Lets go fika people.

Min chef läser just nu Stieg Larsson-böckerna, och när jag berättade att det finns filmer också (med tysk text dessutom) blev han lycklig som ett barn. Sen sa han att det var en grej som han verkligen inte förstod med böckerna. 

"Does swedish people really go and have coffée all day long? Is that really ALL THEY DO?"

Jag svarade ja. Häpp, man kanske skulle ta och baka något?

Catching up x 100

Alltså, man blir lite slut av att vara hemma och intensivumgås med folk på det här sättet. Den här veckan har jag:

Ölat med Emma och Johan, och Martin L * Kollat julfilm och gått ut och ätit med familjen * Fikat med Anna och Melvin * Fikat med Ted * Kollat på spelning på en pub på andra lång med mamma, pappa och bror * Lunchat med Linda * Käkat middag hos Nicole och Martin * Fikat med Emma J * Kvällsfikat hos Sara, Johan och Klara * Handlat julklappar och fikat med mamma * Passat Klara * Gått på bögshows-julkonsert med Sara och Johan * Ölat med Johanna * Kollat handboll och spelat spel med Emma och Johan, Björn och Malin * Gått ut och skakat rumpan med Ted, Hedin och Jesper (Jesper som jag umgicks med jättemycket på gymnasiet men inte träffat på typ sju år - Jesper!).

Allt har varit hur kul som helst, men puh - är helt slut nu!

Så idag har jag bara varit hemma och myst hela dagen. Kollat på snön utanför, bakat lussekatter och julgodis och slagit in paket att lägga under vår fina gran som pappa och jag efter några om och men fick att stå rak på sin plats vid altandörren.

I veckan väntar såklart några fikor till, en barnpassning av Klara till, en myskväll med bästaste Nicole och Sofia och så äntligen ankomsten av andra hälft! På onsdag dimper David ner på Landvetter. Det blir fint, även om Elsa nog kommer tycka att det blir trångt att samsas om sängutrymmet. (David verkar förresten sköta sig bra därhemma även utan mig, igår tog Köniz exempelvis poäng mot Wiler!)

Det officiella vårtecknet.

Det känns nästan lite schizofrent att bo i ett land där man leker i snön ena dagen och solar i bikini nästa. Fenomenet med sommar och vinter samtidigt resulterar ju i en hel del väderbloggande - jag kan liksom bara inte låta bli, är så fascinerad. Vår/sommarvärmen som Bern bjudit på den senaste veckan är ju MER än välkommen, och i dag kom ett väldigt konkret vårtecken: Vi fikade med Linda och Daniel på Starbucks och jag tog en iced chai tea latte istället för en hot. Inga kalla fingrar som behövde tinas här inte, utan tvärtom: ville svalka mig lite. Lite übervarmt ute liksom. I mars. Inget märkvärdigt.

Det var dagens oumbärligt viktiga rapport från Bern. Ha en fin kväll hörrni!

(Bildtack till Linda. Jag har snott bilden från hennes blogg så det är hon som fixat det tjusiga montaget. Tack L! Och en sak till: David äter inte sin hallonmuffin med kinesiska matpinnar. Det ser bara väldigt mycket ut som att han gör det.)

Om konsten att bli en cool stammis.

Jag har gått och blivit stammis på ett ställe, tror jag. Jag är inte helt hundra på hur det gick till, men det verkar onekligen vara så. Stället i fråga är Blue Mountain Café vid Skanstorget, och jag grundar det hela framför allt på det faktum att personalen numer ropar "HEJ!" väldigt glatt när man kliver in på andra sidan lokalen.

Jag och D var där idag och spelade Drakborgen. Drakborgen är ett sällskapsspel för barn över 10 år; ett väldigt skojigt sådant. Det är fullt av skelett, orcher, likätare, jättespindlar, fallna riddare, magiska drycker, fallgropar och skatter. Och alla gubbar har roliga namn som ingen människa kan uttala. Hur som helst blir folk så förvånade när de går till den röda soffhörnan längst in i bankvalvet på Blue Mountain, och det sitter två personer där och lirar sällskapsspel omringade av fat, muggar, glas och skedar. De flesta ler stort, några skrattar, en del skickar in sina vänner för en titt och några säger "Oj, de har med sig ett spel. Vad roligt!". Själva sitter vi i de situationerna helt iskalla, drar ett nytt kort i spelet och känner oss precis sådär filmhäftiga som man bara kan vara om man spelar sällskapsspel på café. Vi vet att och hur folk kommer att reagera eftersom vi har gjort det förr (då med När och Fjärran-spelet som jag helt obegripligen förlorade) och vi känner oss varje gång som väldigt häftiga människor. Ingen annan använder nämligen Blue Mountain som vardagsrum. Det är bara vi. Och det uppskattar personalen. Därför kommer de och ursäktar sig när de "faktiskt tyvärr stänger om en halvtimme" och vi redan suttit där i femsex. Timmar. Eller så. Det är väldigt festligt. Och när de övergår från hejdåfrasen "ni får verkligen JÄTTEGÄRNA komma tillbaka hit!" (vilket ju också är lite roligt sagt) till "välkomna igen, vi ses!", då vet man att man är en riktig stammis.