Debut

Idag har jag och Tjusberg för första gången* medverkat på en modeblogg. En smula roligt, jag kan ju ingenting om mode. Det är Anns blogg som har modetema den här veckan, och jag insåg när hon intervjuade oss [i datasalen i skolan :)] att jag just idag hade på mig kläder som är inköpta i 7 olika länder..haha. Jag släpar med mig mycket saker hem när jag reser.. Per däremot, jobbade lite mer med ett enda köpställe, just idag. Innebandytema. Martin är också med i ett inlägg, där han håller för gylfen med en bunt papper eftersom den var helt trasig och öppen..

* Jag talar för mig själv här, vet ju förstås inget om Pers tidigare eventuella modekarriär.

De 10 budorden enligt Natasha

Mina föräldrar har en bok på sin toalett som heter dassboken, en liten skrift fylld med humor att förnöjas över medan man uträttar sina behov. I dassboken finns bland annat en lista över "råd till husmödrar" som publicerats i någon bok på 40-talet. Där står saker som "Var alltid fin i håret och se till att ha maten färdig innan din man kommer hem, så att han slipper störas av stök i köket". Jämte den finns en modern version som innehåller begrepp som "mikromat" och "me-time".

Hur som helst, det har idag visat sig att det finns folk som fortfarande kör på 40-talslinjen. Jag och Johanna har hittat Natasha Peyres blogg, och den är onekligen väldigt underhållande att läsa. Natasha ger råd till unga tjejer om hårförlängningar, förhållanden, kläder och livet. (Av kommentarerna att döma tas råden emot med öppna armar av massor av tonårstjejer.) Här är De 10 budorden av Natasha Peyre:

1. Ge killen blickar så han förstår att du är intresserad, men låt honom ta första steget och komma fram
2. Visa dig vara lite svår men på ett trevligt och flörtigt sätt
3. Var inte för på, låt honom ringa dig när han vill något
4. Det är jätte viktigt att alltid vara fräsch och dofta gott
5. Visa att du inte tar skit från någon, om han säger något olämpligt
6. Var inte för tillgänglig
7. Om killen träffar andra samtidigt och du är ute efter något seriöst ska du sätta ultimatum, annars kan han dra.
8. Det är jätte viktigt att ha kommunikation med killen du dejtar eller är tillsammans med, det gäller allt från sex till vardagliga saker
9.Våga vara barnslig, killar gillar själdistans
10. Va inte alltid festfixad

Jag tycker att listan peakar på nummer 10: Var inte alltid festfixad. (Haha. Vem är alltid festfixad?) Du kan även få ha myskläder på dig, men se för guds skull till att vara fräsh och att lukta gott, annars bryter du mot budord nummer 4.
Sen undrar man ju också varför man skulle välja att vara tillsammans med killar som "ger en skit" eller "säger olämpliga saker". Och är det själen man ska ha distans till? Det verkar lite farligt.

"Det är så himla naturligt med tjejer och sport"

Men herrejävlar. Den här artikeln ligger överst på GP:s hemsida just nu. Efter 120 år får tjejer numer tydligen spela fotboll i ÖIS.

- Det känns så himla naturligt, säger Ulf Larén, ungdomsansvarig.

"Så himla naturligt". WOW. Jo, resten av världen tycker ju också att tjejer och sport känns som en relativt naturlig kombination, Uffe. Vidare säger han bland annat att "Visst, det har dröjt länge, men vi har väl haft en del andra problem att ta tag i". Men nu är det tydligen dags att ta tag i "problemet" att även tjejer vill spela fotboll. Det gör man genom att låta flickorna vara med i pojklagen. Från och med i mars nästa år. För nu har de (citat från Larén igen) "fått in lite ny energi i ungdomsstyrelsen, så det känns som att det är läge för det här. Vi lever ju faktiskt i 2007.." Ja, tänk, det gör vi ju. Man häpnar över hur långt borta det känns ibland.

13,5 timmars resväg och shopping man skäms över

I Danmark säger man knus istället för kram. Knus låter som snus. Inte så kramigt. Fast snus är ju också kramigt, på sitt sätt. Om det är kramsnus.

Jag och Nicole är i Århus nu, och hälsar på Sofia. Det tog mig 13,5 (!) timmar att komma hit. När jag kom till Stena-terminalen igår morse, bara lite sen med 16 minuter kvar till avgång, var jag ju övertygad om att det var lugnt.

-Det är tyvärr för sent, vi håller på att dra in landgången (läs, fälla in en "flik" av stål)
-Men jag ser ju att båten står där. Och att bilarna kör på.
-Tyvärr
-Okej, men jag springer ner och går in via bildäck då?
-Nej, det går inte. Det GÅR inte. Om du betalar lite extra kan vi boka in dig på nästa färja. Den kommer om sex timmar.

Herregud, i sexton hela minuter fick jag sitta och stirra på när andra människor tog sig ombord på färjhelvetet. Sen tänkte jag "äh", byggde en koja i en röd soffa och sov som en sten alla sex timmarna. Det kändes hemtrevligt. Jag hade med mig en krukväxt till Sofia, som jag ställde fram. Jag är faktiskt väldigt bra på att fördriva tid och hade en utomordentligt bra dag, utan att egentligen göra någonting alls i 13 timmar.

Efter att ha lagat mat här i Sofias danska kollektiv, och pratat hela natten, klev vi upp i morse och åkte till byn. Efter ett par timmars shopping (som slutade i att jag köpte två saker jag skämdes oerhört över* och några andra saker som var lite bra att ha), blev vi bjudna på fika hos Sofias kompis Lindas "sort of boyfriend" Nils, som jobbar på ett café.
Först fick vi varm choklad och kaffedrinkar. Sen insisterade han på att vi skulle ta glögg också, eftersom det var "svensk blossaglögg!". Vi sa ja. Och vi fick glögg. Vinglögg. I halvlitersstora glas. De har förstått grejjen med glögg här, men häller upp ungefär 7 gånger mer än vi gör i Sverige. Märkligt folk. Alltid ska de vara värst.

_______________________________________
Ikväll ska vi ut på galej... Nån fest, hos Linda. Jag hoppas verkligen att jag kommer förstå vad folk säger. Danska som är så lurigt. Linda, som är svensk, har varnat oss för att säga "generad" (som betyder besvärad) och "klunk" (som betyder pungkula). Bra att veta.

(* Hemligt julpyssel och en badboll som är en jordglob.)

Måndagspoker, fast edt.

Jag har en hel del att berätta om Måndagspokern, som fått lite väl lite utrymme på bloggen de senaste veckorna.Verkligen lite i relation till dess betydelse i mitt liv.. :) Nåväl. Jag har inte riktigt tid nu, att berätta om när vi var utklädda till nationer (jag var Norge och Tunisien), när vi spelade och söp samtidigt, eller när en hund som hette Caesar juckade som en besatt på mig och slickade upp hela mina vader mitt i en turre. Att jag inte har tid beror på att klockan är över tre och jag ska upp 06.30, för att åka till Danmark. Och jag ska börja packa snart.

Så istället för text vill jag bara lägga upp den nuvarande ställningen i maratontabellen och champstoppen (vilka veckovis (nåja, oftast veckovis) uppdateras av Gus på den här bloggen.

Notera, om ni inte fattar det själva, att ni ska se vem som är tvåa i båda och sen skriva långa hyllningsmetrar i kommentarsrutan ;) Gus själv är ju pokerproffs så honom kan man ju inte gärna råda på. Jag är mycket nöjd med att ligga tvåa efter honom. Narccisism i all ära, här kommer listan:

Maratontabellen:

102p - Gus
93p - Johanna
87p - Tjus
85p - Määääääääääätin
81p - Bamse-Jonas
72p - Björn
56p - Nat
31p - Söder
27p - Bogdan
12p - Robban
8p - Original six-Jonas
7p - Hellboy Jonathan
7p - Inzaghi
7p - Viktor, Gorans kollega
6p - Kristoffer
2p - Ebba
2p - Rookie-Määäääätin


Champ-toppen:
Segrar:
1:a - Gus 7
2:a - Johanna 4
3:a - Björn 4
4:a - Tjus 3
5:a - Määääätin 2
6:a - Bamse-Jonas 1
7:a - Nat 1
8:a - Söder 1

Är du en bajstittare?

En sak är lite märklig. När man tillåter sig själv att ta en 2 enheter längre sovmorgon än dagen innan, kommer man bara 1 enhet senare till skolan. Hm. Väldigt weird. Och dumt på ett sätt, eftersom det då på sätt och vis känns som att man "tjänar" tid på att ge sig själv sovmorgon. Men bra, just av samma anledning; man tjänar på att ge sig själv sovmorgon!

Nåväl. Jag kom till skolan ungefär kvart i kvart över tio idag. Nu är klockan tjugo i tolv. Vi sitter i datasalen och bara tjejerna är här, vilket har lett till att vi inte börjat plugga alls, utan istället enbart diskuterat följande ämnen:

1. Bajs. Johanna höll upp ett bajsreportage i GP som var väldigt underhållande. Och på facebook finns grupper där man tvingas välja om man är en person som "tittar på pappret för att se om det är färdigtorkat" eller om man är en person som "inte behöver titta på pappret för att veta om det är färdigtorkat". Sjukt roligt. Efter några sekunders pinsam "herregud vågar vi säga vilken vi tillhör" kom alla fram till att vi tillhör den första. Den fräscha gruppen.

2. Bröst. Ann beskriver på sin blogg hur programledarna i de tyska motsvarigheterna till "Ordjakten" och "Pussel" klär av sig plagg efter plagg och sedan står nakna i TV. Allt för att fler ska ringa in. Är det inte helt sjukt? Ingen kommer ju ringa in, eftersom alla såklart stirrar på tuttarna och därmed inte kan räkna ut vilket ord de söker.

Världen är skum, må jag säga.

"Någon som är sugen på att tugga på en baguette?"

Idag sitter vi i datasalen och jobbar intensivt med vår B-uppsatsundersökning av svenska medier. Jag har just läst Expressens väldigt skojiga rubrik "Top Model-Jenny blev nerkissad av apa -bröt ihop" och vi har fnissat åt den en stund. Då vänder sig Per om, och frågar mig och Johanna:

"Är det nån som är sugen på att tugga lite på en grov baguette?"

Det blev väldigt, väldigt tyst i några sekunder. Sedan råkade jag och Johanna få syn på varandras ansiktsuttryck och då bröt vi ihop helt. Fy farao vad roligt. Vi förstod förstås senare att Per bara hade lite bröd över efter lunchen, och inte alls försökte slänga ut en allmän oralsexinvit. Han försökte bara vara snäll.. Men det hela blev ännu roligare när han i nästa sekund, lite generad, tillade:

"Snälla, blogga inte om det här nu."

(Johanna sa sedan "åh, jag måste blogga med en gång så att jag inte glömmer", och någon gång efter det fick jag tillåtelse att skriva om det här. Bara så att ni vet.)

EDIT: Vi har nu hämtat oss från skrattattacken när Per kom och sa "Johanna, jag vill smaka på din saffransgiffel.." Hahaha...
EDIT II: Johanna, alldeles nyss: "Haha, varför sa vi skäggbiff? Eller, nej, det sa vi ju inte. Vi sa ju kanelbiff!
Jag: "Eh, nej Johanna, inte kanelbiff. Saffransgiffel.."

Ledigast är bäst.

Klockan är 16.34 och jag ligger fortfarande i sängen. Detta är farao den ledigaste måndagen på länge.

Om dagen som för alltid definierade ordet vinter

Jag känner att det här med 17 november* borde få lite mer utrymme än den där enda lilla meningen i förra inlägget. 17 november är ju ändå nån sorts milstolpe i ens liv. Åtminstone om man är från Göteborgstrakten och född på 80-talet. Den dagen är en starkt lysande stjärna på himlen över fina och roliga barndomsminnen. En dag som skapade definitionen för vinter, och som gör att vi numer aldrig blir riktigt nöjda längre. Det blir aldrig mer vinter som den dagen. Nåväl. De härliga minnena väger tyngst.

Jag minns mitt 17 november mycket väl. Det var en torsdag. Jag gick i femman på Oxledsskolan i Sävedalen. Mina föräldrar kom in och väckte mig på morgonen och sa att det snöat så mycket på natten att vi inte kunde gå till skolan. Fröken Mari hade ringt och sagt det. Jag sa "haha, kul" och försökte ligga kvar och morna mig. Mamma sa "Jaja, det är sant". Jag satte mig upp, spärrade upp ögonen och var ute ur rummet på en halv sekund. I hallen på övervåningen mötte jag brorsan och vi såg på varann och gjorde vår "detta är SÅ-HIMLA-KUL"-min [dvs gapa stort och se galen ut. Vi gör den fortfarande ibland] Vi rusade ner för trappan och in i vardagsrummet, och det var faktiskt sant. Det var snö ovanför fönsterkanten. Man kunde inte öppna dörren.

Jag minns att vi åt frukost hela familjen och det kändes alldeles magiskt. Vi skulle inte gå till skolan. Mamma och pappa skulle inte gå till jobbet. Istället åt vi rostat bröd med leverpastej och drack apelsinjuice och mellanmjölk och när vi ätit upp hejade vi med förtjusta tillrop på pappa när han lyckades öppna dörren så att vi kunde ta oss ut. Sen åkte familjen Lagerfors pulka i backen på andra sidan bäcken. Hela dagen. Ända till kvällen. Det var fantastiskt roligt, minns jag.

Så nu undrar man ju lite. Var är snön? Jag är så oerhört sugen på mössor och vantar, varm choklad och brasa, pulka och röda kinder, knarr under skorna och rökiga utandningar. Och på kyla och krispig luft och stickade halsdukar. Och tända ljus! Och te! Jag och Johanna har hittat ett "Christmas Tea" som man kan köpa på coffee dream för 24 kr. Det planerar vi att göra minst vanannan dag fram till jul. Heja Julen! (För mig får den gärna sätta igång redan nu. Vad är grejjen med folk som vill att man ska vänta till december. Ett november med jul måste ju vara bättre än alternativet -ett november utan jul. Logik at its easiest...)

*17 november 1995, dagen då det var så mycket snö i Göteborg att ingen kunde gå till skolan/jobbet. Dagen vi därmed aldrig glömmer.

Idag den 17 november har...

... det gått tolv år sedan den var snökaos här och man fick vara hemma från skolan.
... Sverige förlorat i en pinsam fotbollslandskamp mot Spanien i EM-kvalet.
... jag packat det mesta jag äger i ganska många stora kartonger. Och väskor. Och kassar.
... jag gråtit kanske fyra gånger när jag packade det mesta jag äger i ganska många stora kartonger.
... jag peppat mig själv till att vara stark när jag packar det mesta jag äger i... de där kartongerna, ni vet.
... jag lyssnat mycket på Ben Folds "Landed" som är en väldigt fin sång.

Kärt återseende eller "Att göra sig en macka".

Jag är ett stort fan av mackor. Mackor är så sjukt gott. Jag är dessutom väldigt bra på att göra mackor, kanske bäst i världen, och alla som någonsin fått prova en håller med. Jag slår vad om att mina mackor är godare än alla smörgåsar i Lasses bok [bilden]. Min nuvarande favoritmacka är:

bröd + keso + avocado + rödlök + fetaost + citronpeppar + salt

Galet gott. Eftersom jag äter ovan nämnda macka minst en gång om dagen har jag av någon anledning glömt min gamla favorit, nämligen den här!:

bröd + ost + champinjoner + rödlök + fetaost + oregano + salt (och sen in i micron tills osten smält)

Jag har inte gjort den på evigheter, men jag kom just att tänka på den, och hade alla ingredienser hemma. Hurraa!! Hurraa! Som ni alla nu förstår är rödlök, fetaost och salt nyckeln till allt som är vackert här på jorden. Jag överdriver endast marginellt.

Det tog 23 minuter...

Det var lite tuffare än jag trodde att lägga mina saker i kartonger med texten "denna sida upp"

Sista veckan på sunflowerstreet

Vi har bestämt att Johan ska bo kvar här. Det gjorde vi redan i lördags. Både ville att den andre skulle få lägenheten, men jag insisterade på att få vara den som låter honom bo kvar.. Det känns bra, och rätt, och allt sånt. Så nu bor jag min sista vecka på sunflowerstreet. Ensam.

Men nu måste jag alltså ta tag i två saker:
1. Hitta en lägenhet.
2. Packa alla mina saker.

Eftersom jag inte har en aning om hur man hittar en lägenhet (och tänker hitta en perfekt, fin, mysig, lagom dyr, lagom stor, lagom charmig lägenhet i en härlig del av stan, där jag kan flytta in jättesnart) börjar jag med punkt 2.

Så nu ska jag packa lite. Jag börjar med böcker. De har så bra form för att ligga i lådor.

Ja, och så tar vi väl lite lunch vid 18-snåret.

I helgen sov jag två nätter hemma hos mina föräldrar. Mamma sa en sak som fick mig att inse att min lillebror faktiskt bodde där rätt länge utan mig (innan han också flyttade hemifrån). Klocken var 10.10 på morgonen och jag hade vaknat. Då tassade min mamma in, och sa -viskandes!- "Jag tänkte komma med frukost på sängen. Men jag kan komma när som helst. Det är ju fortfarande väldigt tidigt.... ska jag komma vid 12?"

Vid TOLV?! Haha... Min sjusovande bror har verkligen påverkat mina föräldrars tidsuppfattning när jag inte bodde där längre...

Såhär ser min nyvakna bror ut! :) (Bilden är tagen när vi var i Beijing feb -06)

Jag kan inte skriva en rubrik till det här utan att börja gråta. Och det orkar jag inte göra mer just nu.

Oj.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Diskussionen om vad man kan/vill/ska/bör blogga om känns mer relevant än någonsin och jag vet inte riktigt hur man säger sånt här. På en blogg. Vad vill man berätta? Vad vill man inte berätta? Flera gånger har jag tänkt att om detta händer kommer jag bara skriva "mitt liv är ett svart hål just nu, jag återkommer", och sen lämna bloggen som den är ett tag. Men jag vill nog skriva lite tror jag.

Jag är okej och allt är.. verkligen okej. Men jag och Johan har bestämt oss för att vi ska dela på oss. Efter åtta år tillsammans. Så är det. Vi är världens bästa vänner och ärligt talat tror jag inte att man kan göra detta på ett bättre/smidigare sätt än vi faktiskt gjort. Men så är vi ju också väldigt väldigt bra på att prata med varandra och att bry oss om varandra. Naturligtvis är det jättejobbigt och sorgligt och tungt. Beslutet var mitt, men vi förstår varandra verkligen helt och fullt och ingenting känns oklart eller konstigt. Alls. Och det känns verkligen inte omöjligt för någon av oss att det blir vi ändå, till slut. Men nu behövde vi göra såhär.

Vi älskar varandra fortfarande precis hur mycket som helst, och det gör nog det hela både svårare och lättare. Det finns ingen bättre människa i världen än J. Till och med i det här har han varit helt makalöst briljant. Sådär fantastisk som man inte ens behöver vara. Men sån är han, ju. Det är ju därför jag älskar honom. Men jag har efter enormt mycket funderande, ältande och kännande kommit fram till att vi måste göra såhär. För jag hade en känsla i magen som inte skulle vara där. Och även om den varit liten hela tiden, även om nittiofem procent av alla känslor var hur bra som helst, fanns där ett tvivel på fem som sa att vi båda behöver något annat just nu. Och vi förtjänar båda två att känna den där hundraprocentskänslan som vi vet är möjlig. Kanske kommer vi att göra det tillsammans senare i livet. Kanske blir det inte så. Men hur som helst kommer vi alltid ha varandra kvar på något sätt.

Efter att vi pratat igenom detta i fredags kväll sov vi på varsitt håll, men igår var vi här i lägenheten hela dagen tillsammans. Vi kramades, pussades, pratade, bestämde lite praktiska saker, skämtade om våra nya liv, grät, skrattade, kramades mer, bröt ihop fullständigt, kollade på Prison Break och käkade thai. Nummer fjorton och nummer nitton, som alltid. En vanlig platt tallrik och en djup, som alltid. Och vi funderade lite skrattandes på när man helt plötsligt ska sluta att pussas när man ses. Och försökte båda få den andra att ta emot alla gemensamma saker. Och vi funderade på hur vi över huvud taget ska kunna leva utan varandra. Jag undrar faktiskt rätt mycket hur man gör. Men man lär sig, nog. Man måste ju. Det hela var väldigt absurt, men fantastiskt, fantastiskt skönt. På så många sätt.

Jag har förmodligen en miljon saker jag vill få ur mig. Just nu är det lite svårt. Eller mycket svårt. Just nu ville jag bara skriva ett "detta har hänt, bara så ni vet, och jag är okej och ni får gärna fråga hur det är med mig för jag mår, faktiskt, rätt okej trots allt"-inlägg.

Ibland ligger jag på golvet och gråter ut min sorg och då värker det i varenda cell i hela kroppen. Det gör verkligen fysiskt ont. Det skär i mig. Men ibland skrattar jag. Ibland bara är jag. Och sammanfattningsvis är både jag och J nånstans mer okej än väntat, och det känns väldigt skönt att veta. Vi har lovat varann (Johan fick mig att lova minst arton gånger) att inte vara själva alls mycket den här tiden. För ingen av oss klarar av att tänka tanken att den andra sitter ensam och är ledsen. Och det är skönt att veta att vi båda har massor av bra människor omkring oss. Tack alla ni som är de människorna. Och mest av allt, Tack Johan. Utan dig hade jag inte varit den jag är.

En liten berättelse om några journaliststudenters fabulösa torsdagskväll

Gårdagens kväll på jazzhuset bjöd på så många roliga inslag att jag är alldeles för ivrig inför skrivandet av detta inlägg. Jag vill berätta om ALLT. På en gång. När verkligheten bjuder på så roliga saker är det svårt att återge det på samma sätt och man får bara prestationsångest. Det är ju mycket lättare att få tråkiga saker att låta skojiga. Nåväl. Slutfilosoferat! Nu till kvällen:

Den inleddes med TP och alkohol hemma hos Johanna. Jättetrevligt. Mest imponerade var när Björn och Martin svarade rätt på frågan "Hur många väpnade konflikter fanns det i världen år 2003?". Svaret var nitton. Roligast var när Emma och Johanna fick frågan "Vilken konstnär fyllde 150 år år xxxx, och fick pryda de svenska julfrimärkena det året?". På det kan man naturligtvis inte gissa nåt annat än Carl Larsson. Johanna sa "Tror du att det kan vara Carl Larsson?". Emma sa "Nej det tror jag verkligen inte". Sedan mumlade hon något om att hon läst konsthistoria, rabblade lite olika epoker och begrepp och gnuggade sina tinnigar. På riktigt. Sedan sa hon "Vi säger Monét". Rätt svar var förstås Carl Larsson. Väldigt lustigt.
Vår vän David gjorde live-TV samtidigt och sällskapade genom att synas i en TV som vi ställt på en egen stol runt soffbordet. Varje gång han var med kom förtjusta tillrop från TP-gänget och dessa tillrop eskalerade när David sa roliga ord som "Fjäll" och "häst", på beställning, i direktsänd SVT-hockey. Way to go.
En sak gjorde mig dock mäkta besviken. Vi fick inte se Johannas "dålig förlorare"-tendenser. Hon har berättat hur hon brukar ropa könsord och kasta kortleken på Erik när hon förlorar i skitgubbe, och jag hade så oerhört gärna velat uppleva lite av den här väldigt briljanta egenskapen. Men hon höll sig lugn och fin. Tyvärr.

På jazzhuset hände sedan flera väldigt roliga saker. Sådana som är ännu roligare att prata om i efterhand. Jag har gjort en topp tre, och börjar med tredjeplatsen:

3. När Erik och Samtidigt som spelade på scen stod vi alla och lyssnade och diggade och hoppade runt lite sådär tufft. Men två brudar drog verkligen det hela till sin spets. Lollo och Ann stod längst fram, hoppade och skrek "Erik är snyggast! Erik är snyggast!" heela spelningen. Sedan frågade Ann Johanna hur det känns att "vara ihop med killen som alla tjejer på stället vill ligga med". Haha. Louise var något generad idag i skolan och mumlade saker som "Jag kommer ALDRIG att titta Erik i ögonen igen, någonsin".

2. Som stark tvåa och konkurrent till vinnaren är Emmas reaktioner då hon ofrivilligt raggat upp en snubbe i baren. Jag och Per såg allt. Emma skulle beställa öl, och en relativt oskön man började prata med henne. Hon stod kvar. Och pratade. Han bjöd på sprit. En stund senare gick mannen omkring och frågade alla efter en penna. "Ni är väl journalister!" sa han till mig och Per, och förklarade att han skulle skriva ett meddelande till Emma. Vi log stort. Emma gömde sig bakom en stol, vilket lyckades sådär. Mannen böjde sig ner och "hittade" henne. Hela incidenten avslutades väldigt sent på kvällen av att Emma kramade min arm, knep ihop ögonen och lutade pannan mot min axel, samtidigt som mannen försökte prata med henne. När jag sa "men Emma" hoppade hon över till Pers axel och vägrade släppa. Slutligen sa mannen "Okejdå, men ha en trevlig kväll". Och gick.

1. Vinnare av kvällens "rolighets-topp-3" är JOHANNA. När hon såg några killar härifrån JMG, stövlade hon genom hela dansgolvet, tog en av dem hårt i armen (han går termin tre, och känner absolut inte Johanna) drog med honom tillbaka och ställde upp honom framför Anns kamera, där hon själv poserade bredvid honom med en ful grimas och V-tecknet. Sedan lämnade hon honom, helt utan någon förklaring. En stund senare fick hon syn på en till kille från trean, en som vi kallar för "håret" (det är orange och jättestort och fluffigt och lite märkligt). Då gjorde hon samma sak med honom. Tvångsposade och attackfotade. Johannas egen kommentar i morse var "Han med håret såg faktiskt helt vettskrämd ut när jag attackerade honom. Usch, så jag skäms".
_______________________________________________________________________________
(Jag gör en linje här för att lura era ögon att tro att texten inte är sådär outhärdligt lång som den är)

I morse vaknade jag halv nio av att Johanna ringde. Björn hade väckt henne med sju sms, och Johanna berättade att hon låg i sängen, med kläderna på, ovanpå sin kamera. Vi insåg att vi var tvungna att ta oss till skolan för helklasspresentationen av B-uppsatsuppslagen, och det var extra viktigt eftersom vi gett gruppmedlemmen Per ledigt idag, i utbyte mot att han hängde med ut igår. Jag kom till skolan något trött, och där satt Johanna, i gårdagens kläder, med ett bakfullt men beslutsamt ansiktsuttryck. Någonstans mitt i allt blev det här -trots huvudvärken- veckans roligaste skoldag. Alla var där, utom Martin. Emma såg inte ut att må sådär jättebra, och hon irrade omkring på rasten och letade efter ett "vilrum". Vi skrattade lite, men förstod snabbt att hon var dödligt allvarlig. "Jag svimmar nästan", sa hon innan hon lade sig ner på en soffa utanför cafét. Efter det har hon inte setts till mer.
När genomgången var över gick vi i en klunga och pratade om huruvida det är okej att skriva om Håret på bloggen. Kan det uppfattas som elakt på nåt sätt? undrade vi. Just då kom han såklart gående, och Johanna skrek "Där är han!" lite, lite för högt. Sen gömde hon sig bakom sina vantar. Jag är lite osäker på hur väl hon lyckades.

Till folk jag känner: Jag röstar för att vi ska göra "Jazzhuset på torsdagar" till en tradition, så att vi får uppleva den här fredagsdekadensen lite oftare. Är ni med mig?

Idag stör jag mig offantligt mycket på:

1. Människor som säger "interjuv" och "interjuva". Gode gud människa, det heter interVJU/interVJUa. Det är nästan lika hemskt som när vuxna människor säger ressigör istället för regissör.

2. Folk som inte kan skilja mellan procent och procentenheter. Värst är det när någon som håller på med statistik i sitt yrke står och föreläser på sitt statistiska material, och ändå säger "här ser vi att xxx ökat med 12 procent på fem år", när något ökat från 15 till 27 procentenheter. Den är en JÄVLA SKILLNAD!

3. Regn. Åtminstone såna dagar då regn inte ens är mysigt, utan bara drygt och tråkigt.

Små irritationsmoment till trots, dagen ser ut att kunna arta sig väl då jag ska hem till världens bästa Johanna och dricka vin och spela TP med vänner, och sedan gå till Jazzhuset och lyssna på Samtidigt som.

Dagens ludd, del II

Ann har sammanställt lite roliga saker som vi som satt längst ner i klassrummet på nedan nämnda föreläsning skrev ner under muntert förtjust fnitter. Jag vet, det är väldigt mycket mellanstadie att förlusta sig över sin lärares tappra försök att engagera klassen en sen eftermiddag. Men ändå. (Och mitt dåliga samvete tvingar mig till att poängtera att nedan nämnda lärare faktiskt säkerligen är hur trevlig som helst och bevisligen duktig och säkert massa annat bra också!)

Nåväl. Här är Anns sammanställning. Den är för snygg för att inte publiceras även här. Läs och le :)

Vi förstår precis

Idag hade jag en föreläsare som kändes.... ja en smula diffus, sådär. Axplock från dagens kommentarer:

• "Om vi ska ta nåt KONKRET. Om en president säger nåt positivt.. öh...eller negativt, om ööh, Maud Olofsson. Då är ju frågan...vem var det som sa det?" (eh, presidenten är väl en het gissning. Och var det där verkligen så konkret du kunde bli?)
• "Ölmage! Nej, inte ölmage... men det var nåt med öl. Ramlösa?" (RamÖLsa? Var det så du tänkte?)
• "Men det där var nästan tio år sen så ingen av er minns ju något av det". (Ehm, vi levde för tio år sen, allihop, faktiskt.)
• "Ni kan inte ens föreställa er hur tv4 såg ut i början." (Jo, det kan vi, för vi fanns för tio år sen och vi minns saker från den tiden. Tro det eller ej.)
• "Jag har fler indikatorer... Ni kan ju se själva hur många indikatorer jag har!"
• "Min slutsa... och då kan man ju fråga sig om den är relevant eller inte, för det kan man ju tycka olika, det beror ju på...men min slutats var det." (Que?)
• "Det finns naturligtvis inget svar på den frågan. Eller, jo, jag tror förresten att jag har svaret. Här... tror jag."

Ett av världens stora mysterier

Jag har funderat över en sak. Varför luktar ens kiss kalaspuffar när man har ätit kalaspuffar? Det är helt sjukt, det stämmer verkligen. VAD är det i kalaspuffarna som kommer ut i kisset? Kan nån snälla förklara det för mig?

(Och ja, jag vet, det är sjukt att vara borta en hel vecka från bloggen och sen komma med just ett sånt här inlägg. Men vad fan. Nu var det det jag tänkte på. Förutom allt jag tänkt på som jag inte vill skriva om. Så håll till godo.)

Förlåt..

Oj. Jag har verkligen vanskött den här bloggen i veckan. Det var inte meningen. Jag har för mycket annat som jag inte fått ur huvudet. Det finns saker som är viktigare än bloggen.

Jag ska försöka bättra mig.

Om du lämnade mig nu

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag har sagt att jag vill ha
Jag skulle ångra mig och drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu

Jag vill bara att ni ska veta det.

Jag vet att det är o-coolt att använda sin blogg till att tacka folk för saker. Men idag vill jag verkligen säga till alla mina vänner att ni är fantastiska, och att jag älskar er. Man behöver människor som får en att skratta, som får en att gråta, såna som lånar ut sin egen tandborste när man behöver en och såna som skickar ett sms precis när man behöver det.
Precis sådana vänner har jag. Tack för det. Gigantiskt tack för det.

Världens mest saknade genre.

Har ni tänkt på en sak? Sporthallsmusik. Det är något man verkligen saknar. Det är ju så bra. I sporthallar spelas alltid låtar man glömt för länge sen, låtar man trodde att man inte tyckte om och låtar som är bra bara just där. I sporthallen. I pausen. Det är hög volym och det blir så omöjligt att inte dras med. Svettiga gamla hits och svettiga kroppar går hand i hand på nåt sätt.

Nåväl, det vara bara en tanke.

Här är ett exempel på sporthallsmusik:

Det är bra för freden om vuxna är barnsliga ibland

Idag har jag och världens bästa teammate* Johanna varit på en skola och skrivit om hur kidsen där firar FN-dagen. Som ju är idag. Det var kul, för barn är så coola och smarta.

Emelie, 11: Det är väldigt bra för freden om vuxna är barnsliga ibland. Min pappa är lite som ett barn när vi brottas.

Elsa, 11: Om två länder bråkar eller krigar kanske båda tror att de andra har gjort nåt hemskt. Om de slåss om det får de aldrig reda på hur det egentligen var. De skulle bara ha frågat i stället.

* Vi har insett att vi måste öppna en frilansbyrå ihop för vi samarbetar så sanslöst bra. Varje gång vi jobbar ihop blir det till en orgie av inbördes beundran, en dialog med väldigt nyanserade inlägg, i stil med "Wohey..vi tänker likadant, vi är så JÄVLA BÄST, det blir SÅ bra, lalala".

Svantastiska slottskogen

Idag gör vi tidning på skolan och jag har varit i slottskogen och skrivit om en sjuk svart svan. Precis lagom (o)ambitiöst. Jag sa "jag tänker fotojobb" innan jag drog iväg och såg fram emot att få gå omkring i solen och fota roliga djur, höst och en fotvårta. Svanens. Jag fick dock inte snacka med svanen personligen, på grund av "smittorisken". Jag förstod aldrig om de var rädda att svanen skulle smitta mig, eller att jag skulle smitta svanen, men för mitt eget välmåendes skull lät jag bli att fråga.

Om konsten att bli en cool stammis.

Jag har gått och blivit stammis på ett ställe, tror jag. Jag är inte helt hundra på hur det gick till, men det verkar onekligen vara så. Stället i fråga är Blue Mountain Café vid Skanstorget, och jag grundar det hela framför allt på det faktum att personalen numer ropar "HEJ!" väldigt glatt när man kliver in på andra sidan lokalen.

Jag och D var där idag och spelade Drakborgen. Drakborgen är ett sällskapsspel för barn över 10 år; ett väldigt skojigt sådant. Det är fullt av skelett, orcher, likätare, jättespindlar, fallna riddare, magiska drycker, fallgropar och skatter. Och alla gubbar har roliga namn som ingen människa kan uttala. Hur som helst blir folk så förvånade när de går till den röda soffhörnan längst in i bankvalvet på Blue Mountain, och det sitter två personer där och lirar sällskapsspel omringade av fat, muggar, glas och skedar. De flesta ler stort, några skrattar, en del skickar in sina vänner för en titt och några säger "Oj, de har med sig ett spel. Vad roligt!". Själva sitter vi i de situationerna helt iskalla, drar ett nytt kort i spelet och känner oss precis sådär filmhäftiga som man bara kan vara om man spelar sällskapsspel på café. Vi vet att och hur folk kommer att reagera eftersom vi har gjort det förr (då med När och Fjärran-spelet som jag helt obegripligen förlorade) och vi känner oss varje gång som väldigt häftiga människor. Ingen annan använder nämligen Blue Mountain som vardagsrum. Det är bara vi. Och det uppskattar personalen. Därför kommer de och ursäktar sig när de "faktiskt tyvärr stänger om en halvtimme" och vi redan suttit där i femsex. Timmar. Eller så. Det är väldigt festligt. Och när de övergår från hejdåfrasen "ni får verkligen JÄTTEGÄRNA komma tillbaka hit!" (vilket ju också är lite roligt sagt) till "välkomna igen, vi ses!", då vet man att man är en riktig stammis.

Movies they wont make of me when Im dead

Det här måste väl vara en av de snyggaste sångfraser som finns?

"Cause a bottle of vodka´s still lodged in my head
and some blonde gave me nightmares
I think that she´s still in my bed
as I dream about movies they wont make of me when Im dead"

Så skönt dekadent.

(Ja, det är Bon Jovis Bed of Roses. Och nej, jag skäms inte för att citera Jon Bon. Bara lite, då).

Yup, I´m 5.

Alla goda ting är tre. Och döden.

Idag har jag gjort tre saker:

1. Fotat en kyrkogård åt Jonas döden-reportage.
2. Spelat biljard med/mot David.
3. Tittat på en innebandymatch.

Jag måste börja med att berätta det som jag är alldeles mest förtjust över. Det är att jag -trots min ställning som underhund- vann över David i biljard. Jag vann. Så otippat, och så härligt. Det var bäst av tre matcher, och jag började med att skjuta i åttan i ett hål det allra första jag gjorde i första matchen. Men sen vann jag de två kommande matcherna! (och efter själva tävlingen vann D två matcher, med liten marginal kan tilläggas, men det räknades som sagt inte).

Jag som trodde att jag var sämst i hela världen på biljard. Jag är alltså bara näst sämst. Det är stort.

Såhär blev kyrkogårdsbilderna: (Tyck gärna till! Bilderna är omgjorda till klickbart format och jag blir glad för alla synpunkter)

Några av självporträtten

Om självporträtt, poker och rutschbanor

Måndagspokern igår var riktigt härlig, dels för att jag vann Omahan, och dels för att D var här på surprise-visit från Stockholm. Sånt gillar vi! (Ja Gus, detta är en uppmaning till att genast blogga opp pokerresultaten från de senaste två gångerna.)

Ikväll är det dags för del II i Per Hanstorps fotokurs. Jag och Johanna laddar med att berömma varandras bilder ;)
Temat vi haft i veckan är "Självporträtt" och jag hade verkligen velat lägga ner gigantiskt mycket mer tid än den timmen, eller så, jag hann med. Nåväl. Det ska bli väldigt skoj att få se allas bilder. Hoppas de är lagom bra. Så att man blir inspirerad men inte avundsjuk ;)

För övrigt skulle jag vilja berätta om ett gäng knäppa skyltar, och om en rutschbana. Men jag sparar det till en annan gång.

Just nu...

...frilägger jag en utter.

Vad gör du?

Stort, stort, stort!!

Haha! Aftonbladets Floskeltoppen! Stort!
Nu är jag intern. Jag ber om ursäkt för det. Detta är primärt roligt för dem som känner D. (Eller, det är ju roligt i vilket fall som helst, men väldigt roligt för oss som känner D.) Vilket jävla grymt citat..haha. Och bara att det står David Jansson, sportnytt är ju häftigt. Det kunde ju stått "praktikant-David" eller så, men det gör det minsann inte! :) Mäktigt.

Vilse i Mölndal

Att köpa kamera var inte det lättaste ens när man bestämt sig och beställt. Först gick jag vilse i Mölndal. Jag hatar Mölndal. Ännu mer än jag hatar Hisingen. Jag visste eg var Scandinavian Photo ligger men hela det sjoket med hus låg ungefär 3 km längre ifrån stan än jag tänkte mig. Grr. Och det blåste åt fel håll sådär så att håret flyger i ansiktet. Det gör det alltid i Mölndal tror jag.

Nåväl. När jag väl hittat dit fanns ingen kamera undanlagd i mitt namn. De letade och letade, men nej. De frågade om mitt efternamn två gånger till. ("Ja precis. Laaaggerr, fors. Precis") No result.
Vem på xxx har du snackat med då? ville kassamannen veta.
xxx, sa jag, samtidigt som paniken växte för jag kom verkligen inte på vad han heter i efternamn. Totalt hjärnsläpp. Det är Js låtsasbror (som fixat ett bra pris till mig eftersom hans företag har Scand.Photo som kund) och jag vet mycket väl vad han heter i efternamn, såklart. Men det stod verkligen stilla. Jag stod där och våndades och funderade på att springa ut lite smidigt och kolla upp det, för jag visste att xxx sagt att jag är hans lillasyster, och jag kunde ju inte gärna säga ehm, jag har glömt hans efternamn när de frågar om min "bror". Liksom. Panik. Lyckligtvis kom namnet upp i huvudet på mig innan han hann fråga och jag sa självmant xxx xxx är det som lagt undan den. Han ringde er igår, och pratade med en Henrik. (Bra och faktaspäckat).

Inget hjälpte dock. Jag sa jag ringer honom!, och när jag fick tag i honom sa han till mig Johanna, du heter Johansson i efternamn va? Eh, nej, det gör jag ju inte. Alls. Jag kunde ju inte säga nåt högt, så jag sa bara Nä. xxx skrattade i andra änden. Jag räckte nervöst över luren till mannen i kassan. Plötsligt kom en annan man ut från lagret och ställde kameran på disken. Så härligt! Jag blev jätteglad. På lappen stod det "Johanna JOSEFsson". Men det var verkligen min kamera. Det kände jag så fort jag såg den. Som ett adoptivbarn på ett barnhem i en dammig indisk småstad.

Jag skämtade bort det hela och fick det att låta som att det måste "blivit fel nånstans". Vilket det ju bevisligen hade. Josefsson heter jag ju inte, skrattade jag. Det gick hem.

Sen stegade jag därifrån med ett soligt leende och på spårvagnen hem läste jag "Lycka till med ditt nya fotoliv" i manualen. Man tackar. Sen sa ett fyllo Lycka Till till mig när han gick av vagnen. Lycka till själv du, tänkte jag.

Halväckligt rödvin och nätpoker.

Jag är makalöst bra på många sätt. Men jag är makalöst dålig på att fatta beslut. Helt sjukt kass. Att köpa ny kamera har nästintill drivit mig till vansinne. (Vilket hus ska man ha? Vilka objektiv ska man ha? Prioriterar jag brännvidd eller stor ljusstyrka? VIll jag ha fast optik? Vill jag köpa det nu i så fall? Vill man köpa objektiven beggade eller nya? Vill man ha polfilter och uv-filter till? Hur mkt vill man i så fall lägga på dem? Var ska man köpa kameran? Nätet eller butik?)

Gah! Ibland förtjänar jag verkligen att någon ska slå mig i huvudet med en stekpanna. Eller så. Men nu har jag beslutat allting och känner mig sjuukt nöjd och lycklig. Hurra för mig! Och jag fick ett kanonpris tack vare lite kontakter. Det är så konstigt att allting alltid löser sig till det allra bästa.

Nu ska jag dricka halväckligt rödvin och spela nätpoker.

"..som får maskar i sommar"

Idag har J ägnat ungefär 7 timmar åt att installera Voice Xpress på sin dator. Det är ett program som gör att man kan styra datorn med sitt tal. Hela dagen har jag hört honom -oavbrutet!- prata med sin dator och säga saker som "aktivera bokstaveringsfunktion" och "flytta muspekaren fyra bildpunkter till höger".

Sen ville han visa mig. Han läste in en text, när jag tittade på, och jodå -datorn skrev som han sa. Nästan. Nåt litet fel uppstod och J sa "jag vet inte riktigt än allt om hur man ska göra". Datorn skrev så "Det det som får maskar i sommar". Det tyckte jag var lustigt.

Presidenter och annat löst folk

Jaha, då har man bekantat sig med gamla presidenter och andra celebriteter. Igår talade Hans Blix och Bill Clinton på Svenska Mässan. Jag och Björn var där. Glamouröst värre. Egentligen kostade biljetterna 3500 (vem betalar det!?) men Björn hade två gratisbiljetter och jag fick den ena. Innan vi åkte messade han ett "det är champagne och jordgubbar först så det kan nog vara bra att vara lite 'dressed up'". Hahaha. Jag skrattade ganska länge. Men svidade för säkerhets skull om från converse till stövlar.

Vi fick inga jordgubbar men gratis loka. De betalande gästerna fick åka rulltrappa, vi fick gå i vanliga trappan. Det gjorde inte särskilt mycket. Roligt att de tänkt "... och så får gratisgästerna GÅ upp". Haha.

Blix-Hasse talade i en timme om Irak och om världens konfliktsituation i stort. Det var intressant både för att det var spännande att lyssna men också för att man fascineras över hur gammal Hans Blix känns. Efter hans tal, och en halvtimmes minglande [det var här gratislokan kom in i bilden :)], kom Bill Clinton in på scenen till allmänt jubel. Folk ställde sig upp. Och applåderade som fanns det ingen morgondag.

Bill snackade om det som han ser som världens 3 största problemområden, nämligen:
1. Inequalities in economics and opportunities. (Där han snackade om tillgång till utbildning, de stora klyftorna inom såväl det amerikanska samhället som världen i stort och om handelspolitiska hinder som gynnar de rika och hindrar de fattiga.)
2. Instability and unsustainability. (Klimathot, ohållbar resursfördelning, vikten av samarbete och delat ansvar inom frågor som rör miljön. Bland annat.)
3. Identity. (Mycket om kulturella identiteter, hur de kan och måste integreras i världspolitiken för att skapa en hållbar utveckling, hur det kan se ut och varför det är viktigt.)

Det hela var faktiskt mycket intressant. Clinton tog upp många väldigt viktiga aspekter av saker och ting, även om det ibland kändes som väl mycket namedropping american style. "yeah, Mandela and I spoke about that once..." osv osv. Jag fascineras av människor som har den retoriska och pedagogiska förmågan att kunna spalta upp saker rent bildligt -i tal. Det är svårt. Som fan. Men som världens mäktigaste man har han väl kunnat öva på det en del, i och för sig. Ändå imponerande.

Lågvattenmärket för kvällen var dock när Annika Dopping i slutet sa till Bill "I know you like giving [haha!] What advise can you give our country?" Hej hej storebror. Finns det inga gränser för fjäsket/klyschigheten? "Du tycker ju om att ge", liksom. Vad fan, komigennu. Bill svarade att vi inte bör ge upp vårt utbildningsystem, vår semesterrätt eller vårt pensionssystem. Nej, det hade vi väl inte tänkt heller.

(och ja, jag förstår att ni undrar, Clinton skämtade subtilt om Lewinskyaffären vid ett tillfälle under kvällen. Det var kul. Han berättade om när han och Mandela talat om humiliation, och Clinton sa att han då sagt "well, I can relate to that. Ive had my fair share. I know what humiliation is like, for sure". Folk log hjärtligt.)

I fredags lärde vi oss rubriksättning i skolan men det märks visst inte

Idag har jag en märklig träningsvärk i ytterkanterna av händerna. Det är från beachvolleybollen igår. Beachvolley är ju verkligen galet roligt, men det var mindre kul när P drog sin axel ur led. Jag fick köra honom till akuten på Sahlgrenska, svettig och sandig iförd korta shorts, linne och ett par stövlar. Jag alltså. Väldigt snajdigt. Jag svidade om i baksätet på Ps lilla tuffa bil alltmedan en grå dam med grått hår långsamt körde förbi i en ännu gråare bil och blängde på mig. Det var skoj. Kanske hade hon aldrig tidigare sett någon kränga på sig ett par tights i ett baksäte.

In the shadows

St Pauli, Hamburg, Tyskland (Maj 2007)

Im soo excited, I just can´t hide it

Nu ska jag köpa ny kamera!* Det pirrar i magen av förtjusning! Jag har nästan bestämt mig, och det blir nog en Nikon D80, vilket jag egentligen lutat åt hela tiden. Jag är så glad så glad, som den gladaste flickan i hela världen är jag. (med Ika i Rutan-röst)
På en fest jag var på för ett tag sen hade en tjej med sig en D80 med fast optik och jag kunde verkligen inte slita blicken från den. Till slut frågade hon om jag ville hålla i den, ungefär som ett spädbarn. Det ville jag. Den var fantastisk. Jag ville klappa på den. I det ögonblicket blev jag kär i Nikon D80. [Men inte på ett sexuellt sätt. Tidigare idag såg jag ett TV-inslag* med en kvinna som var kär i Berlinmuren. På ett sexuellt sätt. Det var väldigt märkligt faktiskt.]

Har ni ätit kanelbullar idag? Det är ju kanelbullens dag. Jag tycker att alla dagar som ger budskapet "idag MÅSTE du äta nåt göttigt fast det är onyttigt annars är du en jättedålig människa" är bra dagar. Kalasbra dagar.
Nu ska jag äta kanelbulle nummer två.

* Tidigare hade jag bl.a en Nikon D70, som tillsammans med en hel massa annat blev stulet i somras i Indonesien.
*2 Med Filip och Fredrik såklart. Vilka annars?

Horunge

Roligaste termen inom journalistisk typografi: horunge*

* Det är när den översta raden i en spalt är kortare än halva bredden på spalten. Det vill säga när ett eller ett par ord är kvar från förra stycket och liksom får inleda nästa spalt. Det är fult. "Horungar måste bort!" tycker Per Alm på JMG. Ordet är nog ett av JMGs allra fnissäkraste ess i rockärmen.

EDIT: Jag ångrar mig. Den ABSOLUT roligaste typografiska termen måste vara DUBBEL horunge, som -enligt Wikipedia- är när en "ofullständig rad nederst på en sida (spalt), samtidigt som nästa sida (spalt) börjar med en ensam, ofullständig rad".

Om Magnus Linton, om Latinamerika, om en föreläsning som berörde och om en kärlek till en kontinent

Nu måste jag skriva om Magnus Lintons föredrag igår på Världskulturmuséet om vänster- och högerradikalism i dagens Latinamerika. Det var sjukt intressant. Riktigt, riktigt bra. Mest impad var jag av att Magnus verkligen lyckades tala om den komplexa latinamerikanska politiska situationen på ett sätt som både insatta och oinsatta kunde ta till sig. Och så gillar jag att han är så objektiv som man behöver vara och belyser problematiken från många vinklar, men samtidigt har en stark personlig prägel på sina åsikter och "vågar" säga saker som "ja kyrkan är ju min stora fiende". Härligt befriande!

Föredraget innehöll många spännande trådar utan att bli spretigt. Vänstervågen naturligtvis, multinationella företags påverkan på den politiska situationen (läs om Chiquita här), abortfrågans betydelse för en meningsfull utvecklingsprocess, demokratiseringprocesser och tendenser, sociala rörelser, etnicitet och folklig opposition. Latinamerika är så otroligt spännande.

Jag minns att mitt allra första intryck av kontinenten var under min första resa dit, som gick till Nicaragua 2003 (och som jag kan berätta mer om en annan gång, i ett annat inlägg). Det som gjorde starkast intryck på mig då var hur starka människorna är. Hur mycket vilja som finns, vilja att förändra, att organisera sig, att höja sin röst och att påverka sin situation. Jag hade förväntat mig misär men fann istället -eller också- kraft, hopp och engagemang. Föräldrar till sjuka barn, hemlösa ungdomar på gatan; alla var motiverade att kämpa och hade ett hopp om förändring som slog mig med häpnad. Ett hopp som i Sverige snarast motsvaras av likgiltighet och en "rycka på axlarna"-mentalitet.
När Magnus Linton igår tog upp just den osynliga men oerhört närvarande förväntan som är så påtaglig i Latinamerika kände jag verkligen igen mig. Den går inte att ta miste på om man varit där. Det är den som gör just Latinamerika så otroligt spännande, intressant och dynamiskt, och jag insåg att det nog är mycket därför jag har just den delen av världen så nära mitt hjärta.

Ciudad Darío, Nicaragua (Okt 2006)

(Efter seminariet pratade jag lite med Magnus och han mindes min recension av Americanos och sa att han läst här på bloggen någon gång. Välkommen tillbaka, om du ser det här Magnus :) Och Tack för en skitbra föreläsning!)

Bradagbradagbradag

Redan i morse när jag för ovanlighetens skull inte behövde springa till spårvagnen, förstod jag att det skulle bli en bra dag. Jag hann till och med köpa en banan och käka på vägen, och jag hade tid att rota fram ett par gamla converse som var de enda skorna som inte alldeles skar sig mot mysbrallorna jag i all bekvämlighet dragit på mig. Och intuitionen stämde; det BLEV verkligen en strålande dag!

1) Skoldagen var grym, i den här delkursen jobbar vi med redigering, foto, bildhantering och annat jätteskojigt.
2) Det ser ljust ut för chanserna att få praktik på GP.
3) Över 80 pers anmälde intresse till en fotokurs med en frilansfotograf som heter Per Hanstorp. Det fanns 24 platser, och de lottade. Både jag och Wiman kom med! Lycka, lycka.
4) Ikväll ska min "idol" Magnus Linton (han som skrivit "Americanos") föreläsa på Världskulturmuséet, om Colombia och Bolivia. Jag är jättepeppad och det ska bli hur intressant som helst. Yeyy!

EDIT; klockan 23.15
5) ...och när jag kom hem från Lintonföreläsningen (som var så fantastiskt bra att jag måste skriva mer om den senare istället) hade J lagat världens godaste kyckling-, ost- och basilikapaj, och laddat ner det nyaste Prison Break-avsnittet. Livet ler mot mig idag.

"You´re only pretending to be gerrrmans", Part Zwei.

Fyra fina förväntansfulla personer och en vit vänlig volvo. Ett koncept som tidigare visat sig mycket lyckosamt måste naturligtvis upprepas och återupplevas! Således åkte jag och grabbarna grus till Hamburg i helgen, dels för att bunkra upp vårt alkoholförråd inför firandet av Adaktussons särdeles viktiga och överlägsna serieseger, och dels för att tokfesta på Reeperbahn i St Pauli liksom förra gången. Denna gången var prioriteringen den omvända; 1. Alkohol på plats 2. Alkohol i volvo.

För att komma till Tyskland måste man ju igenom Danmark och det kan ta tid, vill jag lova. På väg till Rödby från Helsingör råkade vi köra in i Köpenhamn och hittade inte ut igen förrän ungefär en och en halv timme senare, med en frustrerad Jonas bakom ratten. Vad vi då hunnit med var att fota massa konstiga danskar längs vägen, samt att konstatera deras fullkomliga oförmåga att skylta tydligt. Eller att skylta över huvud taget.
Några timmar senare, efter en lång och spännande frågesportskamp (som jag och Jonas vann ;)) tog vi oss äntligen över danska gränsen och in i Düskland. Snart var vi nere i Hamburg och vi hittade faktiskt hyfsat snabbt tillbaka till hotel Figaro som vi bodde på sist. Men den här gången var det helt fullt, liksom nästan alla andra hotel/hostel i stan, tack vare att Reeperbahnfestival pågick just de dagarna. Vi lyckas alltid pricka in något event.

Vi letade boende ett tag i ösregn och hittade till slut ett stort rum på ett ganska flott hotell. Vi fick det 500 kr billigare eftersom TVn inte funkade. Men TVn funkade. Bra deal.
När vi väl spikat boende strosade vi runt lite mellan alla grymma hak. Käkade en kebab som sig bör, tog första ölen på ett ställe och nästa öl på ett annat. Efter en timmes powernap fortsatte vi resten av kvällen på det sättet. En öl här, två där, jäger på nästa. Hamburg är alldeles fullt av små nichade och märkliga hak och butiker. I love it! När vi var sugna på öl och "nåt sött" sprang vi på ett våffelcafé som sålde våfflor, glass och öl :) St Pauli är ruffigt men väldigt trendigt, urbant och annorlunda. Det var mer än härligt att spatsera omkring i en stad som faktiskt är en stad. En "riktig" stad.

Många trevliga barer avverkades, en av dem med julgransglitter och röda rustaslingor på väggen. Någonstans i den vevan blev vår Björn lite sjuk och fick lägga sig på hotellet en stund medan vi andra utforskade det mest lokala haket av dem alla; Jolly Roger! Sjukt skönt ställe. Tyvärr repade Björn inte sig så vi andra fick dra till Reeperbahn utan honom. Kvällen avslutades således i en stor kavalkad av porrbutiker, barer och festande människor. I en av barerna hängde bara retrofolk som styrt ut sig i 40-talsuniformer a´la Pearl Harbour. Det var sjömanstatueringar, swingmusik och lagda frisyrer som gällde där. Tyskar är ett roligt folk. Vi hade jätteskoj men saknade förstås Björsa; den viktiga och oersättliga fjärdedelen!

Söndagen var också trevlig, vi strosade omkring, gick vilse en vända, fotade lite här och där och käkade ännu en kebab. Sen bar det av hemåt igen med volvon. Fler frågesportsturneringar genomfördes och den här gången var vi riktigt effektiva när vi fyllde bilen med öl, sprit och billig choklad. Vi lyckades också stanna och äta innan allt stängde, och vi kollrade inte bort oss i Köpenhamn igen. Skönt.

Att åka till Hamburg och kalasa är nu efter två gånger en tradition, och den kommer förhoppningsvis upprepas fler gånger. Hörrni JMG 2b; kan inte fler åka med?! Det är superskoj! Idéer som Krakow, Berlin eller Tallinnfärja har redan nämnts. Öststatstema känns populärt!

Roadtrip till Düskland! Favorit i repris...

Klockan är 04.50. Jag, Jonas, Björn, Martin och Volvon ska alldeles strax åka iväg på en ny Düsklands-weekend till Hamburg. Vi kör exakt samma koncept som förra gången, och jag tror inte att det kan bli annat än grymt.

HÄR kan ni läsa och kolla bilder från förra gångens makalösa Tysklandstripp. Sanslöst roligt.

Kopplingen mellan smink och finkultur. Och sånt.

Med anledning av det här inlägget; Såhär brukar jag se ut. Utan läppstift.






Och såhär ser jag ut med läppstift; som finkultur personifierad, en expert inom film och konst och litteratur!* Nu fattas bara snygga finkulturiga glasögonbågar, som Johanna W har. Så synd att jag har perfekt syn. Och att jag ser överjävlig ut i glasögon.
Obs. Jag skriver inte för att ni ska skriva att jag passar i mitt nya röda läppstift. [Läs: jag skriver för att ni ska skriva att jag passar i mitt nya röda läppstift.]


* Jag är våldsamt, våldsamt ironisk. Om det inte framgick. Eller, jag är ironisk oavsett om det framgick eller inte. Nu framgår det förhoppningsvis. ;)