"Inne mä sig hem"

Vi har varit och hälsat på Linnea och hennes fina familj idag. Linnea föddes som ni vet av min kusin för fyra dagar sedan och är med andra ord en liiiten, liiiten människa. En väldigt söt en med fjunigt hår och trekantiga små minitånaglar. Hennes storasyster Klara, 2, var väldigt stolt och när hon hjälpt till att öppna paketen sprang hon direkt med presenterna till bebisen. Schysst syrra.

Jag bar runt på det lilla knytet en ganska lång stund (vägrade såklart att släppa henne ifrån mig) och då kom Klara fram och sa:

- Inne mä sej hem.

Typiskt att hon genomskådade mina planer. Jag fick genast lova att jag inte skulle sno med mig bebisen hem ("hon är ju din lillasyster"), men jag var bra sugen!

Välkommen Klaras lillasyster!

Big news: Tidigt i morse fick min kusin Sara och hennes Johan sitt andra barn, en liten flicka! Blir alldeles överväldigande glad när jag tänker på det, och på att jag själv fick vara med på ett litet hörn mitt i allt. Kvart över fyra inatt väcktes jag nämligen av the telefonsamtal - det var äntligen dags! - och jag körde i ilfart hem till dem för att ta hand om lilla Klara när hennes mamma och pappa åkte till BB. 

Jag hann ge min älskade kusin (a.k.a superkvinnan) en snabb men innerlig kram innan de for iväg och det som för Sara säkert mest kändes som ont, kändes för mig som världens finaste stund. Mindre än en timme senare var lillflickan född, men det visste vi förstås inte just då.

Klara och jag hade en dundermysig morgon. Hon verkade inte det minsta förvånad över att vakna jämte mig istället för mamma och pappa, utan frågade bara om "Davi osso hä?". Sen sprang hon och hämtade ugglan jag sytt till henne, kramade den hårt och sa "min". Då dog jag lite. Fantastiska unge.

Vi åt frukost och Klara var smart nog att utnyttja fördelarna med föräldrafritt. "Ka-a gilla inte dussa. Ka-a titta teevee." Så det blev Pettsson och Findus och mys i soffan, lek med lera och gungande i hängmattan. 

Den här morgonen ligger väldigt, väldigt bra till i kampen om årets bästa!

Superkvinnan! (Vi är släkt, bara så ni vet)

På valborg för två år sedan var jag och fikade i slottskogen med min kusin Sara. Inget märkligt, förutom att hon var tokgravid (hade gått över tiden med flera dagar) och ändå kom cyklandes pigg och alert som vore det helt normalt. Jag blev 1. Ohyggligt orolig att bebisen skulle komma just när Sara skulle cykla hem själv igen, och 2. Sinnessjukt impad.

Sara är lite min idol. I många avseenden såklart, men inte minst för den här superhjältegrejen hon plockar fram när hon bär på bebis. Just nu är hon alldeles jättegravid igen men ser ändå ut exakt som vanligt - förutom fotbollen på magen såklart. Hon skuttar upp och ner och har världens energi. Idag lagade hon smarrig lunch till mig och sen cyklade vi till Klaras dagis så att jag ska hitta dit när jag rycker in som akut barnvakt snart när pricken får för sig att ploppa fram. Är obeskrivligt nöjd över att ha fått detta uppdrag. Jag och Klara har redan peppat för alla roliga lekar vi ska leka när hennes föräldrar är upptagna med att föda henne ett syskon.

Gullungen har precis blivit två år (även om hon luras lite busigt och fnissar och säger "tjeee" när man frågar) och i söndags var vi där på födelsedagskalas. Då fick jag äntligen ge henne ugglan jag sytt, tror att den gjorde succé. Kalaset var väldigt lattjo som synes, och tanken på att vi är hemma nu igen och kan leka hos Sara, Johan, Klara och pricken när vi vill, gör mig lycklig som en ko på grönbete.

Finfinfrämmat!

Tre (och en halv) person jag längtar extra mycket efter att flytta hem till i maj: Min kusin Sara, hennes kille Johan, deras underbara unge Klara och bebisen i Saras mage. De är några av mina absoluta favoritpersoner, och nu har de varit här hela helgen och hälsat på. Hurra för det! 

När jag och Sara var i fjällen när vi var små brukade vi alltid leka att vi var fattiga barn och äta "vattenchips" i nederslafen på våningssängen. Jag minns det väldigt väl, det var väldigt spännande på något sätt. Vi låtsades att vi var föräldralösa stackare och att vi var tvungna att ransonera maten. Det gjorde vi genom att ta en droppe vatten (som man hällde ur min lillebrors nappflaska) på varje chipsflarn och sen mumsa i sig dem. Sen hade vi melodifestival och sjöng en egenskriven text till "Fångad av en stormvind" för resten av familjemedlemmarna.
Det finns en aldrig sinande ström fina minnen från alla de där fjällenresorna. Sen har det förstås blivit en hel drös fina minnen till genom åren, som till exempel när Sara och Johan ringde och berättade att de skulle bli föräldrar. Herregud vilken lycka. Och sen kom hon, den lilla guldklimpen Klara. 
En av helgens insikter: tvååringar måste ju vara världens mysigaste människor. Så smarta och roliga och uppmärksamma. Klara hade feber nästan hela tiden stackarn, men var trots det glad för det mesta. Trött ibland men aldrig missnöjd - det är ju lite fantastiskt faktiskt. 21 månader gammal och betydligt mindre gnällig än vad jag är när jag är sjuk. Imponerande.

På fyra dagar hann vi kolla alperna, fika, slappa mycket, äta god mat (och lösgodis! tack för perfekt present), promenera, käka middag med Sofia och Räzu, kolla lite innebandy samt göra både Bern och Zürich. Sjukt skoj med besök, redan årets tredje. (Och i mars har vi redan fyra besök inplanerade, så ni som tänkt komma ner innan vi flyttat hem: det är läge att ta tag i saken a.s.a.p.)

Mitt i njutandet av våra sista månader här nere ser jag nu väldigt mycket fram emot svensk sommar. Att grilla i trädgården i Saras och Johans nya fina hus och få säga hej till nästa lilla bebbe som ska komma lagom tills vi flyttat hem! Det blir härligt. Tack för att ni kom hit, finaste ni.

Höjden av lyx.

När man är såhär gullig får man kräkas på vem man vill utan att det gör något.
Dagens rim: Klara - Sara - underbara.

Klara Emma Carin Gottfridsson

Den 4 maj föddes världens finaste lilla bebis: Klara! (Sprillans ny dotter till min kusin Sara och hennes Johan).

Jag är fullkomligt upp över öronen förälskad i henne och längtar ständigt efter att få snosa på det lilla fjuniga huvudet igen. De här bilderna tog jag när hon var tio dagar gammal och vi bjöd in oss själva på fika.