tisdag 31 januari 2012

Konsonantkrångel

Jag jobbar ju med att skriva och är därför såklart ganska bra på att stava och sådär. Men tre ord KAN jag inte lära mig stavningen på. De här:

tvungna (får för mig att det stavas tvugna)
vidarebefordra (får för mig att det stavas vidarebefodra)
bransch (får för mig att det stavas branch)

Varenda gång jag ska använda dessa ord måste jag kolla upp hur de stavas, som hade jag inget som helst minne eller inlärningsförmåga. Hur svårt kan det vara liksom? Men nu när jag skriver det här inlägget inser jag att det ju finns en regel att applicera: I alla tre fallen ska extrabokstaven vara med! Om jag bara kommer ihåg att det i alla exempel är så att konsonanten jag dividerar om SKA vara med, så kanske jag lär mig (tvuNgna, vidarebefoRdra, branSch). 

Woho, tänk om jag nu för alltid botat denna kunskapslucka! Känner mig som ett geni. 

Vad har ni för kunskapsluckor eller saker som bara inte vill fastna?

måndag 30 januari 2012

När expediten önskar att det inte fanns nån policy mot att kommentera kundernas köp

I morgon åker D till USA, han ska ju coacha Canadas innebandylandslag i kvalet till VM. Fick nyss detta av honom på mms:

Undrar vad kassörskan tänkte när jag laddade på mig mängder av godis (till kanadensarna) och sedan köpte en tub tandkräm? Kompensation? 

Måste ha sett ganska roligt ut.

söndag 29 januari 2012

Den här januarisöndagen

 
... åkte jag, Nicole, Martin och Erik till Alex och Sara och hälsade på i deras stuga ute i skogen. Grabbarna grus skulle åka långfärdsskridskor och poserade glatt med sina rep före avfärd. Det glittrade till lite i ögonen på dem när de diskuterade hur de bäst skulle hala upp någon som råkat ramla i, och de "övade isvak" i köket (se de små bilderna). Dessa äventyrare.

Efter en stund kom de tillbaka: Erik hade "badat". 
Oväntat? – not so much.

torsdag 26 januari 2012

Suris

Är inte direkt på världens bästa humör idag. Har skickat typ tusen mail till supporten för mitt bokföringsprogram, alltså inte tusen men på riktigt kanske 20 st mail. Helt säker på att de hatar mig nu. Jag hade hatat mig. Försöker vara lite skojig och skriva att jag hoppas att de har hög lön och att de har tålamod som änglar och att deras program troligtvis kommer att bli min död (var ju ett skämt liksom) men får bara tillbaka korta och koncisa svar på frågorna. Vilket iofs är bra. Men jaja. 

Osugen på att lägga tid på krånglet, så lägger tid på att sura istället. Surar över krånglet, och över att jag tappat bort namnet (!) på en person vi intervjuade i Japan, en person som är nyckelperson i ett av de viktigaste reportagen. Joråsåatte, blir ju kul att maila hans chef och bara "Hej! Tack för att ni tog emot oss i december. Jo du vet mannen som vi intervjuade under en hel dag och som berättade om den svåra tiden efter tsunamin och sina personliga erfarenheter om det... vad hette han?". 

Ej okej. 

*fortsätter leta frenetiskt bland de tjocka högarna av papper från den resan*

onsdag 25 januari 2012

Idag på en frisersalong

Jag till frisören: Visst, styla det gärna! Men bara inte med några produkter som sen känns när man tar i håret, det gillar jag inte.
Frisören: Neej nej, de här märker du inte ens! *gojsar i en så kallad shaping cream* *sprayar lite glansspray* *sprayar lite vanlig spray* *puffar upp håret med lite volympulver* *sprayar lite mer glansspray* *tar vax (!) i alla topparna i hela håret*. 

Såhär: Jag vill inte vara den som är den. Men man "märker" dem. Det gör man.

Tack bloggen!

Vet ni, jag träffade Josefine i verkligheten igår, och hon är precis lika grym som man tror när man läser hennes blogg. Fint! Det här med att bloggen serverar en nya roliga smarta sköna vänner som man aldrig hade träffat om det inte vore för internettet... det är en väldigt bra grej tycker jag. Det är något speciellt med att träffa någon som man inte alls känner, och ändå kunna prata i tre timmar som vore man gamla vänner. Gillar detta fenomen.

(Förresten om ni inte läser J:s blogg redan – börja med det. Mkt bra!)

måndag 23 januari 2012

Epic fail

Ikväll var jag med om en pinsamhet av rang. Jag var på quiz med Johanna, Melinda och Ida, och när man är på quiz måste man ju komma på ett namn till sitt lag. När vi skulle komma på ett blev det lite bråttom, och stressade tittade vi oss omkring i rummet för inspiration när jag fick syn på en enorm tavla föreställande en brinnande häst (se bild).

Den var ju ful och lite rolig så jag sa: skriv "horse on fire", det blir väl ett bra namn?! Sagt och gjort. När namnen sedan lästes upp högt i lokalen lät det inte riktigt lika bra. Tyvärr uttalas ju horse på precis samma sätt som ett heelt annat ord, något man inte gärna vill kalla sig, och kanske i synnerhet inte med "on fire" efter. Hehe.

Ingen i rummet tolkade det som "häst" i alla fall, den saken var väldigt klar, av den pinsamma tystnaden att döma.

fredag 20 januari 2012

Om kontoret och fredagkvällen

Känner mig sjukt duktig idag för det är fredag kväll och jag är kvar på kontoret ensam och jobbar som ett as. Men sitter jag obekvämt vid skrivbordet? Nehej, ligger i soffhörnan och göttar mig med datorn i knät. Nästintill en njutning faktiskt. Och och, alldeles nyss kom jag på att jag och Linn sett en öppnad kvarglömd bib på hyllan i köket. Var givetvis tvungen att smaka lite, är ju ändå fredagkväll liksom, och vinet var hör och häpna ej jäst! Så nu jobbar jag liggandes och dricker lite vin i ett dricksglas. Pga väldigt värd det efter hård vecka. (Och hoppas att vinet tillhörde "alla" som jobbar här och inte någon enskild.)

Halv nio kommer D och hämtar mig och då ska vi gå ut och äta, jag är så sugen på haloumi att jag kan dö så hoppas på att vi kan hitta en restaurang med väldigt bra haloumi. Kanske tapas? Okej, hejdå, nu ska jag spurtskriva det sista. Trevlig helg!

Med döden darrandes i låren

He.Re.GUU. 

Jag var på body pump ikväll, och ja, det var ganska längesen sist. D säger alltid att man tappar konditionen snabbt men att styrkan sitter kvar länge. Jag var på spinning häromdagen och konditionen är det minsann inget fel på efter veckor av o-träning, men STYRKAN! Jeez. Jag orkade ingenting. Jag fick ont exakt överallt. Men mest förnedrande var att jag inte ens började svettas. Inte alls, under det 60 minuter långa passet. Det vet man ju vad det är ett tecken på! (Dvs: du är så otränad att kroppen inte ens fattar vad som händer. "Ey, vad gör du? Rör du på dig? But why? Hur reagera?").

Och frånvaron av svett berodde definitivt inte på att jag inte blev trött, nej nej, blev helt jävla slut. Mina muskler darrade av skräck. Kved av olust. När vi skulle köra benlåten kunde jag knappt böja benen eftersom jag hade blivit så trött i låren under uppvärmningen.

Joråsåatte.

Köpte lite Lakrisal på hemvägen. Viktigt med snabba kolhydrater efter styrketräning har man ju hört.

Mvh, biffen

torsdag 19 januari 2012

Som att lägga pussel

Att skriva ett reportage är för mig är som att lägga ett pussel. Jag börjar ofta skriva på stycket som ska vara sist, eller i mitten, eller kanske först i brödtexten. Eller så börjar jag med ingressen. Det är olika varje gång. Det beror helt enkelt på vilken del av texten som jag från början har nån sorts vision av, kanske har jag fått det perfekta slutcitatet eller kommit på en inledning jag gillar. 

(Obs: Bild ej tagen av mig, snodd från nätet.)
Och sen under skrivandets gång bygger jag på med bitar som ska vara med, bygger på pusslet lite här och lite där, och ofta undrar jag hur sjutton jag ska få ihop det till en helhet, hur jag ska hitta den röda tråden. För den är viktig, jag gillar inte när det blir alltför tvära kast i en text (såvida det inte är ett medvetet grepp såklart). Som grundregel vill jag vagga fram läsaren som en sovande bebis vars vagn man måste hålla i ständig rörelse för att den inte ska vakna. Jag vill liksom att man ska glida genom texten utan att vilja sluta läsa. Och det är ju inte så lätt alltid.

Vad jag tänkte säga med det här är: den där stunden, när motivet i det där pusslet helt plötsligt träder fram och man ser den röda tråden. Den stunden är så jävla go. Vägen fram dit är ofta skittrist, man har verkligen inte alltid inspiration (ha, verkligen inte) utan måste tvinga sig själv lite, men efter det, när man flyttat ett stycke och allting klarnar, eller när man researchar och researchar och hittar den där sista lilla biten som bekräftade allt det som man försökt få fram. Då. Så himla go den stunden är. Det var bara det.

onsdag 18 januari 2012

Mitt andra hem

Hurra, jag och D bokade just biljetter för att åka tillbaka till Bern och hälsa på i februari! Är så sjukt lycklig över detta. Ostarna, vinet, bergen, vännerna, skidåkningen, korna, ölhaken, schweizertyskan och Bümplizbrockin: här kommer vi!!

 

(Okej, SÅ turkos som floden var när jag tog bilden ovan kommer den ju inte vara i februari. Men ändå!)

måndag 16 januari 2012

En lista

Lisa och Jos har bjudit in mig att svara på en liten enkät så här kommer den. Listor gillar man ju!

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?

För tio år sedan var jag 17 år, jag skulle fylla 18 den sommaren. Jag förlorade min morfar nån gång där i januari (jag får faktiskt för mig att det var exakt tio år sen, den 16:e, men inte helt säker) och jag hade förlorat mormor den första september. Jag gick i tvåan på gymnasiet, på naturprogrammet på Porthälla, jag var ihop med Johan och precis som nu bästis med Nicole och Sofia. Vi lyssnade på USCB Allstars och hängde mycket i biljardrummet i Hannes källare med "Paradisgänget", dvs snowboardkillarna som bodde i Paradiset. Jag minns det som en bra tid.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?

Då bodde vi i Schweiz! Och prick på dagen för ett år sen åkte vi till Wengen och kollade på den alpina världscupen, och det var underbart väder och vi kunde ligga och sola i LINNE. När jag tänker på sådana saker förstår jag inte att vi någonsin lämnade det dära landet. (Även om jag såklart är glad att vi flyttade hem osv. Men vädret - vädret! Sommarvärme i januari liksom. I skidbacken (!))

3) FEM SNACKS DU GILLAR

* Chips i alla former
* Dip i alla former
* Lösgodis med fokus på "hårda salta" och choklad. Helst äta dessa samtidigt, sött och salt är ju mkt bra kombo.
* Vaniljglass med oboypulver, jordnötter och en liten nypa salt. Gärna jordnötsringar, chokladsås och krossad daim på också (Sofias recept).
* Ostbricka! Älskar ost.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:

Ärligt talat kan jag hela texten till helt sjukt många låtar, är bra på att komma ihåg sånt. Men här kommer några gamla godingar med motivering.

* Vad som helst med Roxette. För att jag var besatt av dem som liten och lyssnade på dem jämt liggandes med hörlurar under mammas och pappas stereo i vardagsrummet. 
* Vad som helst med Europe eller Weezer. För att min bror var besatt av dem som liten och väggen mellan våra rum var ganska tunn. 
* The real slim shady - Eminem. För att jag lärde mig den på en handbollsresa i Kroatien när jag var 15 eller så, eftersom en kille i killaget såg så härlig ut när han sjöng med i refrängen. Då kände jag att jag också måste kunna den texten, så att jag också kunde se härlig ut när jag sjöng med i refrängen. Och så pluggade jag in den.
* Vad som helst från Garden State - soundtracket. För att jag var besatt av den skivan under den perioden då iPoden just hade kommit och jag satt mycket i fönsterburspråk och tänkte på livet. Och the Kooks debutskiva, som jag lyssnade på på precis samma sätt på alla långa bussresor i Sydamerika 2006.
* Tvivel - Lars Winnerbäck. Fick den låten på en skiva från hans skivbolag på musikmässan när jag var ung och han var okänd. Tyckte att texten var fantastiskt smart, jag lyssnade och lyssnade. Och några år senare älskade hela Sverige Lars W.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:

* Bjuda hela min familj på en härlig resa nånstans.
* Skaffa mig och D ett hus som vi älskar och som inte behöver renoveras nåt alls. Eftersom vi är ganska ohändiga av oss om vi ska vara ärliga tänker jag mig att det vore bra för husfriden med ett renoveringsfritt hus i framtiden. (Men just nu gillar vi väldigt mkt vår lägenhet ju).
* Äta Gruyere till frukost varje dag.
* Skänka pengar till välgörenhet. Jag skulle hemskt gärna avsätta en del av arbetstiden varje vecka till att själv vara involverad i något stort och långsiktigt projekt som tex hade att göra med fattigdomsbekämpning, jämställdhet eller hållbar utveckling. Eller kanske alla, eftersom de hänger ihop.
* I övrigt leva vidare precis som jag lever nu.

6) FEM DÅLIGA VANOR

* Att jag varje dag droppar tusen prylar och kläder på golvet vid sängen. Och på hela nattduksbordet. Det blir ju inte så snyggt.
* Jag gräver i skafferiet och småäter way too much.
* Jag ältar saker och kan helt plötsligt ha svårt att bestämma mig i frågor som inte ens är viktiga. Sen är jag världens mest beslutsamma och driftiga i andra sammanhang. Gör till och med mig själv förvirrad. Exempel: Jag kan spontanbestämma mig för att resa på reportageresa till något konstigt land och har jag väl fått idén så kör jag på det utan att blunda, utan att någonsin tveka. Men om jag hittar en snygg tröja och ska välja om jag ska köpa en svart eller grå, kan jag velavelavela hur mycket som helst. Typ ringa mamma och be henne bestämma åt mig.
* Jag spiller mineralsminkspulver i handfatet varje morgon. Glömmer skölja bort. Driver D till vansinne.
* Jag skruvar fast alla korkar och lock så hårt att de inte går att öppna igen.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:

* Umgås med människor jag tycker om
* Resa
* Fota och "pilla med mina bilder"
* Jobba
* Dyka

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:

Oj, svårt faktiskt. Man ändrar ju sig på den punkten allt eftersom tiden går, har jag märkt. (Tex trodde jag när jag var liten att jag ALDRIG skulle kunna ha byxor som var tighta längst ner, det kunde jag för mitt liv inte föreställa mig. Sen kom stuprörsjeansen. Hej revolution. Samma med kilklack. Hatade, och sen bara "men det där är ju inte så fult"). Men typ de här:

* Foppatofflor. Har provat en gång, för att kolla om de är så hysteriskt sköna som folk påstår. Men det känns ju som att de ska ramla av hela tiden. Plus fula.
* One piece.
* Sandaletter med en sån där hög och supersmal stilettklack. Mycket svårt att tro att jag skulle kunna gå snyggt i ett par sådana.
* Magväska. (Jag vet, kan bli modernt igen. You never know. Men jag tänker ändå ett njeeee på den alltså.)
* Skärp med nitar. Finns ju folk som passar i det men jag skulle bara känna mig som white trash. Går bort.

9) FEM FAVORITLEKSAKER:

Eh de här svaren kommer ju bli en smula förutsägbara. Hehe.

* Min kamera! Och alla tillbehören till den.
* Min dator.
* Min iPhone 4.
* Vår skivspelare, för den är så himla snygg.
* Lite oklart vad som räknas som en leksak, men lägger till mina böcker.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN:

Jag orkar inte länka till alla (förlåt) men tex de här: 

Tuffast av alla - Josefine
Apple Dear? - Sofia
Just another fucking blog - Linn
Kära vardag - Fifi
Colombialiv - Annika 
Den där om Jenny - Jenny
Egoistiska Egon
Säg om jag sagt det förut - Johanna
Kära Syster - systrarna Anna och Elin
Sophia Molin

tisdag 10 januari 2012

Tänk om.

En gång när jag dök i Röda havet hamnade jag i nån sorts motström, så jag fick liksom ta i mycket mer än de andra dykarna och blev sjukt andfådd. Alla som varit andfådda i en regulator vet att det inte är härligt, det är inte härligt alls. Man får ingen luft. Så jag fick en minor panikångestattack och lärde mig hur det känns när man inte kan andas. 

Men det är enda gången jag upplevt det. 

Inatt drömde jag att jag hade ett astmaanfall. Har ju inte astma alls men det kändes så sjukt verkligt. När jag väl vaknade hann jag dra det där ljuvliga djupa andetaget och känna luften strömma in som den ska och känna lättnad, innan jag insåg att det bara var en dröm. Det var jättekonstigt. 

Och jag kom att tänka på när Sofia och jag var i Nicaragua för evigheter sen och gjorde vårt projektarbete. Vi var 18 år och vi hade åkt till en liten pytte-ö i Karibiska havet där det bara fanns en restaurang (under ett palmtak) och några hyddor att hyra, typ. Och mitt där fick S ett astmaanfall. Vi borde ha fattat långt tidigare att hon hade astma, det var liksom helt vanligt att hon fick svårt att andas. Men vi hade ändå inte fattat, så hon hade ingen diagnos, ingen medicin. Och den här gången tog det helt stopp i strupen. 

Jag minns hur hon bara sjönk ihop på marken och hur hennes bröstkorg rörde sig krampartat när hon försökte dra in luft och hur jag höll henne i min famn med armarna över huvudet sådär som man gjorde när någon hade tappat andan på handbollen. Det var mitt enda knep, det enda jag kunde ta till. Det gick en vidrigt lång stund, och sen fick hon luft igen. Det gick bra. 
Nu när jag drömde den där drömmen, när jag fick känna hur det känns, så kan jag inte låta bli att tänka tänk om. Tänk om hon hade dött! Tänk om jag hade varit 18 år på en strand på andra sidan jorden och min bästis hade dött.

måndag 9 januari 2012

Kontoret dårå

Är det normalt att bli så excalterad över sin nya kontorsplats att man går och dagdrömmer om tidskriftshållare och förvaringslådor och krukväxter? Och att man sen drömmer om det på nätterna också? Om inte är jag onormal.

Berättade just för Josefine att jag upptäckt att jag går och svänger mig med kommentarer som "måste nog dra till kontoret en vända" och "den här skulle kanske passa på kontoret?" bara för att det känns så gött att ha ett. Ett eget kontor. Det är liksom så mycket roligare än jag trodde att det skulle vara.

Igår kväll var jag på bio med mina föräldrar och min brorsa, och efteråt lämnade mamma över en stor påse med snygga kontorsgrejer som hon varit på Ikea och köpt. Lyckan! Mamma känner uppenbarligen mig rätt väl. Hon hade till och med köpt en grön kudde till fåtöljen som matchar de olivgröna pappershållarna. Man bara mmm olivgrönt, mmm matchar. Samt tyg att "klä in" skrivbordet i så att det ser lite mer hemtrevligt ut. Ville åka dit mitt i natten bara för att ställa i ordning allt, men det gjorde jag såklart inte. Nån hejd på det hela får det ju vara. *gömmer bilnycklarna för mig själv*

En propp lös

Tänkte tidigare idag fråga er allsvetande bloggläsare om huruvida den där grejen som man ska köpa en ny när proppen gått heter "säkring". För jag var inte helt säker. Man snackar ju inte om de där plupparna så ofta. Hur som helst stannade jag på vägen hem från jobbet för att köpa och jag har en känsla av att det nog inte hade hjälpt mig i butiken att vara säker på namnet:

Jag: Hej! Var har ni säkringar nånstans?

Tjejen på ICA: ?

Jag: Eller proppar. Eller vad heter de?

Tjejen på ICA: ?

Jag: Alltså en sån där man ska byta när proppen gått, du vet. 

Tjejen på ICA: Eh... nej, eller va? *flackar med blicken*

Jag: En SÅN HÄR! (visar upp den trasiga proppen/säkringen). Som kan gå. Du vet när strömmen går och det blir mörkt.

Tjejen på ICA: Eeee...kanske där, borta? (Hon skakar förvirrat på huvudet och pekar åt ett random håll inne på den många hundra kvadratmeter stora mataffärn). 

 ***

Alltså, heter det inte säkring/propp!? Tror inte att ICA-tjejen ens i slutet av samtalet förstod vad jag frågade efter.

söndag 8 januari 2012

Puta Madre

Man gillar ju roliga teman. Och ställen med roliga teman. Det är så härligt när någon drar ett koncept till sin spets liksom, konstaterade jag och Nicole och David i torsdags när vi var på Puta Madre som kör "mexikansk 30-talsbordell" ända in i kaklet. De har servitörer som ser ut att vara klippta från en film om det tidiga 1900-talets Brooklyn, antika korsetter på väggarna, skyltdockor med lampskärmar på huvudet, en oändlig massa rött vulgosammetstyg i taket, gamla fotografier med snoppliknande sniglar (?) och vin i kristallglas. Attså fejkkristallglas. Men ändå!

Skare va så skare va.

fredag 6 januari 2012

Om Erik Dahlbergsgatan 9

Jag har ju drömt om ett frilanskontor ganska länge. Nu har jag ett! I onsdags flyttade jag in mig och mina papper och böcker till frilanskollektivet Frilansarna på Erik Dahlbergsgatan, och jag älskar det redan. Så skönt. De som sitter här är journalister, illustratörer, fotografer och grafiska designers, totalt är vi 13 stycken och alla är trevliga. Lokalerna är dessutom tokfina: Högt i tak och och gamla genuina fönster och dörrar. 

Nu har jag tryckt upp mitt namn på en sån där gammaldags dörrskylt med små plastbokstäver ni vet, och jag gillar så himla mycket att tillhöra ett kollektiv som tycker att det är värt att köpa in en så snygg dörrskylt. Det är detaljerna som gör det ju. Här är verkligen hemtrevligt och mysigt med bokhyllor och tidningsvägg och bilder och kartor på väggarna. Det finns till och med en soffhörna. Och så ligger det mitt i Vasastan, bara några minuters cykelväg från min lägenhet. Det här blir bra, väldigt bra, ganska mycket mer inspirerande än att sitta hemma i soffan med mysbyxor och jobba kan man säga. 

Och nästan bäst av allt är ju att Linn också sitter här! (Så nu väntar vi bara på att den andra Johannan ska komma hit också). Sen är vi i jobbnirvana osv. Slut på lyckorapport.

Har inga bilder än (plus måste ju pimpa min plats) men hann
knäppa en bild på dörren i alla fall.

tisdag 3 januari 2012

Nomnomnom

Det här med att alla snackar om att de är trötta på sötsaker och "bara vill äta sallader" i januari... Hur funkar det? Vad gör man om man nästintill med våld måste hindra sig själv från att åka och handla mer choklad och nötter och mandelmassa för att baka en ny omgång julgodis, eftersom man har svåra julgodiscravings och den första omgången tagit slut? 

(Jobbigt förresten att göras medveten om att det är man själv som ensam käkat upp hela den första omgången, eftersom ens sambo av nån konstig anledning "inte gillar" julgodis.)

Såna här bakade vi i Bern 2009. Ser gott ut nu med.

måndag 2 januari 2012

Dagens hat

Ni vet när man går ut för att låsa upp sin cykel efter en arbetsdag och inser att någon använt ens cykelkorg som papperskorg (detta händer mig ofta). Och när man sen ser att samma person, eller nån annan, dessutom passat på att sno ens sadelregnskydd? Kan vi inte bara gemensamt hata den stunden (personen!)?

Kan vi samtidigt passa på att hata folk som blänger på en när man en liten stund senare cyklar förbi dem, på cykelbanan, där de promenerar och tydligen inte tycker att det är det minsta okej att stöta på cyklister.

Alltså, folk är så jävla värdelösa ibland.

söndag 1 januari 2012

Nyåret

Ett pensionat på landet utanför Halmstad, två eldar, trettio glada människor och sex stycken rätter på middagsmenyn: Så firade vi slutet av 2011.

Kvällens värdpar var Nicoles och Martins vänner Sara och Abel, som vi också känner lite eftersom vi alla reste ihop nån vecka under förra sommarens USA-resa. Vi har inte träffat dem sedan dess dock, så det var på tiden och väldigt kul att ses igen nu. Smidigt av dem att ha föräldrar (Saras) som äger ett pensionat där man kan sno ihop middag för trettio personer och låta alla sova över. Eloge till det upplägget! (Och till den massiva arbetsinsatsen som jag antar föregick projekt ha trettio pers på middag). 

Bästa med nyårsfesten: Maten! Måste upprepa att de alltså hade lagat sex rätter och allt var galet gott, jag får välbehagsrysningar när jag tänker på all mat vi åt. Sista rätten var chocolate cheescake. Bara en sån sak.

Sämsta: Att Miranda halkade på dansgolvet, slog i huvudet och typ fick hjärnskakning. Aj.


Årets första dag har vi slappat hemma och börjat titta på två serier vi inte sett förut: Homeland och Sons of Anarchy. Båda verkar sjukt lovande. (Vilket man ju kunnat räkna ut på förhand eftersom exakt alla tipsat om dem).