Dagens bild från ett främmande land, del 10: Tyskland

Berlin, Tyskland, mars 2009.

Ett tag bodde min vän Karin i Göteborg, i den där skeva lägenheten i Gårda som jag säkert skrivit om förut. Det var när vi pluggade ihop och körsbärsträden vid Annedalsseminariet alltid var rosa. Eller i alla fall så var de det en gång, jätterosa, jättelänge. När vi hade pluggat klart våra kurser och rest ihop i Sydamerika ett halvår så flyttade K till Berlin, där hon blev kvar. Dåligt eftersom jag saknar henne alltid alltid, men bra eftersom Berlin är en fin stad att hälsa på i. 

Och det gjorde jag en mars för snart tre år sen (det är med andra ord verkligen dags igen), och då gick vi på loppisar, vi dansade, vi fikade, vi såg min lillebrors band Obliq som hade en spelning där den helgen och vi lagade mat i den lilla lägenheten som K delade med Rut med den lilla huvudet. Det är sånt man minns.

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Bald sind wir Bernish.

Att för första gången besöka en stad som ska bli ens hem i nästan ett år innebär någon sorts skräckblandad förtjusning. Man är otroligt nyfiken och samtidigt lite rädd att inte gilla den.

Men jag gillade Bern, jättemycket. Vi har varit där några dagar nu och lämnat ett första lass väskor och bekantat oss med stan och diverse människor.
Nästan allting med Bern var bra. Det är sinnessjukt vackert. Utbudet av...ja allting, var mycket större än jag hade väntat mig. De har massor av biografer och det finns film som INTE är dubbad (men textad på både tyska och franska samtidigt). Floden som går som ett kantrat U runt hela stadskärnan är helt grönturkos och klar och ser ut som på låtsas. Precis som alperna i bakgrunden som har snö på topparna, trots att det är sommarvarmt. Schweizarna är löjligt trevliga och glada. När man hör något som låter som en koklocka, så är det en koklocka. Det kan nämligen gå omkring kor och beta i sluttningar mitt i bostadsområden. Samtidigt är stan verkligen en stad, proppad med mysiga fik, butiker och restauranger.

Så. Nu kan alla som känner oss börja planera in när ni ska hälsa på. När kommer ni? =)

(Jag måste för övrigt också bekänna den orimligt stora glädje/lättnad jag kände när jag insåg att det finns flera stycken HM, och även Zara. Man ska definitivt inte underskatta betydelsen av att ha ett HM inom räckhåll.)

Tyskland som vi oundvikligen kört igenom har inte heller gjort oss det minsta besvikna. På vägen ner tog vi in på hotell i Frankfurt för att kunna se Sverige-Danmark i fotbolls-VM-kvalet (oh denna massiva besvikelse!) och på vägen hem stannade vi i Soltau och tillbringade en hel dag i Heide-Park. Som Liseberg, fast mycket större. Många fler berg-och-dalbanor. Jag älskar att man får vara barn fast man är 25.

Berlin baby!

Berlin. Som alltid när jag är och far någonstans tänker jag alltid ut långa detaljerade inlägg i huvudet om vad jag vill skriva på bloggen. Om människor på bussar, samtal man överhört och färger och lukter och allt möjligt. Jag upplever saker genom att formulera dem i ord i skallen. Det är lite synd att jag sen inte riktigt minns de där små roliga detaljerna nu när jag ska skriva om resan (fan, jag borde skriva dagbok varje dag som jag gjorde när jag var liten) men jag försöker.


Mitt femdagarsbesök i Berlin har verkligen varit bra på alla sätt och vis! Jag har hälsat på Karin och det var väldigt roligt att ses igen. Just nu gör hon praktik på ett modemagasin så det första jag upplevde av staden var hennes flådiga kontor på femte våningen i ett inglasat hus på Friedrichstrasse. Eller rättare sagt: jag fick blir avundsjuk på att Karin kom tillbaka från en pressgrej med Adidas där hon fått ett par adidasdojjor gratis och knallat runt stan på en street-art-vandring. Eftersom Karins chef gått bananer och kräver tio artiklar av henne varje dag gick jag runt i kvarteren själv tills hon slutade, och fotade och tyckte att det var rätt trevligt.






På kvällen spelade OBLIQ i Berlin! Fantastiskt att få se dem där, och jävligt skoj att träffa dem och höra massa roliga stories från deras turné. En rolig sak var att ett troget fan som sett dem i Dresden dök upp även här, och hängde med oss under kvällen. I Polen hade de träffat ett fan som åkt 30 mil för att se dem spela.
Zimmer 16 där de spelade i Berlin var ett ganska märkligt ställe; litet men intimt och spelningen var sjukt bra som alltid är när Obliq spelar. Vi tog ett par öl efteråt och vid ettsnåret skulle bandet dra vidare i sin lilla buss, mot Danmark. Karin och jag fick skjuts en bit och tyckte att det var synd att vi inte kunde hänga längre dem. Vi avslutade kvällen med en öl på "Zu mir oder zu dir".




På lördagen åt vi en väldigt sen och väldigt lång frukost på ett ställe med ett franskt namn, och sen visade Karin mig Berlin. Ett Berlin med många fik och secondhandbutiker och mysiga gator. En stad jag tyckte om. På kvällen var vi på förfest hos Elin och Nina, två svenska vänner till Karin, och sen var vi ute på klubb (Scala, en extremt tysk och väldigt rolig sådan) till sex på morgonen. När vi kom upp ur tunnelbanan hade det blivit dag.






Söndag -den perfekta bakisdagen. Vi sov till ett. Sen åkte vi till en stor flohmarkt (loppmarknad) och jag fyndade en jättefin handväska och fulfina örhängen. När fingrarna blivit kalla gick vi och åt varma våfflor på cafét Kauf dich Glücklich, ett namn som passade väl med tanke på att det var det vi just hade gjort. Men det kändes ju bra, duktigt och pk med finkonsumtion av detta slag.
Resten av dagen och kvällen lagade vi mat i Karins lilla lägenhet där hon hyr ett rum av tyska Ruth, en tjej med väldigt litet huvud.





Måndag. Karin var tillbaka på sitt flashiga jobb och jag åkte runt och underhöll mig själv. Det ösregnade oavbrutet precis hela dagen, men jag gillade ändå dagen mycket. Ibland är det så jävla nice att bara gå omkring själv och inte tänka på någon annan. Jag började med Berlinmuren, kände att jag på nåt sätt måste ha beskådat den innan jag lämnade staden. Sen åkte jag till en secondhandbutik där de säljer kläder per kilo. Fatta vilken dröm! Om de hade haft snygga lätta kläder vill säga. Jag hittade såklart bara saker som inte ingick i vikt-varianten, precis som det alltid är med mellandagsrean. Dock var 200 spänn för ett par pumps, en fin skinnbörs och en väldigt tysk brun tröja också ett bra pris.
Ändå var det bara en försmak. Jag lunchade med Karin och på eftermiddagen fanns det ingen hejd på mitt shoppande. Kanske var det regnet, kanske var det ett uppdämt och akut behov av nya vårkläder. Resultatet var hur som helst en lite tunnare plånbok och två kassar: en med en skamligt dyr men fin adidaströja, och en med jättemånga fina topar, linnen och tröjor från "Made in Berlin".
På kvällen drack vi öl med Karins kompis Mårten, och på tisdagen flög jag hem.

In the shadows

St Pauli, Hamburg, Tyskland (Maj 2007)

"You´re only pretending to be gerrrmans", Part Zwei.

Fyra fina förväntansfulla personer och en vit vänlig volvo. Ett koncept som tidigare visat sig mycket lyckosamt måste naturligtvis upprepas och återupplevas! Således åkte jag och grabbarna grus till Hamburg i helgen, dels för att bunkra upp vårt alkoholförråd inför firandet av Adaktussons särdeles viktiga och överlägsna serieseger, och dels för att tokfesta på Reeperbahn i St Pauli liksom förra gången. Denna gången var prioriteringen den omvända; 1. Alkohol på plats 2. Alkohol i volvo.

För att komma till Tyskland måste man ju igenom Danmark och det kan ta tid, vill jag lova. På väg till Rödby från Helsingör råkade vi köra in i Köpenhamn och hittade inte ut igen förrän ungefär en och en halv timme senare, med en frustrerad Jonas bakom ratten. Vad vi då hunnit med var att fota massa konstiga danskar längs vägen, samt att konstatera deras fullkomliga oförmåga att skylta tydligt. Eller att skylta över huvud taget.
Några timmar senare, efter en lång och spännande frågesportskamp (som jag och Jonas vann ;)) tog vi oss äntligen över danska gränsen och in i Düskland. Snart var vi nere i Hamburg och vi hittade faktiskt hyfsat snabbt tillbaka till hotel Figaro som vi bodde på sist. Men den här gången var det helt fullt, liksom nästan alla andra hotel/hostel i stan, tack vare att Reeperbahnfestival pågick just de dagarna. Vi lyckas alltid pricka in något event.

Vi letade boende ett tag i ösregn och hittade till slut ett stort rum på ett ganska flott hotell. Vi fick det 500 kr billigare eftersom TVn inte funkade. Men TVn funkade. Bra deal.
När vi väl spikat boende strosade vi runt lite mellan alla grymma hak. Käkade en kebab som sig bör, tog första ölen på ett ställe och nästa öl på ett annat. Efter en timmes powernap fortsatte vi resten av kvällen på det sättet. En öl här, två där, jäger på nästa. Hamburg är alldeles fullt av små nichade och märkliga hak och butiker. I love it! När vi var sugna på öl och "nåt sött" sprang vi på ett våffelcafé som sålde våfflor, glass och öl :) St Pauli är ruffigt men väldigt trendigt, urbant och annorlunda. Det var mer än härligt att spatsera omkring i en stad som faktiskt är en stad. En "riktig" stad.

Många trevliga barer avverkades, en av dem med julgransglitter och röda rustaslingor på väggen. Någonstans i den vevan blev vår Björn lite sjuk och fick lägga sig på hotellet en stund medan vi andra utforskade det mest lokala haket av dem alla; Jolly Roger! Sjukt skönt ställe. Tyvärr repade Björn inte sig så vi andra fick dra till Reeperbahn utan honom. Kvällen avslutades således i en stor kavalkad av porrbutiker, barer och festande människor. I en av barerna hängde bara retrofolk som styrt ut sig i 40-talsuniformer a´la Pearl Harbour. Det var sjömanstatueringar, swingmusik och lagda frisyrer som gällde där. Tyskar är ett roligt folk. Vi hade jätteskoj men saknade förstås Björsa; den viktiga och oersättliga fjärdedelen!

Söndagen var också trevlig, vi strosade omkring, gick vilse en vända, fotade lite här och där och käkade ännu en kebab. Sen bar det av hemåt igen med volvon. Fler frågesportsturneringar genomfördes och den här gången var vi riktigt effektiva när vi fyllde bilen med öl, sprit och billig choklad. Vi lyckades också stanna och äta innan allt stängde, och vi kollrade inte bort oss i Köpenhamn igen. Skönt.

Att åka till Hamburg och kalasa är nu efter två gånger en tradition, och den kommer förhoppningsvis upprepas fler gånger. Hörrni JMG 2b; kan inte fler åka med?! Det är superskoj! Idéer som Krakow, Berlin eller Tallinnfärja har redan nämnts. Öststatstema känns populärt!

Roadtrip till Düskland! Favorit i repris...

Klockan är 04.50. Jag, Jonas, Björn, Martin och Volvon ska alldeles strax åka iväg på en ny Düsklands-weekend till Hamburg. Vi kör exakt samma koncept som förra gången, och jag tror inte att det kan bli annat än grymt.

HÄR kan ni läsa och kolla bilder från förra gångens makalösa Tysklandstripp. Sanslöst roligt.

... och ett bildspel

som hör till såväl reseberättelsen som soundtracket, hittas här. All krädd till B(jörn).

"You are not germans, you´re only pretending to be germans...!"

Den här helgen förgylldes av en spontanresa med temat "Tysklandsroadtrip på 47 timmar". Ett mycket lyckat koncept!
Idén om att dra ner till gränsen och handla öl över dagen omarbetades under förra veckan till "roadtrip och weekend i hamburg", och klockan 05.30 startade resan på solrosgatan i en vit volvokombi. Någon timme senare var Björn, Jonas och Martin upphämtade (från alla möjliga delar av stan, tom h-i-s-i-n-g-e-n!) och så var vi på väg. Vi köttade snabbt ner till Malmö och brände över bron, och sen var det läge för lunch i ett danskt köpcenter någonstans. Vi letade efter en donken men Martins "vägran att fråga gamla människor" gjorde att vi hamnade nån annanstans. Kebab # 1. Gott. Pamela Andersson stolserade på en [inramad] plansch på väggen och hela stället var... hmm, en aning 1993.


Resan fortsatte och en liten, liten bit innanför den tyska gränsen stannade vi till vid en bensinmack där vi köpte ett sexpack som vi drack sittandes i bakluckan på bilen. En holländsk kvinna lyckades med bedriften att missförstå frågan "do you mind taking a picture of us?" när vi frågande höll upp kameran, så nästa person -en fransman- fick äran. Flott. Han tog många bilder och vi blev vackra som få.
Bilturen fortsatte under glada tillrop och vacker sång till Bon Jovis Living on a prayer; a.k.a resans themesong. Efter en stund rullade vi in i Hamburg och lyckades ganska bra med att inte tappa bort oss.

Vi letade oss fram med hjälp av nyinköpt karta och hittade problemfritt Wira Guesthouse som vi spanat in på nätet. En asiat med sjortan "Asians have more fun" öppnade dörren och berättade två saker för oss. 1. Det är fullbokat och 2. Det beror på att Gwen Stefani spelar under kvällen och därför är ALLA andra hostel också fullbokade.
Vi tyckte att det lät trevligt att det var mycket folk i stan och kände ingen oro för boendesituationen. Vi hade ju en volvokombi om det skulle vara så.
Asiaten som har mer skoj gav oss en lapp med telefonnummret till "Hotel Figaro" i übercoola stadsdelen St Pauli och medan Jonas använde sina fantastiska tyskakunskaper hittade vi andra en tavla bakom en soptunna. Den var ganska ful. Tavlan alltså.

Vi kom aldig fram till Figaro på telefon och valde således att ta oss dit by car, vilket lyckligtvis också gick utan större missöden. När vi körde genom St Pauli kände vi [läs: jag] en sjukt stor kärlek till stadsdelen. Ruffigt och så, men massor av coola små butiker, kiosker, barer, gathörn och annat fint. Här ville vi bo!
På Figaro möttes vi av en turk i grå hästsvans, som berättade att alla rum var fulla, men att ett par ännu inte dykt upp så eventuellt kunde ett rum bli ledigt en timme senare.

Efter en kebab på stället som kom att bli vårt favorithak, gick vi tillbaka och rummet var vårt. Det var ett rent och trivsamt rum, med en dubbelsäng i. Klockrent, sa vi, och antydde för säkerhets skull att två av oss skulle kunna sova i bilen och två i rummet. Både vi och den lille mannen i grå hästsvans var mycket väl medvetna om att så inte var fallet. Trevligt med ett så fint samförstånd!

Vi tog en öl i den härligt kitschiga baren, med neongula väggar, palmblad och kokosnätter, kinesiska vaser, samt blå och röda ljusinstallationer och epilepsiblinkande rusta-slingor. Sedan gav vi oss ut för en riktig helkväll. Öl inhandlades och vi inledde kvällen med att sitta i en park, lyssna på Lars och Kooks, öla, skratta åt motionärerna som sprang förbi och berömma stadens hittills oanade kvalitéer.

Därefter påbörjades pubrundan, som verkligen blev en pubrunda. En öl per ställe, och vi hann se många, många. Jag blev alldeles till mig och tyckte att det kändes som att vi var i Buenos Aires, nånstans i San Telmo, bland alla barer och vintagebutiker. Lycka var förnamnet. Grabbarna stirrade lite oförstående på min rödvinspoesi och vi hittade ett grymt ställe med en fin hammock. Några ställen senare fick vi tips om nån gata i närheten av (ö)kända Reeperbahn och tog en taxi dit. Och jävlarihavet, vilken lyckträff. Helt galet mycket folk, barer precis överallt, människor överallt. Alla bara flöt omkring längs gatorna, in och ut ur barerna och det kändes precis som Lapadistriktet i Rio. På pricken. Vi var fulla och glada och kvällen var fantastiskt kul. Många bilder togs. Många.

...och när vi står inne i en proppad bar händer det plötsligt; det tyskaste som finns! De spelar 99 Luftballongs mit dem Nena. Vi undrar bar en sak: Är det för att de sett att vi är där och vill driva med oss eller är det på riktigt?! Alla blir i alla fall alldeles till sig och dansar och skuttar en stund. Sen kommer en kille fram och säger konstaterade till Martin "You are not gerrrmans! You are only pretending to be gerrrmans!" Smått lättade över att inte se tyska ut lämnar vi baren och fortsätter till nästa...
Vi hamnar på en bar där en ganska fet brud står och pole-dansar i en bur(!) Vi skrattar lite elakt och härmar henne en stund runt en annan pinne...[Eller som min kära Karin skrev om saken "älskar att tyska klubbar alltid har strippstänger och inte verkar ha någon aning om den feministiska debatt som resten av västvärlden, ja sverige, dealar med." hahaha.] Kul att vara på grabbresa får jag säga. Väldigt roligt. Tänk att partylivet kan vara så sprudlande galet bara 9 timmar från Göteborg.








Kvällen avslutades med en till kebab, kanske nummer tre eller fyra i ordningen, och den smakade himmelskt. Taxi från Reeperbahn tog oss hem till Figaro och den mjuka dubbelsängen som faktiskt rymde oss alla 4 på rad (eftersom vi sov på tvären).

Dagen efter vaknade vi något torra i munnen och fantastiske Jonas kom med nyinköpt kallt vatten. Vi somnade om ganska många gånger innan vi masade oss ner till neon-baren för frulle. Jättemånga olika sorters skinka. Lite för många. Alla duschade och sov lite till och sedan slog Björns baksmälla till helt oväntat. Vi gick tillbaka till vårt favorit-kebab-hak (200 m bort) och hängde där någon timme. Björn såg lidande ut medan vi andra käkade 'pomme'. Han kräktes inte. Det kändes bra. Vi insåg att vi nog inte skulle prommenera några jättelånga sträckor utan hämtade väskorna, tog bilen och körde ner i centrum. Hann med en riktig sightseeing, åkte upp i ett kyrktorn på 82 meter med utsikt över hela stan (Björn bangade och "använde" istället museumets toalett under tiden, ett besök han av okänd anledning tvingades betala 20 spänn för).



Solen gassade på en klarblå himmel och vi gick en sväng ner till ett stort torg, över några broar och slutligen köpte vi glass och satt och gassade oss vid sjön som ligger mitt i stan. En man med en skylt gick omkring bland alla människor, och vi är nästan helt säkra på att det stod "Samlag 200 kr" på den skylten. Eller kanske inte.
Hur som helst en underbar dag.

Att ta sig ur Hamburg var inte det allra lättaste, det tog väl nån timme eller så. Sen var det full fräs på snabba autobahn till Puttgarden (med ett litet stopp för "kebabställe" #5, där vi åt schnitzel och sånt). Herregud så mycket alkohol! Vi gick in och ut med varsin kundvagn 3 gånger, ur den stora pråm som utgör "border shopen". Det inhandlades först en himla massa saker till Adaktussons tröjfest, sedan en himla massa saker till oss själva. Att packa bilen gick fint, men den blev något baktung.
Jonas och Martin satt i baksätet och när vi skulle betala färjan var de nära att ta betalt för 3 personer. Jonas syntes helt enkelt inte bakom pålen av öl som stod i mitten i baksätet. Att köpa så mycket öl att Jonas inte syns, är faktiskt en bedrift. Vi var mycket nöjda. Efter färjan över till Danmark fick vi stanna och packa om lite [läs: pumpa bakdäcken samt lägga 8 ölflak på johanna som satt i framsätet].
Så satt vi sen genom hela Danmark. En färja till tog oss till hemlandet, och sen var det dags för McDonaldsletning igen. I Ängelholm stannade vi till 23.57, och där fanns en donk, en korvmoj och en shell. Klockrent. Vi sprang till Donken, som stängde preciis då. Besvikna gick vi över till korvmojen, där 3 personer just hade handlat. De skakade på huvudet och hade just stängt. Då gick vi till Shell. Expediten och väktaren hade stått där inne och leende tittat på oss i flera minuter, men nu sa de "Tyvärr vi stänger nu. Hade ni gått hit direkt hade ni hunnit!" Jotack. Vi åkte till Halmstad, där Max "nattöppet" innbar samma sak som "öppet till 12" och där McDonalds "denna avfart!" innebar "Vi har gömt oss så att ingen hittar oss" och fick slutligen handla mat på statiol.
Ett antal timmar senare kom vi hem till Göteborg, lite småtrötta men vansinnigt nöjda. Halv fem var allting färdigt, 47 timmar efter starten. Jag önskar favorit i repris.