Såg ju Mario Vargas Llosa häromdagen på bokmässan och nu har jag läst färdigt de sista sidorna i hans "Den stygga flickans rackartyg".
Som de flesta böcker har den både plus och minus, men jag börjar med det som var bra. För det som var bra var riktigt bra.
Jag sa till D vid kvällsmaten igår, efter att jag läst de sista sidorna samtidigt som jag slevade i mig thaimat, att man verkligen förstår varför han fått Nobelpris (med reservation för att detta är den första bok av honom jag läser).
Två huvudargument för det:
För det första är det språket: Det är vackert men inte tungt, en perfekt balansgång. För det andra skildrar han tid och plats helt briljant. Jag älskar, älskar, älskar att boken utspelar sig på en massa olika platser; först i Lima på 1950-talet, sedan Paris, London, Tokyo och Madrid under decennierna som följer. Beskrivningarna av dessa städer är otroligt bra, kanske uppskattar jag dem lite extra mycket eftersom jag varit på dessa platser. Alla utom Tokyo, men dit ska jag ju snart. Det blev en extra dimension att kunna känna igen sig i gatunamn och stadsdelar och stämningar. Och så är det snyggt att uttrycken låter så tidstypiska, speciellt de som används i berättelsens början i Miraflores, finkvarteren längs Stillahavskusten i Lima. (Förresten var det i Barranco alldeles intill Miraflores som jag sov mig igenom en jordbävning en gång, men det är en annan historia).
Själva handlingen går kortfattat ut på att överklasspojken Ricardo förälskar sig i Lily, en flicka som dansar mambo och som har en massa hemligheter. Kärleken till henne övergår i en besatthet som följer honom hela livet och eftersom hon inte tycks älska honom tillbaka blir är det en ganska tragisk historia egentligen. Deras vägar korsas då och då, vid olika tidpunkter och i olika städer, men scenariot är alltid detsamma: Ricardo känner en gränslös kärlek till kvinnan som en gång kallades Lily, men får bara kortvarig uppmärksamhet tillbaka och det hindrar honom från att leva sitt liv fullt ut.
På ett sätt känns det lite befriande att det inte - som så ofta annars - är arbetarklasstjejen som kärat ner sig i överklasskillen och trånar efter honom trots att hon inte kan få honom. Den har man ju sett förut liksom. Men å andra sidan är det alltid obehagligt att läsa om ojämställd kärlek. Sexskildringarna i den här boken är obehagliga på det sättet, men det är kanske meningen. Man blir frustrerad över att Ricardo låter sig utnyttjas som han gör, och kanske också lite irriterad på att han kallar henne för "den stygga flickan" även när hon är över 50 år.
Men i det stora hela: gillade den här boken mycket! Så läs den om ni inte gjort det, det är den absolut värd! (Och ni som läst den: vad tyckte ni?)
