måndag 10 oktober 2011

Det här med att ha en blogg.

Det värsta som finns (och det är givetvis en överdrift, jag menar snarare "en grej som kan vara lite jobbig"), är när folk säker Å har du en blogg, vad handlar DEN om?

Det är hemskt, för i de stunderna känner jag alltid att det är lite pinsamt att erkänna att jag ens har en blogg. Oklart varför det skulle vara pinsamt egentligen, men kanske är det det här med att jag ha en så kallad dagboksblogg som inte handlar om något särskilt (eller rättare sagt om allt möjligt) som är problematiskt? För det vanligaste argumentet hos folk som inte gillar bloggar, är ju just det här tror de verkligen att någon bryr sig om små skitsaker ur deras liv?.

På något sätt gör det att jag har svårt att definiera min blogg för folk som undrar vad jag egentligen skriver om. Den här bloggen handlar ju om "lite allt möjligt", det är ju precis det den gör, men det låter ju inte klokt att svara så. Jag tror att det hade känts mycket enklare om den hade haft ett tema, om jag skrev om bara mitt jobb, eller om nån samlarhobby eller vad som helst. En nisch, en anledning liksom. En legitimitet. Det hade varit lättare att försvara än att jag bara skriver lite random om mitt liv och tycker det är kul om någon vill läsa. 

Ibland försöker jag tänka på det där, vad som egentligen är min nisch - har jag någon?. "Dagens bild från ett främmande land"-serien är nog till exempel ett resultat av en sådan tanke. Det vill säga: vad har jag bra koll på som jag kan dela med mig av? Jo, jag har varit i ganska många länder och har sjukt många bilder från överallt. Jag kan tipsa folk om ställen att åka till, berätta om platser jag varit på, jag gör en serie av det! Och den har ju verkligen tagits emot med öppna armar och många har önskat mer (tack era snällisar!), men ändå kan jag ibland bli nojjig över att någon ska se det som skryt. "Kolla vad många länder jag har varit i", liksom. Fastän ingenalls har sagt något ens åt det hållet så påverkas man, jag, kanske nånstans lite av den där gängse bilden av att folk som bloggar är uppmärksamhetskåta och vill hävda sig.

Jag tänker mer att folk som bloggar kanske helt enkelt bara tycker att det är kul att skriva.

För mig är den första och största anledningen till att jag började blogga att jag vill ha någon form av dagboksdokumentation över mitt liv. För att det är kul att ha. För att jag får panik av tanken att inte kunna gå tillbaka och se vad jag egentligen hade för mig den där sommaren, eller förra torsdagen, eller under universitetssåren. Det är så mycket man minns genom dagboksinlägg och bilder som man aldrig någonsin hade kommit ihåg annars, och de där minnena vill jag helt enkelt inte vara utan. Jag skrev länge vanlig dagbok när jag var yngre men det finns ingen chans i världen att jag skulle orka det nu för tiden, det är lättare att blogga. Och dessutom är det ju så mycket roligare att göra det. Och lika roligt att läsa andras bloggar, få kontakt med kalasbra människor, underhållas av deras ord och glutta lite på deras liv. Och då är det väl klart att de personerna ska få tro att det finns någon som bryr sig om små skitsaker ur deras liv, för det finns det ju!

(Ändå kvarstår det faktum att frågan men vad bloggar du om egentligen? är svår att svara på. Det blir ett "eehm jo jag skriver om..alltså ja, lite allt möjligt liksom". Men så tänker jag, att det kanske inte är något fel på lite allt möjligt, trots allt (?). Lite allt möjligt är ju som livet är mest.)

Hur brukar ni förhålla er till det där?

24 kommentarer:

Carin sa...

Jag förstår hur du tänker men att vara nischad kan också bli väldigt pretentiöst, som du själv säger livet är ju just så där lite allt möjligt. De bloggar jag har följt längst och tycker bäst om är just sådana dagboksbloggar som jag råkat på av en slump och gillar för att det är kvalitet och personligt. Det är inte VAD som skrivs utan HUR. För fem år sedan hade ALLA en blogg och de allra flesta höll i några månader och en del pratade om att bloggen var en trend. Jag tycker det är så skönt att det finns de som överlevt och kör sin grej. Din blogg har jag för övrigt precis hittat och gillar skarpt! Själv är jag en sån där nischad pretto... ;)

Johanna sa...

Carin: först måste jag säga att du har snyggaste namnet och stavningen! Jag heter också Carin, fast i mellannamn, efter min mormor. Hon stavade med C. Det glömde mina föräldrar när jag skulle döpas och därför heter jag i passet Karin med K. (Måste ändra det där någon gång.) Blev lite lycklig när jag såg ditt fina namn.

Nog om det. Håller med dig helt, klart det kan bli pretto med teman, som om alla små struntfunderingar man har inte är bra nog liksom. För det är de ju. Jag älskar att läsa om folks tankar och vardagsbetraktelser och där har vi ju beviset på att "lite allt möjligt" är ett helt okej tema att ha på sin blogg. Och du, välkommen hit!

Carin sa...

Tack! :) Jag heter Carin med C för att pappa ville jag skulle heta Karin men mamma hade en faster som hette Karin med K som var väldigt butter, så då fick jag i alla fall ha en egen stavning!

Johanna sa...

Haha, smart av dem.

Och PS angående bloggar: det är samma för mig - nästintill alla bloggar jag följer och älskar att läsa är dagboksbloggar. Folks vardagsliv är fantastiskt kul att läsa om.

emma sofie w sa...

Jag tänker lite likadant som Carin och du, tycker dagboksbloggandet är det bästa och det är även dom jag följer längst. Men sen är det även för mig mer hur saker skrivs än vad som skrivs.

Jag upplever att många som dagboksbloggar tar upp saker som kanske inte tas upp annars, saker som kan ses som jobbiga/pinsamma/hemska eller vad som helst, men att det finns en (oftast) väldigt tillåtande miljö att vara lite svag och erkänna brister och få jävligt bra pepp av fantastiska människor, typ.

Jag erkänner sällan att jag har en blogg, för då kommer följdfrågan "å, var hittar jag den?" och det känns så drygt att säga att folk inte får läsa den. För mig är bloggen en ventilation till stor del, och av någon anledning håller jag gärna nyare bekantskaper borta från den tills jag hittat någon slags tillit till människan.

Trillingnöten sa...

Hahaha när jag började med min blogg sa maken också det...vad ska du blogga om? Han uppmuntrade mig att skriva eftersom jag själv läste massor med bloggar...jag ba "om mig själv och mina tankar". Det är ju ingen annan som skriver om mig själv, eller hur? Finns det de som läser är det ju roligt :) Jag gillar också att få små glimtar av andras liv, få dela erfarenheter, upp- och nedgångar och roliga stunder...Jag ogillar faktiskt FÖR nishade bloggar. Det blir liksom inte spännande...jag vill bli överraskad!

Jonna sa...

Jag håller med emma sofie, erkänner mycket sällan att jag har en blogg. Utanför själva bloggvärlden (utom med mina närmaste) nämner jag sällan ens att jag läser bloggar. Jag orkar liksom inte med diskussionen om att det är ointressant och meningslöst, eller frågor som "vad handlar den om?". Jag skulle inte säga att jag skäms, snarare att jag besparar mig och min omgivning ett antal meningsskiljaktigheter. Jag bloggar döremot under mitt fullständiga riktiga namn, som jag är ensam om (alltså mitt namn, inte att var oanonym), och skulle någon på t.ex. jobbet hitta min blogg så är jag ok med det, då är de liksom redan en i "kretsen", vilket innebär att jag slipper försvara hela fenomenet bloggande för dem.

Kära Syster sa...

Vad många bra svar! Det är en mycket intressant fråga, Johanna, och svaret på varför man i olika mått håller bloggandet hemligt och varför det är så besvärande att den handlar om allt möjligt (jag tror att jag ska börja säga att den handlar om mig och mina intressen!) kan ligga någonstans i det faktum att alla dagboksbloggar jag följer skrivs av kvinnor. Intressen som tar fart bland kvinnor och alltså är "kvinnliga" har i alla tider ansetts som mindre värda än "manliga" intressen.

Själv kan jag bli otroligt stärkt av att läsa bloggar, jag har valt att följa bara sådana som är välskrivna, personliga och vädrar en eller annan fråga (som här!) på en nykter nivå. Ingen smutskastning, ingen som ska hävda sig. Bara lugn diskussion och ryggdukar till höger och vänster. Bästa sortens internetuppförande!

/Anna

Camilla sa...

Jag tycker att det är jättepinsamt att erkänna att jag har en blogg så där öga mot öga. Jag kan länka till den på Facebook och lite glömma bort att det är mest "IRL-folk" jag visar den för. Om någon kommenterar den på Facebook är det inte pinsamt, men skulle samma person säga det direkt till mig dör jag av genans. Konstigt det där.

Den enda röda tråd min blogg har är väl att majoriteten av inläggen är trams. Jag har själv lite problem med hur utelämnande jag ska vara i bloggen, men tycker samtidigt (precis som tidigare talare) att dagboksbloggarna är roligast att läsa. De flesta bloggar jag följer är personliga bloggar som skrivs av personer som jag inte känner. Dels är det intressant att läsa om andra människors liv, dels faller man ju för personernas sätt att uttrycka sig i skrift.

Josefine sa...

Jag har exakt samma känsla. Jag drar mig för att säga att jag har blogg och när jag ibland får reda på att folk i bekantskapskretsen läser blir jag... ja nästan rädd. Generad. Vädigt märkligt med tanke på att jag står för allt jag skrivit. Men jag glömmer liksom publiken. Delvis tror jag att det är kopplat till min blyghet och att jag kan ha problem att ta plats i verkligheten. I bloggen är det ju det enda jag gör. Tror att jag kanske känner mig påkommen när jag då får reda på att någon läser. Ibland känner jag tvivel kring bloggen för att den inte handlar om något speciellt, att den kanske är banal. Men sen slår jag bort det. För det är bara dumt. De bästa bloggarna jag själv vet är de som skriver om det som faller dem in, vardagliga saker om deras liv, det är ju helt underbart att människor låter en få se (valda) delar av livet. Jag får ut så otroligt mycket mer av när någon skrivit om hur de lämnat ungar på skolan, hur de varit ute och druckit öl med nån kompis, sett en film eller vad som helst i bloggform än en kort statusuppdatering på facebook. Det är lätt att känna att man själv skriver om struntsaker. Men lätt att bara tänka: äh skit samma. Låt bli att läsa om det inte passar! Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga att de minsann inte läser blogg (och då syftat på min eller Mikaels blogg) men sedan är de ändå märkligt insatta i allt vi skrivit. "Ja, just det... det eh... läste jag nog kanske. Hade inte läst på fleeeeeeera måååååånader men råkade gå in i förra veckan". Förstår mig inte alls på det där. Det är inte fult att läsa blogg. Det är inte olagligt, det är helt gratis och man är bara ett klick från att slippa om man inte gillar.

Lisa sa...

Jag håller med ovanstående talare, dagboksbloggar är det som går hem även här. Det är där jag finner tips och inspiration och den där igenkännelsefaktorn i det vardagliga livet.
Och apropå att nästan skämmas lite över att berätta att man bloggar - jag gör´t också. För ett tag sedan var det en facebookkontakt som undrade i en statusuppdatering om det inte var nån av hennes facebookvänner som bloggade. Jag gav henne min adress och ångrade mig sedan, vem är jag för en att tro att hon skulle vilja läsa min blogg?
Tror den där jävla Jante ligger bakom rätt mycket. Man kan ju inte komma här och synas, höras och tro att man har något som är så pass viktigt att det måste skrivas ner i en blogg. (Vilket man ju oftast inte har, det är ju bara himla kul!)
Och som Josefine ju skriver så är det ju helt upp till var och en att själva välja om de vill läsa det jag skriver eller inte.

egoistiska egon sa...

Alltid lika klurig fråga. Min blogg är ju egentligen inte så offentlig, så jag berättar sällan om den. Men för mig har det alltid varit så självklart att skriva att jag brukar säga "jag skriver det jag tänker på" om ngn frågar. Eller vad jag tycker om eller inte tycker om. Om ngn inte fattar eller gillar så är det väl så - då behöver de inte läsa heller.

Katta kvack sa...

Ja men eller hur! Speciellt på jobbet i fikarummet på den statliga myndigheten när folk sitter och ba: bloggarer, blö blö, de bara skriver om sin frukost - och så är det alltid någon som outar mig. Så blir man sittandes med den där frågan hängande i luften: men om vad bloggar DU då, om inte om din frukost. Och jag ba: ehh, om mig! Då brukar minst hälften skratta lite och den andra hälften himla med ögonen.

Fifi sa...

Jag förstår vad du menar, för jag är inte alls bekväm med att prata om min blogg IRL. Egentligen tycker jag väldigt mycket om min lilla blogg, men när folk (som inte bloggar själva) ska prata om den blir jag alltid så generad. Som när de frågar vad bloggen handlar om, jag vet aldrig vad jag ska svara, för det känns som om de förväntar sig något storslaget och jag bara "om mig och bäbisbajs typ". Och det är så dumt att jag känner så och att jag inte vill att bekanta irl ska läsa min blogg…

Som flera andra här ovanför, så tycker jag också att dagboksbloggar är intressantast. Och särskilt sådana där bloggaren vågar bjuda på sig själv och skriver på ett medryckande sätt om både bra och dåliga saker.

Duktiga Tjejen sa...

Ingen vet längre om min blogg, så ingen fräst. Förutom att de vet att jag bloggar om böcker för en tidning. Det bemöts alltid positivt, antagligen för att det har ett tema och är på en tidning. När jag hade en öppen blogg minns jag att jag kände precis som du.

Numer är det så mycket mer än själva bloggen, det är hela atmosfären, vänskaperna, det som finns bakom. Personer, feedback, tankar. Innan internet skrev jag på samma sätt fast i en annan cirkel and I love it. Skrivande borde bara uppmuntras, vad sjutton skäms vi för?!

emma larsson sa...

Hejsan mitt namn är emma larsson. Jag skulle jätte gärna vilja ha kontakt med dig angånde din resa till Nicaragua, Centralamerika. Skicka ett mejl till emmha_larsshon@hotmail.com eller ring telefonnummer: 0705304474.

karin - trattoria sa...

förstår hur du menar men jag brukar faktiskt inte tänka så om bloggar jag läser, tänker inte på dem som i "fack"...oftast fastnar man ju för en blogg för att man gillar språk och innehåll och då är själa nischen mindre viktigt. Har skickat sms till dig om en sak! :D

Alexandra - Kärlek på tallrik sa...

Jag kan tycka att det ÄR lite jobbigt att vara nischad, inte för att jag hellre skulle vilja skriva om annat eller så, nej, men när folk frågar mig vad jag skriver om i min blogg och jag svarar: mat och bak så får jag helt plötsligt sådan enorm prestationsångest. Eftersom att jag skriver om matlagning måste jag vara bäst i världen på det eller hur? Annars borde jag ju inte ha en BLOGG om det, då borde jag istället ligga under en sten någonstans och räkna kottar eller något. Och jag är verkligen inte bäst på att laga mat. Så det känns som att alla blir besvikna på mig varje gång de smakar något som jag lagar. "jaha, ja... det var ju... gott. Varför har du matblogg nu igen?" (okej, det har inte hänt, men jag väntar fortfarande på den dagen).

Och jag håller med om det där att det är svårt när andra i bekantskapskretsen läser bloggen och kommenterar i verkliga livet - jag vet inte vart jag ska ta vägen! Det är mycket enklare med ansiktslösa människor på bloggen, varför vet jag inte, men det är verkligen så! Det är verkligen jobbigt att tipsa om sin egen blogg - som att jag har något som andra vill läsa? - vilket är otroligt märkligt, man borde ju vara stolt över den, eller?

Linn sa...

Det är jätteroligt att läsa alla andras kommentarer kring detta ämne. Jag tror att pinsamhetsdelen kommer från att det är lite narcissistiskt att skriva om sig själv. Och det är det ju på ett sätt. Men det är också världens bästa terapi. Och så jävla roligt. Och fantastiskt för självförtroendet. Och roligt. Och fint.

Jag brukar säga att jag skriver om mig. Det är väl ett ämne så gott som nåt? heh.

Johanna sa...

Vilka underbara kommentarer och synpunkter ni har - blev ju en jätteintressant diskussion här, precis som jag hade hoppats! Och så har jag inte hunnit läsa på hela dagen, fick göra det nu..

Såhär: Precis som många av er säger jag också väldigt sällan - eller aldrig - till folk att jag har en blogg. Inte för att den är hemlig, för det är den ju inte alls, men för att det sällan känns naturligt att nämna i samtal med folk. Dock kommer det ju upp ibland, tex när en kompis säger "jag läste på din blogg att" och andra, mindre bekanta, hör.

Och Katta: just det där med frukosten - haha. Hur har DET blivit argumentet som alla kör? "Bloggare skriver bara om vad de ätit till frukost". Eh nej, de flesta bloggare skriver rätt sällan om det faktiskt.

Tack för alla era fina kommentarer, och förlåt att det blir ett så svepande och generellt svar men klockan är sent och jag somnar visst strax.

Kram på er för att ni är så fina och bra på att diskutera!

Linnéa i Denver sa...

Oh jag är med dig, när jag säger till nya vänner att jag har en blogg (vilket jag sällan gör) så känns det alltid lite skämmigt. Speciellt eftersom jag inte har ett tema. En blogg byggd ifrån bullshit helt enkelt.. aahh

Jag gillar din blogg, den är så välskriven! Jag är inte så duktig på att kommentera här men jag läser ofta.

Emeli / lovely chaos sa...

Ååå tack fina du för den snälla kommentaren på vipysslar.se!
<3

Fröken K sa...

Vilket bra inlägg och intressanta kommentarer!
Jag tror precis som du var inne på att det för många som bloggar till stor del handlar om själva skrivandet, och om att betrakta och analysera sin omvärld.
Så är det nog för mig i alla fall.
Och tillhör man den skaran, den betraktande, analyserande, skrivande och läsande, då blir man förälskad i den här världen, i bloggvärlden. Gör man det inte är den kanske svår att förstå sig på.

anydaynow sa...

Jätteintressant att läsa alla olika tankar!

Själv så berättade jag inte för någon i min omgivning att jag bloggade förrän efter kanske två år. Nu vet mina allra närmsta vänner, och de läser. Däremot skulle jag aldrig i livet erkänna att jag bloggar för kollegor eller bekanta när det då & då dyker upp i diskussioner.

Det är för övrigt inte alls lika vanligt fenomen här i Australien som det är i Sverige, tror faktiskt inte ens att hälften av mina vänner eller min kille riktigt vet vad en blogg är för nåt.

Enda gången jag pratar om bloggar är när jag hänger med andra bloggare i Sverige, och det känns alltid skitkonstigt!