Hur jag hamnade i Schweiz och varför vi flyttade därifrån

Önskerubrik önskad av egoistiska egon.

David, min sambo, älskar innebandy. Älskar. Han har spelat i svenska elitserien länge och ett tag också i den danska, till och med under halvåret då han bodde i Stockholm för att göra praktik på SVT. Att bo i Stockholm och pendla till Fredrikshamn (bara båten tar alltså tre timmar enkel väg) tyder ju på ett ganska stort mått av passion, och jag gillar verkligen folk som har passioner. 

När jag gick den sista terminen på journalistprogrammet var D redan färdig, han gick året över mig. Och en dag sa han ska vi flytta till Schweiz i ett år när du blir klar?. Han hade fått erbjudanden från olika lag, vissa som spelare, andra som tränare, och var lockad. Min första tanke var HA-HA, men eh nej. Vi ska inte flytta till Schweiz precis när jag ska börja jobba, hade varit jättekonstigt. Men är det något som inte ligger för mig i livet så är det att hindra någon annans drömmar, så jag tillade snabbt att han såklart skulle åka, och jag lovade att i så fall klura på om jag ville åka med. 

D ville, han tyckte att det här med att bo utomlands och få heltidsbetalt för att ägna sig åt sin hobby, det var för bra att tacka nej till. Dock ville han bara flytta om jag ville följa med, om jag verkligen ville, och jag minns att beslutet blev hur lätt som helst när han sa att han nog kommer ångra sig om han inte gör det här. Känner man så inför något, så måste man lyssna på det. Och vips var det bestämt!

Frågan var bara var i Schweiz vi ville bo. I februari 2009 åkte vi ner till Bellinzona och rekade lite. Det var sinnessjukt vackert där, men efter tre dagar kände jag att jag redan sett hela stan. Några månader senare var jag i Sydafrika och skrev exjobb, och då åkte D ner till Schweiz igen, till huvudstaden Bern där hans (nu våra) kompisar Daniel och Linda redan bodde. Och David blev kär i Bern. Han skrev på ett kontrakt, som tränare för Floorball Köniz, och det blev så himla, himla bra för Bern är en fantastisk stad. Tillräckligt stor för att inte få panik, det hade jag nog fått i Bellinzona, och tillräckligt liten för att få grepp om snabbt som nykomling.

Så i augusti 2009 packade vi Peugeoten full och flyttade ner till det här:

Självklart var livet inte sådär glammigt och soligt hela tiden. Det var ju också vardag, vi jobbade och storhandlade och ibland regnade det när man skulle till gymet. Och ibland var det skitjobbigt med tyskan, att bara kunna uttrycka sig utan nyanser och säga ungefär det man menade, inte exakt det man menade. Och vi saknade förstås familj och vänner här hemma.

Men ärligt talat så var tiden i Schweiz väldigt mycket så som på bilderna. Det var helt fantastiskt att kunna åka till "nåt random ställe i alperna" eller "nån härlig schweizisk/europisk stad" så fort man blev sugen på en liten utflykt. Och det fanns underbara människor att hänga med.

Så över till del två i rubriken, varför vi flyttade hem. Man kan ju undra vad regniga Göteborg egentligen hade att locka med i jämförelse. Faktum är att vi blev kvar längre än planerat, först var det sagt ett år, men när vi skulle bestämma oss om nästa säsong hade vi ju precis vant oss vid allt, lärt känna lite folk, börjat förstå schweizertyskan som talades av tanterna i kassan på mataffärn, och hitta till de bästa haken. Vi kunde ju inte lämna mitt i det. Så vi åkte hem och jobbade över sommaren - jag på GP och David på radion - och sen åkte vi tillbaka till Schweiz ett år till.

Det extra året var oerhört värt, men det kändes också helt rätt att flytta hem på riktigt efter det. Jag frilansade en del från Schweiz, men framför allt pluggade jag på distans (hurra för Sverige!) samt jobbade halvtid som frukostvärdinna på ett litet hotell. Älskade det jobbet, jag kunde frossa i Gruyère, Zopf och Caotina varenda frukost och det var bra betalt precis som allt i alplandet. Livet i Bern var på många sätt pure njutning. Men om vi hade stannat längre, så hade jag nog börjat känna mig inaktiv och blivit rädd att jag sabbade jobbchanser här hemma och så. Och så kan vi ju inte ha det.

Det var helt enkelt lagom att åka hem igen. Men jag är sjukt glad att vi åkte, man borde alltid göra det när sådana chanser ges. Mitt gamla motto lyder "man ångrar aldrig det man gör, bara det man avstått ifrån" och hörrni, så är det faktiskt.