Om kvartsfinalrysaren.

Just nu pågår slutspelet i svenska innebandy-elitserien och eftersom D är huvudtränare för Pixbo är ju detta crazy spännande som ni alla förstår. Pixbo placerade sig tvåa i serien - mycket högre än vad någon tippat - och fick därmed välja motståndare i kvartsfinalen som avgörs i bäst av fem matcher. 

Valet föll på Warberg. De är bra, men Pixbo hade varit riktigt grymma mot dem tidigare under serien så det kändes ändå som ett gött upplägg. Och det blev en hiskeligt spännande kvartsfinalserie: Pixbo förlorade första matchen hemma med ett mål, vann sedan borta, förlorade hemma, och vann borta. Jag missade tyvärr två matcher på grund av Dublin, men i torsdags åkte jag och några av de andra flickvännerna (haha, känner mig som en innebandyfru) ner till Varberg och såg den goa bortasegern i match fyra. Någon som sett matchen på tv sa att vi fem-sex personer hade hörts i tv:n när vi jublade efter Pixbos mål samtidigt som de dryga 2000 Warberg-fansen var deppade och tysta. Hehe. Gott så. Man blir ju en liten bitch när man ser på idrott, herregud, jag njöt obeskrivligt av att få stå upp och tjoa medan omgivningen irriterat/frustrerat tittade på. Knäppt.

Men sen stod det alltså 2-2 efter fyra matcher, och den avgörande ödesmatchen spelades idag, hemma i Lisebergshallen. Det faktum att Pixbo vunnit båda bortamatcherna och förlorat hemmamatcherna kändes ju inte så gött... David hade funderingar på att hyra en buss och köra runt killarna i den före matchen så att det skulle kännas som en bortamatch. Roligt! Men dyrt. De nöjde sig till slut med att spela i borta-tröjorna, och matchen blev så sjukt jävla spännande. 1-1. 2-2. 3-3. I mitten av sista perioden tog Warberg ledningen med 4-3 och minuterna bara flög iväg. Klockan tickade på frenetiskt, inget hände framåt, vi var redan svimfärdiga av allt hejande på läktaren och började känna paniken stiga lite lätt. Det såg inte särskilt ljust ut. 

Men så klockan 19.01, med 59 ynka sekunder kvar av den sista perioden i den sista matchen, så smäckte Pixbo till med en kvittering. Fyra-fyra! Resultatet stod sig tiden ut, och när det blev förlängning dröjde det bara någon minut eller två innan Isaac klämde dit 5-4 och Pixbo vann!

Och alltså, när idrott är såhär, just så som idag, så är det så jävlajävlajävla roligt. 

(Bilderna är tagna av Per Wiklund, och jag har olovligen lånat dem från Pixbos hemsida. Per Wiklund, om du ser detta och vill att jag tar bort bilderna: hojta!)

Heja D och Canada!

Ni vet när jag råkade skriva ett inlägg som visade sig vara lite hemligt fast jag inte hade fattat det. Nu är det inte hemligt längre! Bland annat här, här, här kan man läsa om att David har blivit förbundskapten för Canadas herr-landslag i innebandy, inför VM som går i Schweiz nästa vinter. Kulkul!

Orkar inte skriva igen så här klistrar jag in det borttagna inlägget:

På tal om att det var Davids passion för innebandy som fick oss att flytta till Schweiz: nu känns det plötsligt som att innebandyn tar honom överallt. Tidigare i år skulle han ju till Iran några veckor för att coacha ett lag (även om det aldrig blev av) och igår blev det klart att han – trumvirvel tamtadaaa: – blir förbundskapten för Canadas landslag! Jag är mycket stolt (samt väldigt exalterad för mig egen del, för vill ju åka dit!).

Uppdraget har den här väldigt betungande innebörden: D måste åka över Atlanten TRE gånger nästa år: en gång till Californien, en gång till Vancouver och en gång till Toronto. Och sen coacha dem på VM i Schweiz nästa vinter. Man bara jaha, vad tråkigt, stackars dig. 

Världens bästa Brenna.

Tyvärr har han inte hört en enda "Bring your girlfriend, we´ll pay" när han Skypeat med den dära kanadicken (säkert jättebrusig linje och så..) men jag är ju inte dummare än att jag smider planer på att åka med ändå. Blir lite dyrt att hänga med på alla resorna dock, så what to do? Vill såklart till Californien igen (eller stavas det med K på svenska?), men jag vill också jähähättegärna till Vancouver (bland annat för då kan jag hälsa på Shila) och till Toronto (bland annat för då kan jag hälsa på världens bästa Brenna). Svåra val man ställs inför i livet ibland faktiskt.

Och så grattis till D, såklart. 

(Inlägg riktat till bandybandynördar och/eller er som känner oss och är djupt intresserade av våra plans.)

Att vi snart flyttar hem till Göteborg är ju ingen nyhet för er som känner oss, men nu är det också klart att David ska träna Pixbo nästa säsong! Han blir Sveriges förste heltidsanställde innebandytränare och är väldigt peppad på uppdraget.

Vill ni läsa om det kan ni tex göra det i GP, på innebandyplaneten (intervju med D), på Pixbos hemsida, eller så kan ni spana in en väldigt proffsig (ehm) intervju med honom som ligger på youtube. Tema: David står i en kohage och snackar visioner. (Det var den som visades upp under nån tv-match häromdagen när Pixbo offentliggjorde nyheten.)

Det blir eventuellt också radiovik för honom som vanligt i sommar, och för mig blir det GP Utland eller DN. Så även om städerna kanske växlar lite hit och dit är vi i alla fall snart hemma i Sverige igen, på riktigt. Ska bli fint som snus att bo nära er allihop igen.

(En annan sjuk grej är att David fått erbjudande om att lansera innebandy i Iran. Så det finns en liten, liten chans att vi hänger i Teheran under delar av maj. Mer om detta om det blir verklighet.)

Så: nu vet ni var ni har oss framöver.

...på det sjätte (fjärde) smäller det!

Efter två år av innebandyjoxande här nere har vi plötsligt kommit till dagen som kan innebära den allra sista matchen för David som Floorball Köniz tränare. Slutspelet drog igång förra veckan och Köniz möter - precis som förra året - Tigers i kvarsfinalen. Ett starkt bonnagäng från vackra Emmental utanför Bern. Det är bäst av sju matcher som gäller och de tre första såg ut såhär:

1. Bortamatch. Blev svinjämt och Köniz förlorade i förlängning. 

2. Hemmamatch. En Tigersspelare slog sönder fem (!) tänder på en kille i Köniz, sen funkade ingenting och Köniz förlorade med 2-12. 

3. Hemmamatch. Ungefär samma som match ett, det blev oavgjort och förlängning som Köniz oturligt nog förlorade. Mycket störigt.

Så vid en eventuell förlust i morgondagens match är det slut. Mycket, mycket konstig känsla. Mest för David såklart, men för mig med. Det gick så himla fort här på slutet, det var ju alldeles nyss vi hade evighetsmånga månader kvar i alplandet, nu är det snart bara två. TVÅ. (Men det kommer bli två grymma månader med massor av besök och roligheter, icke att förglömma, som min gamla samhällskunskapslärare skulle ha sagt.)

Anyho, såhär gick snacket från Davids mun inför slutspelet (artikel från Der Bund):

Det går bra att hålla tummarna lite i morrn kväll (torsdag) runt åttasnåret, och vill man följa matchen via Livetickern (man ser bara målen och i skrift vad som händer, ingen bild) kan man klicka här.

Der Supertrainer

Här kan ni läsa lite om Davve, om ni vill :)

Tyvärr...

... blev det inget skojigt slut på kvartsfinalen för Köniz del. I flera av matcherna har det varit små marginaler som avgjort men i lördags var Tigers helt enkelt det för dagen bättre laget och vann med 8-4. Enormt tråkigt, förstås. Inte minst för Daniel som nu alltså spelat sin sista match här efter tre säsonger i Köniz. Det blir tomt på många sätt nästa år när han och Linda inte är kvar! (De ska flytta till Göteborg i sommar och Daniel ska spela i Pixbo framöver). 

Mest underhållande i Tigers: 

1. Deras tjeck Ales Zalesny som ger ett sjukt drygt intryck. Han har världens tjockaste guldlänk runt halsen, tittar åt ett annat håll när tränaren snackar med laget vid time out och suckar teatraliskt mot publiken om hans skott inte går i mål. Nu känner jag inte honom personligen, men intycket är nicht so sympatisch. 

2. Deras tränare däremot, Soutter, verkar hur skön som helst. Verkligen sympatisk. Han ser helt osannolik ut; kraftig och solglasögonbeklädd med världens längsta lillfingernagel och antingen klädd i helsvart eller tigerrandiga shorts och hawaiiskjorta. (se bild nedan) Efter lördagens match sa han till David att han såg det som en stor merit att ha lyckats slå ut Köniz och att tabellen (där Köniz placerade sig mycket bättre än Tigers) aldrig ljuger. Han och David ska gå och fika i veckan. Roligt.

(Bilderna är tagna av Fabian Trees.)

1 down, 3 to go!

I innebandyn är det slutspel som gäller här nere just nu. Davids lag Köniz möter i kvartsfinalen ett lag som heter Tigers Langnau som kommer från ostregionen Emmental strax utanför Bern, ett lag som på pappret borde vara skitbra men som ändå inte lyckats så bra i år. Köniz har vunnit båda sina matcher mot dem under grundserien. 

Igår spelades första kvartsfinalmatchen av sju. Daniel hade sina illgröna slutspelsdojjor på och det slutade med seger (7-3)!

Alla goda ting är tre. Och döden.

Idag har jag gjort tre saker:

1. Fotat en kyrkogård åt Jonas döden-reportage.
2. Spelat biljard med/mot David.
3. Tittat på en innebandymatch.

Jag måste börja med att berätta det som jag är alldeles mest förtjust över. Det är att jag -trots min ställning som underhund- vann över David i biljard. Jag vann. Så otippat, och så härligt. Det var bäst av tre matcher, och jag började med att skjuta i åttan i ett hål det allra första jag gjorde i första matchen. Men sen vann jag de två kommande matcherna! (och efter själva tävlingen vann D två matcher, med liten marginal kan tilläggas, men det räknades som sagt inte).

Jag som trodde att jag var sämst i hela världen på biljard. Jag är alltså bara näst sämst. Det är stort.

Såhär blev kyrkogårdsbilderna: (Tyck gärna till! Bilderna är omgjorda till klickbart format och jag blir glad för alla synpunkter)