Jag har gått och blivit stammis på ett ställe, tror jag. Jag är inte helt hundra på hur det gick till, men det verkar onekligen vara så. Stället i fråga är Blue Mountain Café vid Skanstorget, och jag grundar det hela framför allt på det faktum att personalen numer ropar "HEJ!" väldigt glatt när man kliver in på andra sidan lokalen.
Jag och D var där idag och spelade Drakborgen. Drakborgen är ett sällskapsspel för barn över 10 år; ett väldigt skojigt sådant. Det är fullt av skelett, orcher, likätare, jättespindlar, fallna riddare, magiska drycker, fallgropar och skatter. Och alla gubbar har roliga namn som ingen människa kan uttala. Hur som helst blir folk så förvånade när de går till den röda soffhörnan längst in i bankvalvet på Blue Mountain, och det sitter två personer där och lirar sällskapsspel omringade av fat, muggar, glas och skedar. De flesta ler stort, några skrattar, en del skickar in sina vänner för en titt och några säger "Oj, de har med sig ett spel. Vad roligt!". Själva sitter vi i de situationerna helt iskalla, drar ett nytt kort i spelet och känner oss precis sådär filmhäftiga som man bara kan vara om man spelar sällskapsspel på café. Vi vet att och hur folk kommer att reagera eftersom vi har gjort det förr (då med När och Fjärran-spelet som jag helt obegripligen förlorade) och vi känner oss varje gång som väldigt häftiga människor. Ingen annan använder nämligen Blue Mountain som vardagsrum. Det är bara vi. Och det uppskattar personalen. Därför kommer de och ursäktar sig när de "faktiskt tyvärr stänger om en halvtimme" och vi redan suttit där i femsex. Timmar. Eller så. Det är väldigt festligt. Och när de övergår från hejdåfrasen "ni får verkligen JÄTTEGÄRNA komma tillbaka hit!" (vilket ju också är lite roligt sagt) till "välkomna igen, vi ses!", då vet man att man är en riktig stammis.
Jag och D var där idag och spelade Drakborgen. Drakborgen är ett sällskapsspel för barn över 10 år; ett väldigt skojigt sådant. Det är fullt av skelett, orcher, likätare, jättespindlar, fallna riddare, magiska drycker, fallgropar och skatter. Och alla gubbar har roliga namn som ingen människa kan uttala. Hur som helst blir folk så förvånade när de går till den röda soffhörnan längst in i bankvalvet på Blue Mountain, och det sitter två personer där och lirar sällskapsspel omringade av fat, muggar, glas och skedar. De flesta ler stort, några skrattar, en del skickar in sina vänner för en titt och några säger "Oj, de har med sig ett spel. Vad roligt!". Själva sitter vi i de situationerna helt iskalla, drar ett nytt kort i spelet och känner oss precis sådär filmhäftiga som man bara kan vara om man spelar sällskapsspel på café. Vi vet att och hur folk kommer att reagera eftersom vi har gjort det förr (då med När och Fjärran-spelet som jag helt obegripligen förlorade) och vi känner oss varje gång som väldigt häftiga människor. Ingen annan använder nämligen Blue Mountain som vardagsrum. Det är bara vi. Och det uppskattar personalen. Därför kommer de och ursäktar sig när de "faktiskt tyvärr stänger om en halvtimme" och vi redan suttit där i femsex. Timmar. Eller så. Det är väldigt festligt. Och när de övergår från hejdåfrasen "ni får verkligen JÄTTEGÄRNA komma tillbaka hit!" (vilket ju också är lite roligt sagt) till "välkomna igen, vi ses!", då vet man att man är en riktig stammis.
