Dagens smak i vårt vardagsrum: Salmiakki.

Jag har alltid, alltid tyckt att turkisk peppar och choklad är bästa kombon. Aldrig fattat varför den mixen inte finns som köpechoklad, men så kom Nicole hit ikväll och hade med sig den här! True Hallelujah moment.

Då kom det också fram att hon tydligen gillat lakrits i ungefär hela sitt vuxna liv, men att jag och Sofia tydligen bara aldrig fattat det. 

– Men, du gillar väl inte laktits?

– Men förihelvete, det var i m-e-l-l-a-n-s-t-a-d-i-e-t.

Tänk vad man lär sig om sina bästa vänner när man bor i samma stad igen. (Men hon gillar tydligen fortfarande X-men och Transformers, så förändringarna är ändå inte SÅ stora ändå. Nicole hjärta vemsomhelstmedsuperpowers är lika med sant. Vet man ju).

Om att inte gå hem när man blir ombedd.

Jag har kommit på när man vet vad som kännetecknar en riktigt nära vän. Det är när man inte längre känner några som helst krav på artighet gentemot varandra. Igår var jag och Sofia hemma hos Nicole, som vid åttasnåret supervänligt bad oss att gå hem eftersom hon ville hinna träna. Helt rimligt. Jag och Sofia satt kvar i soffan en stund och snackade vidare - det var ju så kul att ses liksom. Sen glömde vi bort att gå hem. Vid tiotiden sa Nicole lika vänligt att "förlåt, men jag måste sova snart. Jättekul att ha er här men... ni får faktiskt gå hem nu". Då gjorde vi det. Eller nästan, vi kom bara till trapphuset, för just då kom Martin och hans kompis Erik hem och bjöd in oss på kvällsmat. Vi tackade ja. Oss blir man inte av med så lätt!

Hence dagens visdom: Att vara riktiga vänner är att kunna be varandra att gå hem, men lika mycket att kunna låsas som ingenting och stanna kvar, timme ut och timme in.

En rolig detalj är förresten att "kvällsmaten" bestod av gurka och keso. M och E, redan supervältränade klättrare, har någon form av deffningsperiod för att tappa ett kilo eller två och på så sätt bli ännu bättre på att hänga i berg i fingertopparna. Känns som att det kan bli svårt att bjuda det här gänget på middag under de kommande veckorna...

Nicole Nicole Nicole!

Nicole har varit här och hälsat på och det var fantastiskt från början till slut. Superskoj att få visa vårt nya hem, vår sköna stad, vår goda mat och våra gulliga kossor.
Och våra berg såklart. I fredags vandrade vi till den absoluta toppen av Stockhorn, som trots att det inte tillhör något av de riktigt höga bergen här ändå är högre än Kebnekajse. 2190 meter. Vi åkte dock linbana till hälften så att vi bara behövde gå den goaste biten, den med mest smashing utsikt. Sofia hängde på och även Ingvild (Robins Ingvild för er som vet), en norsk kompis till oss som pluggar i St Gallen den här terminen.
Redan i bilen när alperna tornade upp sig som en allt tydligare kuliss utanför rutorna sa Nicole att hon inte tyckte att det såg ut att vara på riktigt, utan mer som att någon satt upp en snygg plansch. Overkligt liksom. Och det är det ju faktiskt.






Vi smygstartade visserligen vandringsstråket redan i torsdags med att knalla upp för ett av våra två "hemmaberg": Gurten. På toppen drack vi Oboy och en liten Jägermeister som Nicco köpt på flygplatsen, och så tittade på alla knalliga höstlöv.




Igår kväll körde jag Nic till flygplatsen i Zürich och vi konstaterade att vi faktiskt hunnit hur mycket som helst på fyra dagar. Utöver att beskåda naturen har vi också spanat in Bern såklart, fikat, druckit vin, pratat, kollat på film, sett Floorball Köniz vinna sin match mot Chur Unihockey med 11-6 (hurra hurra, det borde nästan ha fått ett eget inlägg) och vi firade segern med en utgång i lördags kväll. Männen satt hemma hos oss och spelade tv-spel, men jag Nicole och Sofia gick till Turnhalle (den ombyggda gympasalen, min favoritbar!) och träffade på massor av halvbekanta människor. Skoj!
Vi avslutade på Papa Joe´s med nachos, öl och nostalgi-skvallrande från den gamla goda tiden i Sävehof och på Vallhamraskolan.





Nicole: TACK, du är bäst.

"Its against american LAW" eller "Den årliga pepparkakshustävlingen"

Amerikanska ambassaden, Im telling you. SO much fun. Nicole har varit här hela helgen (huraa!) och i fredags på dagen drog vi till amerikanska ambassaden för att "kolla om hon fortfarande är medborgare". Eftersom hon på sitt senaste amerikanska pass är 1 år gammal på fotot var hon inte helt säker... Jag upprepade mantrat "men tänk om du hade fått rösta! Och inte gjorde det!" tills Nicole blängde på mig. Säkerhetskontrollen på ambassaden var som på en flygplats, och vi fick inte ta med mobiler och kameror. Det visade sig i alla fall att Nicole har medborgarskap, och en festlig sak kom fram. Hon har ju rest till USA några gånger på sitt svenska pass, och det är tydligen -citat- "ILLEGAL -against the american LAW". En amerikansk medborgare måste alltid resa på sitt am. pass till och från landet, så Nicole har varit "really lucky" att de släppte in henne över huvud taget. Vi garvade länge. Sen kunde jag såklart inte låta bli att fråga kvinnan i luckan vad som händer om ett annat land, säg Sverige, vill ha samma regel. Vilket pass ska man då ha om man reser mellan länderna och har dubbelt medborgarskap? Båda, enligt kvinnan. Nicole påpekade (tyst, när kvinnan inte hörde) att det enda råd hon fått tidigare var att för guds skull inte krångla till det med olika pass under samma resa.

Resten av helgen har varit mer än superb, vi har gått på stan, njutit av juldekorationer som poppar fram överallt, shoppat ganska mycket och tagit långa fikor. På kvällarna har vi druckit glögg, ätit lussekatter och pepparkakor med grönmögelost och pratat hela nätterna igenom. Heja Julen! Och heja mina allra bästaste vänner!

Julfrossandet har inte låtit vänta på sig, nu är det igång! Igår kväll var jag med Sofias klasskompisar på glöggkväll, och idag har jag och en nätt samling läkarstudenter på kanske 14 pers bakat pepparkakshus hemma hos Sofia. Tjejerna mot killarna. En sak är verkligen slående: Hur KAN det alltid, (ALLTID! vi vet, vi har gjort det här med olika gäng varje år sedan högstadiet) bli så att tjejerna gör ett litet, sött, snirkligt, proportionellt och detaljrikt hus som sitter ihop bra, medan killarna gör ett enormt stort hus byggt av stooora pepparkaksblock med insidan ut, som knakar i sockerfogarna och inte har en enda nonstop eller glasyrsträng på sig? Jag lägger ingen värdering, jag bara undrar... Könsstereotyper i sin mest komiska utformning.

.. and then it was monday, again.

Helgen var skitkul. I fredags minglade jag och Nicole runt bland massa läkarstudenter och blev serverade starka drinkar av Sofia som stod i baren. (Jag hade fina skor som planerat och fick skoskav, som oplanerat, men det försvann helt i jämförelse med hur trevligt det var att slippa conversen). På vägen hem började en tjej förklara på engelska var tunnelbanan låg, vilket var kul, dels för att hon pratade engelska utan anledning, och sjukt dåligt dessutom, och dels för att vi inte behövde hennes berättelse om hur man hittade till T-banan. Vi sneglade på varann och bestämde oss för att skona henne och inte avslöja att vi var svenskar. Hon var ju snäll, liksom. Det blev dock svårare när hon frågade "ok... so where are you guys from?". "eh,...sverige", sa jag. Då skämdes hon, och erkände att hon -citat- "hade hoppats att vi kom ifrån nåt sånt där lite konstigt land där de inte är så bra på engelska". Ser vi ut att vara från Djibouti!?

På lördagen när vi hejade på Martin som sprang Lidingöloppet var vi bäst i världen på att heja. "Jag blev skitglad och lade in en växel till, såg ni det?" sa han efteråt. OM vi såg. Han var lätt bäst på banan, speciellt efter våra hejarop och highfives.
Lördagkvällen var vi hos Sofia en hel drös med folk och jag myste lite över att jag hade ett liv i den här stan som inte bara var jobb, det var fint. Vi hade en 'sitta i soffan och prata i timmar'-kväll och vid ett tillfälle sa jag till Martins komips Malki att hans oförmåga att våga laga mat utan recept nog hörde ihop med hans tycke för det militära där det också är klara direktiv och noll spontanitet och eget tänkade som räknas. Det var inte illa ment på något sätt men jag kände mig lite analytisk för att jag såg sambandet. Under kvällen diskuterade vi militären, Sverigedemokraterna, journalistik, bajs och gamla människor. I omvänd ordning faktiskt.

Min arbetstelefon ser ut som att den har 30 år på nacken minst men nu är det friday, baby!

Idag kommer Nicole hit och förärar oss med sitt sällskap! Vissa människor saknar jag väldigt mycket när jag bor här, och Nicole är en av dem. Jag ska se till att vi dricker varma drycker på caféer i helgen, flera koppar caféthé, och kanske ska jag köpa några stickade plagg för jag längtar verkligen efter hösten. Jag har mina peruanska lamaullvantar i väskan varje dag men än så länge har den kalla klara luften inte behagat komma. Och varje gång jag tittar ut genom köksfönstret ser jag en stor illröd lönnlövskrona och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Kom igen nu hösten! Jag ska också dricka massor av vin, prata ikapp mig med tjejerna och kanske ha på mig andra, och finare, skor än dem jag brukar ha på jobbet. För att känna att det är helg och att jag har ett liv som inte bara är journalistik. (Och lite för att jag tvättade mina vita converse med en röd handduk i tvättmaskinen klockan sju i morse.)

När Nicole har kommit ska vi och Björn dricka vårt vin och sen ska vi gå på nån studenikos studentfest som heter något med gasque och träffa alla Sofias läkarstudentvänner.

13,5 timmars resväg och shopping man skäms över

I Danmark säger man knus istället för kram. Knus låter som snus. Inte så kramigt. Fast snus är ju också kramigt, på sitt sätt. Om det är kramsnus.

Jag och Nicole är i Århus nu, och hälsar på Sofia. Det tog mig 13,5 (!) timmar att komma hit. När jag kom till Stena-terminalen igår morse, bara lite sen med 16 minuter kvar till avgång, var jag ju övertygad om att det var lugnt.

-Det är tyvärr för sent, vi håller på att dra in landgången (läs, fälla in en "flik" av stål)
-Men jag ser ju att båten står där. Och att bilarna kör på.
-Tyvärr
-Okej, men jag springer ner och går in via bildäck då?
-Nej, det går inte. Det GÅR inte. Om du betalar lite extra kan vi boka in dig på nästa färja. Den kommer om sex timmar.

Herregud, i sexton hela minuter fick jag sitta och stirra på när andra människor tog sig ombord på färjhelvetet. Sen tänkte jag "äh", byggde en koja i en röd soffa och sov som en sten alla sex timmarna. Det kändes hemtrevligt. Jag hade med mig en krukväxt till Sofia, som jag ställde fram. Jag är faktiskt väldigt bra på att fördriva tid och hade en utomordentligt bra dag, utan att egentligen göra någonting alls i 13 timmar.

Efter att ha lagat mat här i Sofias danska kollektiv, och pratat hela natten, klev vi upp i morse och åkte till byn. Efter ett par timmars shopping (som slutade i att jag köpte två saker jag skämdes oerhört över* och några andra saker som var lite bra att ha), blev vi bjudna på fika hos Sofias kompis Lindas "sort of boyfriend" Nils, som jobbar på ett café.
Först fick vi varm choklad och kaffedrinkar. Sen insisterade han på att vi skulle ta glögg också, eftersom det var "svensk blossaglögg!". Vi sa ja. Och vi fick glögg. Vinglögg. I halvlitersstora glas. De har förstått grejjen med glögg här, men häller upp ungefär 7 gånger mer än vi gör i Sverige. Märkligt folk. Alltid ska de vara värst.

_______________________________________
Ikväll ska vi ut på galej... Nån fest, hos Linda. Jag hoppas verkligen att jag kommer förstå vad folk säger. Danska som är så lurigt. Linda, som är svensk, har varnat oss för att säga "generad" (som betyder besvärad) och "klunk" (som betyder pungkula). Bra att veta.

(* Hemligt julpyssel och en badboll som är en jordglob.)