onsdag 30 maj 2018

Morsdagshelgen

I helgen var vi i Bergsvik med Wiman-Weimanns. Apropå deras namn: så roligt med par som heter nästan samma sak i efternamn. I den nära kretsen har vi även familjen Jansson-Jonson.

Bergvik var fint. Havet var fasen varmt redan, sommarvärmen tar man ju nästan för given numera. Kan inte låta bli att tänka att vi väl har ett hyfsat bestämt maxantal soldagar per år i Sverige och att vi snart måste ha använt upp alla. Hur ska det gå med juli liksom? Vi får väl se. Men är otroligt nöjd över att ha prickat in föräldraledighet under århundradets bästa majmånad.

Nils och Gunnar hade ganska många konflikter av typen "men det där är mitt fiskespö faktiskt och om du tar det kommer jag kalla dig för bajskorv". Antar att det är någon sorts positionering och maktspel som pågår. Det lägger sig säkert snart, men ack så tröttsamt för föräldraskaran. Man blir ju galen? Själva verkar de helt opåverkade av grollet, de vill alltid träffa varandra så fort de får möjlighet. Älskar varann. Jaja. Three-year-olds. Det är väl meningen att de ska hålla på sådär.


På söndagen var det ju mors dag och Axel var som vanligt mitt i prick: jag fick ett fikonträd och biljetter till Father John Misty i höst. Blev mycket glad. Och ja, visst är mors dag uppfunnen på grund av kommersiella agendor men det är ju ändå onekligen trevligt att bli firad och få fira. Och det finns ju så många fina mammor att uppmärksamma. Min till exempel. Efter Bergsvik åkte vi direkt till Liseberg där vi mötte upp henne, och hon tog med Nils på teater vilket han snackat om hela veckan. Sedan åkte han karuseller med henne tills hon mådde illa av allt snurr.

Mor, älskar dig. Tänk att mina barn får ha dig!

DVT:n


Söndag 29 april 

Två gånger har jag blivit en mamma. Båda gångerna har det ju gått urbra, vi har fått fantastiska barn som varit friska och förlossningarna har blivit häftiga (om än smärtsamma) upplevelser. Men det är så otroligt lätt att ta det för givet. Trots att det inte sällan händer något krux på vägen, stort eller litet.

För mig kom kruxet efter den senaste förlossningen någon vecka efteråt, då jag fick lite ont i överarmen. Jag tänkte inte så mycket på det de första dagarna, men kände efter ett tag att det där ömma inte var en muskel eller ett muskelfäste, och vad var det då? Blodpropp?
Jag googlade symtom och hade nästan inga av dem, men när jag förra lördagen kunde känna som små "pluppar" i armen genom huden tyckte jag att det var läge att kolla upp det för säkerhets skull. Stuvade in två barn i bilen och drog till akuten. Axel var hemma och snickrade för vi hade massa folk här som skulle hjälpa till, men mamma anslöt på Sahlgrenska.

Jag åkte ju in för att utesluta blodpropp men det visade sig att jag hade haft rätt. 10-12 centimeter i överarmen var tydligen igenproppade av en dvt, en djup ventrombos. Det kändes rätt läskigt, men går ju som tur är att lösa (pun intended) med medicin. Så varje kväll ger jag mig själv en spruta i magen med blodförtunnande medel och det ska jag göra ett par månader.

Så gick några dagar och sedan fick jag plötsligt flera symtom på lungemboli, blev rädd att proppen hade vandrat till lungan. Det gjorde ont att andas in djupt, jag fick en plötslig febertopp samt oförklarlig torrhosta. In till Sahlgrenska-akuten igen med Axel och bebis. Vi fick åka vidare till specialistförlossningen på Östra istället (jag och Olle i ambulans under mycket långsamma och odramatiska former) för att Olle skulle slippa vistas på en akutmottagning med sin ringa ålder. Var tacksam över detta!
På Östra fick vi ett rum med varsin säng så där lade vi oss och åt godis. Kändes precis som under första delen av förlossningen två veckor tidigare som mysig egentid..haha. Oväntat nog verkade det som att det hela berodde på mjölkstockning. Det kan man tydligen få bröstsmärtor av (?!). Det var hur som helst ingen stor lungpropp i alla fall, då hade andningssvårigheterna inte kommit och gått utan bara eskalerat, bedömde läkaren. Har väl typ aldrig blivit så glad som när han sa det. Så med diagnosen "mjölkstockning eller möjligen att någon liten liten bit av proppen vandrat till lungan men löst upp sig" åkte vi hem igen vid två på natten.

Nu blev detta kanske lite långrandigt, men min poäng är: tack, fantastiska sjukvård. I många delar av världen är en graviditet det farligaste en kvinna kan utsätta sig för, för att inte tala om förlossningen. Jag går runt med känslan att allt gått så otroligt bra och att min kropp verkligen är som gjord för att bära och föda barn, men då har jag ändå haft både en moderkaka som fastnat och en blodpropp i armen. Har liksom knappt ens behöva reagera på något av det, knappt ens behövt märka av det, tack vare sjukvården. (Snuddade någon kväll vid tanken på hur orättvist det skulle bli för mina barn om proppen mot all förmodan skulle fara till lungan och jag skulle stryka med - att det skulle finnas tusentals bilder på mig och Nils men nästan inga på mig och Olle. Så sjuk grej att ligga och tänka på. Samtidigt visste jag ju att det inte skulle hända eftersom, well, vi bor här. Tur för oss!)

Nästa gång du ska på namngivning eller dop eller liknande, ge bort Unicefs välkommen till världen-present. Och till mors dag: ge bort en trygg förlossning för en kvinna i någon annan del av världen. Finns hos Läkarmissionen med flera.

Det var bara det!

Röran

Jag har haft lite strul ett tag med att publicera inlägg här. Nu verkar det funka igen så jag kommer att lägga upp opublicerade inlägg lite i efterhand, helt enkelt. Ville bara säga detta för att inte total förvirring ska uppstå – förstår att ni naturligtvis sitter som på nålar annars dying to know hur sjutton det kan komma sig att inläggen inte kommer i kronologisk ordning. Inte? Jaja, nu vet ni i alla fall. 

fredag 4 maj 2018

En liten dagbok över april



April 2018, månaden vårt andra barn kom till oss. Månaden som varit målet hela vintern.

April efter Olles aningen tidiga ankomst var väldigt mycket bebismys och väldigt mycket bygga bygga bygga för att bli klara med de himlarns förråden i trädgården. Det blev vi till slut, tack vare Axel och min pappa och vår snickare (som är mitt ex pappa, hehe, så fint ju!) som slet dagarna i ända. Jag önskade att jag hade kunnat hjälpa till med rent fysiskt men ammade mest och tog hand om bebisen. Svårt att få till en icke könsstereotyp arbetsindelning veckorna efter en förlossning. I alla fall när det vankas hårt fysiskt arbete.

Hur som helst, slutresultatet blev: så jädra bra. Men hjälp vad det också kostade på. Vid något tillfälle satt jag i soffan och grät att "vi aaaldig kommer bli klara". Hehe. Hej hormonpåslag! Och så var det min blodpropp och att jag trodde att den vandrat till lungan och att Axel började ett helt nytt jobb direkt efter sina tio hemma-dagar och ja, det var MYCKET helt enkelt, i april. Jag pendlade mellan att vara harmonisk och utmattad. Tycker dock fortfarande att vi gjorde helt rätt i att köra på, för nu finns ju altanen och förråden och hela sommaren kommer vi njuta därute. Värt.


14 april minns jag som en riktig högtidsdag. Olle var en knapp vecka, det var varmt och soligt och lördag och vi var "lediga" från byggprojektet. Jag och Nils tog fram våra jeansjackor och Nils hade sina finaste kalaskläder. Vi tänkte äta glass vid Röda sten men gick istället med våra grannar till en barnklädes-loppis i närheten. (Här blev det tydligt att man är mer chill med allt med unge nummer två – med Nils var vi noga med att inte vistas bland stora folksamlingar de första veckorna, men det tänkte vi tänkte vi tydligen inte lika mycket på den här gången, hehe). Loppisen var i en kyrka och det fnissigaste som hände? När vår grannpojk ställde sig och kissade på den (förlåt, men).

Efteråt hängde vi med till grannarnas trädgård på lunch, vattenkrig och glass och blev kvar på kvällsgrill också, satt ute till klockan 23. Aningen efter Nils vanliga läggtid. Det kändes i alla fall enormt somrigt och semestrigt och blev som startskottet för den här magiska sommarvåren.


Olle joinade ofta familjelivet genom att ligga på bordet vi andra satt runt.


En måndag var Nils på förskolan och jag och Axel åkte in till stan med Olle för att kolla upp på Stadsbyggnadskontoret var på tomten våra ledningar är dragna. Det skulle komma en grävare till oss och gräva upp några stubbar dagen efter nämligen och Axel nojade "en del" över detta. Nils var dock tämligen nöjd med grävskopebesöket hemma.
Vi förstod ingenting av ritningarna på Stadsbyggnadskontoret, men jag minns det som underbart att få dra på mig ett par jeans och känna mig lite urban och vanlig igen. Vi tittade in och sa hej på mitt jobb också, sen åt vi sopplunch med smörrebröd på Höga Nord.


Många kom såklart hit och sa hej till Olle för första gången. Han fick till exempel träffa sina kusiner Gustav och Lilly, och sina kompisar Folke och Harry. Ett sånt gött gäng! Så väldigt många pojkar.


Den 20 april fyllde min mamma 65 år och blev firad med lunch hos oss. Anders hjälpte till att lägga tak på förrådet och han och Linnea blev kvar hela kvällen. Vi drack bubbel på solig altan (hur länge har jag inte längtat efter det!?) och Nils målade ansiktsmålning på oss alla. Sen kom flashen om att Avicii dött och det kändes så sorgligt trots att jag ju verkligen inte kände honom. Bara sett dokumentären nyligen, som alla andra. Axels kompis O var Aviciis filmare några år och reste jorden runt med honom, det är han som filmat mycket av materialet i den. Och Axels andra kompis, som han hade ett bokningsbolag tillsammans med för länge sen, var Aviciis nuvarande manager (den snälle snubben som tar över efter killen som framstår som en girig demon i dokumentären... ).


Det var april, det. Månaden som vi blev en tvåbarnsfamilj och månaden Nils började älska att kissa utomhus och inte gjorde annat. En liten försmak av den sommar som var på intågande.