San Fran!

Gästblogg av David:

New York är ju förbannat högt, långt, stort, tjockt och överlag väldigt rågat.

Därför vägrade jag tro på intensiteten i flygvärdinnans röst när han brölade ut ”you´re going to the beauuuutifuuul Saaan Francisco”.

För övrigt: han var/såg ut som en kille, vilket i och för sig inte är en garanti för att personen i fråga verkligen är en kille i varken NY eller SF. Det jag ville komma fram till med den här utsvävningen är att jag tror att även manliga flygvärdar är värdinnor, precis som sjuksköterskor.

Det visade sig dock att han spelade över av en anledning. San Francisco är faktiskt Saaaan Francisco. Vilket förmodligen också är hur man skulle låta om man snavade på skosnörena och föll nerför någon av alla jävla backar i stan.

Johanna har köpt nya löpardojor. Jag vet inte om det påverkade vårt beslut att promenera runt halva SF första dagen. Jag gjorde konstpauser och låtsades kolla på broar och hundar eller mumla saker som ”den här kanske du skulle prova”, mest för att överleva. Hur som helst, vi gick ner till AT&T Arena där San Francisco Giants spelar sina baseball-hemmamatcher. En vägg (ja, en vägg) på vägen ner skrovlade om att man skulle kunna se några innings gratis via en snikläktare. Vilket man så klart tror lika mycket på som att priserna som står på menyerna här faktiskt är det man betalar (tax, dricks, tricks och så vidare).

Det visade sig dock att det var sant! Vi såg Colorado Rockies pitcher curveball:a sig ur alla knipor som Giants försökte sätta dem i, och det är nu bevisat att de har finbyxor av en anledning. Det springs mer på Wall Street än på baseballplan.

Sen gick vi ut på en pir där ett gäng sjölejon ligger och göttar sig på några små plankpråmar. Två av dem lät som fan och ett par klättrade över sina sovande polare. En utsiktsplats, en krokig gata (kolla bilden) och en In n´out-burger senare var dagen över.

Tempot är nu lite lägre, men vi har hunnit med Golden Gate-bron, cable cars, låtsasskrattat åt en kille som försökte försörja sig som stå-upp-komiker och bokstavligt talat gått in i ett gäng knarkare på slitna Market Street.

Avslutningsvis har jag lärt mig vilken idrottsgren jag ska syssla med i nästa liv. 3 meter hår, heter den. Johanna klippte mig på hostelrummet häromdagen (blev faktiskt jävligt bra), men i avsaknad av dammsugare försökte jag få med mig så mycket av håret som möjligt, liggande på mina axlar, in i duschrummet. Sträckan är cirka tre meter och det som krävs är en handduk, motsvarigheten till en kartläsare (utkik är nog bättre) och så mycket hår som möjligt. ”Det är bara en tjej med en väska vid receptionen, kör nu!” sa Johanna och jag lydde.

/DJ

Tillägg Johanna:

Han var väldigt söt när han smög ut i korridoren, hårig som en björn, och liksom balettrippade in i duschrummet. En fröjd för ögat. Och håret blev ju... ja kortare i alla fall.

I morrn ska vi ut på ett campingäventyr i Yosemite National Park. Vi hämtar vår hyrbil tidigt på morgonen och sen, efter en fyratimmarsroadtrip, möter vi upp Martin, hans bror Magnus och kompis Abel (Alexander, tror jag) i Yosemite. De är där och klättrar och har lovat plats i sitt tält åt oss. Vi har ingenting med oss som kan liknas vid friluftskläder har vi insett. Inga sovsäckar heller. Vi får köra lager på lager på lager på natten, och i värsta fall får vi väl sitta uppe vid lägerelden hela natten. Martin har mailat att det står grillning, öl och vin på schemat efter lite klättring i den spektakulära naturen. Låter himla bra.

"We´re going to Miami, welcome to Miami!"

Efter en smidig men 25 timmar lång resa kom vi igår kväll äntligen FRAM. Askmolnen från Islandsvulkanen orsakade oss inga problem alls förutom att Atlantflyget var försenat (alla planen måste flyga genom en smal korridor för att undvika molnen). Vi fick ta ett senare plan vidare till Miami men lite extra flygplatstid har ju ingen dött av. 

Tio timmar på planet kändes som tre eftersom det fanns massor av filmer, tv-serier och tv-spel att välja och vraka mellan! David log som ett barn i en karamellfabrik. Konstigast på planet var den äldre amerikanske herren som satt bredvid oss. Han såg ut ungefär som Skalman och hade - förutom en jättehög med brev och räkningar - en ziplockpåse med kanske 35 tabletter i knät, begie och grå kapslar. Han beställde in tre småflaskor vin och drack fyra groggar ren sprit och när tablettpåsens innehåll minskat till 8 tabletter blev jag lite stressad och tänkte "nu tar han livet av sig! Vi ska sitta jämte en död!". Blev inte bättre av att han verkade ta hand om sina sista brev och räkningar sådär lite symboliskt. Lyckligtvis dog han inte utan föreföll fullständigt opåverkad av både alkohol och piller. Han tog på sig sin blå kavaj och läste en bok i tullkön när vi klev av i New York. 

Och ett par timmar senare var vi framme i Miami. Var mäktigt att flyga in över denna gigantstad av skyskrapor och palmer, för att sedan känna den tjocka varma nattluften slå emot oss vid taxifickorna utanför.

Lite efter midnatt kunde vi äntligen checka in på vårt hostel på South Beach. Nu så, nu börjar det! Klockan är bara tidigt än så länge, och så snart David vaknar ska vi ut och kolla in strand och stora hus. Det blir väldans skoj.

Herrå så länge! =)

UVESAA!

På mina föräldrars piano hemma på Ådäljan står ett foto från New York, taget någon gång på 70-talet. Pappa har en rutig skjorta, lockigt hår och supersnyggt skägg, och mamma en vit bomullstop och midjelångt vackert hår. Runt dem sträcker sig skyskraporna tiotals våningar upp mot himlen. Bilden är tagen när mamma hade åkt till USA på något jobb-projekt i några månader när hon och pappa nyss hade träffats. Pappa saknade henne så mycket att han åkte efter, och någonstans där i New York bestämde de sig för att flytta ihop.

Jag har aldrig varit i USA, förutom på flygplatser för transfer en himla massa gånger, och alltid när jag sett det där fotot på pianot har jag blivit så sugen på att själv åka dit en gång.

Och nu är det bokat! Jag och D ska resa runt i USA och karibien i fem veckor i maj och juni! "Kan-inte-tänka-på-någonting-annat"-besattheten är naturligtvis redan här och vi går runt och göttar oss åt tanken på allt kul vi ska göra. I stora drag blir det såhär:

Miami: Vår första anhalt. Vi ska bo på South Beach, känna på stan och stränderna, hyra bil och bila ner till Key West som verkar otroligt vackert. Vägen dit är en vägsträcka rakt över havet, som en lång bro. Där ska David fiska exotiska fiskar. 

Sen blir det Kryssning i Karibien: Vi tar oss lite norrut i Florida mot Port Canaveral, där vi hoppar på världens näst största kryssningsfartyg: Freedom of the Seas. Det är totalt olikt alla sätt jag tidigare rest på (dvs billiga hostel, mat från gatustånd, ganska primitivt och okommersiellt leverne) och den kontrasten ska bli väldigt spännande. Vi ser fram emot att bara lyxa oss ordentligt (som på Titanic minst! Men utan sjunkningsbiten), bada i poolen, klättra på klättervägg och äta mat hela, hela tiden. 

Under kryssningsveckan kommer vi att stanna på Haiti (ja, det känns väldigt konstigt och jag tänker återkomma till detta i ett senare inlägg) Jamaica, Cayman Islands och Cozumel i Mexico.

När vi kommit tillbaka efter våra 7 dygn på båten åker vi till Orlando och besöker någon av alla nöjesparker där, Sea World eller Disney World till exempel. Lek i park är ju lite vårt signum. (David googlar info om berg och dal-banorna hela dagarna). 

Och sen kommer det: New York! Jag längtar SÅ. Vi ska promenera omkring på Manhattan och insupa den omtalade New York-luften, fota (mest jag, skulle jag tro :)) fika, äta skräpmat, shoppa, gå på museum, se den stora gröna tanten och allt annat tänkbart som faller oss in.

Och vi lär förhoppningsvis stöta ihop med Linda och Daniel på ett eller annat sätt, för de kommer av en slump att vara där samtidigt!

Efter det byter vi sida av landet. Vi flyger till San Francisco, hänger där lite och sen är planen att vi ska möta upp Martin F och hans kompis Abel som då befinner sig i ett tält någonstans nära ett berg där man kan klättra, någonstans i någon vacker nationalpark. Vi tänkte snylta tältplats, grilla korv vid lägereld och prova att klättra lite. (Det sistnämnda är Martins krav. David vägrar än så länge).

Sen far vi alla ner till Los Angeles och möter upp Nicole och Abels flickvän Sara som kommer flygandes från Sverige. Då blir vi med andra ord ett rätt stort gäng som tillsammans tänkt se alla Los Angeles måsten och lite till; Hollywood, stränder, Universal Studios, kanske nån mer nöjespark och mer därtill. 

Und dann: Las Vegas. Forna måndagspokermedlemmar: Vi lovar att pokra lite för er också! Jag och Nicole fantiserar om att vi ska bo i ett sånt där hotellrum med jacuzzi, glasvägg och vidunderlig utsikt över neonhavet nedanför, men vi får väl se hur det blir med den saken.

På slutet bilar vi till Grand Canyon  och här har vi antagligen tagit farväl av resten av gänget som alla ger sig av åt olika håll. Jag och D har bokat ett rum (eller var det en liten stuga? Lite oklart...) precis vid kanten av Grand Canyon och ska picknicka på en klippa med denna sagolika utsikt både vid solens ned- och uppgång. 

(Kanske, kanske pillar vi in Vancouver också nånstans mellan NY och SF, för att hälsa på min kompis Shila. Men det känns som att vi har fullt upp som det är.) 

Jag har väldigt svårt att sitta still när jag tänker på allt det här! Hurra! Om du som läser detta  har varit i USA får du gärna tipsa om saker, stort som smått, i kommentarsfältet.

(Alla bilder är snodda från Google Pictures. Tack för lånet!)

Hurra för Obama!

Jag satt uppe halva natten och kollade på valet, så fantastiskt skönt att det gick vägen. Det har varit synnerligen kul att jobba med utlandsnyheter just idag! Morgondagens tidning blir verkligen en att spara och visa barnbarnen. "...Första svarta presidenten, kan ni tänka er att alla före honom hade varit vita gubbar i övre medelåldern. Ja, alla! Varenda en."
Det känns kul att få vara med och göra den tidningen!

Jag och Martin hamnade i en diskussion igår natt under valvakan, och den handlade om att någon på tv tyckte att det är märkligt att vi bryr oss så mycket om det amerikanska valet, nästan mer än om våra egna val. Martin höll med om det, men jag tycker inte alls att det är konstigt! Verkligen inte. Jag menar, självklart är det svenska valet viktigt för oss. Men hur mycket påverkar det oss konkret -egentligen? Inte jättemycket. Dessutom är vi 9 miljoner invånare, och inte så värst många fler än så påverkas av vilket styre vi har här.USA har drygt 300 miljoner invånade och många av dem kommer i allra högsta grad påverkas av vem som styr i Vita huset. Dessutom berörs en stor del av övriga världen av vilka utrikespolitiska beslut som fattas av USA. Visst, den partipolitiska bredden är inte gigantisk i USA, men valresultetet påverkar sjukt många människor. Och det gör det amerikanska valet intressantare för mig personligen än det svenska valet. Åtminstone minst lika intressant. Inget av dem påverkar egentligen mitt dagliga liv, och då blir förstås det beslut som påverkar hundratals miljoner människor, viktigare än styret i mitt eget land, där invånarna dessutom har det förhållandevis fantastiskt om man sätter det i relation till andra delar av världen.

Hur lokalpatriotisk ska man vara? Hur resonerar ni?

USA-valdag!

Det är ju sjukt spännande! Extra mycket för att jag sitter på en redaktion som skriver sig utmattade om valet och för att vi pratar om det precis hela tiden. Men med all rätta, det kommer ju att bli en historisk dag! Chansen att USA får sin första afroamerikanska president, det är ju verkligen ett viktigt nedslag i historien.
Jag läste just att McCain även i slutspurten kört med argumentet "Obama valde en präst som skyller 9/11-attackerna på USA. Är det en person vi vill ha som president?" Vill ni hellre ha en president som förnekar det fullkomligt uppenbara att USA:s agerande har en roll i bakgrunden till attentaten? Det som är en självklarhet för resten av världen? Jag blir så trött. Låt oss nu hålla alla tummar vi har för att opinionssiffrorna ska visa rätt. I natt vet vi.

Amerikanskt hyckleri påtalat i den mexikanska abortdebatten

Översättning, ungefär:
- Bush är som påven, emot abort.
- Ja, han föredrar att de istället blir vuxna och får möjligheten att bli dödade i Irak.

Presidenter och annat löst folk

Jaha, då har man bekantat sig med gamla presidenter och andra celebriteter. Igår talade Hans Blix och Bill Clinton på Svenska Mässan. Jag och Björn var där. Glamouröst värre. Egentligen kostade biljetterna 3500 (vem betalar det!?) men Björn hade två gratisbiljetter och jag fick den ena. Innan vi åkte messade han ett "det är champagne och jordgubbar först så det kan nog vara bra att vara lite 'dressed up'". Hahaha. Jag skrattade ganska länge. Men svidade för säkerhets skull om från converse till stövlar.

Vi fick inga jordgubbar men gratis loka. De betalande gästerna fick åka rulltrappa, vi fick gå i vanliga trappan. Det gjorde inte särskilt mycket. Roligt att de tänkt "... och så får gratisgästerna GÅ upp". Haha.

Blix-Hasse talade i en timme om Irak och om världens konfliktsituation i stort. Det var intressant både för att det var spännande att lyssna men också för att man fascineras över hur gammal Hans Blix känns. Efter hans tal, och en halvtimmes minglande [det var här gratislokan kom in i bilden :)], kom Bill Clinton in på scenen till allmänt jubel. Folk ställde sig upp. Och applåderade som fanns det ingen morgondag.

Bill snackade om det som han ser som världens 3 största problemområden, nämligen:
1. Inequalities in economics and opportunities. (Där han snackade om tillgång till utbildning, de stora klyftorna inom såväl det amerikanska samhället som världen i stort och om handelspolitiska hinder som gynnar de rika och hindrar de fattiga.)
2. Instability and unsustainability. (Klimathot, ohållbar resursfördelning, vikten av samarbete och delat ansvar inom frågor som rör miljön. Bland annat.)
3. Identity. (Mycket om kulturella identiteter, hur de kan och måste integreras i världspolitiken för att skapa en hållbar utveckling, hur det kan se ut och varför det är viktigt.)

Det hela var faktiskt mycket intressant. Clinton tog upp många väldigt viktiga aspekter av saker och ting, även om det ibland kändes som väl mycket namedropping american style. "yeah, Mandela and I spoke about that once..." osv osv. Jag fascineras av människor som har den retoriska och pedagogiska förmågan att kunna spalta upp saker rent bildligt -i tal. Det är svårt. Som fan. Men som världens mäktigaste man har han väl kunnat öva på det en del, i och för sig. Ändå imponerande.

Lågvattenmärket för kvällen var dock när Annika Dopping i slutet sa till Bill "I know you like giving [haha!] What advise can you give our country?" Hej hej storebror. Finns det inga gränser för fjäsket/klyschigheten? "Du tycker ju om att ge", liksom. Vad fan, komigennu. Bill svarade att vi inte bör ge upp vårt utbildningsystem, vår semesterrätt eller vårt pensionssystem. Nej, det hade vi väl inte tänkt heller.

(och ja, jag förstår att ni undrar, Clinton skämtade subtilt om Lewinskyaffären vid ett tillfälle under kvällen. Det var kul. Han berättade om när han och Mandela talat om humiliation, och Clinton sa att han då sagt "well, I can relate to that. Ive had my fair share. I know what humiliation is like, for sure". Folk log hjärtligt.)