Vedspisen.

På tal om det här med att inte kunna slänga gamla saker. Det var samma sak med den gamla vedspisen som vi hade i köket i sommarstugan, som stått i vedboden i några år nu och samlat damm. Den kan man man ju inte heller bara slänga sådär! 

Jag insåg såklart att jag inte borde släpa med den svintunga klumpen hem till min lägenhet, men vi borstade av den, köpte några zinkhinkar, planterade pelargoner i dem och ställde dem ovanpå spisen invid husväggen. Blev tjusigt, och påminner oss om de goda gamla vedspisåren. Mycket värt att spara med andra ord. (Plus att man slipper lyfta in den i bilen för att åka och slänga och bryta ryggen på köpet).

Om nostalgi och sånt.

Morfar, i den gamla blå ekan i Bexet. Någon gång på 80-talet.

Här är jag ganska nyfödd tror jag. Långa slängiga ben.

Morfar jag jag ligger och vilar oss lite på Jonsbogatan i Hylte där han och mormor bodde.
(OBS. Jag brukar inte skela sådär mycket i vanliga fall.)

En gång för länge sen, på 50-talet tror jag, byggde min morfar en lekstuga åt min mamma och hennes syskon. Den stod ute i Bexet vid sommarstugan som vi fortfarande har och älskar. När syskonskaran blev tonåringar och hade lekt klart med den lilla lekstugan, bestämde de sig för att sälja den. En familj på en gård i närheten slog till på affären, de målade den i samma ljusgula färg som deras hus hade och där, i deras trädgård, stod den sen i en halv evighet.

Mamma, moster och morbror kom på efter ett tag att det hade varit kul att ha kvar lekstugan - de ångrade sig - men bytt är bytt och kommer aldrig igen ju. Familjen som köpt lekstugan ville inte sälja tillbaka den, inte ens för ett högre pris.

Inte förrän för några år sedan. Då var del alldeles fallfärdig och skulle rivas, och så kom de att tänka på att vår släkt kanske ville ha stugan tillbaka ändå efter alla de där åren. Och det ville vi! Den fick behålla sin gula färg, sitt läckande tak och sina spruckna tapeter, men det var vår lekstuga. Morfars lekstuga. Och vi ställde den vid sommarstugan där den hörde hemma.

Nu i sommar har vi byggt en friggebod i Bexet, och när jag säger vi menar jag mina föräldrar och min moster och hennes man. Vi kusiner har hjälpt till det vi har hunnit också förstås, senast i lördags var jag där och målade ribbor för glatta livet.

I och med byggandet har vi varit tvungna att riva både lekstugan och den gamla ved- och verktygsboden som stod där innan, och nu har jag insett vilken otroligt nostalgisk person jag är.

Jag fäster mig vid saker. Jag kan inte släppa dem. Jag kan inte hjälpa det.

När lekstugan skulle väck fick jag lite panik, men lyckades spara de gamla fönstren - vita och flagnade, någon saknad ruta här och var. Men ändå: vackra gamla fönster med spröjs, såna man ser på loppis ibland och blir kär i. Jag blev överlycklig. Nu har jag tänkt att jag ska sätta foton bakom glasen och göra om dem till ramar.

När sedan vedboden skulle bort blev det just likadant - i panik blickade jag bort mot den och letade efter något - vad som helst - som var löstagbart och därför möjligt att spara av nostalgiska skäl. Hörde mig själv ropa "Mamma! Släng inte dörren! Spara dörren! Jag vill ha dörren!".

Så nu har jag en stor röd trädörr också. Efter lite klureri har jag kommit på att jag ska måla den vit, sätta stora krokar på den och luta den mot väggen (eller kanske slå på stort och sätta fast den på väggen) i sovrummet. Den ska jag ha att slänga kläder på istället för att slänga dem på golvet. Har nästan lyckats intala mig själv att detta har en verklig och praktisk funktion, och att det inte bara är ett sätt för mig att slippa lära mig ta farväl av saker jag hållit kära.

Det är så obegripligt svårt att göra det, ta farväl. Det är som att något väldigt innerligt går förlorat för alltid om jag inte får spara en träbit eller två från morfars lekstuga och från den älskade gamla vedboden.

Håller ni också på såhär?

T.v. Vedboden har rullats bort och ska snart rivas: framför den ska friggeboden byggas.
T.h. Lekstugefönstren! Visst är de fina?

Bland gösar, loppisar och pelargoner

I oktober hade min brorsa jättekort frilla. Det kan man inte ana!

Även en fyradagarssemester är en semester, speciellt om man åker till Småland. Man hinner med en hel massa sommar på fyra dagar faktiskt. I helgen var vi först en hel drös folk: mamma och pappa, lillebror och hans kompis David, min kille David och min kompis Sofia. Vi fiskade och Anders fick tusen napp - gädda, gös och abborre. Vi plockade blåbär och hittade först bara ett enda och sedan massor. Vi bakade en paj av dem. Vi gick på auktion på en gård och allt kändes som Astrid Lindgren. Auktionsgubben kunde namnet på dem som budade trots att det var alldeles tjockt med folk. Och vi låg på bryggan, vi läste böcker och vi sov ut. I taket på underslafen i våningssängarna satt det en liten, liten teckning av en streckgubbe med ett svärd. Undrar just om det är Edwin eller Anton som satt den där.

Sen vips åkte alla hem utom jag och mamma och pappa. Det var också väldigt härligt, så lugnt och skönt liksom. Vi löste korsord och jag sov en massa (tio timmar per natt, helt galet) och jag läste en massa böcker och en gång tänkte vi springa en runda men sen skippade vi det. 

Semester, helt enkelt.

Småland.

Jag jobbade 12 dagar i sträck och nu är jag ledig i fyra. Ligger på bryggan i Bexet och njuter, vattnet kluckar, solen gassar. Vattnet är så varmt att till och med lillebror morgonbadade. Nu är han ute och fiskar med Sofia och David O, och jag och min David och mamma och pappa läser böcker och chillar. Och i morse var vi på auktion på en gammal gård. Alltså, njuter jefligt mycket av livet just nu.

Glimtar av en familjehelg i Bexet

 

En gång om året har vi familjehelg med hela min nära släkt. Vi är rättså många nu för tiden, Linnea som kom för två veckor sedan blev den tjugofjärde familjemedlemmen. Mitt sjätte kusinbarn. Har alltså sex stycken små trollungar att leka med när vi ses allihop - mycket nöjd med det upplägget. (Ja, jag har noterat att min blogg visst huxflux har förvandlats till en bebis-/barnbildsblogg de senaste veckorna. Men kan inte hjälpa't, det kryllar ju av gulliga barn. Misstänker att mitt omedvetna jag kör en kampanj för att förkasta det där med att göra karriär ett gäng år innan man skaffar kiddos. Andra tecken på ett visst barnlängt: när jag hör mig själv säga "Ni kan väl skicka upp barnen till oss en helg så att vi kan f... jag menar DE kan få gå på Liseberg?")

Den här helgen var en sån där helg när det regnade hela tiden. Det regnade och regnade. Men det gick att bada, och att försöka fånga abborrar med håv. Och det gick att duka långbord i ett stort vitt tält och lyssna på smattret och tänka på hur glada mormor och morfar hade blivit om de sett oss sitta där allihop på en och samma gång, vid stugan som de byggde för mer än femtio år sen.

I pausen mellan regnskurarna promenerade vi på slingriga grusvägar till grannbyn Ekenäs, där en tjej öppnat en liten butik i en gammal lada i sin trädgård. Tänkte uppmana er att åka dit om ni har vägarna förbi, för det var väldigt fint, men man har ju liksom inte "vägarna förbi" Ekenäs. Om man säger så. Men jag tänker i alla fall passa på att knalla dit varenda gång vi är i Bexet, det kan ju vara så att man råkar vara i akut "behov" av ett fint kakfat eller en ljuslykta eller så.

Dagens doft i vårt kök:

Bexetplockad liljekonvalj.

Kvinnohelgen

Männen var helt busy i helgen - D skulle pyssla med sitt innebandylag, pappa skulle segelflyga och lillebror åka till sin sambos landställe. Så jag och mamma tog med oss hennes bästis och drog till Bexet i ett dygn. Det är ju som ni vet bästa stället att vara på, SÄRSKILT när det plötsligt blir tropiskt väder efter en månad av varjedagsregn.

Vi låg i varsin solstol hela fredagen. Biggan bjöd på Prosecco och spännande skvaller från riksdagen (om kungafamiljen - spexigt), och det var 21 grader varmt i vattnet, vid ytan. Humlorna surrade, eller om det var solglada flugor men det låter ju så trökigt, och vattnet kluckade stilla mot stenarna där jag satt med mitt avskavda nagellack och njöt.

Sen åt vi fläskfile och finost och pratade om relationer hela kvällen. Mamma och Biggan alltså - såna underbara kvinnor.

Glimtar av en smålandshelg

I helgen åkte jag med mamma och pappa till Bexet för att hjälpa Marianne och Gert-Erik att plantera granar i deras skog. Vi åkte till Nädhult, gården där G-E:s mamma Lisa växte upp, och sen klev vi omkring i terrängen och grävde hål som vi stoppade ner granplantorna i. 900 stycken sammanlagt. Det var viktigt att akta sig för huggormar, så det gjorde vi. Sen grillade vi korv och lagom till fikat kom mina goa kusinbarn och höll sällskap. Anton ramlade ur sin solstol med ett brak och då flög det en stor kattuggla ur sitt bo i trädet bakom. Jag blev alldeles till mig, en uggla! Hade fått för mig att de (nästan) bara finns i sagorna. Å andra sidan är det lite som en saga i de småländska skogarna.

Julen, oh Julen!

Jag gillar den så himla mycket. I år varade den dessutom i dagarna fyra, det var som en enda lång julafton. Den 23:e och 24:e var vi hemma på Ådäljan som vanligt. Att vi tjuvstartade redan dagen före dopparedan berodde på att Anders och Linnea var hos Linneas familj på julaftonskvällen i år. Men det gjorde bara att julaftonen blev extra lång, ett extra julbord, flera julklappsutdelningar och så vidare. Mycket av det goda helt enkelt!

Och allt var som det skulle. Katterna lekte med julgranskulorna i smyg, julklappsleken blev en hård kamp med många skratt, pappa drog på sig den stora vita pälsen och var tomte hos grannarna, alla var väldigt glada efter julklappsutdelningen, granen tindrade (alldeles rak i den nya julgransfoten!), det fnissades på alla de vanliga ställena under Kalle Anka och julmaten smakade himmelskt.

Utanför huset var det ju dessutom ett vinterheaven i år. Massor, massor, massor av gnistrande snö, många minusgrader och sol. Göteborgsvintern har gett sitt dåliga vintervädersrykte en rak höger under 2010 och det tackar vi innerligt för.

På juldagen bar det som vanligt av ner till sommarstugan i Bexet. Vinterheaven-effekten var inte precis mindre där. Sjön var frusen och solen skapade till och med en sån där cool Halo-grej som gör att det ser ut som om det sitter tre solar på himlen.

Vi åkte förbi mormor och morfar och önskade dem en god jul. Hela kyrkogården var begravd under snö så vi fick vada fram till deras sten, men jag är säker på att de blev glada över att se oss rumla omkring i där snön.

Och så åkte vi förstås till Maggan och Alf som för minst tjugonde gången i ordningen ställde till med Julakalas på sin gård i skogen i Vare. Vi åkte på snöiga slingrande vägar och när vi kom fram hängde det granrisstoppade harar på ladgårdsdörren. (Avdelningen "saker man inte ser varje dag".)

Jag har ju tidigare år berättat om detta spännande spektakel hos mammas kusin, där hela tjocka släkten serveras diverse kulinariska rätter gjorda på råvaror som familjen antingen skjutit, fiskat, plockat eller odlat själva. Förra året fick vi ju till exempel hare. Året dessförinnan serverades det kronhjorts-carpaccio, och vi har även fått konstiga men goda saker som canadagås och bäver. I år blev det vildsvin och älg!

På kvällen var vi som vanligt på Odengatan hos moster Marianne och Gert-Erik med den närmaste släkten. Vi åt fisksoppa och massor av julgodis och kusin Therese kläckte bästa idén: att vi ska köpa en badtunna till Bexet. En sån där stor vedeldad en, så att vi ska kunna sitta utomhus och bada i hett vatten och se ut över sjön - året om. Väldigt, väldigt bra tänkt tycker jag, och det tyckte nog alla andra också tror jag.

Sent på juldagskvällen for vi ut till paradiset i Bexet igen. Pulsade i snön, tände brasa, spelade spel. Alltså SOM jag älskar det här stället. Det är faktiskt helt magiskt.

Slutet av julfirandet avverkade vi på annandagen i Jönköping hos Davids familj. Av någon konstig anledning tog jag aldrig fram kameran, men det var väldans mysigt hos Staffan och Karin och vi fick träffa Björn, Emmas nya kille, för första gången. Han var trevlig och berättade spännande saker om hur det är att jobba som kustbevakare. Och Davids finfina farfar Rune var i sitt esse, rolig som alltid. Han får vara en extragamling för mig eftersom jag inte har några av mina egna kvar i livet längre.

Hoppas ni också haft en fin jul! Kram på er.