Festligheter.

Johanna och Erik var här i helgen, och det har varit grymt. Dock på vippen att sluta i fadäs, när martin fem minuter före deras ankomst råkade få med sig fel nyckel till mataffärn och därmed låste oss ute. Det var ganska kallt, och inne i lägenheten brötade musiken på hög volym. Efter mycket ringande och detektivarbete löste det sig lyckligtvis för det fanns en kille med en extranyckel i en annan del av stan.
Igår kväll var vi ute på en av de roligaste utgångskvällar jag haft på länge. Det var underbart att träffa Johanna igen, hon saknas verkligen i mitt stockholmsliv. Vi dansade runt på dansgolvet, by mistake alldeles likadana i svarta tights, svart body och jeanskjol. Hela kvällen var väldigt lyckad, vi skrattade mycket, alla var lagom fulla, någon avslöjade en festlig sexhistoria, kön till Debaser Slussen var lagom lång (och på marken i snön hade någon lagt en väldigt rolig mataffärs-affisch att fnissa åt, se nedan). Och hela stan var täckt av snö, bara en sån sak!

Promenad över Västerbron

Fika på String

TP-turnering som männen tyvärr vann

Affisch i kön till Debaser:
"Kycklingdelar" 32.90 styck. Ge mig en klo och två ögon.

..och slutligen var vi sådär trötta som man ska bli. Då ser man ut såhär.

En alldeles vanlig ovanlig tant på fyrans buss en fredagkväll

Igår kväll, på väg till en fest med Sofias vänner, träffade jag en jättefin gammal tant på busshållplatsen. Vi satte oss ihop när buss 4 äntligen kom och på den korta vägen från västerbroplan till sankt eriksgatan hann hon berätta om sitt liv för mig.
En gång ville hon bli journalist, men föräldrarna bestämde att hon skulle bli revisor. Hon berättade att hon älskar språk och mest av alla spanska, för att det låter som "hottentottska" som hon pratade med sina lekkamrater när de var små. Jag berättade att vi kallar det för rövarspråket. Hon sa också att hon varit engagerad i kulturprojekt för att integrera invandrare, och en av dem hon lärde känna var en boliviansk pojke som hette Milton Cortéz. Han växte upp i Sverige och blev den vackraste man hon någonsin hade sett, berättade hon, och han blev sångare och vida berömd i Mexico. Hon var hans manager i sex år och det glittrade i hennes ögon när hon pratade om det.
Nu för tiden önskade hon att hon hade blivit författare, och när jag sa att "det ju inte är för sent än" blev hon glad och höll med. Sen var vi framme på sankt eriksgatan, och när jag skulle kliva av sa hon "vad trevligt att få träffa dig" och tryckte min hand i sin. Den var alldeles rynkig och lite sträv, men varm.
Jag var nästan på vippen att byta nummer med henne och nu slår det mig att jag inte ens vet vad hon heter. Men jag är så väldigt förtjust i gamla människor, kanske för att vissa av dem påminner mig om min älskade mormor.

Nu hittade jag honom, på youtube: Milton Cortez! Tänk vilka livsöden man kan få höra om på en femminuters bussresa. Håll till godo vänner, här kommer en äkta boliviansk smörsångskavalkad! Nu vet ni vem som var hans manager... Damen i virkad vit mössa på fyrans buss, hon med ett litet sår på kiden, hon som önskade att hon fått ägna livet åt att skriva.

Fackfest för journalister

Igår var vi på en stor och trevlig journalistfest på Street. En herrans massa av Stockholms journalister på samma ställe! Som man nästan hade kunnat vänta sig blandades glamour med nån sorts ruffighet -en man satt och sjöng vid en flygel i mitten av rummet där man kom in och vid baren serverades korv med bröd. På något sätt en typiskt journalistisk mix.

Det var väldigt mycket folk där, både från tidnings- tv- och radiovärlden, och väldigt många såna där ansikten som man känner igen men inte kan placera. Åtminstone inte jag, som är väldigt dålig på det där. Ett av de mest välkända ansiktena (Fredrik Virtanens) spelade skivor och när jag skulle gå hem vid tolvtiden fick jag en sån där "åh men nej din stackars stackare"-känsla, för det var liksom helt tomt framför hans coola DJ-bås. Alla hängde vid fåtöljområdet vid baren, i ett annat rum, där det var mycket varmare än i det kalla rummet med dansgolv. Hur som helst stod Fredrik där och spelade musik på ett rent hejdlöst hög ljudvolym (faktiskt, jag menar inte att låta som att jag är 68 år) och i mitten av dansgolvet, under en ihärdigt blinkande lila lampa, stod ett ensamt par och dansade tryckare. Mellanstadiedisco all over again.

Idag sa en kollega till mig att någon på festen hade kommit och frågat honom "vem den där johanna lagerfors är" och sagt att han (eller kanske hon, min kollega ville inte säga vem det var) hade läst artiklar jag skrivit och tyckte att jag var -citat- suuperduktig. Nu ska jag ägna resten av dagen åt att vara glad och lite mallig.

Det snöar!

Årets första Bullerbykänsla, check.

Veckans mysterium

Utanför min lägenhet ungefär 10 meter till vänster finns det en plats som kallas spyplatsen. Det är för att det ungefär varannan-var tredje morgon brukar ligga en liten spya där. På EXAKT samma ställe varje gång, samma gatplatta. Det är faktiskt ett mysterium, och teorierna är många.
1. Är det så att någon har det som slut på sin löprunda och alltid springer tills han/hon kräks?
2. Är det något djur? Hur kan de i så fall hitta samma jäkla platta varenda gång?
3. Är det sopbilen, på nåt vänster, som tömmer soptunnorna en bit bort och kör upp på trottoaren och spiller lite orange-aprikos spya?

Häromdagen gick jag i godan ro förbi plattan, som alltid på väg till jobbet. Då hade det hänt något. Spyan var utbytt mot en liten, liten hög med rivna morötter (!). Jag funderar nästan allvarligt på att fästa kameror på vårt balkongräcke..

Jag vill bada vid Killingholmen snart igen.

Ni vet såna där vänner som man känner sen man föddes, för att ens föräldrar var kompisar och vännen besökte en redan på BB? En av mina sådana är Karin. (Inte K, utan Karin Edh). Vi har känt varann sen vi var nykläckta, vi firade alltid varje nyårsafton tillsammans och en gång pressade vi oss att vara uppe till klockan fyra bara för att ha något att skryta med i skolan. Jag minns att Karin låg i sin säng som liksom var infälld i väggen på i deras coola hus i Billdal, och jag låg på en madrass nedanför med klockan i högsta hugg och tvingade henne att vara vaken. "Bara tre minuter till!"
I lördags åkte jag hem till henne i Uppsala, och det var sinnessjukt mysigt. Vi lagade middag och drack te och lägenheten var inredd precis som i familjen Edhs hus på Lovisa ströms väg. Små snäckor på handfatet, snyggslitna lyktor för stearinljus och massa kuddar överallt. När vi var små ville Karin och hennes mamma Mia ha ett torn på taket på deras hus kommer jag ihåg, lite som ett prinsesstorn. Det berättade de en gång när vi stod på balkongen och papporna och lillebrodern höll på med raketerna nere i deras jättestora trädgård. Synd att det aldrig blev något torn.
Slutet på lördagen blev precis som när vi var små. Vi låg och småpratade och plötsligt märkte jag att jag pratade med mig själv, för Karin sov. Precis som det alltid har varit. Precis som det alltid ska vara.

3 roliga minnen som jag tänker på just nu:
* När vi var på semester på Öland, kanske 1996, och Karin och jag satt bakvända i bagageluckan till vad jag minns som en gammal brun Merca (man kunde sitta där, det fanns säkerhetsbälten och allt) och sjöng "Lemon tree" tills alla andra i bilen höll på att få fullständig panik på oss.
* När Karin ringde mig och sa "Johanna, visst ligger Anderna i Danmark!? För hela min klass säger att de ligger i Österrike. SÄG ÅT DEM!"
* Som nummer tre väljer jag mellan "när jag körde in i Karins grannes staket med Karins moped" och "när jag tappade Karins mobil från Höjdskräcken på Liseberg.".

9 november.

tack, för allt det braiga som var, och för allt det braiga som blev.

Hurra för Obama!

Jag satt uppe halva natten och kollade på valet, så fantastiskt skönt att det gick vägen. Det har varit synnerligen kul att jobba med utlandsnyheter just idag! Morgondagens tidning blir verkligen en att spara och visa barnbarnen. "...Första svarta presidenten, kan ni tänka er att alla före honom hade varit vita gubbar i övre medelåldern. Ja, alla! Varenda en."
Det känns kul att få vara med och göra den tidningen!

Jag och Martin hamnade i en diskussion igår natt under valvakan, och den handlade om att någon på tv tyckte att det är märkligt att vi bryr oss så mycket om det amerikanska valet, nästan mer än om våra egna val. Martin höll med om det, men jag tycker inte alls att det är konstigt! Verkligen inte. Jag menar, självklart är det svenska valet viktigt för oss. Men hur mycket påverkar det oss konkret -egentligen? Inte jättemycket. Dessutom är vi 9 miljoner invånare, och inte så värst många fler än så påverkas av vilket styre vi har här.USA har drygt 300 miljoner invånade och många av dem kommer i allra högsta grad påverkas av vem som styr i Vita huset. Dessutom berörs en stor del av övriga världen av vilka utrikespolitiska beslut som fattas av USA. Visst, den partipolitiska bredden är inte gigantisk i USA, men valresultetet påverkar sjukt många människor. Och det gör det amerikanska valet intressantare för mig personligen än det svenska valet. Åtminstone minst lika intressant. Inget av dem påverkar egentligen mitt dagliga liv, och då blir förstås det beslut som påverkar hundratals miljoner människor, viktigare än styret i mitt eget land, där invånarna dessutom har det förhållandevis fantastiskt om man sätter det i relation till andra delar av världen.

Hur lokalpatriotisk ska man vara? Hur resonerar ni?

USA-valdag!

Det är ju sjukt spännande! Extra mycket för att jag sitter på en redaktion som skriver sig utmattade om valet och för att vi pratar om det precis hela tiden. Men med all rätta, det kommer ju att bli en historisk dag! Chansen att USA får sin första afroamerikanska president, det är ju verkligen ett viktigt nedslag i historien.
Jag läste just att McCain även i slutspurten kört med argumentet "Obama valde en präst som skyller 9/11-attackerna på USA. Är det en person vi vill ha som president?" Vill ni hellre ha en president som förnekar det fullkomligt uppenbara att USA:s agerande har en roll i bakgrunden till attentaten? Det som är en självklarhet för resten av världen? Jag blir så trött. Låt oss nu hålla alla tummar vi har för att opinionssiffrorna ska visa rätt. I natt vet vi.

mitt nya kvarter

Varje helg som jag ska åka hem till Göteborg tänker jag att det nästan inte KAN bli så mysigt som jag hoppas, för att jag längtar så mycket och hypar upp det hela. Sen blir ännu mysigare än så, varenda gång. Allhelgonahelgen var verkligen inget undantag.

Fredagkvällen blev ett frosseri av romantik. Jag fick veta att jag skulle infinna mig på Davids jobb klockan fem, och där fick jag en massa kuvert med uppdrag och koder i. Som en enda lång skattjakt. Och jag som älskar skattjakter! Det var jättespännande och jag gick fick gå omkring och köpa saker för pengarna som låg i kuverten. Bland annat ett sällskapsspel, vitt te, en stålsträngad gitarr (jä!) och ingredienser till pumpasoppa. Samtidigt sms-rapporterade jag till David och samlade koder som fanns i varje kuvert. Efter många genomförda uppdrag fick jag öppna kuvertet med texten "deschiffrering" och bilda en destination med hjälp av koderna. På destinationen, Pressbyrån vid korsvägen, fanns ett kuvert till som jag fick när jag frågade efter det i kassan. Och däri, där låg två nycklar till Davids lägenhet. Hmm, tänkte jag då och höll dem i min hand lite som när man höll i fina snäckor när man var liten. (Sluten hand med handflatan uppåt, ni vet). Nu är ju David redan hemma, tänkte jag. Så hmm... Jag gick de 351 stegen från Pressbyrån till Eklandagatan 10 och klev in hos David, som nu hade hunnit hem från jobbet. Mitt bland ungefär en miljon tända ljus låg ett papper och väntade på mig i trappan. Där stod en massa fina ord och en fråga om huruvida jag vill att hans hem också ska bli mitt hem, när kontraktet på min lägenhet går ut i februari. Och att jag får ta med mina gröna randiga lakan och allt annat som jag vill in i mitt, vårt, nya hem.
Och sen var det också en fråga om vilken låt jag skulle vilja klinka gitarr och sjunga till allra först, men vid den frågan var jag så rörd och glad att jag inte kunde koncentrera mig så jag sprang upp och kramades istället.

Resten av kvällen lagade vi pumpasoppa (det var ju trots allt Halloweenhelg även om vi egentligen inte vet hur man firar det) och så spelade vi lite gitarr och sjöng oasis och winnerbäck och det är så härligt när man är sådär halvbra på gitarr som vi är. Jag var bra på att komma ihåg ackorden och David var bra på att få det att låta vackert. Sen somnade vi med tända ljus* och musik på hela natten, sådär ljuvligt som gör att man vaknar till en gång i timmen och får somna om igen. Det är den absolut bästa sömn jag vet.


Som om detta inte var nog, innehöll helgen också följande briljanser:

• Jag har fikat med Martin och det är faktiskt inte varje dag.
• Jag har gått på stan med mamma och käkat lunch med lillebror.
• Jag och D har sett "Låt den rätte komma in" på bio och den var jättebra -osvenskare och mindre vampyrig än vad man tror (befarar). Och vampyrinslaget gjorde den ju lite passande för allhelgonahelgen.
• Vi har också varit på middag och käkat fondue hos Söder och Sofia. Väldigt väldigt trevligt och gott och jag har aldrig ätit fondue förut så det var ett litet äventyr. Jag tappade några haloumibitar i den fräsande oljan, men förutom det var jag rätt bra.
• Vi har bjudit mina föräldrar på fika och tv-spelsBuzz. (eller njae, de hade med sig nybakat bröd och ananaskaka, så tekniskt sett har de bjudit oss på fika, fast hemma hos oss. Och nu, snart, är det ju "hemma hos OSS" och bara det känns ju helt kalasmäktigt att skriva).
• Vi har gått en alldeles lagom lång höstpromenad och jag hade på mig nya raggsockar, ny halsduk och ny mössa (alla grå, väldigt matchade) och min mammastickade tjocka vita tröja och det kändes som en såndär perfekt söndag. Vi kikade in i intressanta skyltfönster till exempel.
• Och så har vi spelat carcassonne på golvet i Davids vardagsrum, något man nästan inte kan missa under en sån lång och mysig helg. Efter ett 2-timmarsparti vann jag med en enda ynka poäng. Carcassonne i sin bästa form.
• Sen åkte jag "hem" till Stockholm med nattbuss. Hade sällskap av Johan som skulle hälsa på Lisa, så det var sex och en halv väldigt trevliga timmar. Nattbus är perfekt. Jag lade mig raklång på golvet i gången och sov så gott som man kan sova på en buss. Sen tog jag morgontunnelbanan hem och hann just börja drömma något när det var dags att gå till jobbet.

Men det var det värt. Oh så värt.

* Nicole, som är ihop med Martin som snart är brandingenjör, kommer bli lite arg nu. Men Nic -bara för den här gången- bli inte det, vi hade faktiskt just bestämt att vi skulle flytta ihop och allt. Jag älskar dig för att du bryr dig om oss, och jag vet, det kan börja brinna av eld, men liksom ändå inte. För vi tog ett ljus som stod i en liten kopp och jag lovar att det är safe.

skamvrån

Usch, jag mår lite dåligt över att jag verkligen skrev om "svälten i Afrika" och mitt eget chokladfrosseri i samma inlägg. Osmakligt. Det var inte ens fair trade-choklad som jag brukar förespråka, eftersom jag hade fallit för det oemotståndliga "köp TVÅ stora premium mörk choklad för 10 kronor" på mataffärn. (Det sjukaste är att jag nu får impulsen att skriva "TIO spänn, fatta vad billigt" fast pängen var att konstatera hur osmakligt det var.) Nåja. Ni fattar.

och hon åt lite mer choklad och bredde ut sig i soffan.

Den här veckan har jag börjat på Utland och det är så roligt att jag går till jobbet även när jag är sjuk. Jag har haft en sån där dryg höstförkylning men det gör liksom inget. När jag var hemma en dag med feber längtade jag tillbaka till jobbet och det är en sån lyx att känna så! Min chef sa idag att hade kollat om de kunde skicka iväg mig nånstans i världen men att det verkade som att man inte fick göra så med praktikanter. Han sa det lite ursäktande men jag blev helt lyrisk bara över tanken att det ens hade kommit på tal. Lilla jag, på vift någonstans, för DN Världen? Gudbevars.
Veckan har varit go, jag har bland annat fått skriva om den globala uppvärmningen som gör att indiens bengaliska tigrar attackerar människor, jag har (snörvlig, snorig och hostig) intervjuat en etiopisk man som arbetar på Unicef i Etiopien om svältkatastrofen där (han var väldigt trevlig och log medlidsamt och vänligt varje gång jag plockade upp toarullen ur väskan och snöt mig), och om Nato- och EU-styrkor som ska jaga alla farliga pirater utanför Somalias kust som kapar utländska fartyg hejvilt.
Jobbet på utland i allmänhet, och intervjun på Unicef i synnerhet, får mig också att känna att jag verkligen vill jobba inom någon organisation med fattigdomsreducering och utvecklingssamarbete. En del av mig är till exempel sjukt avundsjuk på Lotta som är i Mocambique och jobbar på UN WFP.

(Jag är nästan helt säker på att jag får publicera den här bilden, i alla fall 97 procent säker. Jag har fått den av Indrias Getachew som jag intervjuade och bilden föreställer en pojke i ett Unicefskött center för allvarligt undernärda barn. Platsen är Siraro, Orania, Etiopien, och fotografen heter Grum Tagene.)

I helgen ska jag jobba extra för inrikesredaktionen, 21 timmar på en helg. Det två dagarna kommer att ge mig lika mycket pengar som jag tjänar på en halv månad med den vanliga praktikantlönen. Hyfsat värt! Dessutom väldigt kul.
Men nu är det fredag kväll och jag är ensam hemma, vilket är helt superbt. Jätteskönt. Jag tittar på halvbra tvprogram, äter choklad och vickar på tårna med avskavt nagellack.

Förresten, har ni tänkt på att "Berg flyttar in" är väldigt bra tv? Carina Berg är ju skön, hon får plus för att hon är gift med Kristian Luuk som mitt hjärta alltid hållit så kär, men minus när att hon gör tråkiga programledarjobb med Gynning i Stjärnor på is. Men. I Berg flyttar in är hon helt briljant. Som personporträtterande journalistik kan jag spontant inte komma på något som är bättre. Åtminstone inte inom tv.

Jaha, nu är reklampausen slut och idol börjar igen. Sweet. Inga pretentiösa kultur-tv-krav här inte.

Världens lättaste sätt att göra en bra sak.

Min kompis Lotta har flyttat till Mocambique där hon gör praktik på United Nations World Food Programme. På sin blogg tipsade hon om den här sidan, Freerice. Där kan man spela ett frågesportspel (testa dina engelskakunskaper, sätt ut länder på kartor eller välj något annat ämne) och för varje rätt svar donerar sponsorer ris till hungrande människor. Besök sidan. När de till och med hittar smarta sätt för att människor gratis ska kunna "ge" pengar till välgörenhet har man ju knappast några bra utsäkter för att låta bli. Kan man ägna tid åt Blokkokopter och andra tidsfördriv kan man göra det här!

(Bilden är från Malapascua, Filippinnerna, Juni 2007)

Kokt stekt ägg och stekt kokt ägg.

Jag är väldigt nöjd med aktivitetsmängden jag producerat den här veckan. Först ut var onsdagsöl med fyra tjejer från DN, på Pressklubben som är nån sorts hak för journalister. Det var mycket ljusare än jag föreställde mig ett hak för journalister, och ölen var ganska dyr. Vi pratade och skrattade jättehögt, det märkte vi varje gång vi blev lite tysta och hörde att alla andra förde väldigt lågmälda samtal. I torsdags var jag och resten av lägenheten hos Kristoffer Bergström på middag. Alltså riktig middag, med förrätt och riktig mat som huvudrätt. (Med potatis! Sjukt gott och sjukt vuxet). Kristoffer fick sex mörka ckokladkakor av oss i present. Han sa att han inte gillar choklad men jag tror att det var en lögn.
Förrätten bestod av ett vetenskapligt experiment. Kristoffer hämtade en bricka med en handduk över, och såg väldigt hemlighetsfull ut ända till han annonserade vad vi skulle ta reda på. Vilket är godast -stekt kokt ägg, eller kokt stekt ägg? Jag röstade på stekt kokt ägg, såklart, eftersom det är mest likt kokt ägg och det är den enda sorts ägg jag gillar. Stekytan runt den, som lossnade, var intressant. De andra gillade dock det vattniga kokta stekta ägget bättre. Det var en väldigt bra kväll.
Igår hade jag inte tänkt göra något alls, men Sofia övertalade mig, så jag tog med Ebba hem till Sofia på förfest med hennes klasskompisar. De pratade ganska mycket om blodkroppar och sjukdomar man kan smittas av från döda människor. Och att de ibland får visa brösten för sina handledare när de gör praktik. Sen gick vi till Södra Teatern och det var ett bra ställe med kraftiga afrikanska musiker på scen och fin utsikt över Slussen, vattnet och stan.

Om en timme och fyra minuter kommer David hit. Jag längtar väldigt mycket.

K.

Karin är min mest cyniska vän och jävlar, vad jag saknar henne. Ibland tänker jag på hur mysigt det var att dricka te i hennes skeva, lilagröna rivningskontrakt i Gårda om hösten när hon bodde i min stad. Och sen, när det var vår, skrev vi vår hyperpretto uppsats om feministisk teori och utvecklingspolitik, och det är ett på många sätt komiskt minne. Det var ganska svårt och vår handledare brukade prata om kända fattigdomsfeminister med indiska namn som kunde bli fulla utan att skämmas. Vi hängde aldrig riktigt med på varför just det var bra för världsfeminismen, men det gjorde inget. Såna saker saknar jag ibland. Och så saknar jag Karins bitterkomiska inställning till allt.
Det var en sån fin tid när vi hade picknickar i Slottskogen, när vi lärde oss vad diskursanalys betyder och när vi drack vin och ältade saker och åt frukostar i Haga. Och sen, när vi for runt Sydamerika tillsammans.

En dag förra hösten valde Karin mellan Göteborg och Vedran och Vedran vann. Så nu bor hon hos honom en bit från Berlin. Men i helgen har hon varit här och det blev en sån där perfekt helg när man hann mycket fast utan att ha bråttom. Vi lunchade länge på Hängmattan, provade en och annan begagnad stövel på Beyond Retro och tittade på dyra barnklänningar sydda av gamla använda påslakan, och sen fikade vi, ännu längre än lunchen, på String. Vi sprang också till Systemet och kom försent, och på kvällen blandade vi mina roomies med hennes gamla Tysklandsvänner och hade en trevlig förfest med tema Hamburg, som följdes av en trevlig utekväll på Debaser, med tema Berlin.

Sen hann vi med en fotokonstutställning också, Nan Goldin på Kulturhuset, som var en sån som man fick lite ont i magen av mitt i allt sex och heroin hon fotograferat. Jag funderade lite över om man tyckte att det var starkt och bra bara för att hon fotat sånt som ingen annan fotar, eller om hon faktiskt var bra på fotografi, den där Nan. Eller är, hon kanske inte är död. Det är hon nog inte. Jag kom fram till att det nog inte spelar någon roll. Inte huruvida hon är död förstås, utan det där med anledningen till att utställningen var bra. Om man fotar unika saker kanske man är bra, även om man inte är bra, eller så.

K, någon gång kommer du väl hem igen? Du fattas mig.

El trabajo.

Det har varit en riktigt go vecka. Stämningen på min redaktion är grym och när seriösa och väldigt duktiga reportrar skriver "bajs" i varandras artiklar och skickar sexmail på skämt till varandra blir jag lite glad. Flams välkomnas när det annars är så seriöst. Det är nu en extremt trivsam stämning. Seriös och proffsig, OCH rolig.
Jag har gått från att ogilla nyheter till att tycka att inrikes på DN är hur kul som helst. I veckan har jag haft ett uppslag som fick inleda vår artikelserie som granskar ojämlikheten i den svenska sjukvården. Mycket intressant och något som många hör av sig kring. Det känns så coolt att skriva något, och sen få tio telefonsamtal och tio mail av folk som vill prata om det. Jag har också skrivit del tre i min serie om Lukas och hans familj. Nu har han äntligen fått den mest akuta hjälpen från kommunen!

I veckan har jag också gjort lite mer märkliga jobb, som "Johanna, kan du åka ut till förorterna och haffa nån muslimsk familj på Ica och hänga med dem hem? och skriva om Eid al-Fitr som avslutar ramadan?".
Jag och fotografen drog till Alby, gick omkring i centrum och kände oss asdumma när vi frågade "hej, firar du ramadan?". Det lät ju ungefär som "hej, du ser ut som en muslim, typ, öh, får vi hänga med dig hem?". Det löste sig dock väldigt bra, vi blev hembjudna till en gambisk släkt och fick fira eid al-fitr med dem. I sådana stunder känner man att det här yrket ger så många annorlunda och intrsssanta upplevelser och det är faktiskt jävligt skoj.

.. and then it was monday, again.

Helgen var skitkul. I fredags minglade jag och Nicole runt bland massa läkarstudenter och blev serverade starka drinkar av Sofia som stod i baren. (Jag hade fina skor som planerat och fick skoskav, som oplanerat, men det försvann helt i jämförelse med hur trevligt det var att slippa conversen). På vägen hem började en tjej förklara på engelska var tunnelbanan låg, vilket var kul, dels för att hon pratade engelska utan anledning, och sjukt dåligt dessutom, och dels för att vi inte behövde hennes berättelse om hur man hittade till T-banan. Vi sneglade på varann och bestämde oss för att skona henne och inte avslöja att vi var svenskar. Hon var ju snäll, liksom. Det blev dock svårare när hon frågade "ok... so where are you guys from?". "eh,...sverige", sa jag. Då skämdes hon, och erkände att hon -citat- "hade hoppats att vi kom ifrån nåt sånt där lite konstigt land där de inte är så bra på engelska". Ser vi ut att vara från Djibouti!?

På lördagen när vi hejade på Martin som sprang Lidingöloppet var vi bäst i världen på att heja. "Jag blev skitglad och lade in en växel till, såg ni det?" sa han efteråt. OM vi såg. Han var lätt bäst på banan, speciellt efter våra hejarop och highfives.
Lördagkvällen var vi hos Sofia en hel drös med folk och jag myste lite över att jag hade ett liv i den här stan som inte bara var jobb, det var fint. Vi hade en 'sitta i soffan och prata i timmar'-kväll och vid ett tillfälle sa jag till Martins komips Malki att hans oförmåga att våga laga mat utan recept nog hörde ihop med hans tycke för det militära där det också är klara direktiv och noll spontanitet och eget tänkade som räknas. Det var inte illa ment på något sätt men jag kände mig lite analytisk för att jag såg sambandet. Under kvällen diskuterade vi militären, Sverigedemokraterna, journalistik, bajs och gamla människor. I omvänd ordning faktiskt.

Min arbetstelefon ser ut som att den har 30 år på nacken minst men nu är det friday, baby!

Idag kommer Nicole hit och förärar oss med sitt sällskap! Vissa människor saknar jag väldigt mycket när jag bor här, och Nicole är en av dem. Jag ska se till att vi dricker varma drycker på caféer i helgen, flera koppar caféthé, och kanske ska jag köpa några stickade plagg för jag längtar verkligen efter hösten. Jag har mina peruanska lamaullvantar i väskan varje dag men än så länge har den kalla klara luften inte behagat komma. Och varje gång jag tittar ut genom köksfönstret ser jag en stor illröd lönnlövskrona och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Kom igen nu hösten! Jag ska också dricka massor av vin, prata ikapp mig med tjejerna och kanske ha på mig andra, och finare, skor än dem jag brukar ha på jobbet. För att känna att det är helg och att jag har ett liv som inte bara är journalistik. (Och lite för att jag tvättade mina vita converse med en röd handduk i tvättmaskinen klockan sju i morse.)

När Nicole har kommit ska vi och Björn dricka vårt vin och sen ska vi gå på nån studenikos studentfest som heter något med gasque och träffa alla Sofias läkarstudentvänner.

Lukas.

Jag vill inte hålla på och länka till mina artiklar, men jo, idag vill jag faktiskt det.

Här är berättelsen om Lukas och hans familj. En väldigt fin familj, och en väldigt stark pappa. Jag hoppas så att artikeln kommer att bidra till att familjen får hjälp snabbt. Den här veckan har jag verkligen känt att jag skriver om något som berör mig, och det gör det både lätt och svårt.

(Dock saknas i nätversionen av artikeln en liten sido-intervju där kommunen ställs till svars och bollar tillbaka allt på Försäkringskassan, och det förstör väldigt mycket att den inte är med. Men, what to do?)

En festlig sång...

... med en festlig video.

Lyxlir

Den här helgen känner jag mig lyxigast i hela världen. Igår var jag på Gotland och gjorde ett reportage, och sen hade jag scamat till mig det smarta "när jag ändå är ute och flyger kan jag ju lika gärna flyga hem till Göteborg på torsdag, och 'jobba hemifrån' på fredagen". Mmm, ljuva hem. Ljuva David, ljuva eklandagatan, ljuva pizzakväll. Och ljuva sovmorgon. När jag väl hade vaknat till liv i morse gick jag ner till Klubbhuset och hängde lite på Davids jobb. Jag gillar alla ställen som är nishade för folk som älskar en viss sak. Klubbhuset är verkligen ett sånt ställe -ett mecka för innebandylovers. Och bjuder man på chips sådär helt spontant vinner man hjärtan även hos folk som inte är lika inbitna innebandyfreaks. Dubbla poäng.
Efter hänget där kom det lyxigaste av allt. Sagolika fina David hade köpt en massage till mig, så jag gick med lyxiga och lyckliga steg till Institut Harmoni på Södra Vägen och fick en 'Hot Stone Massage'. Bara själva grejjen "massage med heta stenar" låter ju jävligt coolt och det var det också. Helt fantastiskt! Massörskan Jenny drog lena, svarta, varma stenar över hela min kropp och efteråt kändes det som att jag flög fram på små moln. Varenda muskel var genomarbetad och mjuk.

Nu har vi åkt till Danmark och medan David och Söder lirar lite floorball med sitt lag ligger jag på hotellrummet och äter mörk choklad. Lyx, som sagt. Snart kommer de tillbaka och då ska vi ner och götta oss i restaurangen. Som jag skrev till David innan jag flög hem: jag är nästan avundsjuk på mig själv.

Jag tror att hösten är på väg nu

Oh, ljuva helg.

David har varit här i helgen och det är ju extremt ljuvligt i sig. Vi har sovit, gått omkring på stan sådär planlöst och skönt, lagat egenkomponerad flygande Jacob i Sofias lånade lägenhet med utsikt och kollat på film utan att titta på filmen. Bland annat.
Idag träffade vi Kristoffer Bergström för lunch (Kristoffer Bergström är en sån som jag alltid benämner med både för- och efternamn, utan att veta varför). Vi åt någon form av kolgrillad mat på söder, sen gick vi omkring lite i trivsamt tempo. Sen åt vi gigantiska chokladmuffins på muffinsfabriken, och sen (jag vill inte göra det här till ett 'det här har jag gjort i helgen'-inlägg men nu blir det lite så, ändå) gick jag och D på bio på en biograf som K beskrev som "inte alternativ, men lite alternativ". Det lite alternativa bestod nog i att själva salongen hade tre rader. Med 5 stolar i varje rad. Skärmen var mindre än den i Davids vardagsrum, men det var väldigt mysigt och stämningen var att ingen kunde titta snett på en om man ville dra av sig skorna.

Förresten, förut när vi gick genom parken till tunnelbanan, såg vi 'skogränsen'. Synd att det är så kallt såhär års, det blir lite svårt att lyda uppmaningen. Det hade jag gärna gjort annars. Men jag ler ju varje gång jag går förbi, så stort tack till den festliga glädjespridande människa som gått dit och målat så fint.

Sexx Laws

I måndags tränade jag 3 gånger på ett dygn så nu skriker min kropp av träningsvärk. Det börjar gå ifrån "aj, jag avlider", till "yeah, jag är hur fit som helst". Medan jag legat här i min nästan-säng och tyckt synd om min muskulatur har jag repeatkollat på den här videon. Den är så sjukt bra. Speciellt tycker jag om att titta på den lilla "jä!"-rörelsen Beck gör med handen vid 0:29. Samt de goa dansstegen 3 sekunder senare. Vad tycker du bäst om?

Nu går min tankekedja såhär: Beck - David har lärt mig lyssna på honom - Jag längtar efter David - David kommer HIT OM TVÅ DAGAR. Det är en go tankekedja.

Nighty then!

Einflyttnungsfescht, som den heter på Facebook.

Lördagens inflyttningsfest blev en härlig överraskning i hur många vänner vi kunde skrapa ihop i Stockholmstrakten. Många fler än vi trodde, över 30 personer var här och förgyllde vår kväll. Vi fick fina presenter, bland andra dessa:

• Ormsalva, echinagaard och flourtabletter, av Per.
• En ovanligt ståtlig ananas -med ett kort på- och en flaska fin, av Kristoffer Bergström.
• Insexnycklar (ja, det heter så), kanske av Erik.

Lilla Asien

Woho, fredag igen! Den här veckan har Johan varit och hälsat på här och det har varit jätteskoj. Han har flängt runt lite och göttat sig i sin ledighet och jag har jobbat mycket, men vi har hunnit med några luncher och ett och annat häng. Ikväll exempelvis åts det buffé på Lilla Asien tillsammans med Björn, Martin och Per, som också är på besök. Jag hade jobbat över till 7, var helt slut och precis när jag lämnade DN hade hela gänget, som satt hemma hos oss, styrt upp mat och öl och det var precis vad som behövdes. Lilla Asien är restaurangen som ligger på bottenplan i huset bredvid vårt och efter att ha varit där flera dagar i rad, både på lunchbuffé under arbetsdagarna och på kvällsöl efter jobbet, misstänker jag att det kommer bli vårt stammishak framöver. Ölen är gigantisk, personalen är rara och säger L istället för R och maten är utsökt. What else is there to wish for?

Hur mycket jag saknar David just nu?

Så krångligt är det väl ändå inte?

Idag kom en vikarie till min redaktion, en tjej som jobbat i somras också och som nu är tillbaka. Och när jag gick för att hälsa på morgonmötet såg jag att det var min kusins kusin, Hanna!

Men OJ, är ni släkt?! sa cheferna på mötet.
Ja, hon är min kusins kusin, svarade vi samtidigt.
Jaha... är ni KUSINER? sa cheferna.
Nej.. kusins kusin. Alltså vi har gemensamma kusiner, sa vi.
Jahaaa, sysslingar! sa cheferna.
Nej. Alltså, min moster är gift med Hannas farbror, sa jag.

En till chef kom in på mötet. Då sa chef nummer ett:

Vet du?! Johanna och Hanna är.... ehm, släkt med varandra!

Det är uppenbart att ingen, fortfarande, förstår hur det ligger till. Men det känns väldigt bra att ha en släkting på redaktionen! Idag var jag och Nat och lunchade med Hanna och en Emma och nu känns det som att vi har några vänner på bygget. Finfint.

En lerig grässlänt och ett guldkuvert.

Åh, ljuvliga helg. Det är så ljuvligt att jag nästan skulle kunna kyssa helgen, om det gick. Veckan har varit blandad, på ett bra sätt. Nån dag satt jag i telefon precis hela dagen, någon dag åt jag abnormt många påsar Ahlgrens bilar med min kollega R.H, och någon dag stod jag på en grässlänt vid Arlanda och väntade på en jumbojet som skulle byggas om till hostel. Alla journalister kände varandra, det blåste väldigt mycket och jag hade inget hårband. Men vi fick smörgåstårta så det var ganska skoj. Jag haffade en Scanpixfotograf och fick skjuts "hem" igen efteråt och det kändes som världens lyx för jag hade åkt taxi dit och var inte alls sugen på att springa runt och leta efter en flygtåg.

Och just det ja. Vi var på firmafest i torsdags på ett ställe som heter Hotellet, på Östermalm. Tydligen nummer 67 på en lista över de 100 bästa barerna i hela världen. Låter verkligen piffigt värre! Och sen var det ju fint också. På DN har de inte haft firmafest på två år, och dagarna innan delades det ut guldglittriga kuvert med snirkliga silverbokstäver i allas postfack. Över 400 personer var på plats och åt av en helt fantastiskt god buffé innan de rockade loss till piffig musik a ´la moderniserad Depeche Mode. Några blev sura när maten tillfälligt tog slut och det kändes ju som ett ganska märkligt beteende tyckte vi, som själva sippade på våra gratisdrinkar och var överförtjusta över att det fanns TVÅ olika efterrätter att välja mellan.

Sen var arbetsveckan slut. Igår beställde vi hemkörd pizza och hade filmkväll och nu ska jag och Diggi gå och simma.

Be redigeraren om bra rubrik, de kan sånt.

I helgen flydde mina tre roomies stan och ersattes tillfälligt av mina föräldrar, vilket var förtjusande trevligt. Stockholm bjöd oss på sol och jag hoppas att det är så stan har tänkt vara hela hösten. Mysig och stad-ig och fikavänlig.

Ny vecka nu. Praktiken blir bara roligare och roligare och nu vet man var skrivaren står och vad kollegorna heter, och vad skrivaren heter och var kollegorna står. Och hur man hittar till träningsanläggningen och vilken automat som har bäst kaffe (läs: varm choklad).
I dag publicerades min artikel om ortorexi, och i morse satt jag lite lagom nöjd och avslappnad i soffan hemma och käkade frukost. Tjugo i nio ringde chefen och frågade om jag kunde vara på en presskonferens på UD klockan 9. Visst, sa jag, slängde ner mina telefoner i en väska, hoppades i hissen att jag skulle hinna och hitta, och sen ömsom gick, ömsom sprang jag till Thorildsplan och tunnelbanan. Man vill ju inte komma sent, men inte heller klibbig. Jag var där fyra över. Blank i pannan, men inte slemmig. Heja Stockholms tunnelbana!
På tal om svett, jag och Nat har provat DNs träningsanläggning som ligger djupt nere i underjorden. Ett pass "Cardio" (piffigare namn för hopp-och-studs-kondition) och ett pass styrka. Det är nog på sin plats att förbereda sig för en fysiskt utmanande morgon i morgon. Jag har visserligen tränat mycket i år, men fördelningen hittills är Januari - Maj: 100%, Juni - Augusti: 0 %. Befarar komplikationer i form av massiv träningsvärk. Men hur ont det än gör i morrn, kommer det att vara värt det när jag tänker tillbaka på min och Davids briljanta slappsommar. Jättevärt det.

Stockholm week no.1

Nu har jag tillbringat tre "riktiga" dagar på DNs Inrikesredaktion. Jag har ett skrivbord som är rörigt och en telefon med ett telefonsvararmeddelande där jag låter ganska trevlig men glömmer att säga hejdå. Jag gillar faktiskt stämningen på en tidning. Det är kul när det blir fart på alla när nåt oväntat händer, och det är roligt att alla i hela det enorma kontorslandskapet står och jublar högljutt åt pingis-Persson och de andra, visserligen oerhört få svenska framgångarna i Peking-OS.

Även lägenheten är kanon. Jag, Björn och Martin hyr ju en tillsammans och den är bra på alla sätt och vis. Fint men en smula trångt. De första två veckorna bor även Jonas här, och ibland sitter vi i soffan om kvällarna med varsin laptop i knät. I rad. Lägenheten ligger 100 meter från DN-skrapan och det är ju löjligt perfekt faktiskt. Glittret från de gigantiska bokstäverna i "DagensNyheter", på taket, lyser upp vårt vardagsrumsgolv genom persiennerna på kvällarna. Så nära är det. Och såhär ser det ut hemma hos oss:




































By the way, vill man läsa min första DN-artikel från igår så kan man göra det här. Den handlar om vilka konsekvenser vår livsmedelskonsumtion får för vattenförsörjningen i fattiga länder.

'Man kan inte sälja sig för en kanelbulle' eller Praktikant del 1.

Som en oformlig massa har vi glidit omkring i tidningsbyggnaden de senaste två dagarna, vi praktikanter. Lite som en barbapappa, ingen lämnar gruppen. Mest har vi suttit i ett rum och lyssnat på chefer, men nu har vi fått varsin mobil och varsin laptop och i morrn börjar vi på riktigt. När vi fyra sprids ut över redaktionerna och smälter in bland alla kända namn kommer det förhoppningsvis inte lysa "praktikant" från hjässan lika tydligt som det gjort de här första två trevande dagarna när vi mest tittat och lyssnat.
Jag ska böja på Sverige, dvs Inrikes. Vi får välja tre redaktioner under hösten och jag ska även redigera och vara på Utland. Jätte- jätteskoj. De två sistnämnda var spikade sedan länge men valet av redaktion nummer tre var faktiskt klurigt. När mannen från Kulturredaktionen stövlade in till oss med gigantiska bullar och promotade sin redaktion var jag nära att falla för det. När han snackade lite skit om "kulturgeggan" och man förstod att han inte tillhörde någon snobbig finkulturelit utan var en helt vanlig, skön, sportintresserad kulturskribent, då var jag ännu närmre. Men. Man kan ju inte sälja sig för en kanelbulle. Jag gick på min initiala intuition och i morrn blir det DN:s inrikesredaktion för min del. Jag ska få kollegor och ett skrivbord och sånt därnt som man behöver. Yey.

Stockholm -mitt nya hem

Ny årstid, ny sysselsättning och ny stad. Sista kvällen i Göteborg hade jag och D en egen liten kräftskiva med räkor och kräftor och vin och lax och skagenröra och aioli och vitlöksbaguetter och sällskapsspel på golvet. Det var nog någonstans då jag förstod att jag skulle åka ifrån både D och Göteborg, och det var väldigt väldigt ledsamt. Men på ett bra sätt, ändå. Jag tycker om att längta.
Sen var det plötsligt morgon och dags. Jag och mina fyra tunga väskor satte oss på ett tåg och åkte hit till huvudstaden där jag nu installerat mig i vår eminenta lägenhet på Kungsholmen. Martin (aka Diggi), en av mina två nya roomies, var redan på plats och på kvällen träffade vi Evelina som hade en ny fin jacka (jag tror att den var ny, den såg ny ut). Vi gick en sväng här på Kungsholmen och spanade potentiella kvartershak att bli stammisar på och valet föll på "Linas Bar", mest för att Martin är så förtjust i barer med "vanliga namn". Vi tyckte inte att det såg ut att vara riktigt lika alkistätt som på andra kvartersbarer, men den åsikten reviderade vi i takt med att klockan gick.
Plötsligt skrev Evelina "Det är Hoa Hoa!" på sin mobil och höll upp den, och innan jag hann förstå vad hon menade med det, kom Hoa Hoa Dahlgren och serverade oss öl. Inte världens coolaste kändis kanske, men den fick oss att bestämma att vi ska göra en kändislista över alla vi springer in i i höst. Jag har en känsla av att fröken Edliden kan vara till hjälp, hon är ungefär 100 pinnhål bättre på kändisar än jag är. Och Diggi också, han har redan hunnit få en konstig blick av Annika Lantz och skymtat Sissela Kyle under sina två dygn i staden.

En av de allra, allra bästa sakerna med den här hösten, är att jag nu bor 10 minuter från Sofia. Tio minuter! Så nära varann har vi inte bott sedan den gamla goda skoltiden när jag fortfarande bodde hemma på Ådäljan och hon bodde på Mimersvägen och vi alltid kollade på Roswell och åt glass på onsdageftermiddagar. Nu kan vi ha sådana eftermiddagar jämt.
Idag, till exempel, var jag och Diggi där och lagade köttfärsbiffar som vi åt på Sofias löjligt lyxiga balkong med havsutsikt, som tillhör den löjligt lyxstora lägenheten som hon sjukt nog bor i gratis, alldeles själv, för att hennes släktingar som äger den bor utomlands. Sofia har lovat mig en egen tandborste och en egen klädhylla för att det ska bli mitt andra hem.

I morgon klockan 9 väntar min första praktikdag på Dagens Nyheter. Hoppas de inte frågar vad man tycker om tidningen för jag har ju i ärlighetens namn faktiskt aldrig läst den. Men man vet ju liksom att den är bra.

Snipp snapp snut...

Jag får panik av bara tanken att försöka sammanfatta allt som hänt i sommar, och hur kul det har varit att jobba på radion, så jag slänger bara plikttroget in mitt sista inlägg från Morgonskiftets blogg på Sveriges Radio Jönköpings hemsida:

Morgonbloggen fredagen den 8 Augusti, Johanna

Sju veckor känns nästan som sju dagar. Åtminstone när man har roligt, och det har jag och David verkligen haft i Morgonskiftet i sommar! Plötsligt är det sista dagen för oss för den här sommaren, och därför hade vi ju ett sorts ”Best of Morgonskiftet sommaren 2008”-program idag.

Tänk att man kan trivas så bra på ett jobb att man är där 19,5 timme på en och samma dag. Helt frivilligt. Det var vi igår, när vi frossade i kommunkamper, odlingsrace, Jonas sågningar och utredningscentraler från de veckor som gått.

Gemensamt för alla höjdpunterna är att de inte hade varit någonting alls utan all rolig respons från er lyssnare. Tack för beröm, tack för att ni ringer in när vi har tävlingar, tack för att ni engagerar er så mycket i allt vi gör. Och tack för alla roliga förslag! Vi hade aldrig sprayat hårspray på gräslöken eller försökt dopa dillen med kaffe om inte ni kommit med förslagen!

Likadant är det med kommunkampen, som inte hade varit någonting utan alla engagerade och sköna människor som deltagit. Vi är verkligen imponerade över era genomtänkta bidrag och itne minst över alla åsikter som framförts på vår telefonsvarare av kommuninvånarnas Morgonskiftet-lyssnare. Det är ni som gör programmet roligt!

I Utredningscentralen har vi tagit reda på en väldans massa saker, framför allt sånt där som många går och klurar på men som man aldrig riktigt orkar gräva vidare i. Vi har fått veta varför mackorna alltid faller med smörsidan ner, hur de adliga i riddarhuset motiverar att kvinnor inte har någon rösträtt eller tillträde till direktionen, varför det finns en anledning att sätta bilnyckeln mot huvudet och vad som händer när en giraff ramlar. Det är oerhört svårt att gå genom livet utan kunskap som denna!

Jonas Lindahl har förgyllt våra fredagar genom att med glimten i ögat såga det mesta som vi andra diggar -semestrar, bröllop, vänskap och dopingregler. Och idag var han till och med på plats i vår studio. Vi hade inte velat lämna Morgonskiftet förrän vi fått träffa honom öga mot öga, och dagen till ära hade Jonas faktiskt förberett en hyllning istället för en sågning. En väldigt snygg sådan.

Det är med både lätt och tungt hjärta vi säger hejdå för den här gången. Hoppas vi hörs igen! Nu får någon annan kuta omkring här barfota i studion istället för mig...

Tills nästa gång,
Johanna Lagerfors

Om man vill lyssna på lite av det vi gjort i sommar finns de flesta Utredningscentralerna och en hel del annat smått och gott på "Posted Items" på min facebook. Det går såklart också att rota fram allt på sr.se/jonkoping.