Sydsvenskan: Om EU:s fiske i Västsahara och Marockos olagliga ockupation

Här kommer ett till reportage från Marocko/Västsahara-resan som jag och fotografen Erik Abel gjorde tidigare i våras. Det publicerades i Sydsvenskan häromdagen och handlar om EU:s smutsiga fiskepolitik i det marockanskockuperade Västsahara. Det här var vår huvudgrej, det var det här jobbet vi åkte dit för att göra (även om vi kom att skriva om en hel del andra saker också när vi väl var på plats). Klicka på bilden så blir den stor och läsbar.

Den som är väldigt intresserad kan också läsa vårt reportage i tidningen Journalisten, om hur situationen för marockanska journalister ser ut (den ser rent horribel ut kan man säga), eller reportaget i Göteborg-Posten, om vad som skiljer Marocko från Egypten, Tunisien och Libyen när det kommer till förutsättningar för demokratisering. Inom de närmaste veckorna kommer också ett reportage vi skrivit för Amnesty Press, om mänskliga rättigheter i det ockuperade området. 

GP-reportage om Marockos del av händelserna i arabvärlden.

Första reportaget från resan publicerades i GP igår och handlar om hur Marocko påverkas av de pågående händelserna i arabvärlden. Om varför regimens styre (och den konstitutionella monarkin som system) skulle kunna vara en grogrund för revolution även här, men också om vad som skiljer Marocko från de revolterande grannländerna.

(Klicka på bilden för att kunna läsa.)

Verldens besta job.

Jag tycker ganska ofta att jag har världens bästa jobb. Inte för att jag skriver sådär våldsamt mycket nu när jag bor här i Schweiz, men ändå. Just nu plitar jag bland annat ner en del för en resesajt på nätet. Den senaste tiden har jag skrivit reseberättelse från Malapascua (Filippinerna), en guide till Berlin och en...tja, debattkrönika kan vi väl kalla den, om fattigdomsturism med lite berättelser från kåkstäder i Johannesburg och Rio de Janeiro. (Vill man läsa kan man klicka på rubrikerna nedan). Nu ska jag pilla klart det sista på nästa text, som är ett rep från min och Johannas safari i Sydafrika. Känns som igår när vi satt där och kollade på lejon och elefanter och Johanna var hungrig hela tiden och åt ingefärakakor som vore de källan till allt liv. Good times!

Det känns som världens lyx att få sitta och frossa i sina egna minnen på det här sättet, och att någonstans kunna stanna upp och tänka "ash, det är ju bara mitt jobb". Oförskämt trevligt!

Fattigdomsturism - glorifiering av misär eller viktig upplysning?

Ju mer vi reser, desto mer lär vi oss om andra kulturer och länder och desto större blir insikten om andras situation. Bra! Men vad händer när det blir en tävling i att ha sett den värsta misären? När turisterna betalar för att få se den? Backpackings skribent Johanna berättar om kåkstadsturer i Rio och Johannesburg och vill skapa en debatt kring fenomenet. Är det okej att betala för att få ”titta på fattigdomen”? Om inte, är det okej att blunda för den?

Berlin Calling – en guide till Europas roligaste huvudstad

I Sverige ses det ofta som alternativt att ägna sig åt film, dans eller andra kreativa uttrycksformer, men i Berlin är dessa sysselsättningar mer regel än undantag. Hit kommer människor för att skriva böcker, måla tavlor och göra film och i stället är det kontorsnissarna som sticker ut. Det skapar en speciell atmosfär som lockar mängder av människor. Backpackings Johanna föreslår saker att uppleva i denna betonggrå men ändå så färgglada tre-och-en-halvmiljonersstad.

Malapascua - en pärla i Filippinernas övärld

Många resenärer längtar efter vackra stränder och sådana finns på flera håll. Men att hitta en paradisstrand utan försäljare, solstolsuthyrare och hennatatuerare är inte alltid så lätt. Under en av sina resor åkte Johanna till Malapascua – en liten ö där hon gick barfota i sanden, umgicks med lokalbefolkningen och njöt av en spektakulär värld under havsytan.

Idag damp det ner i brevlådan!

Ett stort kuvert med hjärtan på, från Johanna, och det innehöll det senaste numret av Ordfront med vårt fotbollsreportage från Sydafrika. Och massor av våra bilder! Alldeles varm i hjärtat blev jag. Egentligen vill man ju att allt man skriver ska publiceras just så, på fint tjockt papper, det känns som att det alltid kommer att finnas kvar då. Och som att det är skrivet med lite extra mycket kärlek. Och det är det här reportaget! Mmm...magasinsjournalistik.

Johanna Sofia Wiman: I love you!