 |
| Mormor och nyfödda jag, utanför huset i Hylte. |
Idag är det tio år sedan min mormor gick bort. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid, för jag minns precis allt med henne. Det glänsande håret, pigmentfläckarna på hennes händer och hur sträva och varma de alltid kändes. Hur hon och morfar alltid sa "Vi, har, den, ÄRAN" när man fyllde år och man fick en kaktus som hon gjort av gurka och geléhallon. Och jag minns hennes röst, hur hon lade huvudet på sne och kallade mig "lilla Jaja".
Häromdagen hittade jag mina gamla dagböcker och papper och där låg en text som jag hade skrivit sommaren 2002, ett knappt år efter att mormor dog. Såhär skrev jag då:
"Jag minns hur det var sista gången jag såg dig. Du hade ett par marinblå mysbyxor på dig, kanske var de sjukhusets för jag kände inte igen dem, och du hade dina stora läsaglasögon med guldkant, de som var lika vackert formade och guldglänsande som ditt hår.
"Och hon grät inte någonting" sa alla efteråt, fast du visste vad som skulle hända. Men när du och jag var ensamma och jag sa det där om att jag vill bli som du, då grät du och jag såg det. Och du tog min hand och kramade den hårt och jag såg att du inte fick fram något för en tår hade letat sig ner på din kind. Och jag bara stod där och kunde inte prata heller, eller röra mig, för hela huvudet var fyllt av gröt. Men det gjorde inget för vi sa saker till varandra ändå.
Jag skakade så att jag inte kunde andas.
En kort tid därefter var jag på en fest och alla sa till mig att inte tänka på det och det kommer ordna sig. Men jag kunde inte inte tänka på det, och på morgonen hemma hos J vaknade jag luddig i huvudet av att telefonen ringde och jag visste vad det var. Tårarna kom och allt blev suddigt och plötsligt stod flera personer runt mig och tyckte synd om mig. Någon gav mig en näsduk och frågade något konstigt om vi stod varandra nära. Och jag ville skrika att min MORMOR ÄR DÖD, mitt liv har rasat. För så kändes det.
Och sedan kom jag hem och vi lyssnade på din favoritlåt om och om igen och vi tände ett ljus i köket och tog in en stor vacker ros från trädgården.
För du tyckte så mycket om blommor."
Nu har det helt plötsligt gått nio år till sedan jag skrev det där, men jag minns fortfarande varenda detalj. Jag minns fortfarande hur det var den där sista gången jag såg henne. Min mormor var pigg och stark och klarade allt, fram till den sista veckan bodde hon i det stora huset i Hylte. En villa med trädgård och fruktträd och ett gigantiskt jordgubbsland, och allt tog hon hand om. Fram till den sista veckan, när njurarna sa hejdå och inget fanns att göra åt det för att hjärtat var för svagt.
Den veckan var vi där hela släkten på sjukhuset i Halmstad, eller lasarettet som mormor sa. Hennes tre barn och alla barnbarn, alla hann vi säga hejdå.
Jag minns att vi suttit hos henne allihop och när vi skulle gå bad jag att få vara kvar sist, ensam med mormor. Jag vände mig om, helt lamslagen av tanken på att jag aldrig skulle få se henne igen, och medan tårarna dränkte mina kinder pep jag fram att jag skulle vara lycklig om jag kunde bli hälften så god som hon var. Precis så sa jag. Jag var 17 år och inte det minsta förberedd på att någon jag älskade kunde dö.
Mormor grät, och jag grät, och vi tittade på varandra länge, länge. Jag glömmer det aldrig, att gå ut ur det rummet är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag visste att jag aldrig skulle se henne igen.
Några dagar senare dog hon, med mamma och min moster och morbror på plats.
Det var pappa som ringde mig och berättade den där morgonen, han grät och sa att mormor är borta nu. Sen kom han och hämtade mig, och innan vi hann hämta min kusin hade hon kastat sig på cykeln och cyklat hem till oss. Och vi satt där i den blå soffan och lyssnade på Amazing Grace och luktade på den där rosen från trädgården. Vad skulle man egentligen ta sig till utan sin familj?
Döden och jag är fortfarande inte vänner, jag blir fortfarande vansinnig av tanken på att människor kan ryckas ifrån mig sådär. Men nu, när tio år har gått, kan jag i alla fall känna en enorm tacksamhet över att jag hann säga det jag ville till mormor, att alla hann dit, att hon slapp bli alltför gammal och skruttig. Jag kommer alltid minnas mormor som den där starka, goda kvinnan, och det är precis vad jag tror att hon hade velat.
 |
| Mormor och min lillebror, på utflykt med båten i Bexet. |
9 kommentarer:
Jag läser det här och mina tårar kan inte sluta rinna.
Min mormor och morfar gick bägge bort med bara ett par dagars mellanrum julen 09.
Ingen av oss, vare sig min mamma eller hennes systrar visste egentligen hur illa det faktiskt var ställt, ty de var så himla envisa. Julen skulle firas hos dem precis som vanligt med hela familjen samlad trots att de inte alls orkade.
Det var en dyster stämning hela julafton, det var som alla insåg att det här nog var sista gången vi alla var samlade.
När alla hade gått och det bara var min mamma och jag kvar, frågade min mormor om jag inte ville ha en tavla som hängde på deras sovrumsvägg, 'greatest love' står det på den och där sitter en mor med ett barn i famnen. Jag tog den och tackade med tårararna rinnande nerför kinderna. Jag visste att det skulle vara bland det sista vi sa till varandra.
Dagen efter dog hon, och min morfar följde henne bara drygt ett dygn senare.
Tavlan hänger för övrigt över Kajsas säng, tänker att det var det mormor visste - att Kajsa strax därefter skulle flytta in i min mage.
Och förlåt romanen, kunde bara inte låta bli. Din text väckte så starka minnen. =)
Å, romaner är alltid välkomna! Men vad sorgligt att läsa om dina morföräldrar, även om det var en fin historia trots allt. Så fint ändå att de dog alldeles efter varann, som att det inte fanns någon anledning för den ena att hålla sig kvar. Och att de höll ut till efter julen så att de hann träffa er allihop. Otroligt att man verkar kunna styra det där åtminstone litegrann.
Vad vackert. Tänk vad mycket du har av din mormor i dig. Hennes gener, blod, era gemensamma minnen. Fick tårar i ögonen av ditt inlägg. Jag är tacksam över att min mormor fortfarande lever, men jag gråter ofta fortfarande över min farmor som gick bort 2008 (och kommer aldrig glömma. Inte 2018, 2028 eller 2038 om jag har turen att få leva då).
KRAM till dig på denna sorgliga dag!
Bra inlägg! Jag saknade en låda cleenex bara. Men det är underbart att läsa om riktiga människor (ska jag säga som mest skriver hittepå.)
Ha en skön helg!
/Anna
Herre gud vilken fantastisk text Johanna. Och vilken mormor. Saknar min mormor när jag läser det här.
Å, tack gulliga ni.
Vilken otroligt vacker text! Den tog sig verkligen in under huden på mig, jag gråter.
Jag får även sådana fina barndomsminnen av när mormor och morfar hyrde en stuga i Hyltebruk (det måste väl vara i Hylte kommun?) och jag var där med dem och mina morbröder.
Jag förstår att du saknar din mormor, jag kommer att gå sönder när min dör.
Tack snälla.
Och JA, Hyltebruk och Hylte är samma lilla ort, vad tufft! Minns du var ni hyrde stugan någonstans?
Vår sommarstuga ligger i Bexet, några kilometer utanför Hylte.
Ja, Johanna, jag blir också så rörd..över din fina text. De foton Du valt är så härliga och väcker mycket minnen. Jag var också på sjukhuset den där sista veckan..men jag fick nog inte fram så många ord..men det var viktigt att komma dit..vi fick vårt möte.Jag minns att jag mötte Lennart i dörren till sjukhuset någon dag senare.Carin väntade på familjen från Stockholm, och visst hann de dit alla.
Tiden går och jag minns att vi sa att det var skönt att Carin inte behövde uppleva 11 september..och det är ju också snart tio år sedan.
Kram goa Johanna
Skicka en kommentar