Stockholm i juni

Spontanåkte till Stockholm med Sofia efter paddlingen i söndags eftersom vi fick skjuts av Emma och Johan. Huvudsyftet med trippen var att kolla möjligheten att få ett vik på DN i höst, så nu har jag fått inbokat ett möte ang detta i slutet av sommaren. Yey! Som en liten bonus har jag hunnit hänga med Sofia och Marcus (som säkert är överlyckliga över att ha mig sovandes på soffan i Marcus etta när de knappt ska träffa varann under resten av sommaren...stackarna). Igår kväll avlägsnade jag mig och lät jag dem leka alldeles för sig själva i lägenheten, eftersom jag blev bjuden på middag hos Johan (mitt ex, för er som inte har koll) och hans fru Lisa. Det var sjukt kul. De gödde mig med tokgod mat i sin nya lägenhet och sen jäste vi i soffan och kollade på Lyxfällan. Livet, alltså. Bra skit.

Och sen bara slog det mig att jag ju har TVÅ barndomsvänner som jag träffar alldeles, alldeles för sällan och som bor här i Stockholm, så nu ska jag först fika med Pelle, och sen bjudas på middag hemma hos Karin och Anders. Känner mig så jävla effektiv och nöjd över att ha en massa vänner som bjuder på middag hela tiden.

Sen, sen tar jag nattbussen hem. Sju timmar på en buss utan internet. Med byte. Det kanske inte är direkt den bekvämaste pricken man kan slänga upp över i:t om man säger så, men i alla fall den billigaste och tidseffektivaste. Nu ska jag gå och prova sovställningar i sittande läge så att jag överlever.

Hotell Fridhemsgatan

Nu är jag hos Sofia i Stockholm och hälsar på. Hon jobbar idag och jag hänger i hennes lilla lägenhet (och skriver detta på min iPhone.. Coolt!) Roligaste detaljerna hittills:

1. S har typ ingenting i kylen, eftersom hon varit i Gbg. Men en sak har hon: den största burk med jordnötssmör jag någonsin sett. Den tar upp halva kylen. Bakom den står en "vanlig" burk jordnötssmör. 

2. Det finns en liten, liten fjärrkontroll som styr alla lampor. Den har S handlat på Clas Ohlson. Väldigt spexigt och väldigt Sofia. Hon har ju alltid det senaste från Clas O, liksom. I vår ungdom var hon tex först med (läs ensam med) headset istället för lur.

livet är en fest. håll med om det folk och fä.

Jag och fia har världsbästa umgänget just nu. Jag ligger i soffan i Davids stora mysiga tröja, kollar lite på utsikten, jäser och tittar på Lipstick Jungle på datorn. Lite lagom nöjd med min och Natalies entré på sthlmsredaktionen som blev ettan + uppslag i dagens tidning. Sofia sitter vid matsalsbordet och tentapluggar (ja, det är en stor lägenhet), matar mig då och då med jordnötskakor från balkongen och varje gång hon vill ha paus går vi bort till köksregionen, dricker läsk med fötterna på bordet och snackar skit. Sen lägger jag mig i soffan och jäser igen.

Mmm, Stockholms-januari. Inte så fel när allt kommer till kritan.

mina knän darrar fortfarande

oIgår innan jag slutade jobbet runt midnatt chattade jag med David, och skrev "Nu ska jag gå hem! Jag önskar bara så mycket att du hade varit här också, men man kan ju inte få allt".
Men tydligen kunde man det, för när jag skrev det satt David utanför DN:s huvudentré i bilen och väntade på mig, och hade igång sitt trådlösa internet så att det såg ut som att han var hemma i Göteborg. Olyckligtvis gick jag såklart bakvägen ut från DN, så när jag kommit hem och fått lite glass med glögg (ja, det gick) av Björn och Malin, messade David och frågade efter vår portkod. Min puls dubblades på en sekund, och jag var tvungen att sätta mig på sängen och säga till mig själv "Skärp dig, det är klart att han inte är här!". 3 minuter senare stod David utanför dörren. Det var fantastiskt.
Han fick köra bil lika många timmar som han hann vara här, men vi fick sova ut ihop och snooza länge, äta en snabb lunch och sen åkte han hemåt igen. 110 mil och tio timmars bilkörning, för att vi skulle få hålla om varandra några timmar.

Jag är rörd bortom all sans och reson.

Festligheter.

Johanna och Erik var här i helgen, och det har varit grymt. Dock på vippen att sluta i fadäs, när martin fem minuter före deras ankomst råkade få med sig fel nyckel till mataffärn och därmed låste oss ute. Det var ganska kallt, och inne i lägenheten brötade musiken på hög volym. Efter mycket ringande och detektivarbete löste det sig lyckligtvis för det fanns en kille med en extranyckel i en annan del av stan.
Igår kväll var vi ute på en av de roligaste utgångskvällar jag haft på länge. Det var underbart att träffa Johanna igen, hon saknas verkligen i mitt stockholmsliv. Vi dansade runt på dansgolvet, by mistake alldeles likadana i svarta tights, svart body och jeanskjol. Hela kvällen var väldigt lyckad, vi skrattade mycket, alla var lagom fulla, någon avslöjade en festlig sexhistoria, kön till Debaser Slussen var lagom lång (och på marken i snön hade någon lagt en väldigt rolig mataffärs-affisch att fnissa åt, se nedan). Och hela stan var täckt av snö, bara en sån sak!

Promenad över Västerbron

Fika på String

TP-turnering som männen tyvärr vann

Affisch i kön till Debaser:
"Kycklingdelar" 32.90 styck. Ge mig en klo och två ögon.

..och slutligen var vi sådär trötta som man ska bli. Då ser man ut såhär.

Fackfest för journalister

Igår var vi på en stor och trevlig journalistfest på Street. En herrans massa av Stockholms journalister på samma ställe! Som man nästan hade kunnat vänta sig blandades glamour med nån sorts ruffighet -en man satt och sjöng vid en flygel i mitten av rummet där man kom in och vid baren serverades korv med bröd. På något sätt en typiskt journalistisk mix.

Det var väldigt mycket folk där, både från tidnings- tv- och radiovärlden, och väldigt många såna där ansikten som man känner igen men inte kan placera. Åtminstone inte jag, som är väldigt dålig på det där. Ett av de mest välkända ansiktena (Fredrik Virtanens) spelade skivor och när jag skulle gå hem vid tolvtiden fick jag en sån där "åh men nej din stackars stackare"-känsla, för det var liksom helt tomt framför hans coola DJ-bås. Alla hängde vid fåtöljområdet vid baren, i ett annat rum, där det var mycket varmare än i det kalla rummet med dansgolv. Hur som helst stod Fredrik där och spelade musik på ett rent hejdlöst hög ljudvolym (faktiskt, jag menar inte att låta som att jag är 68 år) och i mitten av dansgolvet, under en ihärdigt blinkande lila lampa, stod ett ensamt par och dansade tryckare. Mellanstadiedisco all over again.

Idag sa en kollega till mig att någon på festen hade kommit och frågat honom "vem den där johanna lagerfors är" och sagt att han (eller kanske hon, min kollega ville inte säga vem det var) hade läst artiklar jag skrivit och tyckte att jag var -citat- suuperduktig. Nu ska jag ägna resten av dagen åt att vara glad och lite mallig.

Kokt stekt ägg och stekt kokt ägg.

Jag är väldigt nöjd med aktivitetsmängden jag producerat den här veckan. Först ut var onsdagsöl med fyra tjejer från DN, på Pressklubben som är nån sorts hak för journalister. Det var mycket ljusare än jag föreställde mig ett hak för journalister, och ölen var ganska dyr. Vi pratade och skrattade jättehögt, det märkte vi varje gång vi blev lite tysta och hörde att alla andra förde väldigt lågmälda samtal. I torsdags var jag och resten av lägenheten hos Kristoffer Bergström på middag. Alltså riktig middag, med förrätt och riktig mat som huvudrätt. (Med potatis! Sjukt gott och sjukt vuxet). Kristoffer fick sex mörka ckokladkakor av oss i present. Han sa att han inte gillar choklad men jag tror att det var en lögn.
Förrätten bestod av ett vetenskapligt experiment. Kristoffer hämtade en bricka med en handduk över, och såg väldigt hemlighetsfull ut ända till han annonserade vad vi skulle ta reda på. Vilket är godast -stekt kokt ägg, eller kokt stekt ägg? Jag röstade på stekt kokt ägg, såklart, eftersom det är mest likt kokt ägg och det är den enda sorts ägg jag gillar. Stekytan runt den, som lossnade, var intressant. De andra gillade dock det vattniga kokta stekta ägget bättre. Det var en väldigt bra kväll.
Igår hade jag inte tänkt göra något alls, men Sofia övertalade mig, så jag tog med Ebba hem till Sofia på förfest med hennes klasskompisar. De pratade ganska mycket om blodkroppar och sjukdomar man kan smittas av från döda människor. Och att de ibland får visa brösten för sina handledare när de gör praktik. Sen gick vi till Södra Teatern och det var ett bra ställe med kraftiga afrikanska musiker på scen och fin utsikt över Slussen, vattnet och stan.

Om en timme och fyra minuter kommer David hit. Jag längtar väldigt mycket.

K.

Karin är min mest cyniska vän och jävlar, vad jag saknar henne. Ibland tänker jag på hur mysigt det var att dricka te i hennes skeva, lilagröna rivningskontrakt i Gårda om hösten när hon bodde i min stad. Och sen, när det var vår, skrev vi vår hyperpretto uppsats om feministisk teori och utvecklingspolitik, och det är ett på många sätt komiskt minne. Det var ganska svårt och vår handledare brukade prata om kända fattigdomsfeminister med indiska namn som kunde bli fulla utan att skämmas. Vi hängde aldrig riktigt med på varför just det var bra för världsfeminismen, men det gjorde inget. Såna saker saknar jag ibland. Och så saknar jag Karins bitterkomiska inställning till allt.
Det var en sån fin tid när vi hade picknickar i Slottskogen, när vi lärde oss vad diskursanalys betyder och när vi drack vin och ältade saker och åt frukostar i Haga. Och sen, när vi for runt Sydamerika tillsammans.

En dag förra hösten valde Karin mellan Göteborg och Vedran och Vedran vann. Så nu bor hon hos honom en bit från Berlin. Men i helgen har hon varit här och det blev en sån där perfekt helg när man hann mycket fast utan att ha bråttom. Vi lunchade länge på Hängmattan, provade en och annan begagnad stövel på Beyond Retro och tittade på dyra barnklänningar sydda av gamla använda påslakan, och sen fikade vi, ännu längre än lunchen, på String. Vi sprang också till Systemet och kom försent, och på kvällen blandade vi mina roomies med hennes gamla Tysklandsvänner och hade en trevlig förfest med tema Hamburg, som följdes av en trevlig utekväll på Debaser, med tema Berlin.

Sen hann vi med en fotokonstutställning också, Nan Goldin på Kulturhuset, som var en sån som man fick lite ont i magen av mitt i allt sex och heroin hon fotograferat. Jag funderade lite över om man tyckte att det var starkt och bra bara för att hon fotat sånt som ingen annan fotar, eller om hon faktiskt var bra på fotografi, den där Nan. Eller är, hon kanske inte är död. Det är hon nog inte. Jag kom fram till att det nog inte spelar någon roll. Inte huruvida hon är död förstås, utan det där med anledningen till att utställningen var bra. Om man fotar unika saker kanske man är bra, även om man inte är bra, eller så.

K, någon gång kommer du väl hem igen? Du fattas mig.

Oh, ljuva helg.

David har varit här i helgen och det är ju extremt ljuvligt i sig. Vi har sovit, gått omkring på stan sådär planlöst och skönt, lagat egenkomponerad flygande Jacob i Sofias lånade lägenhet med utsikt och kollat på film utan att titta på filmen. Bland annat.
Idag träffade vi Kristoffer Bergström för lunch (Kristoffer Bergström är en sån som jag alltid benämner med både för- och efternamn, utan att veta varför). Vi åt någon form av kolgrillad mat på söder, sen gick vi omkring lite i trivsamt tempo. Sen åt vi gigantiska chokladmuffins på muffinsfabriken, och sen (jag vill inte göra det här till ett 'det här har jag gjort i helgen'-inlägg men nu blir det lite så, ändå) gick jag och D på bio på en biograf som K beskrev som "inte alternativ, men lite alternativ". Det lite alternativa bestod nog i att själva salongen hade tre rader. Med 5 stolar i varje rad. Skärmen var mindre än den i Davids vardagsrum, men det var väldigt mysigt och stämningen var att ingen kunde titta snett på en om man ville dra av sig skorna.

Förresten, förut när vi gick genom parken till tunnelbanan, såg vi 'skogränsen'. Synd att det är så kallt såhär års, det blir lite svårt att lyda uppmaningen. Det hade jag gärna gjort annars. Men jag ler ju varje gång jag går förbi, så stort tack till den festliga glädjespridande människa som gått dit och målat så fint.

Einflyttnungsfescht, som den heter på Facebook.

Lördagens inflyttningsfest blev en härlig överraskning i hur många vänner vi kunde skrapa ihop i Stockholmstrakten. Många fler än vi trodde, över 30 personer var här och förgyllde vår kväll. Vi fick fina presenter, bland andra dessa:

• Ormsalva, echinagaard och flourtabletter, av Per.
• En ovanligt ståtlig ananas -med ett kort på- och en flaska fin, av Kristoffer Bergström.
• Insexnycklar (ja, det heter så), kanske av Erik.

Hur mycket jag saknar David just nu?

En lerig grässlänt och ett guldkuvert.

Åh, ljuvliga helg. Det är så ljuvligt att jag nästan skulle kunna kyssa helgen, om det gick. Veckan har varit blandad, på ett bra sätt. Nån dag satt jag i telefon precis hela dagen, någon dag åt jag abnormt många påsar Ahlgrens bilar med min kollega R.H, och någon dag stod jag på en grässlänt vid Arlanda och väntade på en jumbojet som skulle byggas om till hostel. Alla journalister kände varandra, det blåste väldigt mycket och jag hade inget hårband. Men vi fick smörgåstårta så det var ganska skoj. Jag haffade en Scanpixfotograf och fick skjuts "hem" igen efteråt och det kändes som världens lyx för jag hade åkt taxi dit och var inte alls sugen på att springa runt och leta efter en flygtåg.

Och just det ja. Vi var på firmafest i torsdags på ett ställe som heter Hotellet, på Östermalm. Tydligen nummer 67 på en lista över de 100 bästa barerna i hela världen. Låter verkligen piffigt värre! Och sen var det ju fint också. På DN har de inte haft firmafest på två år, och dagarna innan delades det ut guldglittriga kuvert med snirkliga silverbokstäver i allas postfack. Över 400 personer var på plats och åt av en helt fantastiskt god buffé innan de rockade loss till piffig musik a ´la moderniserad Depeche Mode. Några blev sura när maten tillfälligt tog slut och det kändes ju som ett ganska märkligt beteende tyckte vi, som själva sippade på våra gratisdrinkar och var överförtjusta över att det fanns TVÅ olika efterrätter att välja mellan.

Sen var arbetsveckan slut. Igår beställde vi hemkörd pizza och hade filmkväll och nu ska jag och Diggi gå och simma.

Be redigeraren om bra rubrik, de kan sånt.

I helgen flydde mina tre roomies stan och ersattes tillfälligt av mina föräldrar, vilket var förtjusande trevligt. Stockholm bjöd oss på sol och jag hoppas att det är så stan har tänkt vara hela hösten. Mysig och stad-ig och fikavänlig.

Ny vecka nu. Praktiken blir bara roligare och roligare och nu vet man var skrivaren står och vad kollegorna heter, och vad skrivaren heter och var kollegorna står. Och hur man hittar till träningsanläggningen och vilken automat som har bäst kaffe (läs: varm choklad).
I dag publicerades min artikel om ortorexi, och i morse satt jag lite lagom nöjd och avslappnad i soffan hemma och käkade frukost. Tjugo i nio ringde chefen och frågade om jag kunde vara på en presskonferens på UD klockan 9. Visst, sa jag, slängde ner mina telefoner i en väska, hoppades i hissen att jag skulle hinna och hitta, och sen ömsom gick, ömsom sprang jag till Thorildsplan och tunnelbanan. Man vill ju inte komma sent, men inte heller klibbig. Jag var där fyra över. Blank i pannan, men inte slemmig. Heja Stockholms tunnelbana!
På tal om svett, jag och Nat har provat DNs träningsanläggning som ligger djupt nere i underjorden. Ett pass "Cardio" (piffigare namn för hopp-och-studs-kondition) och ett pass styrka. Det är nog på sin plats att förbereda sig för en fysiskt utmanande morgon i morgon. Jag har visserligen tränat mycket i år, men fördelningen hittills är Januari - Maj: 100%, Juni - Augusti: 0 %. Befarar komplikationer i form av massiv träningsvärk. Men hur ont det än gör i morrn, kommer det att vara värt det när jag tänker tillbaka på min och Davids briljanta slappsommar. Jättevärt det.

Stockholm week no.1

Nu har jag tillbringat tre "riktiga" dagar på DNs Inrikesredaktion. Jag har ett skrivbord som är rörigt och en telefon med ett telefonsvararmeddelande där jag låter ganska trevlig men glömmer att säga hejdå. Jag gillar faktiskt stämningen på en tidning. Det är kul när det blir fart på alla när nåt oväntat händer, och det är roligt att alla i hela det enorma kontorslandskapet står och jublar högljutt åt pingis-Persson och de andra, visserligen oerhört få svenska framgångarna i Peking-OS.

Även lägenheten är kanon. Jag, Björn och Martin hyr ju en tillsammans och den är bra på alla sätt och vis. Fint men en smula trångt. De första två veckorna bor även Jonas här, och ibland sitter vi i soffan om kvällarna med varsin laptop i knät. I rad. Lägenheten ligger 100 meter från DN-skrapan och det är ju löjligt perfekt faktiskt. Glittret från de gigantiska bokstäverna i "DagensNyheter", på taket, lyser upp vårt vardagsrumsgolv genom persiennerna på kvällarna. Så nära är det. Och såhär ser det ut hemma hos oss:




































By the way, vill man läsa min första DN-artikel från igår så kan man göra det här. Den handlar om vilka konsekvenser vår livsmedelskonsumtion får för vattenförsörjningen i fattiga länder.

'Man kan inte sälja sig för en kanelbulle' eller Praktikant del 1.

Som en oformlig massa har vi glidit omkring i tidningsbyggnaden de senaste två dagarna, vi praktikanter. Lite som en barbapappa, ingen lämnar gruppen. Mest har vi suttit i ett rum och lyssnat på chefer, men nu har vi fått varsin mobil och varsin laptop och i morrn börjar vi på riktigt. När vi fyra sprids ut över redaktionerna och smälter in bland alla kända namn kommer det förhoppningsvis inte lysa "praktikant" från hjässan lika tydligt som det gjort de här första två trevande dagarna när vi mest tittat och lyssnat.
Jag ska böja på Sverige, dvs Inrikes. Vi får välja tre redaktioner under hösten och jag ska även redigera och vara på Utland. Jätte- jätteskoj. De två sistnämnda var spikade sedan länge men valet av redaktion nummer tre var faktiskt klurigt. När mannen från Kulturredaktionen stövlade in till oss med gigantiska bullar och promotade sin redaktion var jag nära att falla för det. När han snackade lite skit om "kulturgeggan" och man förstod att han inte tillhörde någon snobbig finkulturelit utan var en helt vanlig, skön, sportintresserad kulturskribent, då var jag ännu närmre. Men. Man kan ju inte sälja sig för en kanelbulle. Jag gick på min initiala intuition och i morrn blir det DN:s inrikesredaktion för min del. Jag ska få kollegor och ett skrivbord och sånt därnt som man behöver. Yey.

Stockholm -mitt nya hem

Ny årstid, ny sysselsättning och ny stad. Sista kvällen i Göteborg hade jag och D en egen liten kräftskiva med räkor och kräftor och vin och lax och skagenröra och aioli och vitlöksbaguetter och sällskapsspel på golvet. Det var nog någonstans då jag förstod att jag skulle åka ifrån både D och Göteborg, och det var väldigt väldigt ledsamt. Men på ett bra sätt, ändå. Jag tycker om att längta.
Sen var det plötsligt morgon och dags. Jag och mina fyra tunga väskor satte oss på ett tåg och åkte hit till huvudstaden där jag nu installerat mig i vår eminenta lägenhet på Kungsholmen. Martin (aka Diggi), en av mina två nya roomies, var redan på plats och på kvällen träffade vi Evelina som hade en ny fin jacka (jag tror att den var ny, den såg ny ut). Vi gick en sväng här på Kungsholmen och spanade potentiella kvartershak att bli stammisar på och valet föll på "Linas Bar", mest för att Martin är så förtjust i barer med "vanliga namn". Vi tyckte inte att det såg ut att vara riktigt lika alkistätt som på andra kvartersbarer, men den åsikten reviderade vi i takt med att klockan gick.
Plötsligt skrev Evelina "Det är Hoa Hoa!" på sin mobil och höll upp den, och innan jag hann förstå vad hon menade med det, kom Hoa Hoa Dahlgren och serverade oss öl. Inte världens coolaste kändis kanske, men den fick oss att bestämma att vi ska göra en kändislista över alla vi springer in i i höst. Jag har en känsla av att fröken Edliden kan vara till hjälp, hon är ungefär 100 pinnhål bättre på kändisar än jag är. Och Diggi också, han har redan hunnit få en konstig blick av Annika Lantz och skymtat Sissela Kyle under sina två dygn i staden.

En av de allra, allra bästa sakerna med den här hösten, är att jag nu bor 10 minuter från Sofia. Tio minuter! Så nära varann har vi inte bott sedan den gamla goda skoltiden när jag fortfarande bodde hemma på Ådäljan och hon bodde på Mimersvägen och vi alltid kollade på Roswell och åt glass på onsdageftermiddagar. Nu kan vi ha sådana eftermiddagar jämt.
Idag, till exempel, var jag och Diggi där och lagade köttfärsbiffar som vi åt på Sofias löjligt lyxiga balkong med havsutsikt, som tillhör den löjligt lyxstora lägenheten som hon sjukt nog bor i gratis, alldeles själv, för att hennes släktingar som äger den bor utomlands. Sofia har lovat mig en egen tandborste och en egen klädhylla för att det ska bli mitt andra hem.

I morgon klockan 9 väntar min första praktikdag på Dagens Nyheter. Hoppas de inte frågar vad man tycker om tidningen för jag har ju i ärlighetens namn faktiskt aldrig läst den. Men man vet ju liksom att den är bra.

Stockholm i mitt hjärta

DEL I; Resans syfte och inledning: I tisdags kväll åkte vi fem personer i en väldigt liten bil hit till Stockholm, och dagen därpå intervjuade jag och Wiman en kvinna på Expressen, till vår B-uppsats. Det var intressant att se hur flashiga alla kvällstidningsmedarbetare är. Vi gick omkring på redaktionen och kände oss ganska små, när backslick-män och "jag har världens största stövlar"-kvinnor utbytte dialoger i stil med -Har du läst? -Ja. Fruktansvärt. Fruuktansvääärt. -Vi får snacka om det sen. -Verkligen.
Efter intervjun spankulerade vi omkring i stan och hade en fantastisk dag. Vi fikade på ett källarfik i gamla stan från halv tolv till kvart över fyra, exempelvis. Sen tjatade vi [jag] till oss [mig] att få gå ut på altanen på Kulturhusets tak och fota julvimlet lite.


 





 DEL II; Vilse i Pannkakan. Dag två blev lite mer...actionfylld. Den började med en intervju med utrikeschefen på DN. Sen skulle vi ta oss till söder för att intervjua Andreas från nyhetsbyrån IPS. Vi visste att vi skulle ta buss 4, och det gjorde vi. Sen hände följande:

Någonstans i närheten av Fridhemsplan konstaterade vi att vi åkte åt fel håll. Vi hoppade av i en korsning och bytte sida. Efter en stund kom det på en man som såg ut ungefär som..tja..Becks granne. Han skällde ut oss efter noter, men utan att tala direkt till oss. Istället berättade han högljutt för alla passagerare vilka hemska människor jag och Wiman är, för att vi satt på "tant med käpp"-platserna. Vidare utvecklade han att kärringar tydligen heller inte förstår nånting, och absolut inte invandrare.
En stund senare passerade vi Mariatorget, och där kom Kristoffer Bergström på bussen. (En kompis till oss som jobbar på Aftonbladet nu.) Vi hade pratat om honom precis och det kändes såklart helt absurt att han bara klev på vår buss sådär. Vi pratade ironiskt nog med honom om "att hamna fel när man åker Stockholms kollektivtrafik", och ändå visste vi föga av vad som komma skulle...
Vi gick alla av vid Gullmarsplan. Där skrattade två busschaufförer åt oss länge och väl, när vi sa att vi skulle ta buss 43. "Ni är HEEELT fel" sa de. Heeeeelt fel!" En av dem erbjöd sig att skjutsa oss i en tom buss (...), men vi avböjde. Istället tog vi buss 4 igen, samma buss tillbaka som vi redan åkt med både länge och väl åt alla möjliga håll. Vi åkte hela vägen tillbaka och gick av nära ändhållplatsen i andra änden, när chauffören sa till oss att vi var vid "roslagsgatan" dit vi tydligen skulle enligt honom. Jag hade ringt Andreas på IPS, som bekräftade att vi skulle av på en gata som hette "ros, nånting".
Väl framme frågade vi folk vart vi skulle. En dam sa "Jag har bott i Vasastan i TJUGOSEX ÅR, och jag har ALDRIG hört talas om den vägen". Jag tänkte Vasastan!? vadå där är vi väl inte? Vasastan ligger inte på söder, och vi ska till söder... Men jag sa inget, utan lät Wiman fråga vidare. Nästa man sa samma sak. Vi ringde Andreas igen. Han kiknade av skratt, och meddelade att vi var i helt fel stadsdel. Igen.

Nu övergav vi bussjävlarna och tog tunnelbanan, vilket var mycket lyckat. När vi äntligen var på rätt spår ringde Johannas mamma, som hade budat fram en tågbiljett hem åt sin dotter via Tradera. "Johanna, jag har betalat den nu men det står att det är från Göteborg till Stockholm på den. Det är ju fel håll!" sa hon. Såklart. Vad kunde inte gå fel den här dagen?
Vi gick av vid Mariatorget och när vi började gå insåg vi att vi var vid hållplatsen där Kristoffer hade stigit på, för kanske tredje gången. Vi hade bara aldrig fattat att vi skulle av där...Haha! Jag har -på riktigt- aldrig känt mig mer vilse i en stad. Någonsin.

Sen hände det bästa av allt. Den sura roliga gubben från bussen dök upp! Igen! Helt fantastiskt skoj! Han stod och skällde på en trafikvakt och vi var tvungna att smygfota honom.

DEL III: Epilog. Johanna kom hem till slut. Hennes fantastiska mamma köpte en ny dyr SJ-biljett åt henne så hon slapp åka nattbuss i 7 timmar med 2 timmars paus i Jönköping. Jag själv stannade ett dygn till i huvudstaden och sista kvällen var vi ute och drack öl ett gäng på diverse märkliga barer på söder. En av dem såg ut som Koh Pha Ngan i Thailand. En hade kristallkronor, boule och pingis. En var bara trevlig och gammal och fin.

...och i köket hängde en elefantkrok!

Stockholm var bra på många sätt. På ett sätt för att det var kul att hänga med brorsan några dar, på ett annat sätt för att jag verkligen behövde slappa och ta det lite lugnt (vilket vi gjorde mycket) och på ett tredje sätt för att Stockholm är en så trevlig stad.

Lägenheten vi lånat var väldigt skojig. Jag skrev en lista till D (som ska bo där i höst) med saker jag noterade och tyckte var roliga. Bland annat innefattade den att

* Han som bor där "på riktigt" har fixat 40 eluttag. Hur får man plats med så många elektriska saker på 16 kvadrat?
* Duschen är landets sjukaste. En slang går från kökskranen och in i badrummet, där man får stå i en vit Ikea-låda och tvaga sig. Roligt, men konstigt. Jättekonstigt.
* Hur länge man än tittar på de fem tavlorna ser man inte den röda tråden.
* Han som bor där har en DVD-samling med SEX säsonger av (...trumpetfanfar:) Hem till byn. Det är lika förfärligt som sant.
* På anslagstavlan hänger menyer till olika pizzerior. Inte en, inte tre, inte fyra. Nej, ÅTTA olika pizzerior. Åtta!
* Balkongen är en sån där balkong som inte är en balkong.
* Tapeten har ett spännande, stort, the grudge-inspirerat klösmärke ungefär i huvudhöjd på ena väggen. Jag vet inte riktigt hur man kan försöka förklara det.
* Badrumsspegeln är ett cykeldäck, från en liten, liten BMX. Det må låta spännande, men är bara fult. Verkligen bara fult.
* Badrumshandtagen däremot, i orange plast, tror jag hade kunnat vara otroligt snygga i en annan värld, i ett annat sammanhang och på en annan dörr. Men jag är inte helt säker. Jag är inte så bra på sånt. Och jag är inte så bra på orange, just.

Detta var en ganska kort version av listan jag skrev, som slutade på åtta handskrivna sidor. Tänk er en lägenhet som rymmer så många märkliga ting. Verkligen helt briljant!

Om saker som tar slut.

Att göra slut, verkar vara på tapeten just nu. Flera par i min närhet har hakat på den trenden. 11 augusti verkar dessutom vara ett populärt datum. Är göra-slut-trenden normal för augusti? För regniga somrar? Jag har ingen aning.I morrn drar jag och lillebror till Stockholm och chillar i några dagar. Det blir nog perfekt. Jag har lånat nycklarna till en lägenhet och bilen är tankad. Fullt.

(Bilden: Hongkong, Kina, Juni 2007)

Hufvudstadsweekend

Kan inte låta bli att blogga lite innan vi åker ut till Arlanda.
Soliga Stockholm har behandlat oss fantastiskt fint under vår weekend. Vi har shoppat, ätit glass, druckit öl och kollat på film i skumbadet, lunchat på Åhléns takterass, sett Sally Manns fotokonstutställning på Kulturhuset (inlägg kommer säkert om detta) och ätit massor av god mat. Och igår var vi på bio med, såg "The number 23". Såklart blev våra stolsnummer tillsammans: 23! haha. (56 och 57)
Nu har vi käkat Scandic Continentals härliga frukostbuffé och ska bara slänga ihop packningen innan vi går till Centralen för att leta rätt på en flygbuss. Kairo och Sharm el Sheik nästa. Redan i morrn kommer vi befinna oss på båten i röda havet som vi ska glassa runt på i en vecka. Fy fan vad härligt.