Jag har ganska långt till oro. Har så himla mycket närmare till "det ordnar sig!" än till panik och ängslighet. Men med det sagt är det ju med en väldigt bisarr känsla en betraktar världen just nu. Allt känns lite som början av en katastroffilm, när man får följa människors vardag som steg för steg påverkas på olika sätt av ett nytt och oförutsägbart hot.
Hur snabbt har det inte gått från att vi såg några nyheter om ett virus i Kina till en nu definierad global pandemi, förbud mot folksamlingar, UD-avrådan för alla utlandsresor och order om att jobba hemifrån? Så svårt att få överblick och veta vad man ska tänka om alltihop. Tycker att jag hör lika många som tycker att myndigheterna är för lama och inte vidtar tillräckliga åtgärder (trots väldigt stora och historiskt helt unika åtgärder) som dem som tycker att allt blivit överdrivet, bortom rimliga proportioner och bara driver på någon sorts masshysteri. Jag tycker nog mest att det känns bra att Sverige ändå verkar basera alla beslut om åtgärder på faktiska analyser av läget.
Jag är inte så orolig för vår eller barnens skull när det gäller viruset, eftersom unga verkar drabbas lindrigt eller i alla fall rimligt. Jag oroar mig dock verkligen för mina föräldrar, och allra mest för pappa som definitivt tillhör riskgruppen. Hoppas innerligt att samhället med gemensamma krafter lyckas platta till den där omtalade kurvan, minska hastigheten på smittspridningen och därmed belastningen på sjukvården. Det är trots allt fint att se samhället på något vis kraftsamla gemensamt. Hade önskat att det fanns samma vilja till engagemang när det gällde exempelvis klimathotet! Vilka mirakel vi hade kunnat uträtta då.
Idag skulle vi ha åkt till Trysil med A:s föräldrar och brorsfamilj för en veckas skidåkning. Blev ärligt talat chockad häromdagen när beskedet att även Trysil stängde ner på grund av Coronaviruset kom. Det kändes annars som den optimala resan ju, smittsprinings-wise. Åka bil dit, bo i ett eget hus och vara utomhus hela dagarna. Men nu blir det inte så och jag försöker tänka att vi tar igen det en annan gång.
Som om det inte räckte med var 2020 hittills bjudit på (det vill säga väldigt många sjukdomsomgångar för barnen, översvämning vid sommarstugan, en pappa som fick läggas in på sjukhus, stressig period på jobbet, allmänt coronaviruskaos och nu inställd skidresa) fick jag också magsjuka i fredags natt. Så nu ligger jag isolerad i sovrummet och tittar på Axel och barnen som leker ute på altanen. Må de förskonas från magsjukans klor. Och Coronavirusets, förstås.
Hur snabbt har det inte gått från att vi såg några nyheter om ett virus i Kina till en nu definierad global pandemi, förbud mot folksamlingar, UD-avrådan för alla utlandsresor och order om att jobba hemifrån? Så svårt att få överblick och veta vad man ska tänka om alltihop. Tycker att jag hör lika många som tycker att myndigheterna är för lama och inte vidtar tillräckliga åtgärder (trots väldigt stora och historiskt helt unika åtgärder) som dem som tycker att allt blivit överdrivet, bortom rimliga proportioner och bara driver på någon sorts masshysteri. Jag tycker nog mest att det känns bra att Sverige ändå verkar basera alla beslut om åtgärder på faktiska analyser av läget.
Jag är inte så orolig för vår eller barnens skull när det gäller viruset, eftersom unga verkar drabbas lindrigt eller i alla fall rimligt. Jag oroar mig dock verkligen för mina föräldrar, och allra mest för pappa som definitivt tillhör riskgruppen. Hoppas innerligt att samhället med gemensamma krafter lyckas platta till den där omtalade kurvan, minska hastigheten på smittspridningen och därmed belastningen på sjukvården. Det är trots allt fint att se samhället på något vis kraftsamla gemensamt. Hade önskat att det fanns samma vilja till engagemang när det gällde exempelvis klimathotet! Vilka mirakel vi hade kunnat uträtta då.
Idag skulle vi ha åkt till Trysil med A:s föräldrar och brorsfamilj för en veckas skidåkning. Blev ärligt talat chockad häromdagen när beskedet att även Trysil stängde ner på grund av Coronaviruset kom. Det kändes annars som den optimala resan ju, smittsprinings-wise. Åka bil dit, bo i ett eget hus och vara utomhus hela dagarna. Men nu blir det inte så och jag försöker tänka att vi tar igen det en annan gång.
Som om det inte räckte med var 2020 hittills bjudit på (det vill säga väldigt många sjukdomsomgångar för barnen, översvämning vid sommarstugan, en pappa som fick läggas in på sjukhus, stressig period på jobbet, allmänt coronaviruskaos och nu inställd skidresa) fick jag också magsjuka i fredags natt. Så nu ligger jag isolerad i sovrummet och tittar på Axel och barnen som leker ute på altanen. Må de förskonas från magsjukans klor. Och Coronavirusets, förstås.
1 kommentar:
Jag delar mitt personliga vittnesbörd för att hjälpa andra som kan gå igenom en liknande situation som jag. Jag heter Sarah Alexander och jag fick nyligen tillbaka min ex-kärlekspartner med hjälp av Dr. Oduduwa, en kraftfull trollformel.
Jag och mitt ex hade varit i ett förhållande i nästan två år innan vi bröt upp på grund av vissa missförstånd och olikheter. Det var en svår tid för mig eftersom jag var djupt kär i honom, och jag kunde inte föreställa mig att leva utan honom. Jag försökte allt för att få tillbaka honom, men ingenting verkade fungera.
En dag när jag surfade på internet kom jag över Dr. Oduduwas hemsida och jag bestämde mig för att prova. Jag kontaktade honom via hans e-postadress, och han svarade snabbt. Han bad om lite information om mig och min ex-kärlekspartner, och han försäkrade mig att han kunde hjälpa mig att få tillbaka min ex-kärlekspartner.
Dr. Oduduwa kastade en kärleksförtrollning åt mig, och inom några dagar märkte jag några positiva förändringar i mitt exs beteende mot mig. Han började ringa och smsa mig regelbundet, och vi gick till och med ut på en dejt. Det var som om vi aldrig hade gjort slut. Jag var överlycklig och tacksam mot Dr Oduduwa för hans hjälp.
Nu är jag och min ex-kärlekspartner tillbaka tillsammans, och vårt förhållande är starkare än någonsin tidigare. Dr. Oduduwas kärleksförtrollning fungerade som magi, och jag är ett levande vittnesbörd om det. Jag rekommenderar starkt Dr. Oduduwa till alla som går igenom en liknande situation.
Hans e-postadress är dr.oduduwaspellcaster@gmail.com.
Jag är säker på att han kommer att kunna hjälpa dig också, precis som han hjälpte mig.
Skicka en kommentar