tisdag 22 augusti 2017

P

Det låg en världskarta under mitt skrivbord när jag jobbade på GP Utland. En jättestor i fina pastelliga färger. Den låg liksom hälften under mitt och hälften under min chefs skrivbord, de stod mitt emot varann, och jag tänkte att den nog var bortglömd och att ingen ville ha den. "Johodu, den ska jag ta med hem och hänga upp hemma när jag går i pension" sa han när jag hade tagit mod till mig och frågat om jag inte kunde få den.
Jag förstod aldrig varför han inte bara tog hem den direkt, men det kanske var för att han ändå jobbade jämt? Jämt var han där på redaktionen. På helgen hade vi bara bemanning av en person på utland, men chefen kom alltid in en timme eller två ändå. Kunde inte låta bli. Han visste nästan allt om nästan allt, ni vet sådär old school-uppslagsverkslik som bara människor som vuxit upp utan Google kan bli? Vi pratade ofta om Nicaragua som var bådas favoritland och från första dagen lät han mig skriva om precis vad jag ville, precis vad just jag tyckte var viktigt att ta upp just då. Av allt som händer i hela världen. Jag älskade det, och av det lärde jag mig enormt mycket. Jag fick fria händer och mycket uppmuntran. Jag minns vad han sa till mig första dagen, i hissen på väg upp till våning fem: "Välkommen till journalistiskens rolls roys". Det var hans sätt att tala men blev också en sanning: för mig har utrikesjournalistiken alltid varit rolls roys.

P var en speciell chef och person. Han kunde vara bufflig och ibland lite gubbig på så vis att han utan att tänka på det själv, förmodar jag, kunde få det att låta som att ens idéer ursprungligen kom från honom själv. Men han var alltid, alltid varm, och uppriktigt intresserad av sin omgivning. En gång sa han till mig och min kollega Sigrid att han "inte kunde förstå hur vi kunde gilla att äta medhavd köttfärssås i plastlåda", liksom utan att reflektera över att det kanske inte är en sak man säger till sina kollegor när man själv varit chef i 30 år och tjänar dubbelt så mycket som de. Själv åt han inte lunch, men gärna en kanelbulle eller en glass. Rökte för mycket. Var klok som en bok. Månade om ens framtid. Jag kände alltid att han hade mig lite under sina vingar, och jag tyckte mycket om honom.

P blev 70 år. Förra veckan dog han, av lungcancer. En diagnos han tydligen haft i tre år, nästan precis lika länge som han varit pensionär. Och det känns ju förbannat sorgligt.

Jag hoppas i alla fall att han satte upp den där världskarta hemma de sista åren och att han kände yes, jag såg världen. Jag gjorde det jag kunde för den.

söndag 20 augusti 2017

Back to vardag


Det är rent otroligt hur trött man kan vara efter en hel sommar av ledigt. Är helt slut just nu. Har också fått en konstig sensommarförkylning som inte blev bättre av några timmar i ösregn på WoW förra helgen. Och den här helgen har jag och Nils varit hemma själva eftersom A är på svensexa i dagarna tre. Är således ännu mer slut nu, men det ska väl repa sig.

Bra grej: Nils älskar sin nya förskola! Vi hade gått förbi utanför innan och när det väl var dags var han så pepp att vi knappt behövde vara med alls. Han pratar mycket om sina nya kompisar och ringde också mina föräldrar och berättade att han varit "HELT HELV" på förskolan. Jättestolt.

Igår plockade vi rabarber att frysa in. Det var skoj! Sen bråkade vi i en halvtimme om att Nils tyckte att jag förstörde hans lunchpannkaka eftersom jag hade gjort en rulle av den. Han ville hellre äta uppifrån och ner, alltså sylten först. Helst medelst tunga: "jag vill slickla sylten!". Vilket han fick, men då var den var ju redan "förstörd" och ingen annan pannkaka var lika bra som den). Tålamod schmålamod.
Idag har vi gått BB-marschen och protesterat mot kaoset i förlossningsvården. Blir helt galen av att tänka på hur nedprioriterad denna del av vården är. Det måste gå att hitta en bättre fördelning av resurser än att kvinnor ska vara rädda att behöva föda i bilen för att de inte får plats på förlossningsklinikerna. Förihelvete.

Fick förresten en liten aha-upplevelse när Jenny skrev att hon tvingades lägga sig tidigt några kvällar på grund av feber och efter det kände sig back on track orkesmässigt. Att jag är trött nu kan ju till exempel hänga ihop med att jag lagt mig klockan två båda kvällarna Axel varit borta och gått upp med Nils 6.30. Det är inte en omöjlig teori. Och i så fall är det ju lätt att råda bot på! (Dock: det finns ju så mycket annat en vill hinna med än att sova. Mitt eviga gissel, detta, och ja, jag vet att jag tjötat om det förr. Men ändå: så svårt.)

Mvh Pigg på kvällen_84.

Sommarstugeturnen 2017

Hej hej dagboken. Så mycket sommar som gått ses sist, så lite datortid. Men det är väl en bra grej. Skönt hur som. Som vanligt körde vi två veckor Bergsvik, två veckor i Bexet den här sommaren. Mmm sommartstugelife. Oplanerade dagar. Det bästa.

Bergsvik bjöd på kvicka krabbor och lila sjöstjärnor, och massor av kusinhäng för Nils del. Jag gick och klurade en del över ett jobb-beslut vilket upptog lite energi, och en annan grej blev inte som vi hade tänkt. Om det skriver jag kanske mer en annan gång. Men förutom det var det allt väldigt skönt och ledighetsbetonat. Det åts och badades. Åktes båt med grannen. Jag läste sex böcker. Erik trampade på en geting och kunde inte gå på tre dagar. Axel sprang nio och en halv mil på årets Backyard Ultra i Lur och Nils var med på ett hörn på sin första springtävling samma dag (dvs han lånade nummerlapp av Gustav och Lilly, som vi hade hejat på när de sprang Lilla Gårviksloppet). Själv sprang jag väl en gång, tror jag. Vi fick en pizzasten av F och S när vi hälsade på dem och  bebistvillingarna i deras stuga inte så långt bort, och sen lagade vi århundradets pizzor med den på grillen.


Sen följde Bexet, efter att vi landat några dagar hemma. Det blev ett blåbärsår i år med och vi plockade en hel del: Nils till 99 procent för munnen och en procent för lådan. Vi letade kantareller också, hittade kanske sju. Anders och Axel grävde en kanal för båten och fiskade gös om kvällarna. En kväll åkte vi till Torup och spelade bilbingo. Det var helt fantastiskt, vill aldrig göra annat. Första varvet hade vi total panik eftersom vi inte fattade systemet med låga tal till vänster, höga till höger. Tyckte att alla tanter och gubbar var orimligt kvicka. Men när Anders knäckte nöten blev tempot perfekt. Vi räknade ut att det nog nästan var större chans att vinna än att inte vinna, vann inget ändå. 
En annan dag hade vi lopppisrunda och brände av kanske fem loppisar. Hittade en ockragul glasvas och några ramar och ett blommigt barnförkläde. Och svinfina gamla trästolar från en biograf för 30 kronor styck (!!!!!) som vi inte riktigt hade plats för i bilen, och som jag inte kunde med att köpa för att sedan sälja vidare här hemma eftersom det kändes så kapitalistiskt (tänkte uppenbarligen tanken men hejdade mig). 

Jag läste några böcker till (har sånt läsflow nu!), låg inte direkt konstant i vattnet för det var i ärlighetens namn inte så himla varmt i år, sommarvädret, men badade många snabbdopp gjorde vi ändå. Lyssnade på p1 i trädgården för att förhöra oss om regeringskrisen. Lagade risotto och hade födelsedagskalas i efterhand för mig och Axel och Anders. Vandrade i skogar, den gamla vanliga vid Sonhult och en ny i Femsjö. Eller skogen var ju inte ny, men för oss! Vi gick på spångar och hade med oss fika och Nils var t-h-r-i-l-l-e-d. Mindes med ett fniss när Anders skulle springa i skogen förra året och kom tillbaka efter fem minuter eftersom en fasan flaxat till i en buske och han blivit så rädd att han inte vågade fortsätta. 
Vi hade också barndomsvänner på besök, just den dagen den veckan som det regnade like crazy och vi fick hålla oss inne i stugan elva personer varav två tvååringar. Men allt går!

Sommaren 2017, du var go. Men för snabb. Sju veckor försvann i ett huj. 

onsdag 19 juli 2017

Lillebror


Han där till vänster är den snällaste ever. Alltid varit. Han räddar djur som sprungit bort, ringer veterinärakuten om han ser en bofink som haltar och pratar alltid om andras framgångar men inte sina egna, trots att han är värsta awesome producenten (och något av en rockstjärna). När vi var små sa han alltid att jag fick låna VAD jag ville från hans rum (Europe-affischer och Pixies-cd:s) och han hjälper alltid till med vad som helst, när som helst. Han är klok, rolig och har ett sånt himla fint fniss. Han är helt orimligt morgontrött och snöar in på en maträtt i taget. Jag älskar honom. Han är min lilla lillebror och idag fyller han trettio år. Grattis och hurra Anders, du är bäst.

(Han har en världsfin sambo dessutom, till höger i bild ovan. Bilden är från Italien i juni, och ett av mina bästa minnen från hela den resan var när vi tre stod och frös i poolen klockan två på midsommarnatten med varsin öl i näven, lite salongs på Limoncello, och pratade om livet. Låt oss alltid göra det!)

fredag 7 juli 2017

En hemmavecka i juli

Så gick en vecka hemma och vi har grejat i huset och fyllt år. Axel har röjt vårt kaosrum och jag har målat om ett bord en stol en hylla. Köpt en ny matta och skåpet Ivar och skickat min svärfar till Ikea i Uddevalla för att norpa det typ sista exemplaret i hela Sverige av den här bänken. Blev himla fin bakom vår soffa! Lite överbliven väggfärg gjorde susen för det gulnade matbordet vi lånat i väntan på ett som vi tänkt köpa i höst, när Ikea och Hay ska göra ett samarbete (Hay, yey).
Fast obs, väggfärg på bord blir ju inte slitstarkt direkt. Har nu köpt klarlack att lacka över, känns som en nädvändig åtgärd med en tvåårings matspillsnivå i hushållet...


Kul att det ser ut som att allt i vårt hem är helt välstädat och har exakt samma färgskala, hehe. Inte riktigt med verkligheten överensstämmande, det ligger rätt mycket leksaker i skrikiga färger överallt också.
Trädgården är lite bösig på sina håll eftersom vi fällt tre träd nyss, men också så blommig just nu! Vi kom hem från Italien till nån form av roshav. Hoppas vi lyckas hålla liv i dem. Jag lyckas knappt binda upp dem ordentligt (så taggiga!), men de får väl leva sitt eget liv så länge. Hänga och slänga. Att plocka egna jordgubbar och smultron till frukostarna känns fortfarande som en livsrevolution, det fortsätter kännas så rätt länge efter husflytt va?
(Den där revolutionen har förvisso varvats med känslor av att vi "aldrig kommer bli klara", men det blev ett uppsving när vi nu fick lite nya möbler på plats. Tror mycket på tavelupphängning som nästa steg för känslan av att det är på väg att bli ett färdigt hem. Projekt projekt.)


Vi hade lite födelsedagskalas i tisdags och medan de vuxna hängde i trädgården satt de här gullona nedan på rad och kollade Bollibompa och åt macka. Alltså... tänk att deras tre mammor (och en av papporna) började i samma klass för tio år sedan och nu finns de här tre och är lika gamla och får följas åt i livet. Det är ju en ganska vanlig grej, att en får barn och att ens kompisar också får det någotsånär samtidigt, men ÄNDÅ. Upphör aldrig att förundras över det här.

torsdag 6 juli 2017

Toscana och Ligurien

Det fanns väl stunder den här våren när vi undrade om det verkligen var så smart att boka in en Italienresa ungefär samtidigt som husflytt (well inte jag då, jag tycker aldrig att en resa är en dålig idé). Men nu med facit i hand vet vi med säkerhet: det var ju ett av de bättre besluten vi fattat. Så skönt att lämna uppackningsjoxet härhemma och dra iväg till Toscana en vecka!

Är väldigt förtjust i att AirBnb:a och det gjorde vi även denna resa. Med vi menar jag vi, våra kompisar Björn och Malin med Folke som fyllde två år på midsommarafton, samt min lillebror Anders och Linnea. Sånt bra gäng!

Huset vi hyrt överträffade alla våra höga förväntningar. Det visade sig ligga på toppen av ett berg med milsvid utsikt både från köket, sovrummen, vardagsrummet, terassen, balkongen och poolen. Våra enda grannar var ett gammalt italienskt par i ett urgammalt stenhus, tanten åkte förbi på sin gamla puttrande traktor i blommigt nattlinne om morgnarna och ropade buongiorno till Nils och Folke som vinkade imponerat. Så kul det är att resa med tvååringar förresten? Bäst. Förutom när de bråkar om samma poolleksaker och så förstås, vilket de ju gör. Men de satt också med huvudena ihop och ritade, fnissade, lekte outtröttligt i poolen och ropade varandras namn det första de gjorde när de vaknade om morgnarna. "Måste öppna dörren! Folke vaken?"

Och så säger de ju så roliga saker hela tiden. Nils kallade hela tiden Björn för "Isbjörnen", tror han blandat ihop de två björn-sorterna litegrann, och i slutet av veckan hittade han självmant på ett smeknamn till Folke som han sedan använde konsekvent: Krabban. Så roligt. "Kom Krabban så plaskar vi i poolen!"

En dag åkte vi till Cinque Terre över dagen, valde Riomaggiore som är den södraste av de fem små byarna. Det var precis så fint som google och en miljon resereportage redan berättat för oss. Förstås. Trånga gränder och färgglada hus och bullrande hav. Kändes ovant med så mycket folk och turister i jämförelse med på vår ensamma bergstopp.

En annan dag åkte vi till grannbyn för en fika, Nils och Folke fick varsin pelargon av en tant och blev SUPERGLADA, själv plockade jag fikonsticklingar vid träden längs vägkanten att ta hem för att plantera. Mycket tveksamt om detta kommer lyckas, men än lever hoppet. Och så åt vi såklart nästan bara vitlökspasta med olika ostar och charkisar, och drack limoncello och annat gött. Det goda livet.

Resans absolut enda minus var ut- och hemresaorna som inte direkt kommer att gå till historien som de smidigaste i världshistorien. Tänk glömda pass (my bad, vi hann dock hämta dem), försenad flight och missad anslutning, en extra natt på flygplatshotell i Frankfurt och en hyrbilsfirma som strök vår bokning när vi ringde och sa att vi skulle bli sena till upphämtningen (!) Trots att vi skulle betala samma summa och alltså bara slita på bilen en dag mindre. Förstår fortfarande inte logiken. Ganska många telefonsamtal för att kirra nya bilar. Sen: Sms från Anders och Linnet om att Linneas pass hade gått ut. (De åkte dagen efter oss). Med provisoriskt pass i hand höll de sedan på att råka ut för samma sak som vi och missa sitt anslutningsflyg pga försening, men de hann med en hårsmån. Vi alla sammanstrålade i hyrhuset exakt samtidigt på torsdagskvällen, efter att ha kört från varsitt håll på de oändligt smala och slingriga vägarna. Några av oss ett drygt dygn försenade.

Så hemresan. Efter att vi checkat pizza och lutande torn i Pisa var flighten inställd eftersom vårt plan hade landat i Bologna istället för Florens. Nytt flygplatshotell som vi först råkade boka på fel datum så att det blev dubbelt så dyrt. Hoppas Lufthansa står även för drullemisstag. Innan vi somnade sa Axel "erkänn att du innerst inne gillar sånthär?" och alltså jag skulle ju inte välja inställda plan, det skulle jag inte, men de är ju ändå lite en del av äventyret. Jag gillar ändå grejen med att man kan hamna var som helst när man reser. Som på ett hotell nånstans där man får äta en supergod gorgonzolarisotto från room servicen och vakna 03.15 när ens son förklarar att "flygplanet gick sönder, åka annat flygplan nu!".

Här kommer som vanligt lite för många bilder, hej hej: