fredag 9 december 2016

Portugal del II - Lissabon

Oj, nu är ju året snart slut, kanske ska blogga klart om sommarsemestern då? Här kommer andra halvan av Portugalresan vi gjorde i juni. Del ett finns här.  

De sista dagarna av Portugalresan åkte vi vidare till Lissabon. Detta hade jag litegrann tjatat till mig eftersom jag velat åka dit jättelänge och kände att jag omöjligt kunde åka till Portugal utan att också besöka denna stad. Och även om Axel egentligen var Team Blir det inte lite krångligt ändå? så lät han mitt Team Näj det kommer bli AWESOME! vinna. Det älskar jag honom för.

I alla fall. Vi tog tåget från Algarvekusten. Just för att undvika osmidigheter hade vi kollat upp dagen innan hur tågen skulle gå, att vi bara behövde byta en gång och att vi kunde betala biljetten ombord på tåget. Och det kunde man ju också. Om man hade cash. Det hade vi såklart inte. Satt där och viftade med varsitt Visa när konduktören suckandes förklarade att vi, ju, var tvungna att betala för biljetten men att han verkligen inte tog kort. Vi hade nästan kontanter nog till biljetter till staden där vi skulle byta tåg, sånär som på några eurocent som konduktören fick bjucka på, men han varnade för att vi nog inte skulle hinna ta ut pengar och köpa nya biljetter vid bytet utan i stället bli fast på en perrong halva dagen. Sköj! Inte.
Så vi gjorde oss redo för en sprint utan dess like, jag med vagnen och Nils på väg mot biljettfönstret – Axel med alla väskor i nävarna på väg mot bankomaten. Men konduktörens oro visade sig abnormt överdriven för stationen var ungefär 1 centimeter stor, och nästa tåg avgick från samma spår. Vi hann, alltså! Triumfkänslan i kupén var påtaglig.

Vi kom fram till ett soligt (naturligtvis) Lissabon någon gång framåt eftermiddagen och medan vi väntade på att vår AirBnb-lägga skulle bli redo för oss satt vi på ett torg och käkade hamburgare och drack cervejas och herregud vad jag älskar den stunden. Den när man just kommit fram till en ny stad, man bara hamnar på någon plats och vet ingenting alls om den men får luta sig tillbaka och titta på folk och börja klura på vad man vill göra av tiden där. Mitt bästa.

Nils hade ju varit lite sjuk (tredagarsfeber) och var nog trött efter tågresan. Framåt eftermiddagen blev han otröstlig och vi fick stanna i lägenheten ett par timmar istället för att ge oss ut på upptäcksfärd. Kände oss totalt maktlösa för det är himla sällan (aldrig?) som Nils är sådär ledsen utan att man fattar varför och att det inte hjälper att trösta. Det var hemskt. Resterande dagar mådde han bättre men var fortsatt matt, satt mest i vagnen. Kommer ihåg det när jag ser bilderna, han ser ju helt apatisk ut det lille trollet.

Lägenheten visade sig hur som helst vara precis så magisk som jag hoppades på när jag bokade. Även här hade min visionära sida helt konkurrerat ut den praktiska för läggan låg på översta (sjätte?) våningen i ett gammalt hus med smal trapp och ingen hiss. Detta hade jag sett på förhand men ignorerat på grund av den fantastiska utsikten. Och det gjorde jag rätt i! Det var jobbigt att kånka vagn och väskor upp och ner för den där trappen i flera dagar, det var det, men herregud vad lägenheten vägde upp för det omaket. Vi hade ett vardagsrum med tre dubbeldörrar ut mot en (sjukt smal, men fin) balkong och utsikt över kullarna med taknockar, slottet och havet. Eftersom vi insåg att vi på grund av den lille ettåringen i gänget skulle hänga en hel del i lägenheten på kvällarna kändes det extra värt att hyra ett ställe där vi kände det som att hela världen var vår, snarare än att vi var instängda.

Så på balkongen dukade vi upp ostar och vin på kvällarna. Satt och såg skymningen över staden, läste ut en massa böcker.

På dagarna gick vi mest omkring. Betade av en stadsdel i taget, Alfama, Bairro Alto, Chiado, Baixa osv. Älskade förstås alla små gränder och hak och gamla kvinnor som tjoade med Nils tills han tjöt av skratt. Alltså vart man än kommer brukar ju folk gulla med ens medhavda småbarn, men här var det helt sjukt. Nils blev kompis med ALLA tanter i hela staden. Jag fick prata spanska och var mycket nöjd med detta, förstod portugisiskan hyfsat.

Våra två heldagar i staden sammanföll också med våra två födelsedagar, Axels trettioförsta och min trettioandra. (Eller ja, trettioandra och trettiotredje blir det ju om man också räknar med dagen man föds på, men så petig är väl ingen?) Det blev så av en slump men var ju väldigt vältajmat.
Min föllsemiddag avnjöts med mina två killar i likadana vita skjortor på ett supermysigt ställe som låg inklämt i i en liten gränd. Den hade en vresig servitör men jättegoda caipirinhas och en fantastisk tapasmeny, vi åt nästan bara ost. Och lite starka korvar som den vresige kom och flamberade vid bordet till Nils förtjusning.

Jag älskade Lissabon. Stan hade allt. Okej vi testade inte allt, klubblivet kan vi till exempel inte yttra oss om, men jag misstänker att det också är bra. Det var fint, och lagom stort för att promenera nästan överallt, snygga roof top bars och och och. Inte världens smidigaste stan med barnvagn ska sägas, men allt går med lite vilja.

Hit kommer vi absolut tillbaka!



onsdag 7 december 2016

"Tips för bild-backup" eller "Kärleken till Google Drive" eller "Hur man döper om många filer samtidigt med Automator"

För ganska längesen fick jag en fråga på facebook av Linnea i USA om att blogga om bild-backup, så nu tänkte jag ta och göra det. (Vänligare gå vidare i livet om detta inte intresserar dig - det här kan mycket väl bli riktigt riktigt torrt.) Observera också att jag v-e-h-e-r-k-l-i-g-e-n inte är någon expert på det här, snarare motsatsen, men jag delar gärna med mig av de små slutsatser jag dragit efter att jag ringt mitt ex J och bara "Du vet hur jag inte hade backat upp mina bilder när vi bodde ihop för tio år sedan? Jag har FORTFARANDE inte gjort det ordentligt! Hilfe!". För som tur är fick jag bra tips!

Förutsättningarna var att jag ville backupa på internet, med minst 1 tb utrymme, och att det ändå skulle vara smidigt att komma åt mapparna för att redigera/sortera bilder när som helst. Jag ville inte behöva koppla in en extern hårddisk varje gång.
Valet stod mellan Google Drive och Dropbox, och jag minns inte längre exakt vad som skiljde dem åt, men de är hur som helst väldigt lika och kostar ungefär 1000 spänn om året båda två.

Jag valde Google Drive. Det synkar ju på ett väldigt härligt sätt med min gmail, det går svinlätt att navigera mellan alla mappar i Google Drive-appen och det är lätt att dela mappar med andra om man vill det. Det är plussen jag hittat. Och det känns onekligen som en hel revolution att ha tillgång till ALLA bilder och filer direkt i mobilen. Jag använder detta jämt nu! När jag plötsligt kommer att tänka på någon skojig bild jag tog på nån resa för tio år sedan är den bilden två sekunders mobilblippande bort. Den och alla andra bilder jag någonsin tagit. Fattar ni lyckan? Det gör ju alla bilder hundra procent mer värda, eftersom de nu faktiskt går att hitta/se på och inte bara förpassas till en hårddisk i en garderob.

All good so far, men det finns ju några minus också, även med Google Drive. Först och främst: i varje enskild mapp går det inte att sortera bilderna kronologiskt efter datum då de togs, utan bara i bokstavsordning (eller efter senast ändrad/öppnad/uppdaterad, men det är ju meningslöst). Detta stör mitt ordningssinne OÄNDLIGT mycket. Det är lätt att byta namn på filerna en och en, men det är ju omänskligt om det gäller många bilder. Och det gör det ju alltid. För mig uppstod problemet till exempel i mappar med bilder från mer än en kamera (som alltså hade olika filnamn) eller där flera filer fått samma namn, till exempel om man under en och samma resa laddat över minneskortet många gånger.

Lösningen är såklart att sortera bilderna efter datum på datorn, för att sedan ge dem nya namn i den ordningen, och SEN ladda upp dem på Driven. Men det enkla steget att byta namn på många filer i taget på datorn, är inte alls så lätt som det låter visade det sig. Inte ens i närheten. Efter en del googlande och youtubeande hittade jag dock det ganska användar-ovänliga men briljanta programmet Automator som finns som default på alla mac:ar (tror jag).

Och med det gör du såhär för att byta namn på filerna!
  1. Öppna Automator. 
  2. Välj "Workflow" i fönstret som kommer upp.
  3. Välj "Files and Folders" i spalten till vänster. 
  4. Välj "Ask for Finder items" längst upp i nästa spalt som dyker upp, dra den och släpp den i workflowrutan till höger. 
  5. Scrolla sedan ner i samma spalt som du nyss var, och välj "Rename Finder items" och dra även den till work-flowrutan till höger. 
  6. Lägg filerna du ska döpa om i en mapp någonstans, förslagsvis på skrivbordet. 
  7. I översta rutan i workflowet, under "start at", väljer du sedan den mappen. 
  8. Välj sedan "files" i nästa rad om det är filerna du vill döpa om, och klicka i "allow multiple selection" för att kunna byta namn på alla filer i mappen. 
  9. I nästa ruta, längre ner alltså, väljer du sedan förutsättningarna för namnbytet. Här kan du till exempel numrera dem, lägga numreringen före eller efter resten av namnet, lägga till datum i namnet osv osv osv. SUPERBRA. 
  10. Sen klickar du "run" längst uppe till höger och voila - filerna heter det du vill att de ska heta. 
Blev en väldigt, väldigt lycklig människa när jag hittade det här.

När det här var löst sorterade jag alla bilder efter år och händelse (med datumet först i mappnamnet, så att mapparna hamnar kronologiskt). Jag är inte riktigt klar än, men målet är att bilder från livets alla år ska ligga där förr eller senare. Tänk att ha hela mitt liv på ett enda ställe, med alla bilder i ordning? Drömmen.

Och så en grej till: Om man som jag vill kunna greja lite med nyinlagda bilder innan man låter dem lämna datorn for good så kan man göra en eller flera mappar som delas med datorn. Jag har två, den ena heter "nyinlagt", den andra "att redigera". De filer som ligger i någon av de mapparna tar då upp hårddiskutrymme även på datorn, men fördelen är ju att bilderna inte behöver laddas ner till datorn om man vill fixa med dem, för sedan laddas upp igen. I stället kan man göra det direkt. När jag är klar med ett gäng bilder flyttar jag dem sedan från den mappen till det övriga mappsystemet.

Om ni läst ända hit: hoppas att ni förstått i alla fall något av allt det här blajet. Känner att jag säkert bara skrivit sådant som alla redan vet, men men. Hur backupar ni? Kör ni webbaserat eller någon form av hårddisk eller en sån där NAS som folk med koll snackar om? Är ni nöjda?

lördag 3 december 2016

Sjukstuga, tioårsjubileum och dubbelböter

Så vad har hänt den här veckan då? Axel har åkt till Köpenhamn med jobbet. Idag har jag och Nils promenerat i Slottsskogen och snart ska vi på Takets julmarknad. Jag har blivit frisk (yey) och sedan förkyld igen (neeej). Hann träna en enda gång däremellan. Kan inte riktigt identifiera mig med den förkylda människa den här hösten gjort mig till, men men. Vabbade Nils i tisdags och då hann vi äntligen göra adventsfint här hemma. Vabbande kan ju vara drygt men gud vad det också kan vara ett härligt litet andningshål i vardagen! Guld på många sätt. (Jag har förvisso hittills bara vabbat två dagar i livet, antagligen känns det lite annorlunda när den siffran skjuter i höjden. Och Nils var bara snuvig och rosslig, inte febrig.)

I alla fall. Vi har haft en kväll på stan med Anders och Linnea också, var och åt på veganska Black Bird i onsdags. Min hjältemamma hängde med Nils 15 timmar den dagen, för han var fortfarande snuvig och hemma från förskolan och hon är ledig på onsdagar. De hade lekt nonstop hela dagen - barnet saligt av lycka.

Mer galej på gång – ikväll ska jag, Johanna och Kerstin gå till Pompom och fira att jag och Johanna känt varann i EXAKT tio år. På dagen! Vi hittade varann på antagningsprovet till journalistprogrammet den 3 december 2006. Sedan dess har vi hunnit gå en utbildning ihop, göra exjobb ihop, vara med om uppbrott och festande och resor av olika slag, dela rum på ett gemensamt frilanskontor, träffa våra män, skaffa barn nästan prick samtidigt. Så fint. Har ju skrivit om detta förut, här och en släng här. En vänskap som bör firas, helt klart! Även om det blir småbarnsmammestylee: J har flaggat för att hennes mål är att vi "ses 17.30, är lite fulla 19.30 och hemma senast 22". Hehe.

Bilden nedan är från Slottsskogen förra helgen när vi hade kollat på älgarna och hängde på Plikta. Samma eftermiddag åkte vi på glöggmingel hos Erik och Torunn och lyckades få inte mindre än två p-böter på samma gång. Livet livet.

Det är förresten också min mormor Carins födelsedag idag. Hon hade blivit 93. Som jag önskar att hon hade kunnat få bli det. Att hon hade kunnat få lära känna de här två tjommarna.

fredag 25 november 2016

Those little moments

Vi var på Pustervik igår och såg Goat. Det kändes extra glammigt eftersom vi på torsdagskvällar vanligtvis brukar träna städa storhandla. Goat var så bra, så balla med sina konstiga masker, och det var så härligt att mingla runt på lokal med en öl i handen bland alla människor, få syn på sin kille och bara: !!. Honom får jag gå hem med i kväll. Honom får jag gå hem med alla andra kvällar i resten av mitt liv. Stå där i folkmassan och titta mot scenen och andas in hans doft precis vid halslinningen på tishan. Stryka översidan av mina fingrar mot den lena huden på undersidan av hans underarm. Axel.

Axel. Axel. Axel. Alltid, alltid du.


(Och sen, när vi gick ut, och han sa "Kände du också att vår hud var i total harmoni? Det var som när man sover med Nils, att ens hud har exakt exakt samma temperatur som hans så att man liksom är som en enda. Det är vackert ju!". Och ja, jag kände det. Kunde inte tänka på annat. Livets små stunder alltså.)

måndag 21 november 2016

OTW20

On a more positivt note var jag i Stockholm i helgen! Vår byrå fyllde 20 och och hade stor fest för 300 gäster på Scenkonstmuseet. Bra ladd när vd:n skickade ut ett mail dagarna innan: "Kommer det att finnas fotobås på festen? Ja. Kommer det att finnas lustgas på festen? Ja."

Det fanns också specialbryggd öl, som var god. Hade en mycket rolig kväll. Maxade resan genom att stanna kvar ett dygn till och fika med Malin och Emma, och sen bo hos Axels syster Linnea. Efter att ha mölat godis och chips i soffan hos henne gick vi och åt magisk sushi på Barbro, och sen drack vi öl. Det var underbart att prataprataprata utan närvarande barn eller andra potentiella avledande moment. Så nöjd.

lördag 19 november 2016

Om känslan av ett steg fram, tre steg tillbaka

Så många blogginlägg jag skrivit i huvudet den senaste veckan. Om valet, om att 2016 var året då alla folkomröstningar gick fel. De rasistiska strömmarna i Europa. Brexit. Nejet till fredsavtalet i Colombia. Trump som president för världens enda stormakt. Jag får svindel när jag tänker på vad det sistnämnda kan/kommer att innebära och känner att jag måste sluta underskatta risken för att saker ska falla ut på det här sättet när det väl gäller.
När SD kom in i riksdagen 2010 blev jag chockad, men jag var helt säker på att de inte skulle överleva nästa val. För de hade ju inget att komma med, gjorde bort sig gång på gång på gång. Nästa val fick de 13 procent. Och nu, stöd av 20 procent i opinionen? Jag förstår inte hur det är möjligt, men jag inser att vi måste inse att det är det. Trump började som ett populistiskt skämt, men nu är det ju allvar. Jävlar, vad det är allvar.

Men vad ska vi göra då? Hur kan vi göra? Byrån jag jobbar på har den fina förmånen att samarbeta med Hellbjörn/Schedwin, ni vet Maria Hellbjörns feministiska normkreativa kommunikationsbyrå. Träffade Maria på jobbet häromdagen och vi var ungefär lika matta båda två av valresultatet - det är så lätt att uppgivenhetskänslorna kommer. Här sitter jag på min lilla feministiska byrå, till vilken nytta? sa M. Vad gör 100 års global kvinnokamp om en person ska komma och nedmontera rättigheterna bit för bit? Den känslan.

Jag har en kompis som jobbar i ett väldigt mansdominerat sammanhang, som igår kväll fick veta av en kollega att ryktet går att hon bara är "inkvoterad för att hon är tjej". Detta är en kvinna som är så otroligt kompetent, som jobbar stenhårt, alltid levererar på toppnivå, tar ansvar för sådant som kollegor/cheferna missat och som senast häromdagen blev ombedd att vara chef över ett jättestort projekt som kommer framöver. För att hon, som chefen sa, var den han litade mest på för det. I stället för att få gratulationer för detta fick hon alltså veta att folk på arbetsplatsen fortfarande, efter flera år då hon inte gjort annat än levererat bra, snackar om snubben som "borde fått jobbet" istället för henne. Att han hade behövt "byta kön" för att ha en chans.

En annan kompis som jobbar på en annan arbetsplats, och som också är kvinna, har en gång blivit ombedd att "anpassa sin ambitionsnivå" till en nivå som kollegorna var bekväma med. För de tyckte det var "jobbigt" att hon ville för mycket, att hon hade så höga ambitioner med arbetet och ville så mycket med produkten de jobbade med. Det blev jobbigt för dem för att det fick dem att framstå som lite sämre, lite latare, i jämförelse. Så de klagade till chefen. Som tog upp detta på lönesamtalet, som ett minus: "du har inte lyckats riktigt med att anpassa din ambitionsnivå efter gruppen".
Som kvinna måste du vara jävligt kompetent, kanske extra kompetent, för att ingen ska kunna tvivla på att du är rätt person på posten. Men du får inte vara för bra, för då rubbar du maktstrukturerna och då kan det bli väldigt obekvämt för en del. Uppenbarligen. Det är inte lätt att vara rätt i den här världen, om en säger.

Och ja, vad vill jag säga med detta egentligen? Att det är skrämmande att Trump blev president? Ja, det är det. Men det är också skrämmande att det är så himla lätt att tro att vi kommit så långt med jämställdheten och rättvisefrågorna, och vila i det. Det finns så många rättigheter många av oss tar som helt självklara, men som i ett historiskt perspektiv kommit till oss alldeles nyss, efter generationer av hård kamp. Och som kan försvinna igen i ett huj.

Det får vi aldrig glömma. 

onsdag 9 november 2016

HJÄLP!

Vaken i soffan, valbevakar. Har panik nu. Det sista en av mina bästisar skrev på sms igår kväll var typ "Läskigt val detta, men jag skulle ändå bli chockad om Trump vann". Jag höll med. Kändes ganska säkert såhär i sluttampen trots allt. Min kompis påpekade att det här med att USA sannolikt snart har (hade??) en kvinnlig president för första gången någonsin ändå hamnat i skymundan, men hur stort och viktigt det ändå är.

Jag och A ställde klockan på 04 och nu sitter jag här i soffan under ett täcke med ren och skär skräck i magen. Trodde jag skulle vakna till att få se USA få sin första kvinnliga president, men istället vaknar jag till "Trump leder stort" på alla kanaler. Det kan väl inte bli så att en rasistisk sexist utan minsta politiska erfarenhet ska leta världens mesta stormakt? Det kan bara inte vara möjligt. Har samma chockkänsla nu som när SD fick 13 procent i förra valet. 

söndag 6 november 2016

Novembermood

Så gick en långhelg. Vi hade den enda tidningsfria lördagen på hela året förutom sommar och jul så jag passade på att ta ledigt torsdag-fredag. Eller kompa ut två dagar rättare sagt. För att ha det gött och bli av med min sedan en månad tillbaka extremt envisa följeslagare – halsviruset från helvetet. Hade det gött! Blev inte av med halsviruset.

I onsdags kväll skulle vi ha gått ut och ätit med min brolla plus tjej, men Axel blev sjuk så jag gick ut med dem själv. Vi sparade ursprungsplanerna till när A kan vara med men käkade svamppastan på Hagabion istället, vilket alltid är en bra idé, och sen drack vi bubbel på Olssons vin. Vilket också alltid är en bra idé.
På torsdagen vi åkte till Bergsvik och min svärfar panerade getost (apropå bra idéer liksom) och Axels syrra var hemma från Stockholm. Det regnade sjukt mycket kallt regn hela tiden tills det kom varningar om snöstorm på lördagen. Då åkte vi hem, för vi har bara sommardäck på bilen.

Idag kändes som en bonusdag och vi åkte på brunch hos Ted och Mania som precis flyttat till ett sånt himla fint parhus i Nödinge. För att förstärka idyllen promenerade tre rådjur förbi vardagsrumsfönstret medan vi åt banana pancakes och eggs benedict. Och sen åkte Axel till Stockholm med ett tåg som mot alla odds rullade iväg (det är ju ändå lite, lite snö på marken, menar jag) och jag och Nils tog en lugn kväll. Jag med sjukt mkt huvudvärk och förnyat (?!!) halsont. (Okej ska sluta gnälla på förkylningen snart men det känns så orimligt. Har inte kunnat träna en milimeter på en hel månad. Har sån rethosta att inälvorna byter plats med varann och inget händer, längtar efter slemhosta istället så att det blir någon form av action/framsteg.) Långt värre än förkylningen är dock att pappa har fått kärlkrampskänningar igen och kollas upp på sjukhuset över natten. Min lilla papi. Han lät dock väldigt pigg och glad och allmänt pepp i telefon nyss, så jag tänker att detta kommer lösa sig. Han är i de godaste av händer. Så måste måste måste man tänka, ju.  

måndag 31 oktober 2016

Om varför det står gästrum på husönskelistan

Vi funderar mycket över prioriteringar apropå det här husletandet. Det är väldigt lätt att komma på saker som vore härligt att ha, som stort vardagsrum, solig altan, nyrenoverade kök och badrum, läge nära stan och nära natur, kamin/öppen spis, bra planlösning, rimligt pris, fina golv och så vidare i all evighet. Men betydligt svårare är det ju att börja prioritera bort saker.

En av de grejer jag verkligen hoppas slippa prioritera bort är ett gästrum. Vill till exempel gärna att det ska kunna vara smidigt för kompisar att sova över om de varit på middag. Jag älskar att umgås så. Komma hem till sina vänner, känna sig som hemma, göra något kul med barnen, lägga barnen, käka middag, dricka vin, spela spel, äta godis. Sova över och käka frukost ihop. IDYLLEN. Så brukar vi göra när vi är hos Björn, Malin och Folke, senast nu i helgen. Förjävla mysigt var det. Grillade korv vid sjön nära dem och när kidsen somnat lagade vi (okej, Björn) middag medan övriga bastade och badade i sjön. (Inte jag, eftersom jag är inne på vecka tre av dödsförkylning, men Axel och Malin.) Och snabbt lägger jag nya saker på önskelistan. Som bastu. Som "sjö i närheten".

Alldeles i detta nu avslutas budgivningen på ett hus som hade nästan allt, och på en prisnivå som vi hade haft råd med, med lite marginal till och med. Vi velade ganska mycket kring om vi skulle lägga bud eller inte, men bestämde till slut att inte göra det eftersom huset inte hade någon skog i närheten. Kanske orimligt kräset, och kanske ångrar vi oss, men vi gillar ju skog. Och vi är inte direkt mindre sugna på "skog i närheten" efter helgen hos BMF.


onsdag 26 oktober 2016

Kommentarsfältens skärseld

Få saker gör mig mer irriterad än kommentarsfälten på Försäkringskassans facebooksida. Varför är folk idioter? Försöker de medvetet missförstå allting?

Exempel 1: Försäkringskassan meddelar att de skapat en version av sajten som nu är tillgänglig på flera språk; engelska, arabiska med flera. En superbra grej, förstås. Resultat: Folk blir arga (?!!). På vilket sätt kan det rimligtvis påverka någon människa negativt att viktig samhällsinformation finns tillgänglig så att fler kan tillgodogöra sig den? Undrar jag.
Exempel 2: Försäkringskassan lägger upp sina nya reklamfilmer som går ut på att få föräldrar att dela lika på föräldraledigheten (eftersom män i dagsläget ju generellt bara tar ut 25 procent). Också en superbra grej, FÖRSTÅS. Resultat: Folk blir arga.

Jag liksom kokar inombords märker jag. Varför är folk så dumma i huvudet? Kan inte se någon annan förklaring. Jag får hålla mig ifrån att skriva galna inlägg och börja facebookbråka med de här personerna. All cred i hela världen till dem på FK som sitter och svarar på kommentarerna i lugn och sansad ton. 

lördag 22 oktober 2016

Portugal del I - Algarvekusten

Hej hej dagboken. Vi var ju i Portugal också i somras! Har inte hunnit blogga det tidigare för livet kom emellan. Som det gör. Men nuså.

Söndagen efter midsommar åkte vi. Det var Nils första flygresa och efter att min jobbarkompis Sanna berättat hur hon flög hem med sin ettåring från Dominikanska republiken i tio timmar och samtidigt var magsjuk kände jag att vi inte hade något att vara rädda för - klarar man det klarar man väl allt?!
Men istället gick det hela hur smidigt som helst. Nils somnade i mitt knä innan planet lyfte, sen körde han bagagevagnar vid gaten i Amsterdam och på nästa flight blev han allmänt gullad med av alla utom en sur tant i raden framför som höll för öronen och gav oss onda ögat (vem gör sånt?!!) när Nils gjorde minsta ljud. Önskade lite att han skulle börja skrika högt bara för att reta henne.

Vi hade hyrt ett hus men sov en första natt på ett hotell alldeles invid flygplatsen. Ganska ocharmigt ställe egentligen, men ändå så härlig känsla med flygresan avklarad och hela semestern framför oss. Så vi satt där på vårt rum, med en trafikerad väg som ljudmatta och bara en tandborstmugg att dricka ölen vi köpt på vägen ur, och hade en sån jädra fin kväll. Nils somnade på sängen med hotellrummets telefon i famnen och vi satt uppe länge på den pyttepyttelilla balkongen och kände semesterpirret i kroppen. Tog oss en taxfreewhiskey, fnissade åt gästerna som hängde vid poolen nedanför och gjorde fula svarta fläckar på väggar och tak när vi jagade och smäckte ihjäl alla mygg vi kunde hitta (många).

Dagen därpå hyrde vi bil. När den sjukt dryga biten (ni vet den där de säljer på en en massa extraförsäkringar som man vet att man borde tacka nej till, men inte vågar, vilket man sen blir sur över) var över,  körde vi till huset vi hyrt på Airbnb och väntade in våra kompisar Ted och Mania. Sen hängde vi där en vecka. Bra vecka! Bra hus! Fem minuter från hav, restauranger och pool. Jättefint och stort med snygga badrum i platsgjuten betong, som dock luktade fränt av fukt som aldrig riktigt försvann. Bäst var "utevardagsrummet", komplett med vita tygsoffor, konstiga väggdekorationer, ett enormt middagsbord och en gömd tjock-tv under en filt.

Nils bästa plats var i poolen, där tillbringade vi mycket tid. Stranden låg på en lång smal sandbank utanför själva kustlinjen, vi fick ta en liten båt över sundet för att komma dit. Cabanas de Tavira som vi bodde i var verkligen fint, jag var tvungen att gå iväg på en liten promenad själv för att hinna fota allt tjusigt kakel. Varför ser inte alla hus överallt ut sådär? Världen skulle vara roligare.

En dag åkte vi på roadtrip längs kusten. Startade upp tidigt och tog oss allra längst bort, till de dramatiska stupande klipporna. Typiskt nog fick Nils feber precis när vi kom fram, så vi kunde inte annat göra än att vända och åka tillbaka till huset igen. Sån bummer. På vägen stannade vi till för att bada vid en av alla små stränder, tror det var strax utanför Lagos. Ja det finns tydligen ett Lagos i Portugal med. Eftersom vi tänkte att det kanske var jobbigt för Nils att vara utomhus när han var krasslig blev det ett snabbt femminutersdopp, som dock krävde en promenad på några hundra trappsteg för att vi skulle komma ner till stranden och sen upp igen. Men det var fem värda minuter. (Förlåt mig min son för att du fick uthärda detta bara för att din mamma ville bada.)

Nils kämpade på och repade sig efter några dagar. På morgnarna gick vi som ändå vaknade tidigt på grund av barn iväg och köpte bröd och bakelser på det lokala bageriet. Jag älskade den där lille promenaden i ottan. Vi gjorde tradition av att stanna på en liten kvarterspub och köpa kaffe (Axel) och varm choklad (jag) och klappa katterna (Nils). Sen kom vi hem lagom till när Ted och Mania vaknade, och kunde äta ihop. Ibland tränade vi ihop i trädgården på förmiddagarna. Vill gärna minnas det som något som skedde varje dag men det var nog egentligen bara en gång, kanske två.
På kvällarna åt vi oftast ute - några kvällar somnade Nils tidigt i vagnen och sov hela middagarna igenom, andra kvällar krävdes det några promenadvarv runt kvarteren först. Prickade sen in väldigt mycket god mat, Ted och Mania som är matnördar av rang satt konstant och scannade Trip Advisor för bästa restaurangerna. Resten av kvällarna satt vi i vårt utevardagsrum och spelade spel, mest Sushi GO.

Så gick en vecka och sen skiljdes vi från T och M som roadtrippade vidare till Spanien. Själva tog vi tåget till Lissabon. Men om det får jag skriva i ett annat inlägg.

Såhär såg det i alla fall ut på Algarvekusten!