En alldeles vanlig ovanlig tant på fyrans buss en fredagkväll

Igår kväll, på väg till en fest med Sofias vänner, träffade jag en jättefin gammal tant på busshållplatsen. Vi satte oss ihop när buss 4 äntligen kom och på den korta vägen från västerbroplan till sankt eriksgatan hann hon berätta om sitt liv för mig.
En gång ville hon bli journalist, men föräldrarna bestämde att hon skulle bli revisor. Hon berättade att hon älskar språk och mest av alla spanska, för att det låter som "hottentottska" som hon pratade med sina lekkamrater när de var små. Jag berättade att vi kallar det för rövarspråket. Hon sa också att hon varit engagerad i kulturprojekt för att integrera invandrare, och en av dem hon lärde känna var en boliviansk pojke som hette Milton Cortéz. Han växte upp i Sverige och blev den vackraste man hon någonsin hade sett, berättade hon, och han blev sångare och vida berömd i Mexico. Hon var hans manager i sex år och det glittrade i hennes ögon när hon pratade om det.
Nu för tiden önskade hon att hon hade blivit författare, och när jag sa att "det ju inte är för sent än" blev hon glad och höll med. Sen var vi framme på sankt eriksgatan, och när jag skulle kliva av sa hon "vad trevligt att få träffa dig" och tryckte min hand i sin. Den var alldeles rynkig och lite sträv, men varm.
Jag var nästan på vippen att byta nummer med henne och nu slår det mig att jag inte ens vet vad hon heter. Men jag är så väldigt förtjust i gamla människor, kanske för att vissa av dem påminner mig om min älskade mormor.

Nu hittade jag honom, på youtube: Milton Cortez! Tänk vilka livsöden man kan få höra om på en femminuters bussresa. Håll till godo vänner, här kommer en äkta boliviansk smörsångskavalkad! Nu vet ni vem som var hans manager... Damen i virkad vit mössa på fyrans buss, hon med ett litet sår på kiden, hon som önskade att hon fått ägna livet åt att skriva.