Okej, sista.

Här kommer den sista (it's a promise, folks) texten från reportageresan i Västsahara, denna gång ett jobb vi gjorde för Amnesty Press. Vill du läsa reportaget (som handlar om mänskliga rättigheter i VS) kan du göra det här, annars kan du nöja dig med att titta på några få av alla de fantastiska bilderna som Erik Abel tog:

Den som vill se fler av Eriks bilder kan göra det på hans hemsida. Där ligger dock inte några bilder från VS ännu, vilket är synd eftersom det finns många till som är riktigt bra. 

(Den som tycker att ämnet "att resa i diktaturer" generellt är intressant kanske vill läsa den här krönikan, som handlar om just det).

Ja, det var det. Tack alla ni som vill och orkar läsa och som hör av er och peppar och sånt. Känns himla härligt ska ni veta!

Glimtar av en familjehelg i Bexet

 

En gång om året har vi familjehelg med hela min nära släkt. Vi är rättså många nu för tiden, Linnea som kom för två veckor sedan blev den tjugofjärde familjemedlemmen. Mitt sjätte kusinbarn. Har alltså sex stycken små trollungar att leka med när vi ses allihop - mycket nöjd med det upplägget. (Ja, jag har noterat att min blogg visst huxflux har förvandlats till en bebis-/barnbildsblogg de senaste veckorna. Men kan inte hjälpa't, det kryllar ju av gulliga barn. Misstänker att mitt omedvetna jag kör en kampanj för att förkasta det där med att göra karriär ett gäng år innan man skaffar kiddos. Andra tecken på ett visst barnlängt: när jag hör mig själv säga "Ni kan väl skicka upp barnen till oss en helg så att vi kan f... jag menar DE kan få gå på Liseberg?")

Den här helgen var en sån där helg när det regnade hela tiden. Det regnade och regnade. Men det gick att bada, och att försöka fånga abborrar med håv. Och det gick att duka långbord i ett stort vitt tält och lyssna på smattret och tänka på hur glada mormor och morfar hade blivit om de sett oss sitta där allihop på en och samma gång, vid stugan som de byggde för mer än femtio år sen.

I pausen mellan regnskurarna promenerade vi på slingriga grusvägar till grannbyn Ekenäs, där en tjej öppnat en liten butik i en gammal lada i sin trädgård. Tänkte uppmana er att åka dit om ni har vägarna förbi, för det var väldigt fint, men man har ju liksom inte "vägarna förbi" Ekenäs. Om man säger så. Men jag tänker i alla fall passa på att knalla dit varenda gång vi är i Bexet, det kan ju vara så att man råkar vara i akut "behov" av ett fint kakfat eller en ljuslykta eller så.

Dagens bekännelse.

Det här med att Jonny trodde att Pippi Långstrump heter Pippi Långström: Tydligen vanligt. Bern-Andreas har via Skype medgivit att han varit tvungen att googla fram att Pippi verkligen inte heter Långström, sedan han läst om det där på min blogg.

Måste då bekänna min egen senaste nollkoll-situation. Har tämligen nyligen insett att det inte heter fransbröd, utan franskbröd. Det har jag missat i alla år. Tyckt att folk som inte vet att det heter fransbröd är dumma i huvudet.

Nämen såatte.

Obliq till Albanien

I dagens Metro står det om Obliq, min lillebrors band, som raggats upp av någon dansk bokare och i morgon flygs ner till Albanien för att spela på en festival i Tirana. Kul!

Sydsvenskan: Om EU:s fiske i Västsahara och Marockos olagliga ockupation

Här kommer ett till reportage från Marocko/Västsahara-resan som jag och fotografen Erik Abel gjorde tidigare i våras. Det publicerades i Sydsvenskan häromdagen och handlar om EU:s smutsiga fiskepolitik i det marockanskockuperade Västsahara. Det här var vår huvudgrej, det var det här jobbet vi åkte dit för att göra (även om vi kom att skriva om en hel del andra saker också när vi väl var på plats). Klicka på bilden så blir den stor och läsbar.

Den som är väldigt intresserad kan också läsa vårt reportage i tidningen Journalisten, om hur situationen för marockanska journalister ser ut (den ser rent horribel ut kan man säga), eller reportaget i Göteborg-Posten, om vad som skiljer Marocko från Egypten, Tunisien och Libyen när det kommer till förutsättningar för demokratisering. Inom de närmaste veckorna kommer också ett reportage vi skrivit för Amnesty Press, om mänskliga rättigheter i det ockuperade området. 

Funderingar på en nattbuss.

Jag är väldigt, väldigt beroende av internet. Det märker man inte minst vid ett tillfälle som detta: Jag kliver ombord på en nattbuss som jag vet saknar uppkoppling. Jag hör någon före i kön fråga "finns det wifi?" och som i slow motion klyver ljudvågorna från busschaufförens svar luften hela vägen fram till mina små hörselgångar. "Javiisssttt, det finns... Och eluttag under sätena...".

Den lyckan man känner då. Ganska så orimligt stor. 

Det känns som när jag var ute och reste på långresor och hittade ett internetcafé efter lång internetfrånvaro. Där satte man sig, med klibbiga lår som fastnade på plaststolen i hettan och ett elektroniskt surr i luften från alla datorer (tjockskärmar). Lösa sladdar, trasiga USB-portar och någon tam person med noll koll bakom disken. Man betalade en i lokal valuta mätt ganska hög summa för att få internetnjuta i en halvtimme och fick sen känna på paniken när internet ständigt stängdes ner för att det var dålig uppkoppling eller elavbrott. Och sen kom vågen av lycka när man lyckades kolla sin mail eller ladda upp nån bild eller två (ehe, eller tjugosex) på resedagboken. Den känslan har jag just nu, för att jag kan läsa bloggar och chatta med D under pågående bussresa som fanns det ingen morgondag. 

Ja, lättroad. 

Förresten, catcha upp med barndomsvänner-kvällen som den här kvällen utvecklades till innan själva nattbussandet var väldigt trevlig. Fikade först med Per som plockar in ungefär sjuhundra vuxenpoäng på att jobba på bank och ha hand om stora summor företagspengar. Förra gången vi sågs minns jag att han förklarade finanskrisen för mig och att jag kände mig som mycket iq-befriad person vad gäller samhällsekonomi, men att jag förstod finanskrisen efter hans mycket pedagogiska femminutersberättelse. 
Vuxenpoäng också till Karin och Anders, som köpt en lägenhet på Rådmanssgatan och renoverat den superfin. "Jag kommer aldrig köpa ett renoveringsobjekt igen någonsin", sa Karin. Men fint hade det blivit! De bjöd på middag och vin (igen, love it) i den sprillans nya snyggsnygga köket.

Just nu på nattbussen: Vi stannar och plockar upp mer folk. Alla som är vakna och har ett dubbelsäte tittar besvärat bort. Livrädda över att behöva dela sin plats på nypåstigna. Själv breder jag ut mig över båda sätena och ser väldigt upptaget ut med min dator och hoppas på att det ska hjälpa. Sällskap på buss undanbedes vänligt (?) men bestämt (!).

Stockholm i juni

Spontanåkte till Stockholm med Sofia efter paddlingen i söndags eftersom vi fick skjuts av Emma och Johan. Huvudsyftet med trippen var att kolla möjligheten att få ett vik på DN i höst, så nu har jag fått inbokat ett möte ang detta i slutet av sommaren. Yey! Som en liten bonus har jag hunnit hänga med Sofia och Marcus (som säkert är överlyckliga över att ha mig sovandes på soffan i Marcus etta när de knappt ska träffa varann under resten av sommaren...stackarna). Igår kväll avlägsnade jag mig och lät jag dem leka alldeles för sig själva i lägenheten, eftersom jag blev bjuden på middag hos Johan (mitt ex, för er som inte har koll) och hans fru Lisa. Det var sjukt kul. De gödde mig med tokgod mat i sin nya lägenhet och sen jäste vi i soffan och kollade på Lyxfällan. Livet, alltså. Bra skit.

Och sen bara slog det mig att jag ju har TVÅ barndomsvänner som jag träffar alldeles, alldeles för sällan och som bor här i Stockholm, så nu ska jag först fika med Pelle, och sen bjudas på middag hemma hos Karin och Anders. Känner mig så jävla effektiv och nöjd över att ha en massa vänner som bjuder på middag hela tiden.

Sen, sen tar jag nattbussen hem. Sju timmar på en buss utan internet. Med byte. Det kanske inte är direkt den bekvämaste pricken man kan slänga upp över i:t om man säger så, men i alla fall den billigaste och tidseffektivaste. Nu ska jag gå och prova sovställningar i sittande läge så att jag överlever.

Kanothajk 4.0

Med en ömmande bakdel och ett glatt sinne kan jag meddela att helgens kanothajk blev en mycket lyckosam tillställning. Ön låg där den skulle mitt i Ömmern och allt var sig likt när vi anlände i lördags förmiddag paddlandes i våra stenstötta aluminiumkanoter.

Björn och Malin hade som vanligt gått all in under förberedelserna och den spännande skattjakten föregicks i år av inte mindre än fyra avancerade delmoment i form av frågesporter och utmaningar. I ett moment skulle man testa minnet och jag och D briljerade faktiskt, bra minne verkar vara vår grej. Man skulle memorera svaren på tolv orimliga frågor och inte en enda gång sa vi fel - jag var mycket stolt över oss båda. Sen korades David till vinnaren eftersom han hade lottats före mig i turordningen, vilket naturligtvis omvandlade stoltheten till en mustig frustration. Det var tur att mitt lag en stund senare lyckades vinna den rafflande finalen så att rättvisa till sist kunde skipas. Priset? En stor burk godis och vandringspokalen "Pippi Långström". (En vacker skapelse som fick sitt namn under förra årets Kanotsuccé, när det kom fram att Jonny i 25 års tid trott att Astrid Lindgrens pärla hette just så - Pippi Långström.)

Helgens stora eloge: Björn och Malin, som med en aldrig sinande idérikedom arrangerar detta paddlings-tältnings-event varje år.

Helgens största mysterium: Varför fanns det purfärskt älgbajs på öarna? Betyder det att älgar faktiskt simmar över dit från fastlandet för att få bajsa ifred, och sen simmar tillbaka igen?

Helgens näst största mysterium: Hur Matte kunde välja att gå barfota på Hell Island (den har ju fått sitt namn av en anledning).

Helgens note to self: Nästa år, ta med solstolar att sitta i vid brasan. Röven tackar på förhand. 

Lördag 08:07.

Både jag och lillebror hade en oplanerad fredagkväll - samtidigt, hur ofta händer det? - igår. Vi tog det som ett tecken och gick till Svea ihop och tog några bärs, så himla härligt med syskonkväll. Så himla härligt att ha ett syskon. Det slutade med att det hade kommit fram sjukt många musiker som känner A och som sa "Är du hans syrra? Alltså, han är en sjukt duktig studiokille/producent, din bror. SJUKT duktig. En av Sveriges bästa". Är mycket stolt över honom, fast det var jag ju innan med.

Nu åker vi iväg på "Kanotsuccén", del IV. Paddla kanot och tälta på ö. Det vore fint om det kunde låta bli att regna, okej himlen?! Och det vore fint om ingen ramlar i vattnet i år.

Om saknet efter Söfu och Räzu.

Det här med att vi flyttat hem till Sverige har fört med sig väldigt många härliga saker. Exempelvis är det plötsligt lagligt att slänga skräp på söndagar, spinningcyklarna på gymet vinglar ingenting och instruktörerna har alltid taktkänsla. Posten har inte stängt fyra timmar mitt på dagen. Man kan handla mat efter klockan 19, parkeringsplatserna är inte könsuppdelade och man måste inte kindpussa (eller felpussa) folk hela tiden.

Men samtidigt fanns det ju så vansinnigt mycket fina saker med Schweiz, och de sakerna saknar man ju nu. Att det alltid var sol. Att kunna åka till alperna när som helst. Att få prata ett annat språk till vardags. Att ha hela Europa (och exempelvis Marrakech!) alldeles runt knuten. Marzili. Aare. Vänner. Balkongen. Korna. Mitt berg. Lägenheten. Och att Bern är världens mysigaste lilla stad.

Men det vi saknar allra mest av allt detta är Sofia och Andreas. De bor kvar i Bern ett tag, och även om det ju är skitbra (för man vill ju åka och hälsa på) så är det också väldigt konstigt att plötsligt inte hänga med dem varje dag. Inte sitta på balkongen och prata med S om syprojekt, inte åka ihop till secondhandaffärn och köpa burkar, inte torsdagsöla på Turnhalle, inte dricka vin med dem på vardagkvällar för att det är livskvalitet. Inte hänga över huvud taget på skitlänge. Det saknar jag å det grövsta!

En av de sista kvällarna i Bern satt jag och Sofia i burspråken på en av barerna vid Zytglogge och bara vältrade oss i hur mycket man kommer sakna att sitta just där, med just varann. Och å, vad rätt vi hade.

Hemleverans av gulliga barn.

Dagens längt efter leka med barn - uppfyllt.

Therese kom hit på fika med barnen. Lucas målade konstnärligt med kokosbollar på bordet och blev mycket besviken när de och bullarna tog slut. Sen blev han kär i David och kröp efter honom i hela lägenheten. 

Tilde ville lyssna på Manboy, men vi hade inte den och som tur var gick Bob Dylan också bra. Vi spelade Barngeni (man tror att man ska kunna alla frågorna när man är nästan 27, men nej) och Jakten på den försvunna diamanten. Tilde vann. Hon fick en femtioöring i pris - någon hade glömt den i en av spelkartongerna - och bestämde sig för att hon skulle muta eventuella poliser med den om de blev stoppade i bilen på hemvägen. "Fö ja ha ju ändå ingen spajgjis häj". Given logik.

Hur gör proffsen? Del II.

Bara för att ni svarade så himla bra och hjälpsamt på förra frågan passar jag på att smida medan järnet är varmt:

Vill även bli modern och blogga från mobilen. Funkar bra hittills om man går in på bloggen som vanligt i webbläsaren på iPhonen, men hur gör man när man vill kunna lägga upp bilder också? Det hade varit så skönt om man bara klickade på "lägg till bild" och sen kunde bläddra bland sina bilder i telefonens album. Men icke (väl?).

Så: hur gör ni? Vilken app är det man ska ha? Vill kunna blogga smidigt samt lägga till bilder, och som sagt allra helst utan att behöva ladda upp bilderna på Picasa/Flickr eller liknande först. Går det?

Hur gör proffsen?

Det absolut sjukaste i hela världen (bara en gnutta överdrivet) är att jag fram tills för några dagar sedan läste bloggar genom att gå till varje blogg separat via favoriter, för att se om det fanns något nytt inlägg. Sen för tre dagar sedan eller så råkade jag gå in på bloglovin för första gången och fattade att man kan prenumerera på bloggarna där*. Misstänker dock att det finns ännu smartare/smidigare sätt, så bring it on folks: vilken reader kör du?

* OBS. Hade fattat att man kunde prenumerera på bloggar även innan, hade bara inte orkat göra det. Är alltså inte helt tappad.

Dagens smak i vårt vardagsrum: Salmiakki.

Jag har alltid, alltid tyckt att turkisk peppar och choklad är bästa kombon. Aldrig fattat varför den mixen inte finns som köpechoklad, men så kom Nicole hit ikväll och hade med sig den här! True Hallelujah moment.

Då kom det också fram att hon tydligen gillat lakrits i ungefär hela sitt vuxna liv, men att jag och Sofia tydligen bara aldrig fattat det. 

– Men, du gillar väl inte laktits?

– Men förihelvete, det var i m-e-l-l-a-n-s-t-a-d-i-e-t.

Tänk vad man lär sig om sina bästa vänner när man bor i samma stad igen. (Men hon gillar tydligen fortfarande X-men och Transformers, så förändringarna är ändå inte SÅ stora ändå. Nicole hjärta vemsomhelstmedsuperpowers är lika med sant. Vet man ju).

Dagens doft i vårt kök:

Bexetplockad liljekonvalj.

Atmosfear

Bild lånad från Liseberg.se

Igår kväll var vi på Liseberg en sväng, och trots ledig nationaldag och årets varmaste väder var där toklite folk. Obefintliga köer gjorde att vi när vi åkt Kanonen fick sitta kvar och åka två varv till, gratis. (Blev mycket uppspelt över detta, en liten vardagsvinst liksom. En sån som Mike skrivit om).

Vi testade självklart den nya Atmosfear också, fritt fall från Lisebergstornet. Av en slump råkade vi vara med på den 3000:e åkturen, och mannen i högtalarna snackade om "en eventuell 3000-bugg". Kul skämt. 

Vi överlevde dock och Atmosfear är värd hausset. Mycket hög pirr i magen-faktor.

"Inne mä sig hem"

Vi har varit och hälsat på Linnea och hennes fina familj idag. Linnea föddes som ni vet av min kusin för fyra dagar sedan och är med andra ord en liiiten, liiiten människa. En väldigt söt en med fjunigt hår och trekantiga små minitånaglar. Hennes storasyster Klara, 2, var väldigt stolt och när hon hjälpt till att öppna paketen sprang hon direkt med presenterna till bebisen. Schysst syrra.

Jag bar runt på det lilla knytet en ganska lång stund (vägrade såklart att släppa henne ifrån mig) och då kom Klara fram och sa:

- Inne mä sej hem.

Typiskt att hon genomskådade mina planer. Jag fick genast lova att jag inte skulle sno med mig bebisen hem ("hon är ju din lillasyster"), men jag var bra sugen!

Känslan just nu: avund.

Alla lägenheter ovanför vår har rundade balkonger som vetter mot Liseberg, balkonger som har sol hela förmiddagarna. Just nu undrar jag jefligt mycket varför det skippats att bygga en just i vår lägenhet! Det tar liksom stopp vid vårt köksfönster, strax ovanför det upphör balkongerna. Why oh why?

Hurra hurra hurra hurra.

Idag fyller min pappa 64 år (grattis!). Vi firade genom att käka på lilla London allihop, och sen bjöds det på tårta och goda ostar på altanen hos mamma och pappa hemma i Sävedalen. Vi hade köpt en eldkorg i present, verkar vara en fantastisk pryl att ha om man har trädgård och sånt. Ser framför mig hur han och mamma ska sitta och mysa vid elden om kvällarna, sommar som vinter.

Med sina 64 år har pappa nu bestämt sig för att han ska gå i pension till hösten, och jag tror att det kommer bli så himla härligt för honom. Det blänker liksom till i ögonen när han snackar om att få mer tid över till att segelflyga, läsa sina tusentals böcker och ha maten klar till mamma när hon kommer hem från jobbet. Ha tid till att gå och greja hemma, promenera och göra sånt som är roligt. Väldigt bra grej det där med pension, blir nästan lite sugen själv. Bara 38 år kvar.

Kvinnohelgen

Männen var helt busy i helgen - D skulle pyssla med sitt innebandylag, pappa skulle segelflyga och lillebror åka till sin sambos landställe. Så jag och mamma tog med oss hennes bästis och drog till Bexet i ett dygn. Det är ju som ni vet bästa stället att vara på, SÄRSKILT när det plötsligt blir tropiskt väder efter en månad av varjedagsregn.

Vi låg i varsin solstol hela fredagen. Biggan bjöd på Prosecco och spännande skvaller från riksdagen (om kungafamiljen - spexigt), och det var 21 grader varmt i vattnet, vid ytan. Humlorna surrade, eller om det var solglada flugor men det låter ju så trökigt, och vattnet kluckade stilla mot stenarna där jag satt med mitt avskavda nagellack och njöt.

Sen åt vi fläskfile och finost och pratade om relationer hela kvällen. Mamma och Biggan alltså - såna underbara kvinnor.