Just nu hemma hos oss

Jag gick ut och sprang en sväng nu på morgonen. Det var soligt och svetten rann, men sådär lite kyligt i luften så att håren reste sig på samma gång. Jag stannade till, mest för att jag var helt slut men också lite för att hinna plocka ett fång blommor att färgsätta köket med. 

Nu ligger D och vilar i sin halvkoma eftersom han redan jobbat hela sin arbetsdag. Han gick upp fyra och började som vanligt sända radio klockan sex. Jag jobbar kvällar hela veckan, så vi har bara tre timmar då vi båda är lediga och kan umgås lite med våra gäster. Ska sätta igång med det nu. Hej så länge!

Bästa grejen just nu:

Att D börjat jobba på SR Göteborg och är programledare för morgonprogrammet i p4. Det innebär nämligen att han går upp JÄTTE-tidigt, och då får jag vakna, ligga kvar och konstatera att jag får somna om igen. Varje dag. Det är underbart. 

Sen är det ju perfekt att kunna sätta på radion vid sexsnåret och lyssna på honom fortfarande halvsovandes i sängen. I dag var det extra kul för de hade Obliq på besök i studion! Familjefest i p4.

Såhär lät det. 

Grattis på föllsedan.

Igår fyllde David 31 (grattis!). Mycket vuxet gjort. I present fick han vinylskivor, en tröja och några finviner att lagra hemma i vinkällaren (läs: Ikea-vinstället i köket).

Det här med vinylskivorna har gjort mig helt besatt, det är ju hur kul som helst att gå och leta i backar på marknader och second hand-butiker. För att inte tala om Tradera. Kan inte sluta kolla Tradera, poppar upp massa kul saker hela tiden. Vi fick en supercool skivspelare av Davids pappa och hans sambo i julklapp, så nu längtar jag otroligt mycket efter att komma hem och spela de nya skivorna på den.

Måste bara öka min musikbildning lite så att jag köper rätt plattor. När jag sms:ade min rockstjärnebror häromdagen och frågade något om "den där svarta LP:n med en triangel i mitten", svarade han (jag citerar): "Haha, den svarta skivan med en triangel i mitten är världens kändaste platta, Dark side of the moon. Jag menar verkligen den kändaste all time history alla genrer!! ;) Vill inte håna dig men kunde inte låta bli". 

Känner mig med rätta lite pinig. Men några vändor till i skivbackarna så är jag förhoppningsvis proffs snart. Vi säger så.

Det officiella vårtecknet.

Det känns nästan lite schizofrent att bo i ett land där man leker i snön ena dagen och solar i bikini nästa. Fenomenet med sommar och vinter samtidigt resulterar ju i en hel del väderbloggande - jag kan liksom bara inte låta bli, är så fascinerad. Vår/sommarvärmen som Bern bjudit på den senaste veckan är ju MER än välkommen, och i dag kom ett väldigt konkret vårtecken: Vi fikade med Linda och Daniel på Starbucks och jag tog en iced chai tea latte istället för en hot. Inga kalla fingrar som behövde tinas här inte, utan tvärtom: ville svalka mig lite. Lite übervarmt ute liksom. I mars. Inget märkvärdigt.

Det var dagens oumbärligt viktiga rapport från Bern. Ha en fin kväll hörrni!

(Bildtack till Linda. Jag har snott bilden från hennes blogg så det är hon som fixat det tjusiga montaget. Tack L! Och en sak till: David äter inte sin hallonmuffin med kinesiska matpinnar. Det ser bara väldigt mycket ut som att han gör det.)

Glasspremiär

I höstas tog sommaren slut väldigt plötsligt i mitten av oktober, tjoff så var det kallt på en dag. Idag var det likadant, fast tvärtom. Sommaren kom tillbaka igen! Det har varit så varmt att svetten rann på ryggen när vi stod stilla i solen, och vinden var alldeles ljummen. Det luktar vår, stan är full av soldyrkande människor och studenterna sitter på marken överallt med sina block och upp- och nerkavlade kläder.

Vi chillade runt i stan med Linda och Daniel och njöt av att det faktiskt är T-SHIRTVÄDER i mars. Schweizarna själva tycker att våren är jättesen i år. Jag tycker den kommer alldeles lägligt.

Grattis...

... på den riktiga 30-årsdagen David! Hurra hurra hurra hurra!

Überraschungsparty!

Hela den här veckan har jag gått runt och smitt hemliga planer som David inte fått veta något av. Han fyller nämligen 30 på tisdag och det tyckte jag skulle firas ordentligt! I smyg har jag bjudit in alla vi känner här, varnat grannarna och bunkrat upp med öl och vin som jag smugglat ner och gömt i källaren. Lyckligtvis har det gått bra, men självklart har vi stött på en del hinder i planeringen. Som exempelvis när David sa till Andreas i torsdags i telefon, att lördag kväll är absolut helt kört, då ska jag bort hela kvällen och titta på en jätteviktig match och det går verkligen inte att ändra på. Paniken! Men vi löste det, utan att David märkte något alls.

Så igår var det äntligen dags! Det bara vällde in folk här, hela laget, en del flickvänner och massa andra kompisar. Till slut var det så fullt att vi med nöd och näppe fick plats, och på något konstigt sätt lyckades nära 40 personer vara helt tysta när D klev in. Han tog av sig skorna i hallen, jag frågade lite lojt från vardagsrummet hur matchen varit. Sen gick han runt hörnet och fick världens chock, förstås. Han ryckte till och man såg hur pulsen skenade på honom. Men han log som en sol. Alla i rummet skrek "Was passiert!"* och sjöng Happy Birthday. Då blev han rörd. Det var fint och väldigt, väldigt skoj. 

Festen blev mer än jag hade hoppats på, det kändes som att alla var på topphumör och jag hade oerhört roligt hela kvällen. I slutändan gick vi ut, till Bierhübeli. Där spelade de fantastisk musik, bland annat Roxettes Joyride och minst femtio procent av låtarna från Absolut Dance 6. Klockrent.

(Ich weiss dass einige Schweizer manchmal diese Blog lesen versuchen, so... Alle schweize freunde: merci viumau für alles, gestern hat so viel Spass gemacht! Huerä Spass! Ihr seid einfach Super und bedeutet sehr viel für uns... Bis när! Ciao.)

* För en svensk känns det ju logiskt att säga "Was passiert?" när man menar "Vad händer?". Således var det Davids favorituttryck i början här, tills något påpekade att man faktiskt inte kan säga så på tyska. Laget gillade det dock väldigt mycket så det har blivit deras signum litegrann, de skriker det ibland när de står i klunga på planen och peppar sig före matcherna. Fint.

Två sätt att bada badkar hemma hos oss

Johannas: Du tappar upp skållhett vatten, kryper ner och njuter av att det hettar i skinnet. I fem minuter. Sedan blir du lite väl varm, tömmer ut vattnet, duschar lite kallt och kliver upp, nöjd, ren och lagom tempererad.

Davids: Du tappar upp fesljummet vatten och hoppar i. Sedan ligger du där tills vattnet blir kallt och du flera gånger måste fylla på med mer varmvatten, kanske i två timmar eller så. Du har med dig datorn.

Om ensamhet och skrik i natten.

Jag är en person som verkligen kan uppskatta att vara själv. Men just nu tror jag att kontrasten kan ha blivit lite för stor efter att ha varit med andra människor konstant, dygnet runt, i en hel månad (Undantaget: 20 minuter när jag var förkyld i vårt dorm i Durban och Johanna lade sig på taket och solade. Sen hade vi så tråkigt på varsitt håll att hon kom ner och hörde mig hosta istället. All annan tid tillbringade vi ihop).
Trots att jag och Johanna träffar varandra i princip varje dag nu och även sms:ar och ringer hela tiden, krävs tydligen en viss avvänjningsperiod. Beviset skedde igår natt. Jag hade svårt att sova, låg mest och vred mig. Jag måste nog ha halvsomnat åtminstone, för efter ett tag satte jag mig upp i sängen och stirrade på andra halvan av min dubbelsäng, där jag tydligen förväntade mig att Johanna skulle ligga. Jag minns att jag tänkte "men, det där är inte Johanna, det är ju bara en randig kudde. Var ÄR HON?".

Sen hände det sjuka. Jag ropade rakt ut: "Johanna", ganska högljutt och frågande, med blicken fäst på den halvöppna sovrumsdörren. Någonstans där tror jag att jag vaknade till på riktigt, för då insåg jag:

Johanna är inte här. Det är inte så konstigt, för hon bor ju nämligen inte här. Det här är ju min lägenhet. Och det är mitt i natten.
Sen lade jag mig ner på kudden och somnade.

Nu är David på Azorerna och jag längtar hem honom så mycket att det gör ont.

mina knän darrar fortfarande

oIgår innan jag slutade jobbet runt midnatt chattade jag med David, och skrev "Nu ska jag gå hem! Jag önskar bara så mycket att du hade varit här också, men man kan ju inte få allt".
Men tydligen kunde man det, för när jag skrev det satt David utanför DN:s huvudentré i bilen och väntade på mig, och hade igång sitt trådlösa internet så att det såg ut som att han var hemma i Göteborg. Olyckligtvis gick jag såklart bakvägen ut från DN, så när jag kommit hem och fått lite glass med glögg (ja, det gick) av Björn och Malin, messade David och frågade efter vår portkod. Min puls dubblades på en sekund, och jag var tvungen att sätta mig på sängen och säga till mig själv "Skärp dig, det är klart att han inte är här!". 3 minuter senare stod David utanför dörren. Det var fantastiskt.
Han fick köra bil lika många timmar som han hann vara här, men vi fick sova ut ihop och snooza länge, äta en snabb lunch och sen åkte han hemåt igen. 110 mil och tio timmars bilkörning, för att vi skulle få hålla om varandra några timmar.

Jag är rörd bortom all sans och reson.

Lyxlir

Den här helgen känner jag mig lyxigast i hela världen. Igår var jag på Gotland och gjorde ett reportage, och sen hade jag scamat till mig det smarta "när jag ändå är ute och flyger kan jag ju lika gärna flyga hem till Göteborg på torsdag, och 'jobba hemifrån' på fredagen". Mmm, ljuva hem. Ljuva David, ljuva eklandagatan, ljuva pizzakväll. Och ljuva sovmorgon. När jag väl hade vaknat till liv i morse gick jag ner till Klubbhuset och hängde lite på Davids jobb. Jag gillar alla ställen som är nishade för folk som älskar en viss sak. Klubbhuset är verkligen ett sånt ställe -ett mecka för innebandylovers. Och bjuder man på chips sådär helt spontant vinner man hjärtan även hos folk som inte är lika inbitna innebandyfreaks. Dubbla poäng.
Efter hänget där kom det lyxigaste av allt. Sagolika fina David hade köpt en massage till mig, så jag gick med lyxiga och lyckliga steg till Institut Harmoni på Södra Vägen och fick en 'Hot Stone Massage'. Bara själva grejjen "massage med heta stenar" låter ju jävligt coolt och det var det också. Helt fantastiskt! Massörskan Jenny drog lena, svarta, varma stenar över hela min kropp och efteråt kändes det som att jag flög fram på små moln. Varenda muskel var genomarbetad och mjuk.

Nu har vi åkt till Danmark och medan David och Söder lirar lite floorball med sitt lag ligger jag på hotellrummet och äter mörk choklad. Lyx, som sagt. Snart kommer de tillbaka och då ska vi ner och götta oss i restaurangen. Som jag skrev till David innan jag flög hem: jag är nästan avundsjuk på mig själv.

Oh, ljuva helg.

David har varit här i helgen och det är ju extremt ljuvligt i sig. Vi har sovit, gått omkring på stan sådär planlöst och skönt, lagat egenkomponerad flygande Jacob i Sofias lånade lägenhet med utsikt och kollat på film utan att titta på filmen. Bland annat.
Idag träffade vi Kristoffer Bergström för lunch (Kristoffer Bergström är en sån som jag alltid benämner med både för- och efternamn, utan att veta varför). Vi åt någon form av kolgrillad mat på söder, sen gick vi omkring lite i trivsamt tempo. Sen åt vi gigantiska chokladmuffins på muffinsfabriken, och sen (jag vill inte göra det här till ett 'det här har jag gjort i helgen'-inlägg men nu blir det lite så, ändå) gick jag och D på bio på en biograf som K beskrev som "inte alternativ, men lite alternativ". Det lite alternativa bestod nog i att själva salongen hade tre rader. Med 5 stolar i varje rad. Skärmen var mindre än den i Davids vardagsrum, men det var väldigt mysigt och stämningen var att ingen kunde titta snett på en om man ville dra av sig skorna.

Förresten, förut när vi gick genom parken till tunnelbanan, såg vi 'skogränsen'. Synd att det är så kallt såhär års, det blir lite svårt att lyda uppmaningen. Det hade jag gärna gjort annars. Men jag ler ju varje gång jag går förbi, så stort tack till den festliga glädjespridande människa som gått dit och målat så fint.

Sexx Laws

I måndags tränade jag 3 gånger på ett dygn så nu skriker min kropp av träningsvärk. Det börjar gå ifrån "aj, jag avlider", till "yeah, jag är hur fit som helst". Medan jag legat här i min nästan-säng och tyckt synd om min muskulatur har jag repeatkollat på den här videon. Den är så sjukt bra. Speciellt tycker jag om att titta på den lilla "jä!"-rörelsen Beck gör med handen vid 0:29. Samt de goa dansstegen 3 sekunder senare. Vad tycker du bäst om?

Nu går min tankekedja såhär: Beck - David har lärt mig lyssna på honom - Jag längtar efter David - David kommer HIT OM TVÅ DAGAR. Det är en go tankekedja.

Nighty then!

Hur mycket jag saknar David just nu?