The island who put the zan in Tanzania

Vårt sista dygn i Kampala var kul men lite kaotiskt. Det var fest på hostelet och Sofias ugandiske läkarkollega från sjukhuset blev gripen av polisen för att ha kört hem en mzungo sent på kvällen. Vad det nu är för brott. Det hela var ganska obegripligt men det är ofta polisens agerande här. Vi undrade länge vad som hänt Phillip och först sent nästa eftermiddag, när vi redan lämnat Kampala, fick vi veta att han hade hållits kvar i häktet till klockan tio följande eftermiddag. Han hade åtminstone inte blivit misshandlad. 

När vi kom till flygplatsen var flyget inställt (but of course). Men vi lyckades bokas om och flyga via Kenya istället. På flighten hade vi en fantastisk flygvärd som gav oss ca 50 påsar nötter istället för en var (han tog fram två spypåsar och fyllde dessa) och sedan kom han med tre muggar till bredden fyllda med Baileys just innan vi klev av. Vi fyllde en vattenflaska med den och detta förgyllde vår mellanlandning kan man säga. Den var full av fniss och övertrötthet och ingen som helst oro över att Nicole just messat att nya regler säger att man måste fixa visum till Tanzania innan man kommer dit. (Vilket vi inte gjort, men också det löste sig. Saker löser sig alltid.)

Stonetown var grymt. Vackert med tusen smala gränder och gamla snidade trädörrar överallt. Vi knallade runt, gick vilse i gränderna och lyckades på något vis alltid gå västerut vilket håll vi än siktade på. På dagen fikade vi flera gånger på ett fik som blev vårt favvo och på kvällen köpte vi grillad king fish, dorado och masalakryddad hummer från nattmarknaden vid hamnen.

Dagen därefter kom Nicole och gjorde vår trio komplett! Vi åkte direkt ut till östkusten, till en strand som heter Paje där vi nästan var de enda turisterna. Lugnt och skönt, sol och bad och slappa stunder i bungalowen. Och massor av jävligt god fisk. Typ såhär:

Nu har vi åkt vidare till Kendwa i Nungwi på norra Zanzibar, där det är lite mer folk. Internettet är minst sagt begränsat så nästa inlägg dröjer ett par dagar. Nu ska jag läsa bok i solen och gräva ner tårna i potatismjölssand, häj, häj!

Kampala

Kampala är smutsigt, svettigt, klibbigt och dammigt. Intensivt, brötigt och ganska kaotiskt. Ändå sjukt nice på en massa sätt. Nu har vi hängt här en vecka: jag har jobbat med mina reportage, S har jobbat på kirurgakuten och resten av tiden har vi varit lediga tillsammans.

En eftermiddag var jag med Sofia på kirurgakuten på Mulagosjukhuset. Det kom in en man med en helt söndertrasad underarm, han hade blivit påkörd. Muskler, hud och nerver hängde i en salig röra och i Sverige hade man opererat. Här sa Sofia "jaha, då får vi ta och sy lite" och sedan satte hon sig och lagade mannen. Det tog två timmar. Hon började med att sy i det som sitter inuti (alltså sy ihop musklerna som gått av) innan hon tog itu med den hud som gick att lappa ihop. Jag tittade impad på och fick hjälpa till genom att spola med NaCl, sjukt stolt över hennes kunskap och färdigheter. Samtidigt, på britsen intill, såg jag en sköterska av misstag sticka sin patient med en smutsig nål (!). Två gånger (!!). Verkligen inte okej. På en annan brits skar en läkare upp en bebis utan bedövning.

Ingenting på akuten kan kallas rent - allt är rostigt eller smutsigt eller både och. Det var hemskt på många sätt, och helt sjukt, men väldigt spännande och intressant att få vara med. Känns också bra att ha fått ta del av ett litet uns av vad Sofia upplevt de senaste månaderna för att förstå mer av det i efterhand. Idag fick vi av hennes kollegor höra om en ung kvinna som premiärministerns son hade beordrat en våldtäkt på. Kvinnan fördes bort men lyckades kasta sig ur bilen och hamnade på Mulago. Kidnapparna lyckades dock hitta henne där, och hade makt nog att kunna föra bort henne igen utan att någon kunde stoppa dem. Två dygn senare kom hon tillbaka, svårt traumatiserad. Man hör hemska berättelser varje dag här men den här berörde extra mycket. Fy fan.

Mitt eget jobbande här har rullat på bra, jag har gjort många intressanta intervjuer och det känns som att jag varit precis överallt, runt om i stan och hemma hos folk i utkanten av den. Mitt huvudreportage är för Amnesty Press och handlar om förföljelsen av hbt-personer. Ugandas parlament ska ju snart ta ställning till ett lagförslag som innebär dödsstraff eller livstids fängelse för homosexuella aktiviteter, och som också tvingar alla i samhället att polisanmäla om de misstänker att någon är gay. Jag har träffat unga homosexuella personer som fördrivits från sina familjer, personer som arbetar i organisationer och flera av förgrundsfigurerna för landets gayrörelse. Det kommer bli ett reportage om dem som inte passar in, om dem som blir kära i någon men aldrig får berätta om det. Om unga killar som tvingas lämna det liv de alltid känt till för att skapa sig ett nytt i huvudstaden, och som tvingas sälja sex för att överleva.

Det här får nog bli ett eget inlägg vid ett senare tillfälle.

Fredagen var Sofias sista dag på sjukhuset, vilket innebar att hon nu är färdig läkare. Doktor S! Världens fetaste hurra och grattis till det! I lördags gick vi ut för att fira och började med att dricka öl i trädkojor på en bar som heter Laugters och som ligger i en park mitt i Kampala. Jag var mycket excalterad över det här med trädkojorna. Sofia sa att jag sagt ordet treehouse 37 gånger innan vi ens kom dit (jorå, man är ju en mycket sansad person, ehe).
Vi gick senare vidare till en klubb i samma park och där tog det ungefär fem minuter innan vår gemensamma plånbok blev stulen ur min väska trots att jag höll ett hårt grepp om dess dragkedja. Helt galet, fattar inte hur det gick till. Jag blev lite arg och vi satte efter tjuven men hade såklart ingen chans på det übertrånga dansgolvet där folk torrjucksdansade för fulla muggar packade som sillar. Lyckligtvis hade vi varit smarta nog att bara ha lite cash i plånkan, inga kort eller värdesaker.
Det var en kul kväll, men stölden följdes av lite ytterligare smolk på vägen hem, när S kompis JB (en ugandisk läkarstudent) skulle köra hem oss. Först såg vi en man med yxa på parkeringen. Sedan stoppades vi av polisen som hittade på att JB inte hade bälte på sig (det hade han) och krävde en muta för att inte ge större böter. Därefter såg vi från bilfönstret två poliser misshandla en hemlös man, och sedan ville vakten utanför campus där vårt hostel ligger också ha en muta för att öppna grinden. Han var som vanligt hög som ett hus och höll ett stort vapen i handen. Allt är inte feelgood här, kan man säga.

Men en hel del är feelgood ändå förstås. Till exempel vår helg! Vi hade planer på att dra iväg till staden Jinja och en ö som ligger där Nilen rinner ut i Victoriasjön, men Sofia var lite risig några dagar och vi bestämde oss för att stanna kvar. Har således chillat i Kampala hela helgen, slappat några gånger vid en pool, handlat roliga prylar på marknader och käkat frukostar i timmar med folket på Edge house (där vi bor). Samt gått och gått och gått i stan. Det är rättså nice, om man bara parerar de tre meter djupa hålen ner i avloppssystemet som dyker upp var tionde meter.

Den ständiga hinnan av svett, vägdamm och myggmedel gör att man aldrig (som i a-l-d-r-i-g) är särskilt ren, och eftersom varken jag eller S är några stora fan av att duscha i onödan har vi utvecklat systemet att sniffa varann i armhålan för bedömning. Det följs oftast av ett "äh du klarar dig en dag till" eftersom det är det svar man själv vill ha. Praktiskt!

Jag blir alltid kär i länder när jag reser och just nu är jag lite kär i Uganda. I morrn tar vi dock farväl och åker vidare till Tanzania och Zanzibar, och efter ett par dagar där ansluter Nico! Yey på den!

Här kommer helt random en lista på några kul djur vi stött på:

* Grodan, som hade flyttat in i vår toalettstol när vi kom hem från Bwindi förra helgen.
* Maraboustorkarna, som är gigantiska och bor i trädgården.
* Söndagsapan, som kommer varje söndag och äter sopor. (Men han är picky - slickar av jordnötssmöret från brödskalkarna och äter bara tomat om den är spänstig och fräsch).
* Råttan som hängde på vår stammisrestaurang ikväll, och som kom tillbaka till vårt bord hela tiden och lekte kurragömma. Den var stor som en freakin kanin och hade en svans lika tjock som ett kraftigt rep.
* Parasiterna, amöborna och maskarna, som vi ägnar stora delar av dagarna åt att prata om. Jag intalar mig att man inte kan få sådana om man bara är här under begränsad tid. Låt mig ha rätt. Låt mig ha rätt.

(Obs, skrev detta för två dagar sedan men har inte gått att ladda upp förrän nu. Nu är vi på Zanzibar och ligger i en fantastisk himmelsäng i ett rum med stuckatur och rosa väggar. Mmm. Hej så länge.)

Bwindi, BERGSGORILLOR och Bonyonyi lake

Klockan var 03.30 när den ringde i fredags morse och beordrade uppstigning. Tillsammans med Sofias vän Amanda, som bor här och forskar på illegala aborter, samt Caila och Peggy Sue från Kanada som jobbar på samma sjukhus som S, satte vi oss på en lokalbuss söderut för att tillbringa några dagar i bergen i södra Uganda.  

Bussen var överfull, hade inplastade säten, ananaser och kycklingar på golvet samt en tv som spelade ugandisk musik med spexiga musikvideor från 1980-talet. Vägen lämnade som väntat en del i övrigt att önska – grusvägar där det röda dammet låg som en tjock dimma blandades med asfalt, oftast så naggad i kanten att bussen körde rätt över mittstrecket och tutande vejade för mötande fordon. 

Vi åkte via städerna Mbarara och Kabale och kom till slut fram till Kisoro som ligger alldeles invid gränserna till Rwanda och Kongo. Vi passerade ett flyktingläger med kongolesiska flyktingar och i området kunde man höra bomber från kriget på andra sidan gränsen, bara ett par kilometer bort.

Vår sista etapp för dagen var en bilresa upp i bergen. Efter att ha stuvat in oss i en bil som bara kunde köra i tio kilometer i timmen på grund av de knaggliga vägarna tänkte vi att den nog inte skulle hålla. Det gjorde den inte heller. Den segnade ner med en suck och vi klev ut mitt i ingenstans. Vi blev uttittade av byborna vars miner antydde att det inte tillhöde vardagligheterna att ett gäng Mzungos - vitingar - klev av just där. 

Föraren skaffade hur som helst fram en ny bil och vi for längs bländande vackra bergsvägar drygt två timmar upp i bergen. Människorna var på väg hem från sina odlingar i de branta sluttningarna och allt såg lite magiskt ut, känslan var ungefär att ett gäng enhörningar när som helst kunde hoppa fram bakom ett krön. 

Fjorton och en halv timme efter att vi startat i Kampala var vi framme. Då återstod en kilometers vandring i kolsvart djungel för att komma till vår lodge. Där fanns varken el eller rinnande vatten, men ett par mysiga hyddor och en middag (med guacamole!) framdukad i skenet av fotogenlampor, stört välkommen efter den långa resan. Jag hoppades förgäves att det skulle klampa fram en elefant ur mörkret för det gör det tydligen ibland.

Dagen därpå var så sjukt grym, lever på endorfinruschen fortfarande. Det var dags att djungeltrekka och spåra vilda bergsgorillor. Det finns bara drygt 800 kvar i hela världen och allihop lever här i bergen som delas av Uganda, Kongo och Rwanda. Genom att sälja (dyra) permits för gorillaspårning till maximalt åtta personer per dag och gorillafamilj har man de senaste decennierna lyckats öka beståndet och rädda regnskogen de lever i. Så jävla bra.

Vandringen var mäktig, vi klev upp medan dimman fortfarande låg tjock i dalen och började vår vandring brant uppför. Först genom några små byar, sedan in i täta djungel. Med oss fanns en kunnig guide, ett par snubbar med machetes och en vakt med gevär för den händelse att något djur skulle attackera. Vi hade också med en polis med vapen "for your protection". Vad han skulle skydda oss mot var lite oklart.

Vi vandrade i nästan sju timmar totalt och hittade gorillorna efter tre. Först fann vi elefantspår, sedan två dagar gammalt gorillabajs, därefter allt färskare sådant och till sist platsen där Kahungyefamiljen, vår gorillastam, nyligen hade övernattat. Slutligen kom vi fram till området där de nu befann sig. Det var supertät djungel som machetekillarna fick bana väg genom och ibland klev vi på nätverk av grenar och rötter högt över den riktiga marken. Gorillorna hängde runt i träden och på marken, käkade löv, låg och sov och ställde sig upp och röt då och då. Silverryggarna dunkade sig för bröstet så att det dånade över träden. 
Alla ord för att beskriva detta känns futtiga, det var helt enkelt så sjukt coolt. Vi kom bergsgorillorna närmre än jag hade vågat hoppas på, och jag fotade som en liten iller.  

Dagen därpå åkte vi till Lake Bonyonyi omkring två timmar bort. Det är en åtta tusen år gammal och två kilometer djup sjö i en vulkankrater, där vi tillbringade två dagar med att tokslappa. Vi badade i sjön, den enda i landet utan krokodiler och farliga shisto somiasis-parasiter, och åt avocadohalvor fyllda med minikräftor från sjön ända tills vi hade ätit upp kökets hela avocadoförråd. Uppfann även den underbara kombon avocado med guacamole.

Boendet var bäst av allt, ett möblerat tält uppspänt på en träställning mitt i den branta sluttningen. Magisk utsikt över sjön och öarna. En morgon kom människor farandes i eucalyptuskanoter i ottan för att sälja sina grödor på en flytande marknad. Också vi satte oss i en trästock och försökte paddla runt en av öarna, med begränsad framgång. I byn fanns ett barnhem med en massa ljuvliga barn som kom och kramades, och lite kor. Och världens minsta bar, där vi simultant handlade Nile Specials och klappade hönor.