fredag 5 oktober 2018

Egen skörd är guld värd osv

Jag har blivit så himla kär i vårt hus på sistone. Tror det är sensommar-tiden som gjort det.
I våras var det ju så jädra mycket renovering här och en känsla av evigt slit (detta trots att jag ju först höggravid och sedan nyförlöst med blodpropp själv inte slet särskilt mycket med bygget rent fysiskt). Men nu! Nu skördar vi, både bildligt och bokstavligt. Det bokstavliga har senaste veckorna bestått av att plocka av allt ätbart innan hösten kommer. Det är något så njutbart med att göra det, har jag märkt. Att få fylla frysen med "egen mat". Äppleskivor och rabarbertärningar och chilis. Plommon och kanske, kanske fikon, om de hinner växa till sig innan det blir för kallt.

Alltså, vi kan ingenting alls om odling och med chilis menar jag tre stycken som vuxit på den chiliplanta våra granners vänner så vänligt skänkt oss och som vi stuvat ner i en kruka på altanen. Men det är väl en del av det roliga, att vara ny på hela trädgårdsgrejen men bit för bit upptäcka hur härligt det är med lite gräs, två fruktträd och ett par pallkragar. Fantiserar om att bygga en trädkoja till barnen i tallarna på baksidan. Nån gång gör vi det.

Men nu står jag i alla fall och svarvar äpplen för glatta livet med min nyinköpta äppelsvarv, kokar mos och marmelad och tänker att jag "preppar för vintern", haha. Back to basics. Känner mig "ett med naturen". Skoja bara, jag känner mig som en helt vanlig tvåbarnsmorsa som försöker hitta två minuter i veckan att koka lite marmelad. Men ändå! Så härlig grej. Har gjort äpple-kardemumma och plommon-vanilj-whiskey-marmelad på våra äpplen och plommon, och päron-ingefära på grannens päron. Kan inte sluta äta detta!

Så nu dricker vi te och äter 140 skivor surdegsbröd med ost och marmelad varje kväll. För just det, Axel har såklart (fem år efter att surdegshajpen peakade hehe) också blivit besatt av surdeg. Han bakar och bakar. Surdegsbröd, surdegskanelbullar, surdegsknäcke, surdegsfrallor och surdegspizzor. Ändå drömhobby för samtliga medlemmar av familjen.

Och just det! Snart kan vi bjucka på egen cider också. Förra helgen tog Axel våra äpplen till en kompis mosters musteri, så nu står två tunnor äpplemust i vårt kallskafferi och puttrar för att bli cider.  Hoppas den blir god (jag kan nöja mig med "inte äcklig" också, bara för känslan att ha egengjord cider). Jamen ni fattar. Sensommaren visade sig vara en GULDTID för två ganska nybakade husägare.

Vi har dock inte klippt gräset på typ två månader så snart är det så högt att vi inte ser ut längre. Jaja. Prioriteringar.


fredag 28 september 2018

Bokmässan och en kaoskväll

Herregud vilken dag det blev igår. Så späckad. Efter förskolelämning tog jag och Olle (well han var inte till jättemycket hjälp) emot ett lastbilslass med isolering och brädor som kom hem till oss. Lyckades kånka in det mest fuktkänsliga i förrådet just innan regnet kom.

Därefter åkte vi in till Bokmässan för att maxa den på tre ynka timmar. Mötte upp Axel och hans kollega, sedan Peppe som vi gick och tog en fika med. Mycket trevligt! Är SÅ sugen på att hälsa på dem i LA. Vi pratade om allt möjligt men bland annat om alla ensamkommande nyanlända (som Axel ju jobbar med), och efter fikan köpte jag Blank Spots bok Utvisade och tecknade en ny årsprenumeration hos dem. (Och när jag hade åkt igen köpte Axel Johan Perssons och Anna Roxvalls nya bok Västsahara inifrån: att svika ett folk till mig, som jag längtar efter att läsa men också i smyg önskar att jag själv hade skrivit. Är ju dock sannolikt portad från Marocko/Västsahara efter min reportageresa där 2010. Det är en regim som inte är så förtjust i kritik.)

I alla fall. Vi hann också säga hej till härliga Lisa Bjärbo, köpa hennes senaste bok Rädslolistan och en massa andra böcker, samt lyssna på Malin som pratade om fotboll och journalistik med Olof Lund m.fl på GP:s scen. Och heja på tusen kollegor.


Sen var tiden slut och jag åkte mot förskolan för att hämta det stora barnet. Där kan man tänka sig att en lugn eftermiddag tog vid, men...nä. Hade nämligen också tänkt klämma in en butiksöppning under kvällen, men plötsligt med båda barnen då Axel var iväg på annan grej. Eftersom min kompis Johanna också skulle på butikspremiären erbjöd sig hennes kille att passa de stora barnen så att vi kunde åka dit med de små. Smidigt, låter det! Men den här torsdagseftermiddagen tog nästan kål på mig.

Först var min buss sen så jag blev sen till förskolan, där jag hämtade ett barn som absolut ville vara kvar och leka. När vi till slut kom hem var vi tvungna att gå ut med Elsa som varit hemma hela dagen. (Hund och två barn - inte alltid en perfekt kombo peeps). Det ville inte ena barnet så han fick leka på altanen medan jag och andra barnet skulle ta ett varv med henne i kvarteret. Då ramlade barn 1 ner från altanen med sin cykel. Samtidigt skrek den lilla av hunger. Det hela redde sig och vi åkte till J och E. Väl där gick Nils trollstav sönder vilket renderade honom stor, stor sorg.  Det oljiga gucket som fanns inuti trollstaven föll även självklart ner på hans nya läderskor som nu ser... inte så fina ut.

Iväg kom vi i alla fall till slut och på vägen trodde J att vi fått punktering. Fick stanna. Övervägde att vända. Men när Johanna sparkat lite på däcken och konstaterat att de bar åkte vi vidare, och trots ett inkommet sms av typen SÅ mycket folk, abort mission!!! av en kompis på plats så tog vi oss faktiskt dit. Med trötta ryggar pga bebisar i sele och vansinneslång kassakö fick vi i alla fall handlat lite fint krafs och pratat med varandra. Gott så.

Sen ville barnet såklart inte åka hem från sin lekkompis trots att det var läggdags, och ja. SÅ TRÖTT var jag vid det laget. Gick och lade mig före 9 vilket väl... aldrig hänt förut?

Inser att det här kanske inte låter som en särskilt jobbig dag och att det mest var jag som inte var på topp på grund av tröttma och att jag inte hann äta någon middag, men jaja. Så är det ibland!

Nu är det fredag hörrni! Och solen skiner. Medan Olle sover förmiddag får Nils kolla lite barnkanalen och mamman ta igen sig. Sen ska vi åka till Röda Sten och fika med några kompisar. Kanske ta en glass. Och så helg på det!

Det fina krafset. 

måndag 24 september 2018

En måndag i skogen

En solig måndag i september är det inte precis dumt att vara föräldraledig.
Nils önskade sig skogspicknick och det gjorde han ju helt rätt i!

torsdag 6 september 2018

Andas, andas

Peppe skriver om att lugna ner sig i den politiska debatten och inte argumentera med ilska. Behövde verkligen höra detta just nu, känner att jag blir så arg när jag tänker på valet och hur det kommer gå och att det liksom kokar i mig. Vi har en facebookgrupp för grannsamverkan i området där vi bor och där är tongångarna inte alltid så härliga. En blandning av människor som uttrycker sig tanklöst, människor som verkligen har rasistiska åsikter och även - tack och lov - en massa människor som säger ifrån när sådant uttrycks.

Jag tycker verkligen att man ska ta diskussionen, och brukar såklart försöka göra det sakligt och alltid med kött på benen i form av fakta. Men jag brukar samtidigt vara helt tokig inombords. Häromdagen såg jag en liten gubbe som gick och lade flygblad i brevlådorna. Sprang och och kollade direkt och det var som jag misstänkte sd-reklam. Gick då efter honom för att "säga ifrån" men han hann dra iväg med sin bil. Hur som helst: jag ska börja tänka att jag inte ska säga ifrån (hjälper såklart inte) utan ställa frågor, på riktigt försöka lyssna och först därefter argumentera. Tack för påminnelsen och inspirationen Peppe. Polariseringen är livsfarlig.

(Apropå den här frustrationskänslan har väl ingen som läser här missat Jennys helt fantastiska inlägg (i plural) inför valet, de hon kallar sina andas i fyrkant-inlägg? Där finns en massa konkreta siffror och statistik och argument som slår hål på allt som sd lägger fram som sina sanningar. Så bra att använda sig av!)

måndag 3 september 2018

Ett tillägg

Jag fick en kommentar på förrförra inlägget av "anonym", som var både klok och välformulerad. Den gick förkortat ut på att Migrationsverket förstås vet att situationen för homosexuella i Uganda är allvarlig, men att de måste ha en viss nivå på beviskraven för att vara säkra på att människor inte ljuger (exempelvis om sin sexuella läggning) för att få asyl.

Bra kommentar, och självklart är det så! Jag uttryckte mig säkert lite snabbt och svartvitt när jag skrev – och är ju inte alls insatt i det specifika fallet Patrick Mulyanti. Hävdar alltså verkligen inte att jag kan göra en bättre bedömning än myndigheterna gjort.

Med det sagt var min poäng den här: eftersom han hängts ut som homosexuell i ugandiska medier och således är en "känd" hbtq-person löper han såvitt jag kan bedöma en stor risk om han återvänder, alldeles oavsett om han är homosexuell eller inte. (Och i just den bedömningen tycker jag mig kanske ha åtminstone lite kött på benen efter reportagen jag gjorde i Uganda.) Den (enligt mig uppenbara) hotbilden, i kombination med att det verkar finnas många som vittnar om att han lever tillsammans med en pojkvän här i Sverige, gjorde att jag blev förvånad över att han inte bedömdes ha skäl nog att stanna här.
Kanske var det fel att uttala mig utan att ha hela bilden klar för mig, men jag tyckte ändå att det hela var anmärkningsvärt. Det går hur som helst inte att bortse ifrån att det gått väldigt illa för en del av dem som hängts ut i de där tidningsartiklarna.

Tror förresten också att min frustration också bottnade i fler saker. Som att A berättar om elever som får sina tredje och slutgiltiga avvisningsbeslut. En elev som inte får stanna erbjöd sig att ändå betala räkningen han fått (för folkhögskoleplatsen han alltså inte kommer kunna utnyttja). Detta sa han på den bra svenska han lärt sig och som han nu aldrig kommer ha minsta nytta av. Sorgligt, är det.

Blir berörd av alla dessa levnadsöden och känner mig bortskämd och privilegierad bortom all rim och reson. Här sitter jag och njuter av sensommarsol och kvällsdopp, liksom? Fast äh, blir ju banalt att jämföra så, men visst förstår ni känslan?

Tack för kommentaren hur som helst, och du som skrev den får gärna diskutera vidare, som anonym igen om du vill men ännu hellre med namn! (Jag bits inte, och det är intressanta frågor.)

söndag 2 september 2018

En söndag i september

Ah vilken dag i livet den här dagen varit! I det närmaste perfekt faktiskt. Våra kompisar Björn och Malin och deras ungar sov över sedan igår, och i förmiddags bakade vi bröd och åt långfrukost. (Axels nya faiblesse är surdegsbak, så vi åt surdegspizzor både i fredags och lördags kväll, och resterna till lunch. Nygräddat bröd om morgnarna. Klagar ej! Bra hobby.)

Sen fick vi struket några punkter från den eviga hus-todolistan; Axel rensade garaget som nu plötsligt går att ta sig in i, och jag plockade bort all fallfrukt som låg och ruttnade i gräset. Olle tittade på, Nils lekte hos grannarna.
Sen gjorde vi det enda rätta: njöt av det fina vädret medelst kvällsfika på klipporna. Badade! Låg till och med i en stund, en tant på cykel sa att det var tjugo grader i vattnet fortfarande och kanske hade hon rätt. Det var i alla fall sann magi och jag börjar inse att sommaren blir så mycket längre när vi nu bor nära bad. Förra året missade jag på något vis detta goa sensommar-badande (hur kunde jag?) men nu försöker jag kuta ner och slänga mig i så ofta jag kan. Målbild: bli en av de där härliga åretruntbadande kvinnorna det alltid står om i måbra-reportage i featuremagasin. Annan målbild: äta kvällsmat utomhus oftare. Blir alldeles lyrisk av det.

torsdag 30 augusti 2018

Vi har ett val

I maj för fem år sedan var jag i Kampala, Uganda. Några av er som läser här kanske minns det. Jag skrev reportage om situationen för hbtq-personer i landet och träffade bland andra Ronald, 22 år och homosexuell, som svalde gift efter att hans familj "avslöjat" hans läggning. Samy, 21 år, som blivit kär i en pojke i skolan och relegerad för att de kysst varann på toaletten. Som tvingades sälja sex för att överleva och ständigt blev misshandlad på gatan. Junic som drev Ugandas första organisation för lesbiska kvinnor, och som levde under hot. Överallt och varje dag.

Jag träffade också Samuel, en man som var med och startade gayrörelsen i landet och som vigt sitt liv åt att försöka skydda hbtq-personer. Hans nära vän och landets förste öppet homosexuelle man, David Kato, mördades av inkräktare i sitt hem 2011. Det var efter att ett större antal homosexuella män hängts ut med namn, adress och bild i en nationell tidning. Uppmaningen: "Hang them!"

Det är brottsligt att vara homosexuell i Uganda, och några månader efter att jag var där kom dessutom en lag som gjorde det straffbart att inte ange homosexuella till myndigheterna. Du kan alltså straffas om du inte anmäler din son, din bror, din granne. Medborgargarden är vanliga och David Kato är inte den ende som mördats.

Mot bakgrund av allt det här blir jag förtvivlad när jag läser om fotbollsspelaren Patrick Mulyanti som levt i Sverige sedan han stannade kvar här i samband med Gothia Cup för fyra år sedan. Han har sökt asyl här eftersom han fruktar för sitt liv i Uganda. MED RÄTTA, som ni hör. Hur många bevis för att Uganda är farligt för hbtq-personer kan Migrationsverket behöva?

Men... svenska myndigheter tror inte på hans historia. De tror att han hittar på för att få stanna. De tycker att hans skyddsbehov är "för vaga". Det trots att Patricks förre pojkvän mördades i Uganda. Och trots att även han själv efterlysts med namn och bild i medierna där. Jag är inte insatt i detaljerna i hans fall, men jag vet vilket hot det innebär för alla dem vars homosexualitet är outad och känd i Uganda. Tidningsartikeln i fråga borde vara ett bevis på det? Och räcka som asylskäl?

När jag skrev om detta nekades nio av tio hbtq-flyktingar från Uganda och Nigeria (som har en liknande lag) asyl i Sverige. Såhär skrev jag då:

Avslagen sker trots att den svenska utlänningslagen förtydligades 2006 angående rätten att få asyl på grund av sexuell läggning. Ett vanligt skäl till avslag är att svenska myndigheter ifrågasätter flyktingens berättelse. Det uppfattas som osannolikt att en person skulle ha vågat ta risker som att gå på gayfest eller bo ihop med en partner av samma kön i ett land där det är kriminellt att vara homosexuell.
– Migrationsdomstolarna resonerar som om den som lever i en diktatur aldrig visar vad han eller hon tycker. De verkar också ha föreställningen att människor alltid är säkerhetsmedvetna och rationella, säger Stig-Åke Petersson som är flyktinghandläggare på RFSL.


Det pratas så mycket om invandringen som ett problem. En kris. En katastrof. En ström. En börda. Och det är onekligen ofta en katastrof inblandad, men det är inte oss den drabbar. Det är vi som kan vara den utsträckta handen.

Om mindre än två veckor är det val och jag är rädd för alla de människor som inte vill att vi ska vara den handen.

Ett av mina reportage från Uganda.
Samy, 21 på ettabilden till vänster. Ronald, 22, till höger. 

onsdag 22 augusti 2018

En tid i Bexet

Så följer två veckor i Bexet, min plats på jorden. Termometern på altanen visar 35 grader och vi dukar upp fika med bryggan som bord, stolarna placerade i vattnet. Äter födelsedagstårta med abborrar simmandes runt fötterna. Vi badar och badar. Det är 28 grader i ytvattnet enligt ekolodet på båten.
Anders lagar paella och får en femkilosgädda. Paella är hans nya matgrej, eftersom han och Linnea just tillbringat några veckor på Mallorca. När vi hälsade på dem i Paris för några år sedan var hans besatthet dumplings, förra sommaren när vi var i Italien var det risotto. Nu: paella. Det blir svingott.

Han och Axel fiskar mycket, precis som alltid, och plötsligt nappar det som aldrig förr. De donar med sina fiske(lek)saker och sitter i t-shirt ända in på natten, drar upp (och släpper tillbaka) fler än 60 gösar på två veckor. Anders hinner få en till monstergädda, en sexkilos. Trodde verkligen inte att sådana fanns i vår sjö.

Våra vänner T och M kommer en kväll med en stor lånad husbil, på väg ner mot Österlen, och min bästis Sofia kommer förbi och stannar ett dygn på vägen från Göteborg till Kalmar. Som jag saknat henne. Vi ses alldeles för sällan. Vi har också blivit för dåliga på att prata i telefon och jag tänker att jag måste skärpa mig med det. Hon berättar som vanligt hisnande historier från sitt läkarliv och träffar Olle för första gången. Han lär sig vända sig från rygg till mage också och skrattar skrattar skrattar skrattar. Är en sån glad unge! Att han hade magknip ibland de första veckorna i livet känns så väldigt långt borta nu. Den här sommaren vandrar han från famn till famn, vill stå och balansera i ens knä och jollra små konversationer.

Jag och mamma åker till Halmstad en dag. Inser att jag knappt varit där förut och njuter kopiöst av att få strosa lite i en "ny stad". Ler lite åt det, snacka om tecken på småbarnsliv att känna LIVET I SIG av att gå en vända på Lindex i Halmstad. Det är hur som helst mysigt, vi äter en glass på torget och mamma pekar åt alla håll, berättar en anekdot från varje gathörn. Här bodde hon en gång, tre år på gymnasiet. En kvinna kommer fram och frågar om vi hittar väl i stan och jag svarar nej, mamma svarar ett självklart ja. Kvinnan frågar något som bara en initierad Halmstadbo kan vara uppdaterad om och mamma får erkänna att just det, kanske har det hänt lite på 50 år?

En kväll åker jag, Axel och Anders (och Olle) på bilbingo i Torup. Vi upptäckte den förra sommaren och det har redan blivit tradition.  kul. Vi råkar fel-tuta en gång, sen får vi en treradsbingo, tutar igen och vinner 1200 spänn. Sedan tvåradsbingo och vinner 300 till. Axel socialiserar med pensionärerna i bilen framför, "nästa år har vi också med oss bord och stolar!".

Vi målar om huset och jag löser korsord med mamma och pappa. Värmen håller i sig. Anders tar med mig och Nils på en tur med båten, vi går iland på en liten ö mittemot vår udde där det finns en gammal övergiven fiskestuga han vill visa oss. Nils tycker det är hur spännande som helst. När vi hittar den har taket rasat in men man ser fortfarande tyget som ligger på träsängarna, en mineralvattenflaska från 1960-talet och en silversked som ser alldeles ren ut. Jag undrar vilka de var som bodde här. Vad som hände med dem sen och varför stugan bara blev stående.

Varje morgon när Nils vaknar springer han in till sin mormor och morfar i storstugan. Vi får lite sovmorgon. Han och mormor plockar blåbär, det finns en del trots torkan, och vi äter frukostar på bryggan. Tvättar håret i sjön – den här sommaren duschar jag inomhus en enda gång. Jag tror att jag ska hinna en massa saker, som att sy bebisfiltar och barnkläder, skriva texter, sortera bilder. Hinner inget av det. Tycker först att det är frustrerande och sedan lite skönt. Inga måsten. Inga deadlines.
Tidningarna skriver att det är den varmaste sommaren på 260 år. Nyheterna fylls av bilder från skogsbränder som rasar i olika delar av landet och som räddningstjänsten inte alls har kontroll över.
GP skriver att ingen nu levande människa har upplevt en varmare dag i Göteborg än den 31 juli och samma dag föds lilla Ester, våra vänners andra barn. Jag får fina bilder på sms från J och längtar efter att träffa dem.

Det är sommar och det är så skönt. När två veckor gått vill jag inte åka hem. Eller jag vill gärna hem, men jag vill inte bort från Bexet. Vill stanna där, vid sjön. Vid dimman över vattnet när jag ammar vid femsnåret om morgnarna och vid kluckandet från vattnet när vi simmar rakt ut. Vid eftermiddagsfika och vid att gå runt i badkläder från morgon till kväll. Det har varit världens bästa sommar och jag är inte redo för hösten riktigt än.

torsdag 16 augusti 2018

En tid i Bergsvik

Två veckor i Bergsvik och vi har vackert väder hela tiden. Vattnet är ovanligt salt och Olle somnar som en sten i vagnen så fort vi kommer ner till bryggan, det gungar så sövande där. Han lär sig vända sig från mage till rygg, och nästan också från rygg till mage. Får bada i havet när det blir för varmt.

Det märks att vi har två barn nu, tiden blir mer uppstrukturerad på något vis. Jag brukar hinna plöja kanske tre böcker från svärfars medhavda sommarbokshög men i år hinner jag bara en. Ibland när de små liven somnat om kvällarna går jag och A ner till bryggan för ett kvällsdopp. Det är fullt av mareld trots att det bara är mitten av juli.
Axel tappar en håv i vattnet där det är åtta meter djupt och jag dyker till botten och hämtar den. Blir lite stolt. Han bakar någon sorts långjäst pizzadeg som vi grillar på pizzastenen, bjuder in alla grannar att smaka innan det blir förbjudet att grilla på grund av torkan. Gräsmattan ser ut som hö.

Nils leker med sina kusiner och med alla grannbarn i olika åldrar, han känns så självständig plötsligt. Gör sin grej. Bygger barndomsminnen. Åker ring med sin faster efter Erik och Torunns nya båt men blir lite rädd efter hundra meter, deklarerar sedan stolt att det var JÄTTEroligt och gick JÄTTEfort.
Han bråkar med kusin Lilly om småsaker och vill ändå vara med henne hela hela tiden. De fiskar krabbor från bryggan, fyller hela botten av hinken med dem.

Nils sover sitt livs första natt i tält, med Axel på utkiksplatsen på toppen av berget. De vandrar iväg med varsin ryggsäck, nallarna och gosedjurens huvuden sticker upp ur facken. Redan vid änden av trädgården blir Nils trött i benen och får sitta på Axels axlar, ovanpå ryggsäcken, hela vägen upp till toppen. På kvällen hälsar jag, farmor och Olle på dem och Nils visar ett eget hallonsnår bakom tältet.

På lördagarna lyssnas det som vanligt på Ring så spelar vi och när Leifs slutsiffra i telefonnumret dyker upp får jag hans telefon tryckt i handen av de andra. Vi ringer in, kommer med. Får kallprata i vad som med radiomått mätt verkligen är evigheter och svarar sedan rätt på frågan om ingredienser i öl. Puh. Jag vinner ett presentkort och önskar svärfars favoritlåt: Silver machine med Hawkwind. Jag sitter på altanen och de andra står i klunga i köket och fnissar.
Vi har en fin heldag på Nordens ark, ser tigrar och bävrar och snöleoparder och röda pandor, klappar kaniner och griskultingar. Nils går runt med kartan i handen i flera dagar efteråt och pekar ut var vi åt lunch och var tigrarna fick mat. En annan dag åker vi till Galleri Gullmarn som ska stänga ner och ägarna säljer ut sina samlingar. Jag hittar en abstrakt skiss över lite hav och klippor som jag köper och låter rama in. ("Han är ju ingen jättekändis precis" säger galleristen om konstnären, men jag gillar tavlan).

Så får jag ryggskott. Har varit med om värre ryggsmärta tidigare men den här gången liksom låser sig ryggen så att jag inte kan stå riktigt rakt. Ser inte klok ut. Det är frustrerande. Axel springer LUR-loppet för tredje sommaren men vrickar foten efter åtta varv och bryter (ändå nästan fem och en halv mil!). Samma dag springer Nils och kusinerna Lilla Gårviksloppet. Jag kutar med Nils de 800 meterna runt och vi ligger näst sist hela vägen. Varje gång flickan framför oss börjar gå säger Nils "nu går hon igen, bäst vi också går lite!". Solidariskt.

Det är ljuvliga dagar och när två långa fina veckor går mot sitt slut åker vi hem, mellanlandar och drar vidare till nästa sommarstuga: Bexet.


fredag 13 juli 2018

Osynliga kommentarer

Oj, upptäckte nu att Blogger visst slutat skicka mig mail när jag fått kommentarer på inlägg. Satt och trodde att ingen någonsin kommenterade här längre (vilket jag i och för sig förstod...hehe. Har såna ambitioner om att jag ska orka blogga intressant och ofta "sen" dock, dvs i höst. Men nu ska jag sluta bortförklara mitt dåliga bloggande för who cares?). Men så var det ju faktiskt inte.

Så om du skrivit en kommentar här på senare tid och inte fått svar av mig: förlåt. Har inte sett. Försökt svara på några nu i alla fall. 

tisdag 10 juli 2018

Ett junislut och en julibörjan

En grej jag verkar ha slutat lite med för tillfället: datorandet. Känns ovant eftersom jag i vanliga fall sitter vid datorn mycket både på jobbet och hemma. Älskar min lilla laptop. Men så blev jag föräldraledig och det blev sommar och livet levs liksom ute i solen och datorn har förpassats till något ensamt hörn i veckor. Men det är kanske lite bra? Ganska skönt i alla fall. (Obs, använder nog mobilen mer istället så det är verkligen inte så att jag avdigitaliserat mig. Men jag orkar aldrig blogga från mobilen så det får vara lite tyst här just nu medan jag... njuter av sommaren. Jaja. Värre saker har ju hänt mänskligheten.)

I alla fall.

Veckan efter midsommar satte vi upp kroklister i hallen (tog bara 13 månader från inflytt...), jag köpte en massa tyger och sprang för första gången på.... ja jag vet inte ens. Det var sjukt härligt och jag tänker nu som alltid att jag ska börja älska att springa och "bli en löpare". Vi får väl se.

Sen paddlade Axel kanot i Dalsland i några dagar, med vår vän E och hans barndomsvänner. Eller paddlade och paddlade, det hela visade sig vara en glamping av rang - de band ihop fyra kanoter till en stor dubbelkatamaran som de gled runt på. Med en motor där bak! Skojar inte. (Annan grej de hade med på denna "strapats": en pizzaugn.)
Hur som helst var jag alltså ensam med barnen några dagar och det var stundtals underbart, stundtals utmanande. Träffade vänner och deras barn på diverse playdates, till exempel var Lisa, Bror och Ola här på bubbel, rabarberpaj och häng en eftermiddag. (En mycket lyckad kombo!).


Jag var sjukt trött vissa stunder men att få vakna med dessa två gullon? Med den lilla nära och den stora som kommer in och ropar att "det är morgon nu!" och sedan kryper ner för att morna sig. Helt magiskt. Mina fina ungar.


Dag tre drog vi till Bexet några dagar med mina föräldrar, och det gjorde vi ju rätt i. Så bra att vara fler vuxna på barnen och två centimeter från vattnet för konstanta bad, utan att behöva packa med sig massa saker. Dessutom kom min moster ut med några av sina barnbarn: en hel armé av Nils och Olles sysslingar. Fyra tjejer på sex, sju, nio och tio. Optimala treårings-passare! Det badades och kastades vattenballonger och testades nyinköpt stand up paddleboard, en ren idyll i värmen.

Tänker apropå värmen en del på de senaste årens halvdana sommarväder och att det nya defaultläget tycks vara 27 grader och sol. Hela tiden? Inne på månad tre av detta nu och även om det är extremt jävla härligt undrar en ju också: Är just detta en naturlig variation eller bara ett exempel på det mer extrema väder klimatförändringarna kommer att orsaka oss? Antar det senare. Så läskigt. Ibland undrar jag hur det är möjligt att någon annan politisk fråga än just klimatet kan ligga i topp i debatten. Måste vi inte säkra planetens framtid och mående allra först? Borde vi inte samla alla jordinvånare till ett krismöte och bara lösa biffen? Det går ju. (Sen kommer det nazister till Almedalen och en inser att de akut viktiga politiska frågorna är många, många. Hjälp alltså.). Men allt det där får vi prata mer om en annan dag. Nu tänker jag prata lite till om hur underbar den här sommaren är, för jag är ju inte dummare än att jag tänker njuta skiten ur den när jag kan även om värmen är ett första litet steg mot jordens undergång.


Axel anslöt till Bexet och vi firade våra båda födelsedagar. Av mamma och pappa fick vi ett vitrinskåp till köket som jag suktat efter så himla länge. Blev så glad. Lite materiell lycka där som motvikt till det där om jordens undergång.. hehe.

Det har ju spelats herrfotbolls-VM också, som någon av er möjligen kan ha snappat upp. Jag är en klassisk medgångssupporter, eller kanske snarare mästerskapssupporter: Kollar aldrig fotboll annars men sitter mer än gärna bänkad vid OS eller VM. Till kvartsfinalen bjöd vi över Andrea och Magnus och barnen och Axel grillade pizzor med nån tomatsås han kokat hela förmiddagen. Det blev himmelskt gott. Det mildrade helt klart fotbollsbesvikelsen, även om det känns trist att Sverige inte gick längre nu när det ändå var så nära.


I morrn fortsätter vi sommarens tema "hänga på landställena" och drar vidare till Bergsvik.
Och sen Bexet igen. Jag när ett litet hopp om att våra rosor ska vara såhär prunkande även när vi kommer hem igen, den som lever får se.


Vad gör ni i sommar? Mår ni väl? Får ni klimatångest eller njuter ni av värmen? 

måndag 25 juni 2018

Midsommaren


Midsommar är ju nästan alltid Bexet, men i år firade vi på Orust hos Jesper och Olli (i Jespers föräldrars fina stuga på toppen av en hög klippa. Tog med oss Björn och Malin och barnen också, vi brukar ju fira midsommar med dem.

Det var en himla fin dag. Nicole hade med sin amerikanska syster plus fästman, vi åt skaldjursfrossa, ingen blev sjuk av ostronen (som vår granne blev nyligen, hu) och Olle valde fint nog att sova gott i sin vagn till vuxensorlet hela kvällen.