K.

Karin är min mest cyniska vän och jävlar, vad jag saknar henne. Ibland tänker jag på hur mysigt det var att dricka te i hennes skeva, lilagröna rivningskontrakt i Gårda om hösten när hon bodde i min stad. Och sen, när det var vår, skrev vi vår hyperpretto uppsats om feministisk teori och utvecklingspolitik, och det är ett på många sätt komiskt minne. Det var ganska svårt och vår handledare brukade prata om kända fattigdomsfeminister med indiska namn som kunde bli fulla utan att skämmas. Vi hängde aldrig riktigt med på varför just det var bra för världsfeminismen, men det gjorde inget. Såna saker saknar jag ibland. Och så saknar jag Karins bitterkomiska inställning till allt.
Det var en sån fin tid när vi hade picknickar i Slottskogen, när vi lärde oss vad diskursanalys betyder och när vi drack vin och ältade saker och åt frukostar i Haga. Och sen, när vi for runt Sydamerika tillsammans.

En dag förra hösten valde Karin mellan Göteborg och Vedran och Vedran vann. Så nu bor hon hos honom en bit från Berlin. Men i helgen har hon varit här och det blev en sån där perfekt helg när man hann mycket fast utan att ha bråttom. Vi lunchade länge på Hängmattan, provade en och annan begagnad stövel på Beyond Retro och tittade på dyra barnklänningar sydda av gamla använda påslakan, och sen fikade vi, ännu längre än lunchen, på String. Vi sprang också till Systemet och kom försent, och på kvällen blandade vi mina roomies med hennes gamla Tysklandsvänner och hade en trevlig förfest med tema Hamburg, som följdes av en trevlig utekväll på Debaser, med tema Berlin.

Sen hann vi med en fotokonstutställning också, Nan Goldin på Kulturhuset, som var en sån som man fick lite ont i magen av mitt i allt sex och heroin hon fotograferat. Jag funderade lite över om man tyckte att det var starkt och bra bara för att hon fotat sånt som ingen annan fotar, eller om hon faktiskt var bra på fotografi, den där Nan. Eller är, hon kanske inte är död. Det är hon nog inte. Jag kom fram till att det nog inte spelar någon roll. Inte huruvida hon är död förstås, utan det där med anledningen till att utställningen var bra. Om man fotar unika saker kanske man är bra, även om man inte är bra, eller så.

K, någon gång kommer du väl hem igen? Du fattas mig.