.. and then it was monday, again.

Helgen var skitkul. I fredags minglade jag och Nicole runt bland massa läkarstudenter och blev serverade starka drinkar av Sofia som stod i baren. (Jag hade fina skor som planerat och fick skoskav, som oplanerat, men det försvann helt i jämförelse med hur trevligt det var att slippa conversen). På vägen hem började en tjej förklara på engelska var tunnelbanan låg, vilket var kul, dels för att hon pratade engelska utan anledning, och sjukt dåligt dessutom, och dels för att vi inte behövde hennes berättelse om hur man hittade till T-banan. Vi sneglade på varann och bestämde oss för att skona henne och inte avslöja att vi var svenskar. Hon var ju snäll, liksom. Det blev dock svårare när hon frågade "ok... so where are you guys from?". "eh,...sverige", sa jag. Då skämdes hon, och erkände att hon -citat- "hade hoppats att vi kom ifrån nåt sånt där lite konstigt land där de inte är så bra på engelska". Ser vi ut att vara från Djibouti!?

På lördagen när vi hejade på Martin som sprang Lidingöloppet var vi bäst i världen på att heja. "Jag blev skitglad och lade in en växel till, såg ni det?" sa han efteråt. OM vi såg. Han var lätt bäst på banan, speciellt efter våra hejarop och highfives.
Lördagkvällen var vi hos Sofia en hel drös med folk och jag myste lite över att jag hade ett liv i den här stan som inte bara var jobb, det var fint. Vi hade en 'sitta i soffan och prata i timmar'-kväll och vid ett tillfälle sa jag till Martins komips Malki att hans oförmåga att våga laga mat utan recept nog hörde ihop med hans tycke för det militära där det också är klara direktiv och noll spontanitet och eget tänkade som räknas. Det var inte illa ment på något sätt men jag kände mig lite analytisk för att jag såg sambandet. Under kvällen diskuterade vi militären, Sverigedemokraterna, journalistik, bajs och gamla människor. I omvänd ordning faktiskt.