torsdag 6 december 2018

Todo sobre 'el padre'

Ibland brukar jag ha svårt för när serier eller filmer är baserade på en sann historia utan att vara dokumentära. Jag blir – det är väl journalisten i mig - besatt av att veta exakt vad som är sant och vad som inte är det. Googlar i dessa fall hela tiden alla detaljer för att hålla koll på fakta vs dikt.

Just nu håller vi på att plöja Narcos, serien baserad på Pablo Escobars liv. Inte först på bollen direkt men nu har jag i alla fall blivit besatt av storyn om honom. Vill läsa mer mer mer, och Escobars son (som skrivit en bok om sin pappa) är tydligen arkitekt numera och bor i Palermo, de lite flådiga kvarteren i Buenos Aires där jag en gång fick mitt livs bästa klippning av en frisör i rosa skjorta som hoppade med saxen mellan min och mina två vänners stolar, samtidigt som han på ett lite misstänkt bekräftelsesökande sätt skröt om sin tid på glammiga salonger i New York. Men klipp klipp och håret föll som en dröm minns jag, så något gjorde han ju rätt! (Eller så var jag bara i ett extremt behov av en klippning efter några månader på resa i Central- och Sydamerika.)

Nu tappade jag eventuellt tråden här. Det jag skulle skriva om var den nyfunna besattheten av Escobar och Colombia. Har någon läst Pablo Escobar: Mi padre? Den borde ju finnas på engelska också, måste kolla upp detta. Och för att stilla det nya Colombiaintresset borde jag också beta av Ingrid Betancourts biografi om hennes tid som Farc-gisslan, som legat oläst på min hylla mer än lovligt länge. Eller "nya Colombiaintresset" förresten, nygamla snarare. Skrev till exempel en uppsats om inbördeskriget när jag pluggade fred- och konfliktvetenskap för några år sedan. Och ville så förtvivlat gärna hinna åka på reportageresa till Colombia och hälsa på Annika, Oscar och Gael i Bogotá medan de ännu bodde där.

Väldigt synd att jag var för långsam.

Här är förresten en bild som är tagen samma dag som den där klippningen i Palermo. Frippan andas kanske lite 2006 men minns hur jag kände att jag hade livets hårdag. Haha!


onsdag 5 december 2018

Julklappstips om du känner ett barn!

Ni vet hur jag berättade tidigare i höstas om surdegsbröd och marmelad hit och dit och att vi fyllt förrådet med cider från våra trädgårdsäpplen? Det finns tydligen ingen hejd på den här husligheten just nu för vet ni vad jag mer gjort i höst? Börjat sy grejer som jag säljer på Etsy och Tradera. Hehe. En klassiker under föräldraledighet!

Hörde någonstans att man ofta blir så kreativ som föräldraledig eftersom det är tillfredsställande att göra något "som blir något", mitt i allt diskplockande och bajstorkande en ägnar sig åt. Och kanske det! Det började i alla fall med att jag blev kär i en massa fina tyger i somras och så ursugen på att sy grejer till Nils och Olle. Sagt och gjort, men sedan tänkte jag att jag skulle testa att sälja lite för att gå plus minus noll på alla fina tyger jag köpte. Plus att det var roligt att sy lite mer. Ingen dum idé alls om jag får säga det själv!

Till exempel syr jag sådana här vimplar:



Och sådana här, lite mindre, som exempelvis passar fint att hänga i barnvagnens ligg- eller sittdel:


Har också sytt ett gäng babyfiltar i "bubblig" bomull, och ett lövformad lekfilt som man kan lägga sin bebis på (japp just som ni tänkte nu: idén till det där lövet har jag snott från Lagerhaus som har ett liknande. Förlåt Lagerhaus):


Kanske vill någon av er beställa något?! Kanske till ett barnrum, eller som julklapp till någon gravid eller nyförlöst, eller till någon unge som ska ha kalas eller så? Vimplarna är också rätt fina att bara hänga på nån krok någonstans om jag får säga det själv. Jag kan självklart anpassa både färg och form efter önskemål.

(För de stora vimplarna och löv-lekfilten tar jag 280 kr, för baby-/barnfiltarna 250 kr och för de små vimplarna 80. Eller lite mer i min Etsy shop, men vill såklart ge lite bloggrabatt :) Och så bjuder jag på frakten! Skriv i kommentarsfältet eller kontakta mig någon annanstans om du vill köpa, vilket som går fint! Tyckte först att det var lite pinsamt att ens fråga, men nu kör jag bara. :))

Se nedan tyger och mönster att välja bland. Alla tyger är i hundra procent bomull, och de flesta mönstrade tygerna är handtryckta.


tisdag 4 december 2018

Flygmeck del IIVIVIIIIVIVVIVIVVIIII

Apropå grejer som inte är hundra för föräldraledighetsplånboken (och även apropå saker som gör en trött):
Jag upptäckte häromdagen av en slump att en av flygbiljetterna vi köpt till vår resa i januari (förlåt förlåt klimatet..!) hade fel namn. Datorn har autocorrectat Nils namn till "Johanna" när jag fyllt i vårt efternamn. Hans datum stämmer, men förnamnet har blivit fel.

Vad kostar det att ändra namn på en biljett då? undrar ni nu. Jo, det kan jag berätta. Tvåtusensexhundrafyra kronor. Känns jävligt rimligt. Inte. Jag mailade bokningsbolaget och frågade om det verkligen inte fanns något billigare sätt att ordna detta. Nej, svarade de. Hmmmm, tänkte jag (med ganska mkt ont i magen). Sedan kom jag på att biljetten ju inte ens kostade så mycket per person från början, så det borde bli billigare att köpa en helt ny än att korrigera namnet. Jaa, SÅ kan du ju göra!, svarade de.

Så det försökte jag göra ikväll.

Men.

Det visade sig naturligtvis att det inte går att köpa en biljett till ett barn utan att det finns en vuxen person på samma bokningsnummer. Så nu ska bokningsbolaget kolla med de två berörda flygbolagen om de kan tänka sig att ändra datum på biljetten om jag köper den med fel födelsedatum för att komma igenom bokningssystemets spärrar (deras eget förslag).

Alltså...

Djupt andetag på detta. Snart är det jul. Snart är det jul. 

måndag 3 december 2018

Fint ändå att var tolfte dag i livet är en decemberdag!

Jag har varit så trött på sistone. Olle har varit förkyld och sovit som en kratta i flera veckor, men nu verkar det äntligen börja gå över. Att jag fick sova några riktigt bra ostörda timmar inatt fick min hjärna att skena iväg i drömmar om att jag hade egentid och skulle få dra till en solstol någonstans för att ligga och läsa bok...haha. Vaknade med en helt utvilad känsla. Ibland räcker det med det lilla!

Älskar att det är december äntligen. I helgen maxade vi detta genom att åka på julmarknad på Tjolöholms slott med några kompisar och min mamma. Det var svinmysigt förutom att N och hans kompis G bråkade så sjukt mycket, gah. Det händer nästan aldrig annars men just de två har haft några månader av maktkamp så fort de ses, vilket driver oss föräldrar till.. ja rätt nära vansinnets rand. Sen plötsligt är de sams igen och håller hand och gullar. Hoppas verkligen att det där kraftmätandet bara är någon treårsgrej och att de snart blir bästisar igen (de har känt varann sedan de föddes).
Folk på Tjolöholm visste hur man tar betalt; förutom att alla fick betala för att parkera på en leråker tog de också 140 spänn per person i inträde, och 90 kronor per person för pannkaksbuffé med vakuumförpackade helfabrikatspannkakor. Kalla mig snål men det var inte precis vad min föräldraledighetsplånbok behövde just nu.

DOCK, sjuk mysigt. Peaken var när N och G gick fram till tomten för att förmedla sina önskelistor. Nils önskade sig "en häxleksak med en knapp så att den kan flyga runt av sig själv, och Rockys bil. Samt en napp till lillebror!". Sedan gick han fram till tomten en stund senare och uppmanade denne att INTE GLÖMMA hans önskningar. Tomten lovade.


Julmysgrej nummer två var gårdagens adventsfika med Axels släkt, som i år hölls hos oss. Min familj kom också så vi blev 24 pers. Efter Olles namnkalas förra helgen är vi ju vana vid att ha hela huset fullt av folk – julafton då vi kommer vara elva personer här känns plötsligt som de lugnaste eventet någonsin.

Så blev det måndag och i eftermiddag har vi bakat pepparkakor med några kompisar. Vi var tre mammor, tre treåringar och tre bebisar. SEX BARN! Ingen sov den minsta lilla sekund och ändå gick detta finfint. N och G lekte som små änglar och kanske kanske kanske betyder det att den frustrerande fasen av kiv dem emellan går mot sitt slut. Visst gör det det?


torsdag 29 november 2018

Olle Erik Astor

Med en färdigbyggd altan, nysått gräs och rekordvarm sommar hade vi tänkt göra Olles namnkalas till en trädgårdsfest på sensommaren. Nu fick vi inte riktigt till det där när allt kom omkring, så det fick bli ett novemberkalas istället. Som vi hade i söndags! 

Det blev bra det med. Alltid fint med kalas i lama november ju. Och om man bortser från att jag fick svinont i halsen samt feber natten innan kalaset (så typiskt, har inte varit sjuk på hela året annars!) var vi väldigt peppade, inte minst Nils. Precis som på hans namnkalas för tre år sedan körde vi på menyn "bubbel och kakbuffé", och eftersom Axel ju är inne i någon slags bak-fas i livet bakade han bröd och tusen olika sorters bullar. Jag och Nils bidrog med kladdkaksmuffins som fastnade i sina formar. Jaja.

Så nu är även Olle namnkalasad, den lille gullrumpan. Olle Erik Astor heter han; Olle efter Axels morfar, Erik eftersom alla män på Axels sida av släkten heter det, och Astor efter min farfar. Men också förstås eftersom vi tycker att det är fina namn. 

Nils instruerade alla 35 gäster att sätta sina "fingerfotavtryck" på trädet som vi hade målat i pysselrummet för nu har vi äntligen ett pysselrum! Eller, det är väl tekniskt sett ett gäst- och arbetsrum men där finns symaskin och pennor och papper och penslar och färger och tejp och lim och pärlor och ja, ni hör ju. Jag är mycket förtjust i detta rum. Fram tills nyss har det varit vårt "kaosrum", som vi ibland öppnat dörren till för att kasta in något och snabbt stänga igen, men nu har vi äntligen röjt där och gjort det till en hängvänlig plats. Fångade dock inte pysselrummet på bild, får göra ett sånt där före/efter-inlägg nån annan dag. 

torsdag 22 november 2018

Novemberlov i huvudstad

Just det ja, Stockholm! Åkte vi ju till på novemberlovet. Älskar tanken på att alltid ha novemberlov och sportlov och så vidare, ska göra mitt bästa i livet för att lyckas vara ledig då även när jag inte är föräldraledig (Axel är ju lärare och alltid ledig på lov, SÅN LYX. Tolv veckor om året peeps, tolv veckor).

I alla fall. Vad härligt det är att vara iväg någon annanstans än hemma med sin familj! Vi var alla väldigt peppade på detta avbräck i vardagen. Första dygnet tillbringade vi hos våra kompisar Johan och Lisa och deras ungar Vidar och Ruben i Huddinge. Svinmysigt. Vi käkade hämtpizza, badade badtunna i regnet och pratade om deras deterministiska livsåskådning, om moraliska aspekter av adoptioner och om hur man tidsoptimerar sin småbarnsvardag. Bland annat.
Johan är ju förresten mitt ex och jag tycker det är så gulligt att han och Axel bondat så. Det var Axel idé att jag skulle "ringa Johan och säga att vi vill komma dit och sova över, så vi hinner umgås ordentligt".

Dag två chillade vi i deras hus under förmiddagen medan de åkte till jobb och förskola, och sen åkte vi till Östermalm och installerade oss hos Axels syster Linnea. Hon var gullig nog att låna ut sin fina etta och själv flytta till en kompis eftersom vi inte kunde få plats allihop samtidigt. skönt för våra föräldraledighetstunna plånböcker att slippa bo på hotell.

Väl framme upptäckte vi att vi att vi glömt iPaden i Huddinge. Trist. Jag och Olle tänkte "vad är väl en eftermiddag av att ta en liten tupplur i godan ro?" och tog på oss att åka tillbaka och hämta den. Tunnelbana, pendel, buss och promenad tog mig tillbaka till Johans hus, där jag... inte hittade paddan. Eftersom den var i en av våra väskor hela tiden. Såatte.

JAJA. Som jag skrev i min instastory (parentes: har bloggen blivit det nya "print" nu eller - dvs något man gillar men som är helt efter alla snabbare kanaler?) var jag mest impad över att ingen blev sur över denna retliga händelseutveckling. Kände i efterhand att det kanske lät förmätet att kommentera det, men det var ju för att jag blev så chockad. Hade i normalfallet blivit sjukt irriterad över att lägga tre timmar på att åka någonstans helt i onödan - onödan är min sämsta grej - men allt med konceptet "lediga", "tillsammans hela familjen" och "på resa" gjorde mig bara oändligt nöjd med allt, tydligen.

Sen gjorde vi massa goa grejer de följande dagarna. Åt frukost länge (inte på flådigt brunchställe utan hemma i ettan), var på Naturhistoriska (roligt med djuren med ljudnivån?! Majgad) och Junibacken. På Junibacken var det väldigt, väldigt mycket folk. Nils var helt rädd för alla vilda barn första halvtimmen men hittade sedan sitt A-game och lekte loss halva eftermiddagen. Vi älskade sagotåget. SÅ HIMLA FINT. Astrid Lindgren alltså, geni.

Jag och A fick också gå till två barer jag redan glömt namnet på och dricka drinkar en kväll medan Linnea lade båda barnen. Det var ganska välkommet! Få prata i hela meningar med varandra en hel stund och allt det där. En annan kväll åt vi middag hos några kompisar och träffade deras bebis Bertil för första gången.

Sen blev det söndag och vi åkte tåg hem igen. Tre plus tre timmar eftersom vi hade snålat och valt nån biljett med omväg till Karlstad. Bestämde oss för att äta lunch direkt när vi klivit på tåg nummer två, i Karlstad, och hade peppat Nils på bistrovagnen lagom tills vi upptäckte att det tåget inte hade någon bistro. Vilket tåg har inte mat ombord!? Vårt, tydligen. Trodde detta skulle generera en kris men med chokladboll och en ny jämnårig kompis som satt mittemot oss gick det hur bra som helst att vänta tre timmar med lunchen. Löste situationen på Burger King sekunden efter att vi klivit av på Göteborgs central. (Där vi sedan glömde Nils nya mössa och fina hemstickade buff, men sånt händer.)

Så nöjd med denna semester. Längtar nu väldigt mycket efter jullovet då vi går på en två månader lång gemensam ledighet.

tisdag 30 oktober 2018

Stockon here we come

Jag och Nils har haft en pågående diskussion de senaste dagarna. Den handlar om namnet på staden vi ska åka på semester till i morgon, och resten av veckan. Jag tycker att den heter Stockholm. Nils tycker att den heter Stockon. Han är mycket tydlig på denna punkt. Nej den heter inte S-t-o-c-k-h-o-L-M mamma, den heter Stockon! Det vet du!

Hur som helst ska vi tillbringa hela resten av detta höstlov där och jag längtar ihjäl mig. Till och med efter tågresan längtar jag (kommer ev känna annorlunda efteråt men låt det bara vara okej?). Sen på plats bara göra mysiga saker med barnen, träffa Linnea och några kompisar, inte ha vare sig tider att passa eller hus-saker att fixa. Det blir grymt.

Har dock inte varit i Stockholm särskilt mycket med barn, så mottager tacksamt tips på dos and donts! Är junibacken till exempel för crowded under höstlovet? Cosmonova funkis för en treåring? Skansen skoj i november? Och var äter man bäst frukost/brunch/lunch/fika etc med en treåring och en kladdande sexmånaders? Andra mer ogivna tips på saker att göra?

Supertacksam om ni med koll vill dela med er!

fredag 26 oktober 2018

Panelmedlem och tröttmössa

I kväll var jag på Pustervik och snackade loss i Publicistklubbens panelsamtal om redaktörsskap (tillsammans med Johan Orrenius som är chefredaktör på Offside, Fanny Wijk som är GP:s nöjesredaktör och Nora Lorek som är bildjournalist). Mycket roligt! Vi pratade bland annat om vad som gör en bra redaktör och om hur vår roll och relation till frilansjournalister kommer se ut i framtiden. (Kommer redaktörer ens finnas kvar? Jag tror ja, såklart, men samtidigt är ju exempelvis bildredaktörer ett utdöende släkte på de flesta redaktioner, beklagligt nog. Så vem vet?)

Tänkte lite på det där med att vissa säger att de "är" sitt yrkesjag, medan andra säger att de "jobbar som". Jag har själv alltid sagt (och känt) att jag är journalist, och mer specifikt identifierat mig som utrikesjournalist även då jag inte jobbat med just det. Gör det nog fortfarande? Undrar vad det egentligen är som avgör vilken syn en person har på sitt jobbjag. Hur säger ni, är eller jobbar som?

Hur som helst, det var kul att få koppla på jobbhjärnan litegrann mitt i hemma med barn-varandet. Det satt dock rätt långt inne just idag för jag var verkligen helt slut i eftermiddags. Olle har precis fått sin första tand – sjukt gulligt – men det har genererat rätt kass sömn de senaste nätterna. Var ett trött lik innan jag svepte nån koffeindryck Axel hade i skafferiet och for mot stan.

Fick dock som vanligt mycket energi av att träffa mitt lilla gäng smarta, opretentiösa och roliga kvinnliga kollegor. Nej kompisar är de ju. Men som jag lärt känna genom jobbet på massa olika vis.
Som vi haft varandras ryggar, lärt av varann, lyft upp och fram varann och peppat varann de senaste åren. Urfint!


tisdag 16 oktober 2018

Oktobersommaren

Som om det inte räckte med en tropisk tremånaderssommar kom det visst en värmesläng till i mitten av oktober. I helgen har vi: badat. Gått barfota. SJUKT JU. Okej att det var isande kallt i vattnet, men ändå.

Idag har jag förresten också jobbat min första dag sedan Olle föddes. Ska göra några uppdrag för Ågrenska under hösten (där jag är redaktör för skrifter om sällsynta syndrom). Börjar sedan inte jobba på riktigt förrän i februari. Men idag skulle jag alltså till Ågrenska och Axel hade därför med Olle på sitt jobb, medan jag var hemifrån i hisnande 10,5 timmar utan att amma. Var lite rätt att brösten skulle gå sönder på något vis, men det gick bra!

Dock hyfsat bristande exekutiva förmågor från min sida (apropå symtomen för syndromen jag ofta skriver om). Vi har pratat sedan länge om hur vi ska lösa logistiken dessa två dagar, ändå lyckades jag helt missa att vi båda behövde bilen och att jag därför hade lovat att låna en. Kom på det av en slump sent igår kväll och fick låna grannarnas bil i sista stund (tur att vår granne är så snäll att han cyklade till jobbet för att kunna låna ut bilen! Räddningen. Jag tackade med det enda rätta: bubbel och choklad).

Hade inte heller löst det faktum att licensen för Word gått ut på min dator. Och så vidare. Skyller på amningshjärna. Älskar att kunna skylla på det, blir liksom okej att vara disträ. Så lustigt förresten att alla på mitt riktiga jobb tror att jag är ordningssinnet personifierad. Att jag har en struktur för allting och aldrig missar något. HAHA. Älskar att jag lyckats ge detta sken.

Allt löste sig i alla fall idag och det var roligt att jobba, tänka jobbtankar, känna sig lite snygg i vanliga kläder och smink samt inte ha någon som ropar på mig alternativt kräks på mig hela tiden. Nog för att det är ett himla mys att vara hemma med barn, jag älskar det och vill att det ska vara ännu längre, men boy do I have hål i huvudet ibland.

Pyntar inlägget med bildkavalkad från helgens Bergsvikshäng:


Och från gårdagens lekplatshäng, som var superhärligt en stund (tex när bilderna togs) och sedan inte lika mycket så, när Nils vägrade gå hem därifrån och försökte slå världsrekord i högt skrik för att demonstrera detta. Hehe. Livet.

fredag 5 oktober 2018

Egen skörd är guld värd osv

Jag har blivit så himla kär i vårt hus på sistone. Tror det är sensommar-tiden som gjort det.
I våras var det ju så jädra mycket renovering här och en känsla av evigt slit (detta trots att jag ju först höggravid och sedan nyförlöst med blodpropp själv inte slet särskilt mycket med bygget rent fysiskt). Men nu! Nu skördar vi, både bildligt och bokstavligt. Det bokstavliga har senaste veckorna bestått av att plocka av allt ätbart innan hösten kommer. Det är något så njutbart med att göra det, har jag märkt. Att få fylla frysen med "egen mat". Äppleskivor och rabarbertärningar och chilis. Plommon och kanske, kanske fikon, om de hinner växa till sig innan det blir för kallt.

Alltså, vi kan ingenting alls om odling och med chilis menar jag tre stycken som vuxit på den chiliplanta våra granners vänner så vänligt skänkt oss och som vi stuvat ner i en kruka på altanen. Men det är väl en del av det roliga, att vara ny på hela trädgårdsgrejen men bit för bit upptäcka hur härligt det är med lite gräs, två fruktträd och ett par pallkragar. Fantiserar om att bygga en trädkoja till barnen i tallarna på baksidan. Nån gång gör vi det.

Men nu står jag i alla fall och svarvar äpplen för glatta livet med min nyinköpta äppelsvarv, kokar mos och marmelad och tänker att jag "preppar för vintern", haha. Back to basics. Känner mig "ett med naturen". Skoja bara, jag känner mig som en helt vanlig tvåbarnsmorsa som försöker hitta två minuter i veckan att koka lite marmelad. Men ändå! Så härlig grej. Har gjort äpple-kardemumma och plommon-vanilj-whiskey-marmelad på våra äpplen och plommon, och päron-ingefära på grannens päron. Kan inte sluta äta detta!

Så nu dricker vi te och äter 140 skivor surdegsbröd med ost och marmelad varje kväll. För just det, Axel har såklart (fem år efter att surdegshajpen peakade hehe) också blivit besatt av surdeg. Han bakar och bakar. Surdegsbröd, surdegskanelbullar, surdegsknäcke, surdegsfrallor och surdegspizzor. Ändå drömhobby för samtliga medlemmar av familjen.

Och just det! Snart kan vi bjucka på egen cider också. Förra helgen tog Axel våra äpplen till en kompis mosters musteri, så nu står två tunnor äpplemust i vårt kallskafferi och puttrar för att bli cider.  Hoppas den blir god (jag kan nöja mig med "inte äcklig" också, bara för känslan att ha egengjord cider). Jamen ni fattar. Sensommaren visade sig vara en GULDTID för två ganska nybakade husägare.

Vi har dock inte klippt gräset på typ två månader så snart är det så högt att vi inte ser ut längre. Jaja. Prioriteringar.


fredag 28 september 2018

Bokmässan och en kaoskväll

Herregud vilken dag det blev igår. Så späckad. Efter förskolelämning tog jag och Olle (well han var inte till jättemycket hjälp) emot ett lastbilslass med isolering och brädor som kom hem till oss. Lyckades kånka in det mest fuktkänsliga i förrådet just innan regnet kom.

Därefter åkte vi in till Bokmässan för att maxa den på tre ynka timmar. Mötte upp Axel och hans kollega, sedan Peppe som vi gick och tog en fika med. Mycket trevligt! Är SÅ sugen på att hälsa på dem i LA. Vi pratade om allt möjligt men bland annat om alla ensamkommande nyanlända (som Axel ju jobbar med), och efter fikan köpte jag Blank Spots bok Utvisade och tecknade en ny årsprenumeration hos dem. (Och när jag hade åkt igen köpte Axel Johan Perssons och Anna Roxvalls nya bok Västsahara inifrån: att svika ett folk till mig, som jag längtar efter att läsa men också i smyg önskar att jag själv hade skrivit. Är ju dock sannolikt portad från Marocko/Västsahara efter min reportageresa där 2010. Det är en regim som inte är så förtjust i kritik.)

I alla fall. Vi hann också säga hej till härliga Lisa Bjärbo, köpa hennes senaste bok Rädslolistan och en massa andra böcker, samt lyssna på Malin som pratade om fotboll och journalistik med Olof Lund m.fl på GP:s scen. Och heja på tusen kollegor.


Sen var tiden slut och jag åkte mot förskolan för att hämta det stora barnet. Där kan man tänka sig att en lugn eftermiddag tog vid, men...nä. Hade nämligen också tänkt klämma in en butiksöppning under kvällen, men plötsligt med båda barnen då Axel var iväg på annan grej. Eftersom min kompis Johanna också skulle på butikspremiären erbjöd sig hennes kille att passa de stora barnen så att vi kunde åka dit med de små. Smidigt, låter det! Men den här torsdagseftermiddagen tog nästan kål på mig.

Först var min buss sen så jag blev sen till förskolan, där jag hämtade ett barn som absolut ville vara kvar och leka. När vi till slut kom hem var vi tvungna att gå ut med Elsa som varit hemma hela dagen. (Hund och två barn - inte alltid en perfekt kombo peeps). Det ville inte ena barnet så han fick leka på altanen medan jag och andra barnet skulle ta ett varv med henne i kvarteret. Då ramlade barn 1 ner från altanen med sin cykel. Samtidigt skrek den lilla av hunger. Det hela redde sig och vi åkte till J och E. Väl där gick Nils trollstav sönder vilket renderade honom stor, stor sorg.  Det oljiga gucket som fanns inuti trollstaven föll även självklart ner på hans nya läderskor som nu ser... inte så fina ut.

Iväg kom vi i alla fall till slut och på vägen trodde J att vi fått punktering. Fick stanna. Övervägde att vända. Men när Johanna sparkat lite på däcken och konstaterat att de bar åkte vi vidare, och trots ett inkommet sms av typen SÅ mycket folk, abort mission!!! av en kompis på plats så tog vi oss faktiskt dit. Med trötta ryggar pga bebisar i sele och vansinneslång kassakö fick vi i alla fall handlat lite fint krafs och pratat med varandra. Gott så.

Sen ville barnet såklart inte åka hem från sin lekkompis trots att det var läggdags, och ja. SÅ TRÖTT var jag vid det laget. Gick och lade mig före 9 vilket väl... aldrig hänt förut?

Inser att det här kanske inte låter som en särskilt jobbig dag och att det mest var jag som inte var på topp på grund av tröttma och att jag inte hann äta någon middag, men jaja. Så är det ibland!

Nu är det fredag hörrni! Och solen skiner. Medan Olle sover förmiddag får Nils kolla lite barnkanalen och mamman ta igen sig. Sen ska vi åka till Röda Sten och fika med några kompisar. Kanske ta en glass. Och så helg på det!

Det fina krafset. 

måndag 24 september 2018

En måndag i skogen

En solig måndag i september är det inte precis dumt att vara föräldraledig.
Nils önskade sig skogspicknick och det gjorde han ju helt rätt i!

torsdag 6 september 2018

Andas, andas

Peppe skriver om att lugna ner sig i den politiska debatten och inte argumentera med ilska. Behövde verkligen höra detta just nu, känner att jag blir så arg när jag tänker på valet och hur det kommer gå och att det liksom kokar i mig. Vi har en facebookgrupp för grannsamverkan i området där vi bor och där är tongångarna inte alltid så härliga. En blandning av människor som uttrycker sig tanklöst, människor som verkligen har rasistiska åsikter och även - tack och lov - en massa människor som säger ifrån när sådant uttrycks.

Jag tycker verkligen att man ska ta diskussionen, och brukar såklart försöka göra det sakligt och alltid med kött på benen i form av fakta. Men jag brukar samtidigt vara helt tokig inombords. Häromdagen såg jag en liten gubbe som gick och lade flygblad i brevlådorna. Sprang och och kollade direkt och det var som jag misstänkte sd-reklam. Gick då efter honom för att "säga ifrån" men han hann dra iväg med sin bil. Hur som helst: jag ska börja tänka att jag inte ska säga ifrån (hjälper såklart inte) utan ställa frågor, på riktigt försöka lyssna och först därefter argumentera. Tack för påminnelsen och inspirationen Peppe. Polariseringen är livsfarlig.

(Apropå den här frustrationskänslan har väl ingen som läser här missat Jennys helt fantastiska inlägg (i plural) inför valet, de hon kallar sina andas i fyrkant-inlägg? Där finns en massa konkreta siffror och statistik och argument som slår hål på allt som sd lägger fram som sina sanningar. Så bra att använda sig av!)

måndag 3 september 2018

Ett tillägg

Jag fick en kommentar på förrförra inlägget av "anonym", som var både klok och välformulerad. Den gick förkortat ut på att Migrationsverket förstås vet att situationen för homosexuella i Uganda är allvarlig, men att de måste ha en viss nivå på beviskraven för att vara säkra på att människor inte ljuger (exempelvis om sin sexuella läggning) för att få asyl.

Bra kommentar, och självklart är det så! Jag uttryckte mig säkert lite snabbt och svartvitt när jag skrev – och är ju inte alls insatt i det specifika fallet Patrick Mulyanti. Hävdar alltså verkligen inte att jag kan göra en bättre bedömning än myndigheterna gjort.

Med det sagt var min poäng den här: eftersom han hängts ut som homosexuell i ugandiska medier och således är en "känd" hbtq-person löper han såvitt jag kan bedöma en stor risk om han återvänder, alldeles oavsett om han är homosexuell eller inte. (Och i just den bedömningen tycker jag mig kanske ha åtminstone lite kött på benen efter reportagen jag gjorde i Uganda.) Den (enligt mig uppenbara) hotbilden, i kombination med att det verkar finnas många som vittnar om att han lever tillsammans med en pojkvän här i Sverige, gjorde att jag blev förvånad över att han inte bedömdes ha skäl nog att stanna här.
Kanske var det fel att uttala mig utan att ha hela bilden klar för mig, men jag tyckte ändå att det hela var anmärkningsvärt. Det går hur som helst inte att bortse ifrån att det gått väldigt illa för en del av dem som hängts ut i de där tidningsartiklarna.

Tror förresten också att min frustration också bottnade i fler saker. Som att A berättar om elever som får sina tredje och slutgiltiga avvisningsbeslut. En elev som inte får stanna erbjöd sig att ändå betala räkningen han fått (för folkhögskoleplatsen han alltså inte kommer kunna utnyttja). Detta sa han på den bra svenska han lärt sig och som han nu aldrig kommer ha minsta nytta av. Sorgligt, är det.

Blir berörd av alla dessa levnadsöden och känner mig bortskämd och privilegierad bortom all rim och reson. Här sitter jag och njuter av sensommarsol och kvällsdopp, liksom? Fast äh, blir ju banalt att jämföra så, men visst förstår ni känslan?

Tack för kommentaren hur som helst, och du som skrev den får gärna diskutera vidare, som anonym igen om du vill men ännu hellre med namn! (Jag bits inte, och det är intressanta frågor.)

söndag 2 september 2018

En söndag i september

Ah vilken dag i livet den här dagen varit! I det närmaste perfekt faktiskt. Våra kompisar Björn och Malin och deras ungar sov över sedan igår, och i förmiddags bakade vi bröd och åt långfrukost. (Axels nya faiblesse är surdegsbak, så vi åt surdegspizzor både i fredags och lördags kväll, och resterna till lunch. Nygräddat bröd om morgnarna. Klagar ej! Bra hobby.)

Sen fick vi struket några punkter från den eviga hus-todolistan; Axel rensade garaget som nu plötsligt går att ta sig in i, och jag plockade bort all fallfrukt som låg och ruttnade i gräset. Olle tittade på, Nils lekte hos grannarna.
Sen gjorde vi det enda rätta: njöt av det fina vädret medelst kvällsfika på klipporna. Badade! Låg till och med i en stund, en tant på cykel sa att det var tjugo grader i vattnet fortfarande och kanske hade hon rätt. Det var i alla fall sann magi och jag börjar inse att sommaren blir så mycket längre när vi nu bor nära bad. Förra året missade jag på något vis detta goa sensommar-badande (hur kunde jag?) men nu försöker jag kuta ner och slänga mig i så ofta jag kan. Målbild: bli en av de där härliga åretruntbadande kvinnorna det alltid står om i måbra-reportage i featuremagasin. Annan målbild: äta kvällsmat utomhus oftare. Blir alldeles lyrisk av det.