Funderingar på en nattbuss.

Jag är väldigt, väldigt beroende av internet. Det märker man inte minst vid ett tillfälle som detta: Jag kliver ombord på en nattbuss som jag vet saknar uppkoppling. Jag hör någon före i kön fråga "finns det wifi?" och som i slow motion klyver ljudvågorna från busschaufförens svar luften hela vägen fram till mina små hörselgångar. "Javiisssttt, det finns... Och eluttag under sätena...".

Den lyckan man känner då. Ganska så orimligt stor. 

Det känns som när jag var ute och reste på långresor och hittade ett internetcafé efter lång internetfrånvaro. Där satte man sig, med klibbiga lår som fastnade på plaststolen i hettan och ett elektroniskt surr i luften från alla datorer (tjockskärmar). Lösa sladdar, trasiga USB-portar och någon tam person med noll koll bakom disken. Man betalade en i lokal valuta mätt ganska hög summa för att få internetnjuta i en halvtimme och fick sen känna på paniken när internet ständigt stängdes ner för att det var dålig uppkoppling eller elavbrott. Och sen kom vågen av lycka när man lyckades kolla sin mail eller ladda upp nån bild eller två (ehe, eller tjugosex) på resedagboken. Den känslan har jag just nu, för att jag kan läsa bloggar och chatta med D under pågående bussresa som fanns det ingen morgondag. 

Ja, lättroad. 

Förresten, catcha upp med barndomsvänner-kvällen som den här kvällen utvecklades till innan själva nattbussandet var väldigt trevlig. Fikade först med Per som plockar in ungefär sjuhundra vuxenpoäng på att jobba på bank och ha hand om stora summor företagspengar. Förra gången vi sågs minns jag att han förklarade finanskrisen för mig och att jag kände mig som mycket iq-befriad person vad gäller samhällsekonomi, men att jag förstod finanskrisen efter hans mycket pedagogiska femminutersberättelse. 
Vuxenpoäng också till Karin och Anders, som köpt en lägenhet på Rådmanssgatan och renoverat den superfin. "Jag kommer aldrig köpa ett renoveringsobjekt igen någonsin", sa Karin. Men fint hade det blivit! De bjöd på middag och vin (igen, love it) i den sprillans nya snyggsnygga köket.

Just nu på nattbussen: Vi stannar och plockar upp mer folk. Alla som är vakna och har ett dubbelsäte tittar besvärat bort. Livrädda över att behöva dela sin plats på nypåstigna. Själv breder jag ut mig över båda sätena och ser väldigt upptaget ut med min dator och hoppas på att det ska hjälpa. Sällskap på buss undanbedes vänligt (?) men bestämt (!).

Stockholm i juni

Spontanåkte till Stockholm med Sofia efter paddlingen i söndags eftersom vi fick skjuts av Emma och Johan. Huvudsyftet med trippen var att kolla möjligheten att få ett vik på DN i höst, så nu har jag fått inbokat ett möte ang detta i slutet av sommaren. Yey! Som en liten bonus har jag hunnit hänga med Sofia och Marcus (som säkert är överlyckliga över att ha mig sovandes på soffan i Marcus etta när de knappt ska träffa varann under resten av sommaren...stackarna). Igår kväll avlägsnade jag mig och lät jag dem leka alldeles för sig själva i lägenheten, eftersom jag blev bjuden på middag hos Johan (mitt ex, för er som inte har koll) och hans fru Lisa. Det var sjukt kul. De gödde mig med tokgod mat i sin nya lägenhet och sen jäste vi i soffan och kollade på Lyxfällan. Livet, alltså. Bra skit.

Och sen bara slog det mig att jag ju har TVÅ barndomsvänner som jag träffar alldeles, alldeles för sällan och som bor här i Stockholm, så nu ska jag först fika med Pelle, och sen bjudas på middag hemma hos Karin och Anders. Känner mig så jävla effektiv och nöjd över att ha en massa vänner som bjuder på middag hela tiden.

Sen, sen tar jag nattbussen hem. Sju timmar på en buss utan internet. Med byte. Det kanske inte är direkt den bekvämaste pricken man kan slänga upp över i:t om man säger så, men i alla fall den billigaste och tidseffektivaste. Nu ska jag gå och prova sovställningar i sittande läge så att jag överlever.

Shufflepuck Café

Häromveckan förtärde jag och Per smarrig mat, öl och sköna barndomsminnen på la Sombrita på Linné. Vi har väldigt många gemensamma 80-talsminnen eftersom våra mammor jobbade halvtid och turades om att ha alla fem kids hemma om dagarna när vi var små. (Per går fortfarande som "Pelle Plutt" i min telefonbok, efter ramsan om den lille löse tån.)
De saker vi satt och mindes på la Sombrita var bland annat att jag alltid åt upp min glass långsammast - och att han då blev arg, att jag inte kunde skilja Pers tvåäggs-tvillingbröder åt när de var bebisar och att vi brukade pussas när vi var i treårsåldern. Ingen av oss minns direkt pussarna, men Per har nyligen sett det dokumenterat på video från slutet av 80-talet.

Ett av Pers tydligaste minnen var att min familj skaffade dator tidigt och att man satt och spelade Shufflepuck på den i "datarummet". Så jävla bra. 90-talet var grymt.