Jag känner att det här med 17 november* borde få lite mer utrymme än den där enda lilla meningen i förra inlägget. 17 november är ju ändå nån sorts milstolpe i ens liv. Åtminstone om man är från Göteborgstrakten och född på 80-talet. Den dagen är en starkt lysande stjärna på himlen över fina och roliga barndomsminnen. En dag som skapade definitionen för vinter, och som gör att vi numer aldrig blir riktigt nöjda längre. Det blir aldrig mer vinter som den dagen. Nåväl. De härliga minnena väger tyngst.
Jag minns mitt 17 november mycket väl. Det var en torsdag. Jag gick i femman på Oxledsskolan i Sävedalen. Mina föräldrar kom in och väckte mig på morgonen och sa att det snöat så mycket på natten att vi inte kunde gå till skolan. Fröken Mari hade ringt och sagt det. Jag sa "haha, kul" och försökte ligga kvar och morna mig. Mamma sa "Jaja, det är sant". Jag satte mig upp, spärrade upp ögonen och var ute ur rummet på en halv sekund. I hallen på övervåningen mötte jag brorsan och vi såg på varann och gjorde vår "detta är SÅ-HIMLA-KUL"-min [dvs gapa stort och se galen ut. Vi gör den fortfarande ibland] Vi rusade ner för trappan och in i vardagsrummet, och det var faktiskt sant. Det var snö ovanför fönsterkanten. Man kunde inte öppna dörren.
Jag minns att vi åt frukost hela familjen och det kändes alldeles magiskt. Vi skulle inte gå till skolan. Mamma och pappa skulle inte gå till jobbet. Istället åt vi rostat bröd med leverpastej och drack apelsinjuice och mellanmjölk och när vi ätit upp hejade vi med förtjusta tillrop på pappa när han lyckades öppna dörren så att vi kunde ta oss ut. Sen åkte familjen Lagerfors pulka i backen på andra sidan bäcken. Hela dagen. Ända till kvällen. Det var fantastiskt roligt, minns jag.
Så nu undrar man ju lite. Var är snön? Jag är så oerhört sugen på mössor och vantar, varm choklad och brasa, pulka och röda kinder, knarr under skorna och rökiga utandningar. Och på kyla och krispig luft och stickade halsdukar. Och tända ljus! Och te! Jag och Johanna har hittat ett "Christmas Tea" som man kan köpa på coffee dream för 24 kr. Det planerar vi att göra minst vanannan dag fram till jul. Heja Julen! (För mig får den gärna sätta igång redan nu. Vad är grejjen med folk som vill att man ska vänta till december. Ett november med jul måste ju vara bättre än alternativet -ett november utan jul. Logik at its easiest...)
*17 november 1995, dagen då det var så mycket snö i Göteborg att ingen kunde gå till skolan/jobbet. Dagen vi därmed aldrig glömmer.
Så blev det vinter igen. "Snökaos", "Snöstorm" och "Snöoväder" är ord som pryder dagens löpsedlar. Och ute är det alldeles vitt av krispig snö. I tjocka lager.
Kanske borde man bli lite glad (?). I december satt vi här i plusgrader och regn och förfasade oss över tanken att det kanske aldrig mer blir nån riktig vinter. Att våra barn bara ska få höra historier om snö, is och kyla och allt det där. Men nu, när jag varje morgon tar på mig en vårjacka och tänker "idag kommer nog våren", (jo, dumt, tell me about it!) känns det ju bara märkligt med snö. Jobbigt, rent av. Är det okej att känna så? Jag ger mig tillåtelse göra det eftersom hela spårvagnstrafiken ju blir helt paralyserad av skräck varje gång snön kommer. Det är inte alls fräckt att vänta på bussen 22.30 i snålblåsten. Inte. Fräckt. Alls.
Ska det vara så ska det vara. Jag älskar snö när jag får 1. Åka skidor 2. Åka pulka, 3 Bygga snögrottor (okej det där sista är kanske inte jätteroligt alltid men det lät så kärvänligt och rart så jag låtsas att älskar det) eller 4. Ha snöbollskrig/leka ute i snön.
Så någon; ge mig en overall i bävernylon, genast, så går vi ut och kör!
