torsdag 16 augusti 2018

En tid i Bergsvik

Två veckor i Bergsvik och vi har vackert väder hela tiden. Vattnet är ovanligt salt och Olle somnar som en sten i vagnen så fort vi kommer ner till bryggan, det gungar så sövande där. Han lär sig vända sig från mage till rygg, och nästan också från rygg till mage. Får bada i havet när det blir för varmt.

Det märks att vi har två barn nu, tiden blir mer uppstrukturerad på något vis. Jag brukar hinna plöja kanske tre böcker från svärfars medhavda sommarbokshög men i år hinner jag bara en. Ibland när de små liven somnat om kvällarna går jag och A ner till bryggan för ett kvällsdopp. Det är fullt av mareld trots att det bara är mitten av juli.
Axel tappar en håv i vattnet där det är åtta meter djupt och jag dyker till botten och hämtar den. Blir lite stolt. Han bakar någon sorts långjäst pizzadeg som vi grillar på pizzastenen, bjuder in alla grannar att smaka innan det blir förbjudet att grilla på grund av torkan. Gräsmattan ser ut som hö.

Nils leker med sina kusiner och med alla grannbarn i olika åldrar, han känns så självständig plötsligt. Gör sin grej. Bygger barndomsminnen. Åker ring med sin faster efter Erik och Torunns nya båt men blir lite rädd efter hundra meter, deklarerar sedan stolt att det var JÄTTEroligt och gick JÄTTEfort.
Han bråkar med kusin Lilly om småsaker och vill ändå vara med henne hela hela tiden. De fiskar krabbor från bryggan, fyller hela botten av hinken med dem.

Nils sover sitt livs första natt i tält, med Axel på utkiksplatsen på toppen av berget. De vandrar iväg med varsin ryggsäck, nallarna och gosedjurens huvuden sticker upp ur facken. Redan vid änden av trädgården blir Nils trött i benen och får sitta på Axels axlar, ovanpå ryggsäcken, hela vägen upp till toppen. På kvällen hälsar jag, farmor och Olle på dem och Nils visar ett eget hallonsnår bakom tältet.

På lördagarna lyssnas det som vanligt på Ring så spelar vi och när Leifs slutsiffra i telefonnumret dyker upp får jag hans telefon tryckt i handen av de andra. Vi ringer in, kommer med. Får kallprata i vad som med radiomått mätt verkligen är evigheter och svarar sedan rätt på frågan om ingredienser i öl. Puh. Jag vinner ett presentkort och önskar svärfars favoritlåt: Silver machine med Hawkwind. Jag sitter på altanen och de andra står i klunga i köket och fnissar.
Vi har en fin heldag på Nordens ark, ser tigrar och bävrar och snöleoparder och röda pandor, klappar kaniner och griskultingar. Nils går runt med kartan i handen i flera dagar efteråt och pekar ut var vi åt lunch och var tigrarna fick mat. En annan dag åker vi till Galleri Gullmarn som ska stänga ner och ägarna säljer ut sina samlingar. Jag hittar en abstrakt skiss över lite hav och klippor som jag köper och låter rama in. ("Han är ju ingen jättekändis precis" säger galleristen om konstnären, men jag gillar tavlan).

Så får jag ryggskott. Har varit med om värre ryggsmärta tidigare men den här gången liksom låser sig ryggen så att jag inte kan stå riktigt rakt. Ser inte klok ut. Det är frustrerande. Axel springer LUR-loppet för tredje sommaren men vrickar foten efter åtta varv och bryter (ändå nästan fem och en halv mil!). Samma dag springer Nils och kusinerna Lilla Gårviksloppet. Jag kutar med Nils de 800 meterna runt och vi ligger näst sist hela vägen. Varje gång flickan framför oss börjar gå säger Nils "nu går hon igen, bäst vi också går lite!". Solidariskt.

Det är ljuvliga dagar och när två långa fina veckor går mot sitt slut åker vi hem, mellanlandar och drar vidare till nästa sommarstuga: Bexet.


fredag 13 juli 2018

Osynliga kommentarer

Oj, upptäckte nu att Blogger visst slutat skicka mig mail när jag fått kommentarer på inlägg. Satt och trodde att ingen någonsin kommenterade här längre (vilket jag i och för sig förstod...hehe. Har såna ambitioner om att jag ska orka blogga intressant och ofta "sen" dock, dvs i höst. Men nu ska jag sluta bortförklara mitt dåliga bloggande för who cares?). Men så var det ju faktiskt inte.

Så om du skrivit en kommentar här på senare tid och inte fått svar av mig: förlåt. Har inte sett. Försökt svara på några nu i alla fall. 

tisdag 10 juli 2018

Ett junislut och en julibörjan

En grej jag verkar ha slutat lite med för tillfället: datorandet. Känns ovant eftersom jag i vanliga fall sitter vid datorn mycket både på jobbet och hemma. Älskar min lilla laptop. Men så blev jag föräldraledig och det blev sommar och livet levs liksom ute i solen och datorn har förpassats till något ensamt hörn i veckor. Men det är kanske lite bra? Ganska skönt i alla fall. (Obs, använder nog mobilen mer istället så det är verkligen inte så att jag avdigitaliserat mig. Men jag orkar aldrig blogga från mobilen så det får vara lite tyst här just nu medan jag... njuter av sommaren. Jaja. Värre saker har ju hänt mänskligheten.)

I alla fall.

Veckan efter midsommar satte vi upp kroklister i hallen (tog bara 13 månader från inflytt...), jag köpte en massa tyger och sprang för första gången på.... ja jag vet inte ens. Det var sjukt härligt och jag tänker nu som alltid att jag ska börja älska att springa och "bli en löpare". Vi får väl se.

Sen paddlade Axel kanot i Dalsland i några dagar, med vår vän E och hans barndomsvänner. Eller paddlade och paddlade, det hela visade sig vara en glamping av rang - de band ihop fyra kanoter till en stor dubbelkatamaran som de gled runt på. Med en motor där bak! Skojar inte. (Annan grej de hade med på denna "strapats": en pizzaugn.)
Hur som helst var jag alltså ensam med barnen några dagar och det var stundtals underbart, stundtals utmanande. Träffade vänner och deras barn på diverse playdates, till exempel var Lisa, Bror och Ola här på bubbel, rabarberpaj och häng en eftermiddag. (En mycket lyckad kombo!).


Jag var sjukt trött vissa stunder men att få vakna med dessa två gullon? Med den lilla nära och den stora som kommer in och ropar att "det är morgon nu!" och sedan kryper ner för att morna sig. Helt magiskt. Mina fina ungar.


Dag tre drog vi till Bexet några dagar med mina föräldrar, och det gjorde vi ju rätt i. Så bra att vara fler vuxna på barnen och två centimeter från vattnet för konstanta bad, utan att behöva packa med sig massa saker. Dessutom kom min moster ut med några av sina barnbarn: en hel armé av Nils och Olles sysslingar. Fyra tjejer på sex, sju, nio och tio. Optimala treårings-passare! Det badades och kastades vattenballonger och testades nyinköpt stand up paddleboard, en ren idyll i värmen.

Tänker apropå värmen en del på de senaste årens halvdana sommarväder och att det nya defaultläget tycks vara 27 grader och sol. Hela tiden? Inne på månad tre av detta nu och även om det är extremt jävla härligt undrar en ju också: Är just detta en naturlig variation eller bara ett exempel på det mer extrema väder klimatförändringarna kommer att orsaka oss? Antar det senare. Så läskigt. Ibland undrar jag hur det är möjligt att någon annan politisk fråga än just klimatet kan ligga i topp i debatten. Måste vi inte säkra planetens framtid och mående allra först? Borde vi inte samla alla jordinvånare till ett krismöte och bara lösa biffen? Det går ju. (Sen kommer det nazister till Almedalen och en inser att de akut viktiga politiska frågorna är många, många. Hjälp alltså.). Men allt det där får vi prata mer om en annan dag. Nu tänker jag prata lite till om hur underbar den här sommaren är, för jag är ju inte dummare än att jag tänker njuta skiten ur den när jag kan även om värmen är ett första litet steg mot jordens undergång.


Axel anslöt till Bexet och vi firade våra båda födelsedagar. Av mamma och pappa fick vi ett vitrinskåp till köket som jag suktat efter så himla länge. Blev så glad. Lite materiell lycka där som motvikt till det där om jordens undergång.. hehe.

Det har ju spelats herrfotbolls-VM också, som någon av er möjligen kan ha snappat upp. Jag är en klassisk medgångssupporter, eller kanske snarare mästerskapssupporter: Kollar aldrig fotboll annars men sitter mer än gärna bänkad vid OS eller VM. Till kvartsfinalen bjöd vi över Andrea och Magnus och barnen och Axel grillade pizzor med nån tomatsås han kokat hela förmiddagen. Det blev himmelskt gott. Det mildrade helt klart fotbollsbesvikelsen, även om det känns trist att Sverige inte gick längre nu när det ändå var så nära.


I morrn fortsätter vi sommarens tema "hänga på landställena" och drar vidare till Bergsvik.
Och sen Bexet igen. Jag när ett litet hopp om att våra rosor ska vara såhär prunkande även när vi kommer hem igen, den som lever får se.


Vad gör ni i sommar? Mår ni väl? Får ni klimatångest eller njuter ni av värmen? 

måndag 25 juni 2018

Midsommaren


Midsommar är ju nästan alltid Bexet, men i år firade vi på Orust hos Jesper och Olli (i Jespers föräldrars fina stuga på toppen av en hög klippa. Tog med oss Björn och Malin och barnen också, vi brukar ju fira midsommar med dem.

Det var en himla fin dag. Nicole hade med sin amerikanska syster plus fästman, vi åt skaldjursfrossa, ingen blev sjuk av ostronen (som vår granne blev nyligen, hu) och Olle valde fint nog att sova gott i sin vagn till vuxensorlet hela kvällen.


onsdag 13 juni 2018

Ja dåså


– Mamma, kan jag få vatten?
– Jadå men igen? Du har ju precis druckit tre gånger?
– Men jag är så jävla törstig!


tisdag 12 juni 2018

Att göra ett träd

Inatt när jag låg och ammade vid fyrasnåret kollade jag instagram och såg en post i växtgäris-gruppen, om hur man "stammar upp" växter. Det vill säga hur man gör för att få dem att bli till små träd med grövre stam och krona upptill, istället för "buske". Blev helt besatt av denna tanke och när jag vaknade i morse var jag så rädd att det bara var en dröm, haha. Men icke. Instruktionen fanns där.

Tycker inte det går så bra för mig och mina palettblad och pelargoner just nu, det är ju skitsvårt att beskära på rätt ställen? Men nu JÄVLAR ska jag göra träd av dem. Se bara denna inspiration:

Palettblad till vänster och Dr Westerlundspelargon till höger. Bild lånad (hoppas ok!) från
@växtgäris. Den till höger är tydligen en gammal reklambild för Marimekko. 

Funderade också i helgen på om det skulle gå att gräva upp en liten (halvstor) ek i skogen och sätta i stor kruka. Nån som provat? Antagligen omöjligt att få med alla rötter, men skulle väldigt gärna försöka. Sen vill jag också försöka göra ett uppstammat träd av min ena fiolfikus. Målbilder från nätet:


Mmmm träd. 

måndag 11 juni 2018

Bexet i mitt hjärta

I torsdags eftermiddag packade jag ihop mina barn och gjorde det enda rätta: åkte till Bexet. Den ljuvliga tillvaron där vägde snabbt upp för sista tredjedelen av bilfärden dit som inte var årets bästa stund: den lille var förtvivlad och den store ville stanna och bajsa vid en sjö, men såklart inte just där jag kunde stanna med bilen. Oh the joy. Fick stanna rätt många gånger och titta in i baksätet (då log lillebror som en sol, sen blev han ledsen igen när jag startade bilen på nytt, aj mitt arma hjärta) men till slut var vi framme.

Sen följde tre dagar av det bästa jag vet. Ingenstans mår jag så prima som just i Bexet när det är sommarvarmt och 24 grader i vattnet. Nils övade på att simma med armkuddar och fick sitta längst fram på min kusin Tereses SUP, och vattenmelonen vi köpte vägde mer än min sistfödde son. Axel anslöt på lördagsmorgonen och snart snart är det semester och vi kan lajva detta varje dag. Mighty fine.

Idag en riktig måndag: regn (så ovant ändå!) bvc-besök, åka till Jula och handla en borrsats så att jag kan göra klart babygymmet jag håller på med till Olle. Är så vansinnigt pysselsugen, startar tusen projekt hela tiden. Syr vimplar och vill bygga grejer. Men måste nog tvätta lite också idag, förstår inte hur tvättberget kan växa så snabbt. Vad gör ni en regnig måndag i juni?

tisdag 5 juni 2018

En liten dagbok över april

4 maj


April 2018, månaden vårt andra barn kom till oss. Månaden som varit målet hela vintern.

April efter Olles aningen tidiga ankomst var väldigt mycket bebismys och väldigt mycket bygga bygga bygga för att bli klara med de himlarns förråden i trädgården. Det blev vi till slut, tack vare Axel och min pappa och vår snickare (som är mitt ex pappa, hehe, så fint ju!) som slet dagarna i ända. Jag önskade att jag hade kunnat hjälpa till med rent fysiskt men ammade mest och tog hand om bebisen. Svårt att få till en icke könsstereotyp arbetsindelning veckorna efter en förlossning. I alla fall när det vankas hårt fysiskt arbete.

Hur som helst, slutresultatet blev: så jädra bra. Men hjälp vad det också kostade på. Vid något tillfälle satt jag i soffan och grät att "vi aaaldig kommer bli klara". Hehe. Hej hormonpåslag! Och så var det min blodpropp och att jag trodde att den vandrat till lungan och att Axel började ett helt nytt jobb direkt efter sina tio hemma-dagar och ja, det var MYCKET helt enkelt, i april. Jag pendlade mellan att vara harmonisk och utmattad. Tycker dock fortfarande att vi gjorde helt rätt i att köra på, för nu finns ju altanen och förråden och hela sommaren kommer vi njuta därute. Värt.


14 maj minns jag som en riktig högtidsdag. Olle var en knapp vecka, det var varmt och soligt och lördag och vi var "lediga" från byggprojektet. Jag och Nils tog fram våra jeansjackor och Nils hade sina finaste kalaskläder. Vi tänkte äta glass vid Röda sten men gick istället med våra grannar till en barnklädes-loppis i närheten. (Här blev det tydligt att man är mer chill med allt med unge nummer två – med Nils var vi noga med att inte vistas bland stora folksamlingar de första veckorna, men det tänkte vi tänkte vi tydligen inte lika mycket på den här gången, hehe). Loppisen var i en kyrka och det fnissigaste som hände? När vår grannpojk ställde sig och kissade på den (förlåt, men).

Efteråt hängde vi med till grannarnas trädgård på lunch, vattenkrig och glass och blev kvar på kvällsgrill också, satt ute till klockan 23. Aningen efter Nils vanliga läggtid. Det kändes i alla fall enormt somrigt och semestrigt och blev som startskottet för den här magiska sommarvåren.


Olle joinade ofta familjelivet genom att ligga på bordet vi andra satt runt.


En måndag var Nils på förskolan och jag och Axel åkte in till stan med Olle för att kolla upp på Stadsbyggnadskontoret var på tomten våra ledningar är dragna. Det skulle komma en grävare till oss och gräva upp några stubbar dagen efter nämligen och Axel nojade "en del" över detta. Nils var dock tämligen nöjd med grävskopebesöket hemma.
Vi förstod ingenting av ritningarna på Stadsbyggnadskontoret, men jag minns det som underbart att få dra på mig ett par jeans och känna mig lite urban och vanlig igen. Vi tittade in och sa hej på mitt jobb också, sen åt vi sopplunch med smörrebröd på Höga Nord.


Många kom såklart hit och sa hej till Olle för första gången. Han fick till exempel träffa sina kusiner Gustav och Lilly, och sina kompisar Folke och Harry. Ett sånt gött gäng! Så väldigt många pojkar.


Den 20 april fyllde min mamma 65 år och blev firad med lunch hos oss. Anders hjälpte till att lägga tak på förrådet och han och Linnea blev kvar hela kvällen. Vi drack bubbel på solig altan (hur länge har jag inte längtat efter det!?) och Nils målade ansiktsmålning på oss alla. Sen kom flashen om att Avicii dött och det kändes så sorgligt trots att jag ju verkligen inte kände honom. Bara sett dokumentären nyligen, som alla andra. Axels kompis O var Aviciis filmare några år och reste jorden runt med honom, det är han som filmat mycket av materialet i den. Och Axels andra kompis, som han hade ett bokningsbolag tillsammans med för länge sen, var Aviciis nuvarande manager (den snälle snubben som tar över efter killen som framstår som en girig demon i dokumentären... ).


Det var april, det. Månaden som vi blev en tvåbarnsfamilj och månaden Nils började älska att kissa utomhus och inte gjorde annat. En liten försmak av den sommar som var på intågande.

onsdag 30 maj 2018

Morsdagshelgen

I helgen var vi i Bergsvik med Wiman-Weimanns. Apropå deras namn: så roligt med par som heter nästan samma sak i efternamn. I den nära kretsen har vi även familjen Jansson-Jonson.

Bergvik var fint. Havet var fasen varmt redan, sommarvärmen tar man ju nästan för given numera. Kan inte låta bli att tänka att vi väl har ett hyfsat bestämt maxantal soldagar per år i Sverige och att vi snart måste ha använt upp alla. Hur ska det gå med juli liksom? Vi får väl se. Men är otroligt nöjd över att ha prickat in föräldraledighet under århundradets bästa majmånad.

Nils och Gunnar hade ganska många konflikter av typen "men det där är mitt fiskespö faktiskt och om du tar det kommer jag kalla dig för bajskorv". Antar att det är någon sorts positionering och maktspel som pågår. Det lägger sig säkert snart, men ack så tröttsamt för föräldraskaran. Man blir ju galen? Själva verkar de helt opåverkade av grollet, de vill alltid träffa varandra så fort de får möjlighet. Älskar varann. Jaja. Three-year-olds. Det är väl meningen att de ska hålla på sådär.


På söndagen var det ju mors dag och Axel var som vanligt mitt i prick: jag fick ett fikonträd och biljetter till Father John Misty i höst. Blev mycket glad. Och ja, visst är mors dag uppfunnen på grund av kommersiella agendor men det är ju ändå onekligen trevligt att bli firad och få fira. Och det finns ju så många fina mammor att uppmärksamma. Min till exempel. Efter Bergsvik åkte vi direkt till Liseberg där vi mötte upp henne, och hon tog med Nils på teater vilket han snackat om hela veckan. Sedan åkte han karuseller med henne tills hon mådde illa av allt snurr.

Mor, älskar dig. Tänk att mina barn får ha dig!

DVT:n


Söndag 29 april 

Två gånger har jag blivit en mamma. Båda gångerna har det ju gått urbra, vi har fått fantastiska barn som varit friska och förlossningarna har blivit häftiga (om än smärtsamma) upplevelser. Men det är så otroligt lätt att ta det för givet. Trots att det inte sällan händer något krux på vägen, stort eller litet.

För mig kom kruxet efter den senaste förlossningen någon vecka efteråt, då jag fick lite ont i överarmen. Jag tänkte inte så mycket på det de första dagarna, men kände efter ett tag att det där ömma inte var en muskel eller ett muskelfäste, och vad var det då? Blodpropp?
Jag googlade symtom och hade nästan inga av dem, men när jag förra lördagen kunde känna som små "pluppar" i armen genom huden tyckte jag att det var läge att kolla upp det för säkerhets skull. Stuvade in två barn i bilen och drog till akuten. Axel var hemma och snickrade för vi hade massa folk här som skulle hjälpa till, men mamma anslöt på Sahlgrenska.

Jag åkte ju in för att utesluta blodpropp men det visade sig att jag hade haft rätt. 10-12 centimeter i överarmen var tydligen igenproppade av en dvt, en djup ventrombos. Det kändes rätt läskigt, men går ju som tur är att lösa (pun intended) med medicin. Så varje kväll ger jag mig själv en spruta i magen med blodförtunnande medel och det ska jag göra ett par månader.

Så gick några dagar och sedan fick jag plötsligt flera symtom på lungemboli, blev rädd att proppen hade vandrat till lungan. Det gjorde ont att andas in djupt, jag fick en plötslig febertopp samt oförklarlig torrhosta. In till Sahlgrenska-akuten igen med Axel och bebis. Vi fick åka vidare till specialistförlossningen på Östra istället (jag och Olle i ambulans under mycket långsamma och odramatiska former) för att Olle skulle slippa vistas på en akutmottagning med sin ringa ålder. Var tacksam över detta!
På Östra fick vi ett rum med varsin säng så där lade vi oss och åt godis. Kändes precis som under första delen av förlossningen två veckor tidigare som mysig egentid..haha. Oväntat nog verkade det som att det hela berodde på mjölkstockning. Det kan man tydligen få bröstsmärtor av (?!). Det var hur som helst ingen stor lungpropp i alla fall, då hade andningssvårigheterna inte kommit och gått utan bara eskalerat, bedömde läkaren. Har väl typ aldrig blivit så glad som när han sa det. Så med diagnosen "mjölkstockning eller möjligen att någon liten liten bit av proppen vandrat till lungan men löst upp sig" åkte vi hem igen vid två på natten.

Nu blev detta kanske lite långrandigt, men min poäng är: tack, fantastiska sjukvård. I många delar av världen är en graviditet det farligaste en kvinna kan utsätta sig för, för att inte tala om förlossningen. Jag går runt med känslan att allt gått så otroligt bra och att min kropp verkligen är som gjord för att bära och föda barn, men då har jag ändå haft både en moderkaka som fastnat och en blodpropp i armen. Har liksom knappt ens behöva reagera på något av det, knappt ens behövt märka av det, tack vare sjukvården. (Snuddade någon kväll vid tanken på hur orättvist det skulle bli för mina barn om proppen mot all förmodan skulle fara till lungan och jag skulle stryka med - att det skulle finnas tusentals bilder på mig och Nils men nästan inga på mig och Olle. Så sjuk grej att ligga och tänka på. Samtidigt visste jag ju att det inte skulle hända eftersom, well, vi bor här. Tur för oss!)

Nästa gång du ska på namngivning eller dop eller liknande, ge bort Unicefs välkommen till världen-present. Och till mors dag: ge bort en trygg förlossning för en kvinna i någon annan del av världen. Finns hos Läkarmissionen med flera.

Det var bara det!