Funderingar på en nattbuss.

Jag är väldigt, väldigt beroende av internet. Det märker man inte minst vid ett tillfälle som detta: Jag kliver ombord på en nattbuss som jag vet saknar uppkoppling. Jag hör någon före i kön fråga "finns det wifi?" och som i slow motion klyver ljudvågorna från busschaufförens svar luften hela vägen fram till mina små hörselgångar. "Javiisssttt, det finns... Och eluttag under sätena...".

Den lyckan man känner då. Ganska så orimligt stor. 

Det känns som när jag var ute och reste på långresor och hittade ett internetcafé efter lång internetfrånvaro. Där satte man sig, med klibbiga lår som fastnade på plaststolen i hettan och ett elektroniskt surr i luften från alla datorer (tjockskärmar). Lösa sladdar, trasiga USB-portar och någon tam person med noll koll bakom disken. Man betalade en i lokal valuta mätt ganska hög summa för att få internetnjuta i en halvtimme och fick sen känna på paniken när internet ständigt stängdes ner för att det var dålig uppkoppling eller elavbrott. Och sen kom vågen av lycka när man lyckades kolla sin mail eller ladda upp nån bild eller två (ehe, eller tjugosex) på resedagboken. Den känslan har jag just nu, för att jag kan läsa bloggar och chatta med D under pågående bussresa som fanns det ingen morgondag. 

Ja, lättroad. 

Förresten, catcha upp med barndomsvänner-kvällen som den här kvällen utvecklades till innan själva nattbussandet var väldigt trevlig. Fikade först med Per som plockar in ungefär sjuhundra vuxenpoäng på att jobba på bank och ha hand om stora summor företagspengar. Förra gången vi sågs minns jag att han förklarade finanskrisen för mig och att jag kände mig som mycket iq-befriad person vad gäller samhällsekonomi, men att jag förstod finanskrisen efter hans mycket pedagogiska femminutersberättelse. 
Vuxenpoäng också till Karin och Anders, som köpt en lägenhet på Rådmanssgatan och renoverat den superfin. "Jag kommer aldrig köpa ett renoveringsobjekt igen någonsin", sa Karin. Men fint hade det blivit! De bjöd på middag och vin (igen, love it) i den sprillans nya snyggsnygga köket.

Just nu på nattbussen: Vi stannar och plockar upp mer folk. Alla som är vakna och har ett dubbelsäte tittar besvärat bort. Livrädda över att behöva dela sin plats på nypåstigna. Själv breder jag ut mig över båda sätena och ser väldigt upptaget ut med min dator och hoppas på att det ska hjälpa. Sällskap på buss undanbedes vänligt (?) men bestämt (!).

Stockholm i juni

Spontanåkte till Stockholm med Sofia efter paddlingen i söndags eftersom vi fick skjuts av Emma och Johan. Huvudsyftet med trippen var att kolla möjligheten att få ett vik på DN i höst, så nu har jag fått inbokat ett möte ang detta i slutet av sommaren. Yey! Som en liten bonus har jag hunnit hänga med Sofia och Marcus (som säkert är överlyckliga över att ha mig sovandes på soffan i Marcus etta när de knappt ska träffa varann under resten av sommaren...stackarna). Igår kväll avlägsnade jag mig och lät jag dem leka alldeles för sig själva i lägenheten, eftersom jag blev bjuden på middag hos Johan (mitt ex, för er som inte har koll) och hans fru Lisa. Det var sjukt kul. De gödde mig med tokgod mat i sin nya lägenhet och sen jäste vi i soffan och kollade på Lyxfällan. Livet, alltså. Bra skit.

Och sen bara slog det mig att jag ju har TVÅ barndomsvänner som jag träffar alldeles, alldeles för sällan och som bor här i Stockholm, så nu ska jag först fika med Pelle, och sen bjudas på middag hemma hos Karin och Anders. Känner mig så jävla effektiv och nöjd över att ha en massa vänner som bjuder på middag hela tiden.

Sen, sen tar jag nattbussen hem. Sju timmar på en buss utan internet. Med byte. Det kanske inte är direkt den bekvämaste pricken man kan slänga upp över i:t om man säger så, men i alla fall den billigaste och tidseffektivaste. Nu ska jag gå och prova sovställningar i sittande läge så att jag överlever.

Мне нравится Санкт-Петербург

På samma sätt som man känner att man inte hinner allt man vill när man är på långresa, förundras jag ofta över hur mycket man faktiskt hinner när man åker på miniresa i sådär tre-fyra dagar. Så var det verkligen i St Petersburg i helgen, jag tyckte att jag hann uppleva hur mycket som helst.

Som sagt åkte jag via Ryssland på vägen hem till Bern, för att hälsa på Karin som pluggar där just nu (utlandstermin från hennes vanliga utbildning i Tyskland). Det är så bra att hon alltid bor på så roliga ställen dit man kan komma och hälsa på. Berlin i våras, St Petersburg nu.

Rysslandsvistelsen började med att jag anlände till en flygplats som såg ut som en skokartong från Sovjettiden, trots att den tillhör en femmiljonersstad år 2010. Galonstolar, rostiga stålställningar och öststatsfeeling över hela stället. Nästa sak jag blev varse var att ryssarna inte ler. Ever. De flyttar sig inte, de räcker dig ingenting även om de står närmst och de ler a-b-s-o-l-u-t inte mot dig om de inte känner dig. Väldigt konstigt och ganska otrevligt. Karin dök upp som en räddande ängel och bar halva mitt stora bagage, och med minibusstaxi (precis som de i Sydafrika, Johanna!) och svarttaxi tog vi oss till det kaos som för tillfället utgjorde Karins lägenhet på Fontanka 30 mitt i centrum. Den ligger med utsikt över floden Neva bara en liten bit från huvudgatan Nevskiy Prospekt, och hon delar den med sina tyska klasskompisar Timo och David. Just nu var det så väldigt många personer på besök så det var som ett enda stort trångt kollektiv. Vi var en sängplats kort, men det var inget vi orkade bekymra oss över förrän senare. De hade också en julgran som sett bättre dagar, det rasade barr bara man andades i rummet och granen gav vardagsrummet en mystisk sago-touch.

En av besökarna var Vedran, Karins kille, som jag inte träffat sedan en Obliq-konsert på Pustervik för fyra år sedan, under den välsignade tiden då Karin och jag pluggade ihop och hon bodde i den fina skeva lägenheten i Gårda.

Det första som hände mig i Ryssland var att Vedran skulle tatuera sig. Han hade gått för att diskutera tatueringen i en märklig lägenhet där en ryss vid namn Kirill hade nån form av svart-tatueringsstudio, men när han ringde K och sa "nu gör jag den!" kastade vi oss dit för att få beskåda äventyret. Det hela gick bra.

Nästa insikt i Ryssland var kylan. Och snön. Den hade bokstavligen begravt bilar på sina ställen och hela gatorna var av is och metertjocka snölager. En dag var det sexton minusgrader. Alla ryssar har päls, i de mest varierande utformningar man kan föreställa sig. Exempelvis såg jag en tant med pälskeps, och det är svårt att beskriva hur fult det var. En sån där tjock traditionell pälshatt som Karin har ovan hade jag dock kunnat ge ett finger för att äga när det var som kallast.

Första kvällen var vi ute, först på en förvånansvärt normal (läs: västerländsk) bar: Stereo Bar. Vi gick sedan vidare till Mecto som också var ett schysst ställe.

Dag två var det julafton i Ryssland, och vi trängdes med folkmassorna på Ryska muséet, som har en massa spännande konst. Det var skoj, även om jag inte kan någonting alls om konst. Många tavlor var coola, vissa var skitfula. Karin var den något mer pålästa och kunde säga saker som "vi får inte missa Kandinskys tavlor", medan jag och Vedran tittade på varann och konstaterade båda att vi aldrig hört det namnet förut. Någonsin.

Efter museet fick jag äntligen se den färgglada bubbliga kyrkan, hurra! Äkta Ryssland liksom. Den är otroligt vacker och snön gjorde att det såg lite ut som i en saga.

Sen gick vi till ett café och käkade rysk soppa, Borstj förstås och en soppa med både kött, korv, oliver och potatis i. (K, vad hette den egentligen?*)

På kvällen bjöds vi på fika hemma hos det norska paret Ole och Lars-Henrik, och deras roomie Kjersti. De visade oss massa norska bög-bloggar av varierande kvalitet. Väldigt underhållande.

Dag två var löjligt välorganiserad. Jag och K började med eremitaget, såklart ett måste att se när man är i St Petersburg. Det är det gigantiska palats som tsarerna bodde i. I palatset finns 1100 salar (!) och många av dem är klädda i guld, säkert väldigt billigt att bygga. Nu är det ett museum som innehåller massa konst av da Vinci, Picasso, van Gogh (och Kandinsky såklart ;)) och någon har räknat ut att det skulle ta 11 år att titta på allt om man ville se varje föremål i en minut. Vi gav det en timme, men hann ändå se en hel del.

Lunchen blev sushi med Vedran och norrmännen på две палочи; det bästa sushistället jag någonsin besökt. Man kunde välja rullar och bitar ur en hel tjock bok till meny. Mathimlen!

(Orädda som vi är blev det "norwegian", "scandinavian" och "californian" rolls - modigt värre.)

På eftermiddagen ville jag hitta en pälsmössa så vi åkte till Off, en vintage-butik i andra änden av staden. Butiken var så liten att vi fick vänta utanför i kylan tills någon annan kund gick ut, för att vi skulle kunna få plats där inne. Ringklockan var så gömd att K aldrig hittade den första gången hon var där. Jag hittade ingen pälsmössa men väl en handväska.

Som om vi inte haft nog med aktiviteter för dagen klämde vi in en till: rysk balett! Vi gick till Mikhailovsky-teatern och köpte ståbiljetter för 20 kronor. Sen fick vi sitta ändå på superbra platser eftersom det inte var helt fullt. Vi såg Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparen och Karin läste högt ur programmet i pausen så att vi alla skulle förstå handlingen. Det var väldigt fint, och dansarna hade mycket starka tår. Mina favoriter var de fyra dansare som spelade julgranskulor, runda och färgglada.

Sista kvällen, utgång. Vi började med att bli bjudna på vad som inte kan kallas något annat än en kulinarisk orgasm hemma hos norrmännen; trerättersmiddag med superb mat. Möjligen skar den sig lite med det "goda" (nåja, billiga!) vin som jag och Karin haffat på vägen.

Vi åkte sedan till en klubb som låg mitt ute i ett industriområde i stan, till ett rätt sunkigt ställe som K benämnde som "underground". Det hette груша. (Det här har K naturligtvis fått skriva ner till mig, tro inte att jag kommer ihåg de där bokstäverna). Dessvärre var underground just den här kvällen likställt med inget folk alls, så när som på några ryska locals med ölmage och ett gäng überladdade ryska teens.

* notera folkhavet i bakgrunden på bilderna från груша.

En smidig sak med stan är att vanliga människor plockar upp en och kör svarttaxi om man ska åt samma håll som dem. Kanske inget man bör göra själv, men när man är många är det ett enormt snabbt och billigt alternativ. Således var det inga problem för oss att omlokalisera oss till en annan klubb, дача.

Där var det i alla fall folk, om än lite för många. Man kunde inte röra sig alls för alla ryska tjugoåriga tjejer som semidesperat letade efter utbytesstudenter att gå hem med (och för all del även tvärtom. Karins roomie Timo trivdes som fisken i vattnet). Vi betraktade spektaklet med häpnad och fick även se en äkta klassisk krogfight utanför innan vi åkte hem. Det lät över hela gatan när knytnävsslagen träffade någons käkben och en kropp smällde i asfalten med packad snö. Det är hårt i Ryssland. (Tidigare under kvällen såg vi en man som segnat ner i en konstig vinkel utanför vår lägenhet. Jag var rätt säker på att han antingen var död, eller snart skulle dö på grund av kylan. K sa "restaurangpersonalen där får ta hand om det, kom nu" och när jag sa "men alltså, han är nog död, Karin" förklarade hon att man "vänjer sig vid sånt här". Mysigt.)

Det var tråkigt att de roliga dagarna tog slut, men också väldigt gott att få åka hem till Bern och den massiva bekvämligheten. Vägen dit var dock lång, flyget var sent, mina väskor fastnade i Tyskland, en snöstorm gjorde att David fick vända i Kirschberg när han skulle hämta mig i Zürich så jag fick ta tåget, men till slut så var jag hemma igen. Slutet gott, allting gott.

* Uppdatering: Karin har talat om att soppan heter Solyanka. Den var godare än den såg ut, men inte så sjukt mycket mer än så. Emma har även uppdaterat mig om att den innehåller njurar! INTE helt okej.

Ryssland, ett land man inte lätt besöker.

Jag är van vid Sveriges ganska normalhöga nivå av byråkrati. Jag är också van vid att resa till länder som i vissa fall kan kännas byråkratiska men som mest kännetecknas av en låt-gå-attityd. Sen har jag förstås, som ny invånare i Bern, lärt känna Schweiz byråkrati och trodde kanske att landet nått någon form av topplacering med alla sina papper och regler.

Men. Ryssland - I´m telling you - LEDER LIGAN ÖVERLÄGSET.

I januari ska jag hälsa på Karin i St Petersburg, där hon pluggar den här terminen. Jag tänkte mig att det väl bara var att boka flyg och kanske smita in på ryska ambassaden lite snabbt någon dag och "fixa visum". Men det visade sig snart att så lätt skulle det inte bli.

För att få åka till Ryssland som svensk turist måste man ha bokat hotell och betalat i förväg för samtliga nätter i landet. Annars går det inte. Det är bara tvärt nej tydligen. Men om man bor utomlands, som jag nu, gäller lite andra regler. Då gäller det att skaffa ett visum, men också en officiell inbjudan från Ryssland. En INBJUDAN. Karin förklarade det här för mig och fällde själv kommentaren Du behöver inte komma, jag inser ju själv att det är helt hopplöst innan hon hade förklarat klart. Om man då inte är bundis med presidenten eller ska arbeta i landet, kan man kontakta en agentur som på något vis "skaffar" en sån här inbjudan, version fejk. Helt lagligt och i sin ordning, men det låter ju helt sjukt.
Vi läste deprimerade på nätet att det kostar strax under 2000 kronor att köpa en sån här inbjudan och ett visum här i Bern. Alternativet var att skicka pass och allt till Berlin, för allt är ju billigt i Tyskland. Men inte att skicka saker dit, det skulle kosta 500 kronor bara i porto.

Till slut hittade Karin en annan lösning åt mig, ett företag här i Bern som fixar visum via konsulatet i Moskva eller något sådant. För en dryg tusing. I det här läget känns det som rena kapet! Så nu har jag lagt 168 franken, mitt pass, ett foto och massor av ifyllda ryska blanketter i ett kuvert och åkt till andra sidan stan för att stoppa ner det i brevlådan hemma hos en ryss. Som enligt hans kollegas meddelande på mailen är på resa i Ukraina och kommer hem den 12:e december, men ändå ska lyckas ha färdigt mitt pass innan den 9:e december.

Att det inte riktigt går ihop är inget jag vågar tänka på just nu.

Att vem som helst kan sticka in handen i brevlådan och ta mitt kuvert med passet och mina pengar är inte heller något jag vill tänka på just nu.

Berlin baby!

Berlin. Som alltid när jag är och far någonstans tänker jag alltid ut långa detaljerade inlägg i huvudet om vad jag vill skriva på bloggen. Om människor på bussar, samtal man överhört och färger och lukter och allt möjligt. Jag upplever saker genom att formulera dem i ord i skallen. Det är lite synd att jag sen inte riktigt minns de där små roliga detaljerna nu när jag ska skriva om resan (fan, jag borde skriva dagbok varje dag som jag gjorde när jag var liten) men jag försöker.


Mitt femdagarsbesök i Berlin har verkligen varit bra på alla sätt och vis! Jag har hälsat på Karin och det var väldigt roligt att ses igen. Just nu gör hon praktik på ett modemagasin så det första jag upplevde av staden var hennes flådiga kontor på femte våningen i ett inglasat hus på Friedrichstrasse. Eller rättare sagt: jag fick blir avundsjuk på att Karin kom tillbaka från en pressgrej med Adidas där hon fått ett par adidasdojjor gratis och knallat runt stan på en street-art-vandring. Eftersom Karins chef gått bananer och kräver tio artiklar av henne varje dag gick jag runt i kvarteren själv tills hon slutade, och fotade och tyckte att det var rätt trevligt.






På kvällen spelade OBLIQ i Berlin! Fantastiskt att få se dem där, och jävligt skoj att träffa dem och höra massa roliga stories från deras turné. En rolig sak var att ett troget fan som sett dem i Dresden dök upp även här, och hängde med oss under kvällen. I Polen hade de träffat ett fan som åkt 30 mil för att se dem spela.
Zimmer 16 där de spelade i Berlin var ett ganska märkligt ställe; litet men intimt och spelningen var sjukt bra som alltid är när Obliq spelar. Vi tog ett par öl efteråt och vid ettsnåret skulle bandet dra vidare i sin lilla buss, mot Danmark. Karin och jag fick skjuts en bit och tyckte att det var synd att vi inte kunde hänga längre dem. Vi avslutade kvällen med en öl på "Zu mir oder zu dir".




På lördagen åt vi en väldigt sen och väldigt lång frukost på ett ställe med ett franskt namn, och sen visade Karin mig Berlin. Ett Berlin med många fik och secondhandbutiker och mysiga gator. En stad jag tyckte om. På kvällen var vi på förfest hos Elin och Nina, två svenska vänner till Karin, och sen var vi ute på klubb (Scala, en extremt tysk och väldigt rolig sådan) till sex på morgonen. När vi kom upp ur tunnelbanan hade det blivit dag.






Söndag -den perfekta bakisdagen. Vi sov till ett. Sen åkte vi till en stor flohmarkt (loppmarknad) och jag fyndade en jättefin handväska och fulfina örhängen. När fingrarna blivit kalla gick vi och åt varma våfflor på cafét Kauf dich Glücklich, ett namn som passade väl med tanke på att det var det vi just hade gjort. Men det kändes ju bra, duktigt och pk med finkonsumtion av detta slag.
Resten av dagen och kvällen lagade vi mat i Karins lilla lägenhet där hon hyr ett rum av tyska Ruth, en tjej med väldigt litet huvud.





Måndag. Karin var tillbaka på sitt flashiga jobb och jag åkte runt och underhöll mig själv. Det ösregnade oavbrutet precis hela dagen, men jag gillade ändå dagen mycket. Ibland är det så jävla nice att bara gå omkring själv och inte tänka på någon annan. Jag började med Berlinmuren, kände att jag på nåt sätt måste ha beskådat den innan jag lämnade staden. Sen åkte jag till en secondhandbutik där de säljer kläder per kilo. Fatta vilken dröm! Om de hade haft snygga lätta kläder vill säga. Jag hittade såklart bara saker som inte ingick i vikt-varianten, precis som det alltid är med mellandagsrean. Dock var 200 spänn för ett par pumps, en fin skinnbörs och en väldigt tysk brun tröja också ett bra pris.
Ändå var det bara en försmak. Jag lunchade med Karin och på eftermiddagen fanns det ingen hejd på mitt shoppande. Kanske var det regnet, kanske var det ett uppdämt och akut behov av nya vårkläder. Resultatet var hur som helst en lite tunnare plånbok och två kassar: en med en skamligt dyr men fin adidaströja, och en med jättemånga fina topar, linnen och tröjor från "Made in Berlin".
På kvällen drack vi öl med Karins kompis Mårten, och på tisdagen flög jag hem.