fredag 17 april 2015

Premiärveckan

Axel började ju jobba i måndags så den här veckan har jag, Nils och Elsa hängt själva. Det har gått fint! Har fått en hel del ny livsvisdom, till exempel det här:
  • Det går att bajsa och amma samtidigt. (Gäller både barnet och modern). 
  • Det är rättså knivigt att tråckla både barnvagn och hund in och ut genom dörrar, speciellt om hunden försöker vara skitnära vagnen hela tiden. 
  • Det går att ha både barn och hund i knät samtidigt. 
  • Nappar och golv har något magnetiskt band mellan sig, som gör att napparna hela tiden dras till golvet. (Enda logiska förklaringen.)
Sovmorgon hela veckan lång, yey!

torsdag 16 april 2015

BB


Vi kom till BB sent på kvällen efter att Nils hade kommit. Det är inte självklart att papporna får sova över eftersom det inte alltid finns egna rum till alla, men jag hade meddelat barnmorskorna redan på förlossningen att vi verkligen ville att Axel skulle få stanna. Min unge ska minsann få vara med båda sina föräldrar de första dygnen, tyckte jag. Och det fick han! Det kändes så otroligt lyxigt att kliva in i vårt rum, att få vara där i lugn och ro med den lilla bebisen. Hans vagn med plastbaljan stod redan framme och vi bäddade åt honom med mjuka filtar på min säng, mellan mig och väggen.

Jag kände mig nästan aldrig trött de första dygnen, det var som att adrenalinpåslaget aldrig tog slut. Var mörbultad men pigg. När Nils och Axel båda däckade den där första kvällen låg jag vaken i mörkret och tittade på plutten intill mig. Så liten. Så perfekt. På morgonen låg jag och lyssnade på när Axel bytte på Nils och pratade med honom om livet.

Att bara ta oss till matsalen för frukost på morgonen kändes som ett litet äventyr. Axel bäddade så fint i baljan och paxade alla blöjbyten eftersom jag ju matade. Amningen förresten - den funkade! Hade verkligen räknat med att det skulle strula och/eller göra jätteont, men magiskt nog funkade det nästan på en gång. Och än så länge inga såriga nipples. Så skönt.

Jag misstänker att förkortningen BB egentligen inte alls står för barnbördshus utan för bebisbubbla, för så är det ju verkligen. Charmigheten på själva BB lämnar ju en hel del att önska – Axels "säng" var till exempel en stenhård nedfällbar brits, maten överkokt och saknade kryddor (och smak) – och ändå är det ju så himla mysigt att hasa omkring i de där korridorerna med den lilla plastbaljan. Varje gång någon pratade om eller med Nils blev Axel blev rörd. Nämen där ligger lilla du! sa en barnmorska när vi passerade och vips blev Axel blank i ögonen. Och när Nils blev ledsen under den obligatoriska läkarundersökningen, för första gången i sitt två dagar långa liv, fick Axel gå och sätta sig för att det gjorde så ont i hjärtat. Jag kände likadant, ville sno tillbaka honom från läkaren och smita tillbaka in på vårt rum igen, vår lilla borg. Där vi bara maratonmyste med vår unge och levde på allt vårt medhavda godis och en och annan yoghurt. Fina dagar.


Min familj kom och hälsade på! Kommer aldrig glömma känslan när vi närmade oss glasdörrarna på BB och mamma, pappa och Anders stod där utanför. Det fanns konstigt nog inget besöksrum, man fick ta emot sina besökare i det kala utrymmet mellan avdelningsdörrarna och hissen, där det stod några stolar och bord. Det funkade det med, och Nils gjorde stor succé, förstås.


Sista natten sov Axel hemma med Elsa, och jag och Nils sov själva på BB. Vi pratade i telefon flera gånger under kvällen, Axel ringde och sa att han saknade oss och att det var jättekonstigt att komma ut i den verkliga verkligheten. Han berättade att alla människor bara går omkring som om ingenting hänt, det känns helt sjukt, för hela världen har ju förändrats.

Hela världen har förändrats!

På morgonen kom han upp till oss igen och den eftermiddagen åkte vi hem alla tre. Nils fick på sig en tröja som min mamma stickade till mig när jag låg i hennes mage. Den är fantastiskt fin och passade perfekt, trots att den är miniminiliten och nästan alla kläder är för stora än så länge. Pappa kom och hämtade oss med världens största fång av väldoftande tulpaner, och nu fick jag också känna på den overkliga känslan av att komma ut i den riktiga världen igen. Den nya världen.

Strax innan avfärd från BB. 

tisdag 14 april 2015

Förlossningen

Att föda barn är det konstigaste, härligaste, smärtsammaste och mest fantastiska jag varit med om. Jag har skrivit ner den här (rättså långa!) förlossningsberättelsen för att komma ihåg precis hur det var, varsågoda att läsa om ni orkar och vill :)

Under graviditeten har jag fått lära mig att en förlossning "minsann inte alls är som på film". Folk har sagt ungefär såhär: "Det är verkligen inte så att det börjar med att vattnet går helt utan förvarning, och inte som en störtflod, och det brukar inte gå särskilt snabbt och man brukar inte alls krysta ut barnet liggandes på rygg."

Men alltså, ganska precis så blev förlossningen för vår del!

Det hela började med att vattnet gick sent på kvällen den 23 mars. Axel hade redan somnat, jag hade just läst ut boken om journalisterna som var fångar i Syrien och skulle släcka lampan när jag tänkte var det där möjligen två droppar vatten? Kände efter, och ja, det var det nog. Jag ställde mig upp bredvid sängen och boom så kom resten av vattnet. Jag blev helt fnissig och sa Vi ska nog föda barn nu till Axel, som satte sig upp sömnig och klarvaken på samma gång och stirrade på mig.

Jag duschade och vi ringde sedan till förlossningskoordinatorn, som sa att vi skulle åka på kontroll på Östra mellan klockan åtta och tio följande morgon. Gå nu och lägg er igen. Om värkarna inte skulle komma igång inom tre dygn blir du igångsatt sa hon. Tre dygn, är du g-a-l-e-n? tänkte jag. Vi gick och lade oss och lyckades konstigt nog somna båda två. Jag sov gott till klockan fyra – då satte värkarna igång. De kom prick var tionde minut, och gjorde ont men inte jätteont. Jag fick öva på att andas sådär som vi lärt oss genom en profylaxfilm och tyckte att det gick bättre än väntat. Vad duktig du är mumlade Axel halvt i sömnen och jag minns att jag tänkte att tänk om förlossningsvärkar inte gör mer ont än såhär, då är det ju trots allt helt överkomligt. (HA HA, little did I know, så att säga).

Det här var i alla fall första gången som något gjorde ont under graviditeten. Jag hade ju haft sammandragningar tidigare, men inga förvärkar som känts. Så nu kändes det äntligen som att det var på gång! Mitt under en värk kände jag en varm liten nos gosa in sig vid nacken. Elsa. Kommer aldrig glömma hur hon kom krypandes med tröst, tror hon förstod att jag hade ont. Jag tog en selfie för att föreviga stunden.


Det blev morgon och vi ringde pappa som skulle skjutsa oss och ta hand om Elsa. Sen tog vi det rätt lugnt, ville äta frukost tillsammans i lugn och ro. Axel dukade fram och mitt under nyhetsmorgon upptäckte jag att värkarna plötsligt kom tätare. Tre stycken på sju minuter! Då blev jag lite stressad, ville ju helst undvika att föda i bilen. På väg till sjukhuset lugnade det dock ner sig lite. På kontrollen gjordes ett CTG för att övervaka värkarna och barnets hjärtljud, och så blev jag undersökt. Barnmorskan trodde inte att jag öppnat mig något ännu, och sa att vi nog kunde åka hem och vänta på att det skulle sätta igång "på riktigt". Jag vet ju att det oftast tar längre tid än man tror, att man ofta bara öppnar sig en cm i timmen och så vidare, men hela mitt inre sa att nej vi kan faktiskt inte åka hem för det här drar igång nu! Värkarna gjorde plötsligt mer ont och när barnmorskan såg mig under en värk sa hon att det här ser faktiskt ut som riktiga förlossningsvärkar tycker jag, det är nog bäst att ni får komma in direkt. 

Det var fullt på Östra så vi blev hänvisade till förlossningen på Mölndals sjukhus istället. Pappa kom och hämtade oss igen. Vi väntade på honom utanför Kvinnoklinikens entré och jag hade så himla ont då, vek mig dubbelt när värkarna kom och hängde på Axel. Folk log vänligt och intresserat mot oss och solen gassade från en knallblå himmel. Det var en strålande vacker vårdag.

Vi kom till Mölndal runt halv tolv och där tänkte de först börja om med allt, göra en ny undersökning och ny CTG. Men nu hade jag såpass ont (jag fick en dubbelvärk och kräktes) att barnmorskan som tog emot oss beslutade sig för att skicka in oss på ett rum istället. Du ska ju föda barn idag, det ser jag ju! minns jag att hon sa. Och så kopplade de på CTG:n i vårt rum istället.


Första timmen låg jag mest i någon sorts dvala mellan värkarna. Hade frossa. Sedan frågade Axel personalen om jag fick bada, vi hade ju badkar på rummet. Det var verkligen ett genidrag. Jag låg i badkaret i två timmar och det var så himla himla bra! Axel satt intill och var fantastisk, ju ondare det gjorde desto viktigare blev det att hålla hårt i hans hand värkarna igenom. Han klappade på mig, försökte mata mig med Risifrutti, pratade om roliga saker och fick mig att skratta mitt i ontet. (Till exempel tog han en bild av mig i badkaret där jag ser totalt förvriden ut, den skrattade vi åt länge.)

Efter halva badet fick jag lustgas. Älskade den. Det kändes som att andas i en dyk-regulator, så jag kände mig genast hemma och bekväm med den där masken. Höll den krampaktigt i ena handen och Axels hand i den andra under resten av förlossningen. Efter ungefär två timmars bad kom barnmorskorna som skulle ha hand om oss in och sa hej – en erfaren och en student. De var båda supersuperbra. Raka och tydliga, ingen bullshit. Perfekt. När de såg mig i badet fick jag en till sån där sammankopplad värk (två värkar utan någon paus emellan), följt av en ny kräkning, och då bestämde de att det var dags att undersöka mig igen. Jag klev upp och fick skynda till sängen eftersom värkarna kom jättetätt. Hann krama Axel en kort sekund och andas in hans lukt vid halsgropen och det var ett sånt där ögonblick som satte sig kvar i minnet för alltid. Aldrig känner man väl en större samhörighet än när man tillsammans försöker kämpa fram sitt barn. Det var fint.


När barnmorskan undersökte mig var jag livrädd att hon skulle säga att jag bara öppnat mig några få centimeter, vilket ändå inte hade varit helt osannolikt. Det brukar ju ta tid det där. Känslan var säger hon två centimeter så dör jag. Jag tänkte på vänner som sagt att de kämpat en hel dag och knappt öppnat sig något under den tiden. Men istället började barnmorskan skratta och sa Oj, du är helt öppen! Tio centimeter! Nu kommer det snart en bebis!

Då grät jag av lättnad. Jag blev så sjukt glad. Trodde liksom att vi fortfarande var alldeles i början av förlossningsmaratonet och så insåg vi plötsligt att det bara var någon timme kvar. En fantastisk känsla. Det var ju inte precis världens lättaste grej att krysta ut bebisen sen (årets underdrift), men jag kände ändå att det gick framåt och förstod tack och lov att smärtan någon gång skulle ta slut. Det var så häftigt att märka att kroppen visste precis vad den skulle göra, jag själv hade ju ingen aning. Men kroppen visade automatiskt när den ville börja trycka på istället för att slappna av under värkarna. Jag beordrade barnmorskorna att vara tydliga med när jag skulle krysta och när jag skulle pausa, för att minimera risken för skador, och när de pratade så lågt med varandra att jag inte hörde sa jag att sådär får ni inte göra, jag vill veta vad ni säger. Jag ville ha kontroll.

Axel var ett fantastiskt stöd, jag trodde att man höll i den där handen för att det är mysigt och för att pappan ska få känna sig delaktig, men jag höll i Axels hand för att den var mitt allt i den stunden. För att om jag inte höll i den, så försvann jag ut i en smärtrymd som kändes helt ohanterbar. Men med hans hand (och eh, lustgasen, den ljuvliga lustgasen!) var det ändå möjligt. Eftersom jag hade värkar nästan hela tiden blundade jag också nästan hela tiden, och Axels hand blev något konkret mitt i allt det där blurret, liksom länken till verkligheten på något sätt. Utan honom hade jag aldrig klarat det.

Klockan 16.49 kom bebisen äntligen äntligen äntligen! Det visade sig vara en pojke, lång och smal och med massor av mjukt fint hår på huvudet. Solen strömmade fortfarande in genom fönstren där på elfte våningen och barnmorskorna lade honom direkt på min mage. Efter någon sekund började han skrika så vi förstod att han andades, och sedan blev han alldeles lugn och låg på mitt bröst inlindad i en handduk och tittade på oss. Har aldrig sett något finare i hela mitt liv.


Axel grät och jag grät och barnmorskan hade rörd-tårar i ögonen. Jag blir så bölig när jag ser så lyckliga mammor sa hon ursäktande till sin kollega och det tyckte jag var fint. Jag kände mig som världens lyckligaste mamma.
I den stunden vill man ju gärna att allt ska vara helt över, men där slutar ju dessvärre likheterna med filmförlossningar. I filmerna är det ju alltid färdigt när bebisen väl kommit, ingen himla moderkaka som ska ut, inga stygn som ska sys. I verkligheten kommer man dock inte undan. Jag klarade mig till min enorma lättnad ifrån några värre skador, de sydde några stygn bara för att underlätta återhämtningen. Tyckte det var sådär (det vill säga sjukt obehagligt!) att bli sydd i snippy just då, jag ville ju bara ligga där och titta på min fina fina son och pussa på hans fantastiska pappa.


Vi var kvar i förlossningsrummet några timmar, tills det var mörkt ute. Jag minns inte hur länge för tiden stod liksom stilla. Det var bara jag och Axel och minimänniskan i vår famn och utanför fönstren, långt där nere, pågick världen utan att vi märkte det. Vi åt de klassiska smörgåsarna på silverbrickan som vi blev serverade, och började norpa lite av det enorma lager godis vi hade med oss. (Typ en Icakasse full, som vi tänkt energiboosta med under förlossningen. Hehe.) Det blev aldrig så mycket tid att äta godis på direkt, men det var perfekt att ha det kvar till tiden på BB*!

Jag känner mig himla nöjd med förlossningen, vilken tur vi haft med allt! Kände mig som en superkvinna när den väl var över och var stolt över att jag hade klarat det, trots att man ju inte har något val utan helt enkelt bara måste. Axel, som innan förlossningen tänkt att det kanske skulle vara läskigt, tyckte att det var lätt att hitta sin roll och att det var en jättehäftig upplevelse. Det är verkligen en gemensam insats att föda barn. (Även om han kanske inte fick så mycket gehör när han deklarerade hur ont han hade i ryggen efter att ha stått böjd över mig hela dagen..haha.) Jag tänkte säkert hundra gånger under den dagen på kvinnor världen över som måste föda utan sjukvård och smärtlindring och professionella barnmorskor, kanske helt ensamma, och på hur otroligt det är att de ändå klarar av det. Är enormt tacksam över att ha fått föda barn under förutsättningar där jag aldrig behövde vara det minsta rädd för min egen eller mitt barns säkerhet. Det är verkligen utmanande nog ändå.

Och belöningen sen – makalös – aldrig någonsin har väl något känts mer värt. Allt var mer och större och bättre än jag hade kunnat ana. Hej Nils, du är vår lille plutt och vi kommer älska dig alltid alltid. Så här gick det till när du kom till oss!


* BB får bli ett eget inlägg. 

fredag 10 april 2015

Påsken

Vi var i Bergsvik med Axels familj den här påskhelgen, precis som förra året. Det var vårvarmt och soligt, precis som förra året. Vi badade i havet, precis som förra året. Nä skoja, jag får minsann inte bada än. Men Axel badade flera gånger. Hängde badbyxorna på tork i solen för att sedan borsta frost från dem på morgonen.

Nils är fortfarande glad och from, sover bra och ligger annars i knät och ser sig storögt omkring. Så nyfiken på allt, på människor, bokhyllor och fönster. Elsa vill bara vara nära honom, hon vill inte ens gå ut om han inte ska med. Allra helst vill hon vila huvudet på Nils mage eller vara hans kudde. Men att bara ligga nära går bra det med. Och mitt hjärta smälter ner till en liten våt kärlekspöl.

torsdag 9 april 2015

Hembesöket

Idag hade vi hembesök av barnmorskan från bvc. Hon var snäll och rar men talade ännu långsammare än vår mvc-barnmorska. (Att det ens är möjligt? Varför pratar de inte bara i vanligt samtalstempo?). Hur som helst, när vi tog av Nils blöjan inför vägningen valde han att spexa till stämningen genom att bajsa på väggen (!), som en kanon, för att därefter kissa en rejäl stråle rakt mot bvc-kvinnan. Det var mycket underhållande, tyckte hans föräldrar.

torsdag 2 april 2015

Namnet


Just det, lillen har såklart ett namn också: Nils!

Nils Erik Olle Lagerfors. Vi pratade egentligen bara om namn en enda gång under graviditeten, ganska tidigt. Då kom vi fram till två namn som vi båda gillar jättemycket: Nils och Moa. Sen har det varit "Nils eller Moa" hela tiden.

Alla tre namn är släktnamn på ett eller annat sätt. Nils heter först och främst Nils efter min bror Anders, och också efter morfar (de heter/hette båda Nils i mellannamn). Han heter det också efter min mormors bror Nils, som dog när han bara var fjorton år, prick (på dagen!) femtio år innan jag föddes. När mamma ringde mormor med nyheten om mig stod hon på kyrkogården och satte blommor på sin brors grav. Hon tyckte så mycket om honom och pratade ofta om honom och det känns fint att det nu finns en ny liten Nils. Jag tror att mormor hade blivit glad över det.

Erik kommer från Axels sida. Han själv och hans pappa heter det i mellannamn, och hans storebror heter Erik i förnamn. Jag har dessutom alltid gillat namnet. Känner flera bra Erik:ar.

Olle kommer från Axels morfar, som tyvärr gick bort bara några veckor innan Nils föddes. Sista gången vi träffade honom var ganska nyligen då vi firade hans 90-årsdag. Det var i samband med att han gick bort som vi kom att tänka på namnet Olle och att vi ville ha med det också. Vi funderade lite mellan det och Nils som tilltalsnamn, men sen föll valet på Nils som vi hade tänkt från första början.

Jag tycker det är roligt att namnen har en koppling till släkten, men framför allt tycker vi ju förstås att de är himla fina. Nils har jag alltid tyckt om. Heter man Nils är det omöjligt att vara stygg tänker jag, jag associerar bara namnet med bra egenskaper. Nils låter helt enkelt som en trygg, klok och varm person, tycker ni inte?

onsdag 1 april 2015

Blöjhinken

– Varför går det inte att slänga något i blöjpapperskorgen?
– Kan den vara full?
– Inte redan, väl?

Eh jo det kunde den. Hej gigantisk säck full med blöjor från fem ynka dygn! :)

tisdag 31 mars 2015

Fluffet


Jösses, denna totala lyckosmäll det är att få barn. Jag vet knappt var jag ska börja. Nu har vi varit hemma i fyra dagar, mini är en vecka idag. Om en timme! Han är otroligt fin och otroligt mysig och jag är helt tagen av hur tiden bara stannar när jag tittar på honom. Vi är stolta, förundrade och så himla himla glada. Det här är det bästa vi någonsin gjort.

Innan förlossningen tänkte jag man ska ju inte tro att det BARA är rosa moln och fluff att få en bebis, och jag förstår såklart att det också kommer påfrestande stunder framöver. Men än så länge är det tamigfasen BARA fluffiga rosa moln all over. Allt är större och mer än jag kunde föreställa mig.

Första morgonen hemma, i lördags. 

(Jag vill skriva om allt, förlossningen, dagarna på BB, dagarna hemma. Ska göra det när jag hinner. Snabbversionen angående förlossningen är att det gick himla bra, och fort! Vattnet gick i måndags kväll, värkarna började på natten. På fm kom vi till Östra för kontroll och blev sedan skickade vidare till Mölndals. Och drygt fem timmar av badkarsbadande, frenetisk andning i lustgasmasken och en drös smärtvrål senare kom lelle bebisen ut och somnade på min mage. Så fantastiskt. Tänk att vi gjort honom. Tänk att jag byggt honom i min mage.)

torsdag 26 mars 2015

Han är här!


Nu är han här! I tisdags klockan 16.49 föddes vår lille son. Han är alldeles alldeles fantastisk och vi mår jättebra alla tre. Vilken otrolig upplevelse detta är. 


måndag 23 mars 2015

Skev

Haha, ursäkta nakenheten, men är det inte väldigt komiskt hur bisarrt tydligt det är var i magen bebisen ligger nånstans för tillfället? De här bilderna tog jag nyss med några minuters mellanrum...

Tillägg

När jag hade skrivit inlägget nedan kom A hem och utbrast ungefär detta:

Vet du vad jag tänkt på nu? Om bebisen kommer nu i veckan är det ju hur grymt som helst. Men om den inte kommer förrän på söndag, så är det ju också skithärligt. Då kan vi ha en go ledig lördag med seriemaraton och uppladdningsmiddag. Vi ställer in oss på att det blir NICE med igångsättning! Allt före det är bara bonus. 

Och vips fick han det att kännas som en win alldeles oavsett om bebisen kommer i natt eller vi blir igångsatta på söndag. Men så är han ju också ett pedagogiskt geni, A. <3

Lite mer om för- och nackdelar med THE WAIT

Evelina påminde mig i en kommentar till förra inlägget om att jag frågade henne det här när hon gick och väntade på att hennes förlossning skulle sätta igång:

Är så impad/förundrad över att alla som är gravida i nionde månaden alltid är så otåliga. Är man inte också skräckslagen inför det som komma skall tänker jag?

Haha kan verkligen känna igen att jag ställt den frågan för jag har alltid undrat det. Hur man kan känna åh kan det inte starta nuuu om något som kommer göra ondare än något man tidigare upplevt. Det känns ju lite ologiskt på något vis. Såhär svarade E mig då, och nu undrade hon hur jag själv ser på det hela nu när jag är i samma situation. Mycket bra fråga!

Jag känner mig på något vis både otålig och inte alls så otålig. Såklart är det på många sätt himla segt att det gått nio dagar efter det beräknade datumet(!). Jag längtar ju sjukt mycket efter att få träffa barnet, och i vissa stunder känns det som att någon måste ha räknat fel, som att det är helt osannolikt att bebisen ska komma ut ens den här månaden. Samtidigt vet jag ju att den under alla omständigheter faktiskt kommer att göra det - snart dessutom - vilket gör att den där jag står inte ut en sekund till-känslan som många beskrivit ändå känns avlägsen. Jag tycker ju inte att den här väntan bara är frustrerande utan också himla mysig och spännande. Vi har jättehärliga dagar här hemma nu, med all förväntan och ett ovanligt välstädat hem eftersom vi för säkerhets skull storstädat fyra söndagar i rad..hehe. Men en stor del av det antar jag hänger ihop med att jag mår så bra. Fattar verkligen vilken supertur jag haft med det, men när jag nu råkar ha lyxen att må som vanligt är det ju inte så "jobbigt" att gå hemma och vänta. Jag kan ju leva på som om det här vore en skön mitt terminen-semester, göttgött. (Obs! Att de som mår dåligt av sina graviditeter bara vill att de ska ta slut så fort som möjligt har jag den djupaste förståelse för!)

Egentligen är det främst två saker som känns jobbiga med att vänta:

1. tanken på att barnet ska hinna växa sig stort och bli svårare att föda ut (hjälp), och
2. risken att vi måste bli igångsatta (vilket blir på söndag om barnet inte kommit innan dess). Vill helst undvika det eftersom det känns roligare att det bara händer, och för att förlossningen ju kan ta lite längre tid om den inte kommer igång av sig själv.

Jag läste just att genomsnittet för förstföderskor är att bebisen kommer fem dagar efter det beräknade datumet, och att 90 procent av alla gravida har fått sitt barn innan vecka 42 är slut (då man ju annars erbjuds igångsättning). Tänker alltså att det borde vara rätt stor chans att det kickar igång här snart. Det är väl den enda rimliga slutsatsen, eller? (Säg ja). Vi har trots allt en hel vecka på oss tills vecka 42 är över och det är ju först då det räknas som att man gått över tiden. Alla födslar plus/minus två veckor från BF räknas tydligen som "normala". (Allt i enlighet med den i dessa sammanhang så populära "allt är normalt"-devisen :))

Hur upplevde ni som har barn själva slutet av graviditeten? Gick ni över BF, och hur kändes det i så fall? 

lördag 21 mars 2015

Väntan

För några veckor sedan sa jag att jag hoppades att bebisen skulle komma först när jag hunnit bli lite lite otålig. Jag var lite rädd att jag inte skulle hinna jobba klart eller att vi inte skulle hinna med alla förberedelser vi tänkt och sådär. Och well, den önskan slog ju in i alla fall för nu börjar den där otåligheten minsann komma smygande. Vi vill ju väääldigt gärna träffa den lilla myran snart. Helst nu nu nu. Men ingen bebis ännu, och idag är det en vecka efter BF. Le bebe verkar trivas fint i magen och eftersom jag fortfarande känner mig som vanligt så jag undrar lite om hen nånsin vill komma ut. (Förstås om man med "som vanligt" räknar in det drygt meterlånga midjemåttet och att det är enklast att knyta skorna om jag sitter ner för att jag då lättast når fötterna osv...hehe). Men det är väl tack och lov rätt osannolikt att barnet ångrat sig och stannar där inne för alltid.

Igår var det begravning för Axels morfar som gick bort för ett par veckor sedan. Lite sorgligt att han inte hann träffa vår bebis. Men å andra sidan hann han fylla 90 år och bli firad av oss ganska nyligen, och det känns fint i alla fall. Och han hade liksom levt färdigt nu tror vi. Det är så hemskt när folk som dör kände att de inte var klara med livet, men Olle var nog redo nu. Och ändå: hatar så himla mycket att folk dör. Min sämsta grej.

På kvällen igår bjöd vi hit både mina och Axels föräldrar, och A:s syster som är hemma från Stockholm, på pizza och häng. Så nu vet vi att det går fint att äta middag hela sju pers runt vårt fyraplats-köksbord. Det trodde jag faktiskt inte. Trångt men trevligt. Jag har länge drömt om att nån gång ha plats för ett sånt där jättestort bord med kanske åtta stolar, som man måste hänga minst två lampor över. Har halva källarförrådet fullt av snygga grislampor från min kusins mans föräldrars gård i Skåne för detta framtida ändamål.

Anyways. Idag har vi gått på stan ett par timmar och sen ätit lunch hos Axels moster. Jag har också läst halva Idag ska vi inte dö, om journalisterna Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms tid som fångar i krigets Syrien (så sjukt spännande), och svarat nej/nope/inte än på några av de ganska många "har det kommit någon bebis än?"-sms som trillat in. Och så har vi väntat, helt enkelt. (Kom ut snart lilla unge!)

Nu tänkte vi käka pizza, igen, och kolla på film.

Magen vecka 34-40.

onsdag 18 mars 2015

Senaste alstren

Jaha, ju längre barnet tänker stanna i magen, desto fler kläder hinner jag ju i alla fall att sy. Här vare bebismössor, dregglisar och brallor!

Har ju dock ingen superkoll på vilka mått nyfödda brukar ha, eller rättare sagt vilka mått vår mini kommer att ha, så jag har ritat lite på fri hand och chansat med storlekarna. Förhoppningsvis passar något! (Eller är för stort, så att det passar med tiden).

Sommaren 2014

Här kommer något helt off topic (och helt bebis o-relaterat, tänka sig). Jag gick just igenom opublicerade utkast på bloggen och hittade allt möjligt som jag skrivit men glömt att publicera. Typiskt mig. Det var säkert nån bild det skulle fixas någon sista liten beskäring på och så blev inlägget inte av alls istället... Men men, hittade till exempel ett om saker vi gjorde i somras och som jag inte bloggat om. Vill ju gärna att det ska finnas kvar för dokumentationens skull så jag publicerar det nu istället! :) Here goes:

***

Oj, jag bloggade visst inte så flitigt i sommar. Nästan inte alls!? Har varit upptagen med att vara ledig och ha det gött, och det är väl i och för sig ett gott tecken att jag inte suttit vid datorn hela semestern. Men ändå. Jag länsade just mobilen på bilder och här kommer lite av det vi också har hittat på den här sommaren! Den måste förresten gå till historien som en av de varmaste och soligaste på länge, farao vad härligt det har varit.

Nån kväll i juni på väg hem från Erik och Torunn tog vi en extrsväng om havet och hoppade i.


Vi cyklade överlag mycket, till exempel till Ådäljan (mina föräldrar alltså) med Elsa i den nyinköpta cykel korgen. Hon hoppade ur en gång alldeles när vi startat, sen lärde hon sig sitta kvar och fladdrade nöjt med öronen i vinden.


Vi lekte med Klara och Linnea, dessa stjärnor till ungar.


I slutet av juli, efter Köpenhamnscyklingen, hängde vi i Bexet en vecka. Det var helt underbart. Soligt. Varmt. Ledigt. Anders och Axel fiskade jätte(jätte)mycket, fick väldigt mycket gös.


Axel och Gustav plockade bär i trädgården på Kupeskärsgatan.


Vi badade i havet en massa. Här vid Hovåsbadet med Nicole, Martin och pyttiga Ella, en dryg månad gammal.


Linn fyllde 30 i slutet av juli och hade styrt upp kalas på Brännö.


Vi var i Bergsvik med, och fick besök av massa olika vänner i olika vändor. Jimmy, Sofia, Johanna och Erik, Sofia och Andreas (och Harry!)


Vi satt på uteserveringar såklart.


Och Elsa har varit allmänt underbar, som hon alltid är.


Jag och mamma åkte på spa och glassade runt, det var min present till henne från födelsedagen i april.


Och så var det Way out West! På bilden var vi på nån svartfest i skogen. 


I slutet av augusti åkte jag och Axel till Öland och hälsade på Sofia. Axel bodde i poolen och vi hjälpte till att bära brädor upp till loftet på extrahuset som familjen Bengtner håller på att bygga i trädgården till S och hennes brolla. Fint kommer det bli!


Sen hade mina sju lediga veckor gått och det blev höst igen. Sån fin sommar alltså. Ska aldrig mer jobba på sommaren, det är ungefär hundra gånger goare att vara ledig, visade det sig. Hela poängen med att vara frilans måste ju vara att kunna välja det, och jobba in ledigheten under resten av året. Värtvärtvärt.