Ett litet erbjudande om att betala mer i skatt.

Sverige exporterar mer vapen räknat per person än något annat land i hela världen. Visste ni det? Jag tycker att det är helt sjukt, inte farao behöver Sverige få klirr i statskassan på bekostnad av fattiga människor som lever under redan otrygga och svåra förhållanden. För det är där vapnen hamnar. Trots att riksdagens riktlinjer säger att Sverige inte får exportera försvarsmateriel till ”stater där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer", så är det precis vad som sker. Saudiarabien, där människor straffas med stympning, har ett avtal med Sverige. Tunisien, där människor som kämpade för demokrati dödades nyligen, köper vapen av Sverige. Och det är bara två små exempel.

Här är en "Carl Gustaf", ett av vapnen Sverige exporterar.
Britterna kallar den tydligen för "Charlie G", amerikanarna
"the goose" och australiensarna "Charlie Gutsache (guts ache).

Utslaget på varje person säljer Sverige vapen för 1500 kronor per person och år. Jag läste häromdagen om en privatperson som i sin deklaration har bett Skatteverket om att få betala 1500 kronor extra i skatt och på det sättet "rensa sitt samvete" - ett helt fantastiskt initiativ. Han eller hon fick visserligen inte göra det, det går inte att betala mer i skatt i Sverige än vad man ska. Men jag tänker mig att om många gjorde såhär nästa år, om många skrev och berättade att de är beredda att betala 1500 kronor extra för att några färre vapen ska exporteras, så skulle vapenindustrin i alla fall få sig en tankeställare. Kan vi inte bestämma att vi gör så nästa år?! Är ni med?

Dagens bästa val

Blåvalen. 

Neeee. Dagens bästa val var att åka ut till havet och bada lite efter jobbet. Mycket praktiskt också att min nya kollega Magdalena känner min gamla klasskompis Ebba. Två flugor i en smäll.

Detta vill jag ha just nu:

Ett slagbord. Ett stort i ruggat trä. (Vi skulle inte få så bra plats med det här hemma, men skit i det, tänk bara: stort, vackert gammalt slagbord. K-ä-n-s-l-a-n.) På Tradera säljs just nu ett som har "stått i en bondgård utanför Höör de senaste 200 åren".

Fatta feelingen att sitta och käka sina frukostflingor vid det liksom.

Om pirr i benen.

Klockan är 14.19 och det börjar pirra lite i benen igen. Som sagt, ovan vid skrivbordssittande för tillfället. Ska prova att sitta skräddare en stund i stolen medan jag skriver - hjälper inte det blir det stretching på handikapptoaletten igen.
 
To be continued..

Gepe.

Idag var första dagen på GP Utland-viket. Det kändes skitkul att vara där igen, det är ju tredje sommaren i rad så allt var egentligen som vanligt. Förutom att det märktes att jag inte suttit i en kontorsstol åtta timmar i sträck på ett tag nu (var tvungen att gå in på handikapptoaletten och stretcha lite på eftermiddagen för att jag fick ont i benen/röven av sittandet. True story.)
En annan ny grej är att de byggt om, så där där med eget stort kontor för alla på utlandsredaktionen har bytts mot öppet kontorslandskap. Visserligen trevligt att kunna småprata med kollegorna hela dagen, men det blir till att vänja sig vid att folk hör alla ens telefonintervjuer. Det gäller med andra ord att skärpa te sajj och låta proffsig och så.

Dagens note to self

Har bestämt mig för att försöka se till att oftare ha en kruka med färska kryddor i köket. Det ser ju så härligt ut, plus att det blir jättekul att laga mat. Man känner sig automatiskt som kockproffs. Värt!

 

PS. Någon som vet hur länge de förväntas leva samt hur man gör för att hålla dem vid liv så länge som möjligt?

Midsommaren 2011

Ute var det lite kyligt och blåsigt, men det var okej för vi dukade inne. 20 personer vid ett långbord i Martins föräldrars hus. Barbordet och grillarna stod på altanen och blomsterkransen som mamma gjort prydde mitt huvud hela kvällen. Festen var jättekul, de som inte kände varandra i början gjorde det i slutet. Någon hade köpt en "stark sås" av chili, som kallades dödssås och som var så stark att man ångrade att man smakade på den hur lite man än tog. Martin drog i sig en shot med sådan sås i, och kände sedan enligt egen utsago att "medvetandegraden sviktade" av smärtan i halsen. Rekommenderar alltså inte "ultra death sause", men jag rekommenderar mer än gärna midsommar i övrigt. Starkt.

(Bestämde mig också för att den dagen jag och D köper ett hus, ska vi också ha naturtomt med plats för en lägereld i trädgården. Så. Himla. Härligt.)

Mitten av sommaren!?

Midsommarafton redan - fattar inte alls vad som hände. Det har ju regnat stup i kvarten, det är som att man går runt och väntar på sommaren liksom. Och plötsligt inser att den är (as in: borde vara) här redan. 

Har nog därför inte varit riktigt fullt så pepp på midsommar i år som jag brukar vara, men å andra sidan är det kanske inte så konstigt, förra året var ju väldigt svårslaget med solen och värmen och sjön och stången och den hemmagjorda snapsen och blomplock på ängarna och drinken i zinkhinken. (Drink i zinkhink. Kan bli den nya sex laxar i en vaxad laxask).

Jaja, nu ska jag rota fram lite bär ur frysen och sommarpeppa som attan innan vi åker till årets midsommarfirande på gamla prästvägen. Midsommar är ändå midsommar är ändå midsommar, och jag tror ju att den kommer bli väldigt rolig, såklart, även om den inte blir så somrig som man hade hoppats. SMHI säger "kanske någon regnskur". Jag säger: "kanske inte, ändå?".

Idyllen från ifjol. Jag borde kanske göra en blomsterkrans i år med, för sommarkänslans skull?

 ________________________________

Uppdatering: Mamma och pappa svängde just förbi och lämnade en jättevacker blomsterkrans som mamma gjort till mig nu på morgonen. Underbara dom.

Om freecycle och snälla människor

En februariförmiddag 2003 glömde jag och min kompis Sofia vår filmkamera i baksätet på en taxi i Darío, en fattig by i norra Nicaragua. Misstaget uppdagades bara en kort kort stund efter att våra lår hade ryckts loss från de klibbiga galonsätena, men då var bilen redan på väg bort. Vi sjönk ner vid vägkanten, och samtidigt som vi konstaterade att allt vårt material till projektet vi höll på med fanns på den kameran förstod vi att den nog var värd minst en månadslön, om inte mer, för mannen som körde bilen. Kört lopp, med andra ord. Det dröjde en stund, kanske två stundar. Sen kom han tillbaka. Ursäkta, ni glömde visst kameran, jag såg det inte förrän nu för den låg där bak ju. Ledsen att ni fick vänta.

Det var så otroligt snällt och fint av honom och jag minns det så väl helt enkelt för att jag aldrig kommer att glömma det.

Kontentan: det värmer i hela hjärtat när människor är sådär kravlöst snälla mot varann. Jag läste nyligen på Josefines blogg (som för övrigt är jättebra, tips tips!) om en site som heter Freecycle. Det är ungefär som blocket, men det handlar bara om att ge bort saker, allt måste vara gratis. Man kan lägga upp annonser för saker man har att skänka, eller saker man letar efter som man hoppas att någon annan vill ge bort. För att testa slängde jag upp en annons om att jag nyligen köpt en skivspelare, och frågade om någon möjligtvis hade LP-skivor hemma som bara låg och tog plats. 

Igår mailade en tjej mig. Hon skrev att hon hade ett gäng skivor, att jag gärna fick dem och att hon KUNDE ÅKA OCH LÄMNA DEM TILL MIG om hon fick adressen. Detta finner jag verkligen orimligt snällt. En liten stund senare, när jag lämnat lägenheten för att köpa sushi, stod det en kasse full av skivor utanför dörren och väntade. Bland många, många andra, dessa två:

Du Emma, vem du än är, som lämnade skivorna: Farao vad du är snäll!

DU kan vara en dead end!

Nivån av frustration man känner när man kört fel fyra gånger och GPS:jäveln upplyser en om att man "reached a dead end, make a u-turn" med världens mest störiga, entoniga och bestämda röst: mycket hög.

Bästa grejen just nu:

Att D börjat jobba på SR Göteborg och är programledare för morgonprogrammet i p4. Det innebär nämligen att han går upp JÄTTE-tidigt, och då får jag vakna, ligga kvar och konstatera att jag får somna om igen. Varje dag. Det är underbart. 

Sen är det ju perfekt att kunna sätta på radion vid sexsnåret och lyssna på honom fortfarande halvsovandes i sängen. I dag var det extra kul för de hade Obliq på besök i studion! Familjefest i p4.

Såhär lät det. 

Det här skäms jag över

Att jag ofta svarar "Tyvärr, jag har redan köpt den" när en Faktumförsäljare försöker sälja mig en tidning. För det är ju ljug. Jag ljuger aldrig annars, men i min iver att slippa den oangenäma känslan av att vara en dissig medmänniska kan det då och då komma ett sådant litet ljug. Lägre än Glocalnet är vad det är.

Okej, sista.

Här kommer den sista (it's a promise, folks) texten från reportageresan i Västsahara, denna gång ett jobb vi gjorde för Amnesty Press. Vill du läsa reportaget (som handlar om mänskliga rättigheter i VS) kan du göra det här, annars kan du nöja dig med att titta på några få av alla de fantastiska bilderna som Erik Abel tog:

Den som vill se fler av Eriks bilder kan göra det på hans hemsida. Där ligger dock inte några bilder från VS ännu, vilket är synd eftersom det finns många till som är riktigt bra. 

(Den som tycker att ämnet "att resa i diktaturer" generellt är intressant kanske vill läsa den här krönikan, som handlar om just det).

Ja, det var det. Tack alla ni som vill och orkar läsa och som hör av er och peppar och sånt. Känns himla härligt ska ni veta!

Glimtar av en familjehelg i Bexet

 

En gång om året har vi familjehelg med hela min nära släkt. Vi är rättså många nu för tiden, Linnea som kom för två veckor sedan blev den tjugofjärde familjemedlemmen. Mitt sjätte kusinbarn. Har alltså sex stycken små trollungar att leka med när vi ses allihop - mycket nöjd med det upplägget. (Ja, jag har noterat att min blogg visst huxflux har förvandlats till en bebis-/barnbildsblogg de senaste veckorna. Men kan inte hjälpa't, det kryllar ju av gulliga barn. Misstänker att mitt omedvetna jag kör en kampanj för att förkasta det där med att göra karriär ett gäng år innan man skaffar kiddos. Andra tecken på ett visst barnlängt: när jag hör mig själv säga "Ni kan väl skicka upp barnen till oss en helg så att vi kan f... jag menar DE kan få gå på Liseberg?")

Den här helgen var en sån där helg när det regnade hela tiden. Det regnade och regnade. Men det gick att bada, och att försöka fånga abborrar med håv. Och det gick att duka långbord i ett stort vitt tält och lyssna på smattret och tänka på hur glada mormor och morfar hade blivit om de sett oss sitta där allihop på en och samma gång, vid stugan som de byggde för mer än femtio år sen.

I pausen mellan regnskurarna promenerade vi på slingriga grusvägar till grannbyn Ekenäs, där en tjej öppnat en liten butik i en gammal lada i sin trädgård. Tänkte uppmana er att åka dit om ni har vägarna förbi, för det var väldigt fint, men man har ju liksom inte "vägarna förbi" Ekenäs. Om man säger så. Men jag tänker i alla fall passa på att knalla dit varenda gång vi är i Bexet, det kan ju vara så att man råkar vara i akut "behov" av ett fint kakfat eller en ljuslykta eller så.

Dagens bekännelse.

Det här med att Jonny trodde att Pippi Långstrump heter Pippi Långström: Tydligen vanligt. Bern-Andreas har via Skype medgivit att han varit tvungen att googla fram att Pippi verkligen inte heter Långström, sedan han läst om det där på min blogg.

Måste då bekänna min egen senaste nollkoll-situation. Har tämligen nyligen insett att det inte heter fransbröd, utan franskbröd. Det har jag missat i alla år. Tyckt att folk som inte vet att det heter fransbröd är dumma i huvudet.

Nämen såatte.

Obliq till Albanien

I dagens Metro står det om Obliq, min lillebrors band, som raggats upp av någon dansk bokare och i morgon flygs ner till Albanien för att spela på en festival i Tirana. Kul!

Sydsvenskan: Om EU:s fiske i Västsahara och Marockos olagliga ockupation

Här kommer ett till reportage från Marocko/Västsahara-resan som jag och fotografen Erik Abel gjorde tidigare i våras. Det publicerades i Sydsvenskan häromdagen och handlar om EU:s smutsiga fiskepolitik i det marockanskockuperade Västsahara. Det här var vår huvudgrej, det var det här jobbet vi åkte dit för att göra (även om vi kom att skriva om en hel del andra saker också när vi väl var på plats). Klicka på bilden så blir den stor och läsbar.

Den som är väldigt intresserad kan också läsa vårt reportage i tidningen Journalisten, om hur situationen för marockanska journalister ser ut (den ser rent horribel ut kan man säga), eller reportaget i Göteborg-Posten, om vad som skiljer Marocko från Egypten, Tunisien och Libyen när det kommer till förutsättningar för demokratisering. Inom de närmaste veckorna kommer också ett reportage vi skrivit för Amnesty Press, om mänskliga rättigheter i det ockuperade området. 

Funderingar på en nattbuss.

Jag är väldigt, väldigt beroende av internet. Det märker man inte minst vid ett tillfälle som detta: Jag kliver ombord på en nattbuss som jag vet saknar uppkoppling. Jag hör någon före i kön fråga "finns det wifi?" och som i slow motion klyver ljudvågorna från busschaufförens svar luften hela vägen fram till mina små hörselgångar. "Javiisssttt, det finns... Och eluttag under sätena...".

Den lyckan man känner då. Ganska så orimligt stor. 

Det känns som när jag var ute och reste på långresor och hittade ett internetcafé efter lång internetfrånvaro. Där satte man sig, med klibbiga lår som fastnade på plaststolen i hettan och ett elektroniskt surr i luften från alla datorer (tjockskärmar). Lösa sladdar, trasiga USB-portar och någon tam person med noll koll bakom disken. Man betalade en i lokal valuta mätt ganska hög summa för att få internetnjuta i en halvtimme och fick sen känna på paniken när internet ständigt stängdes ner för att det var dålig uppkoppling eller elavbrott. Och sen kom vågen av lycka när man lyckades kolla sin mail eller ladda upp nån bild eller två (ehe, eller tjugosex) på resedagboken. Den känslan har jag just nu, för att jag kan läsa bloggar och chatta med D under pågående bussresa som fanns det ingen morgondag. 

Ja, lättroad. 

Förresten, catcha upp med barndomsvänner-kvällen som den här kvällen utvecklades till innan själva nattbussandet var väldigt trevlig. Fikade först med Per som plockar in ungefär sjuhundra vuxenpoäng på att jobba på bank och ha hand om stora summor företagspengar. Förra gången vi sågs minns jag att han förklarade finanskrisen för mig och att jag kände mig som mycket iq-befriad person vad gäller samhällsekonomi, men att jag förstod finanskrisen efter hans mycket pedagogiska femminutersberättelse. 
Vuxenpoäng också till Karin och Anders, som köpt en lägenhet på Rådmanssgatan och renoverat den superfin. "Jag kommer aldrig köpa ett renoveringsobjekt igen någonsin", sa Karin. Men fint hade det blivit! De bjöd på middag och vin (igen, love it) i den sprillans nya snyggsnygga köket.

Just nu på nattbussen: Vi stannar och plockar upp mer folk. Alla som är vakna och har ett dubbelsäte tittar besvärat bort. Livrädda över att behöva dela sin plats på nypåstigna. Själv breder jag ut mig över båda sätena och ser väldigt upptaget ut med min dator och hoppas på att det ska hjälpa. Sällskap på buss undanbedes vänligt (?) men bestämt (!).

Stockholm i juni

Spontanåkte till Stockholm med Sofia efter paddlingen i söndags eftersom vi fick skjuts av Emma och Johan. Huvudsyftet med trippen var att kolla möjligheten att få ett vik på DN i höst, så nu har jag fått inbokat ett möte ang detta i slutet av sommaren. Yey! Som en liten bonus har jag hunnit hänga med Sofia och Marcus (som säkert är överlyckliga över att ha mig sovandes på soffan i Marcus etta när de knappt ska träffa varann under resten av sommaren...stackarna). Igår kväll avlägsnade jag mig och lät jag dem leka alldeles för sig själva i lägenheten, eftersom jag blev bjuden på middag hos Johan (mitt ex, för er som inte har koll) och hans fru Lisa. Det var sjukt kul. De gödde mig med tokgod mat i sin nya lägenhet och sen jäste vi i soffan och kollade på Lyxfällan. Livet, alltså. Bra skit.

Och sen bara slog det mig att jag ju har TVÅ barndomsvänner som jag träffar alldeles, alldeles för sällan och som bor här i Stockholm, så nu ska jag först fika med Pelle, och sen bjudas på middag hemma hos Karin och Anders. Känner mig så jävla effektiv och nöjd över att ha en massa vänner som bjuder på middag hela tiden.

Sen, sen tar jag nattbussen hem. Sju timmar på en buss utan internet. Med byte. Det kanske inte är direkt den bekvämaste pricken man kan slänga upp över i:t om man säger så, men i alla fall den billigaste och tidseffektivaste. Nu ska jag gå och prova sovställningar i sittande läge så att jag överlever.

Kanothajk 4.0

Med en ömmande bakdel och ett glatt sinne kan jag meddela att helgens kanothajk blev en mycket lyckosam tillställning. Ön låg där den skulle mitt i Ömmern och allt var sig likt när vi anlände i lördags förmiddag paddlandes i våra stenstötta aluminiumkanoter.

Björn och Malin hade som vanligt gått all in under förberedelserna och den spännande skattjakten föregicks i år av inte mindre än fyra avancerade delmoment i form av frågesporter och utmaningar. I ett moment skulle man testa minnet och jag och D briljerade faktiskt, bra minne verkar vara vår grej. Man skulle memorera svaren på tolv orimliga frågor och inte en enda gång sa vi fel - jag var mycket stolt över oss båda. Sen korades David till vinnaren eftersom han hade lottats före mig i turordningen, vilket naturligtvis omvandlade stoltheten till en mustig frustration. Det var tur att mitt lag en stund senare lyckades vinna den rafflande finalen så att rättvisa till sist kunde skipas. Priset? En stor burk godis och vandringspokalen "Pippi Långström". (En vacker skapelse som fick sitt namn under förra årets Kanotsuccé, när det kom fram att Jonny i 25 års tid trott att Astrid Lindgrens pärla hette just så - Pippi Långström.)

Helgens stora eloge: Björn och Malin, som med en aldrig sinande idérikedom arrangerar detta paddlings-tältnings-event varje år.

Helgens största mysterium: Varför fanns det purfärskt älgbajs på öarna? Betyder det att älgar faktiskt simmar över dit från fastlandet för att få bajsa ifred, och sen simmar tillbaka igen?

Helgens näst största mysterium: Hur Matte kunde välja att gå barfota på Hell Island (den har ju fått sitt namn av en anledning).

Helgens note to self: Nästa år, ta med solstolar att sitta i vid brasan. Röven tackar på förhand.