Dagens ilandsproblem.

Idag har jag varit med om en situation som skulle kunna kännas lyxig, men som jag istället lyckades vända till något ångestladdat och jobbigt. På nivån att jag legat och vritit mig i obeslutsamhet nästan hela dagen. Väldigt vuxet.

Jag fick häromdagen (mitt på resan, stressande bara det!) erbjudande om ett jobb som är bra på alla sätt, förutom att det ligger på rejält pendlingsavstånd från Göteborg. Jag skulle lämna besked idag. Jag vägde alla de där uppenbara fördelarna (som fast lön, att vikariatet troligtvis skulle bli en fast tjänst vilket inte är direkt vanligt i min bransch, att jag hade fått en jättebra känsla på intervjun med mera med mera) mot att jag ju precis startat upp min frilansverksamhet och känner mig superpeppad på den. Och mot att jag för att säga ja till jobberbjudandet skulle behöva stänga en massa andra dörrar som just öppnats och att jag dessutom vet att jag kan kombinera frilansandet här med inhopp på tidningar som ligger närmare (tex i) Göteborg. Att inte pendla innebär ju trots allt att man får ett liv som ger en lite tid över till att också leva. Värt, tänker jag. Ändå: panik över att tvingas bestämma.

Man kan tänka att det skulle vara en härlig känsla att plötsligt få välja och vraka lite, att ha två bra alternativ och så vidare. Men det var inte särskilt härligt, det var svinjobbigt. Jag kände mig så arg på mig själv för att jag inte hade vett att njuta, istället insåg jag att de gånger de senaste åren då jag känt en krypande panik, det har varit de gånger då jag haft förmånen att välja mellan två bra jobb. 

Jag har däremot aldrig känt så när jag väntat på besked på någon ansökan eller fått ett nej – såna situationer hanterar jag tydligen lätt som en plätt, alltid förvissad om att det blir bra ändå. Det är ju kanske lite skevt när man tänker på det.

Det slutade med att jag tackade nej idag, och det känns rätt nu i efterhand. Det blev bra, den fantastiska chefen sa att hon förstod mig och att hon skulle höra av sig igen om de hade något vikariat som kunde passa mig bättre. Tacksamheten jag kände när hon sa så: gigantisk. För man vill ju både och, ibland vill man verkligen både tacka ja och tacka nej. Man vill göra allt och inte missa något. Jag borde nog träna på det där med att lita på att det kan finnas två rätt, att man inte alltid kan klura ut vad som är rätt och fel, för man vet inte alltid allt. Man får känna efter och lita på den känslan bara. Den berömda magkänslan. (Synd att magen inte alltid talar så tydligt när den ska hojta fram vilken känsla den har dock, hade varit mycket enklare då.)

När det lilla helvetet var över gick jag i alla fall och fikade med Onekligen som var på tillfälligt besök i stan, och det var onekligen precis vad som behövdes! Skrattade bort tre timmar på ett fik här i närheten, en skön kontrast till resten av dagen. Tack för det Lisa!