Jag kan flyga, jag är inte rädd

Vet ni, igår fick jag SEGELFLYGA! Skriver med versaler för adrenalinruschen har knappt gått över än. Det var helt sjukt.

Jag till Ålleberg utanför Falköping för att skriva ett reportage om veteranklubben där uppe. Min pappa håller på en massa med segelflyg och det var så jag kom i kontakt med ett gäng gubbar i 85-årsåldern som fortfarande har sina certifikat och flyger. En ska snart fylla 90 år! Jag tycker det är helt underbart, ingenting får mig så rörd som fina gamlingar.

Och de här gubbarna visade sig vara helt underbara, jag ville adoptera dem allihop som bonusfarfäder. Efter att ha flugit segelflyg i sextio år hade de tusentals gamla historier på lager som de stod och fnissade åt tillsammans vid den knallgröna landningsbanan på berget. De visade gamla bilder, tog varann i hand och hjälpte med viss möda varandra ner i de trånga små planen när de skulle flyga. Jag dog lite av finhet. 

Sen fick jag också flyga, i ett kalasfint gammalt Kranisch-plan som var byggt 1943. Jag fick kränga på mig en fallskärm (skräcken jag kände när de instruerade mig hur jag skulle öppna huven, hoppa ut och dra i handtaget om något gick fel: inte nådig) och sen klämde jag ner mig i det minimala utrymmet längst fram i planet. Piloten satt bakom mig utan glashuva över sig, och körde trots att han "inte såg så mycket". Jag skymde ju sikten framåt och vingarna satt just utanför hans plats.

Herregud vilken upplevelse det var! Jag skulle ju verkligen ljuga om jag sa att jag inte var rädd - det var jag ju - men det var framför allt otroligt härligt. Ett litet motorplan bogserade oss upp, det skumpade sjukt mycket, och på en kilometers höjd kopplade vi loss oss. Sen seglade vi omkring i 30-40 minuter, vilken frihetskänsla!

Men ja, rädd var jag ju som sagt. Jag har hållit på med dykning, flugit skärmflyg och klättrat i berg, men det här var på något sätt ännu läskigare, kanske för att man sitter i ett flygplan och har vetskapen att man måste ta sig ut om något går fel. Och att man kommer att behöva landa. Just landningen var jag sjukt nervös inför. Tydligen ska man glida ner i ungefär 60 km/h, men jag och min pilot kom dundrandes i 100 knyck. Det gick rätt fort kan man säga. Vi kom också in lite högt och fick "dyka" ner det sista. En vild gissning säger mig att jag nog tjoade ganska högljutt där ett par sekunder. Men ner kom vi!

Sixten och Larsa tittade på gamla bilder och mindes vinterflygningar i Åre och VM i Argentina 1963.

Sixten hade byggt ett helt eget segelflygplan när han var ung, "från scrach"! Han vägrade dock berätta hur många år det tog, han var rädd att jag skulle tycka att han var galen.

"Sudden" hade coolaste huvan och köpte sig ett eget plan för några år sedan. Här sitter han i Kranischen.

Här har Sudden just flugit en K8, som är ett enmansplan.