sommaren. Vi var på Hay och beundrade alla vackra möbler (ville köpa allt, mycket mycket svårt att ta med på cykel dock) och på Cos, & other stories, Henrik Vibiskov, Wood wood och en massa andra butiker. Köpte en klänning. Åt himmelsk frozen youghurt på Yogurt Shop på Ny Adelgade. På kanalen hittade vi Kayak bar, en flytande ponton på vilken de hade byggt en sandstrand med palmer och allt. Där kunde man äta, dricka, bada och hänga. Och bästa matminnet var på BioMio i Kødbyen, en restaurang med ekologisk och närodlad mat, som var Helt. Sinnessjukt. God. Till denna stad kommer jag definitivt fler gånger!

Dag tre Kph hoppade vi på tåget som tog oss och cyklarna hem igen. Mycket mycket nöjda. Den här semester får tio cykelkepsar av tio möjliga i betyg.