Dubbelkrisen

Brasan sprakar och värmer, jag är i Bexet. Ligger i soffan och genom fönstren i samtliga väderstreck ser jag en sjö, inte bara den vanliga utan den som omringar hela stugan eftersom vattnet stigit en meter på bara några dagar. Det är översvämning, större översvämning än den vi minns med fasa från 2002, och nästan hela viken här har legat under vatten sedan en vecka. Trädgårdarna, vägen, skogsdungarna. Många hus har tagit in vatten. Vårt har det inte, tack vare att min familj och mina släktingar varit här och slitit som galningar dygnet runt. Byggt vallar, fyllt sandsäckar, skyfflat grus. Lånat pumpar av räddningstjänsten och sedan skött dem, dygnet runt. Jag tror vi kommer klara det. Med tanke på att stugan ligger längst ut på udden och massor av hus fått in vatten är det helt otroligt.

Det har varit en sån himla tuff vecka. Mitt i kaoset hämtades pappa i ambulans, han och mamma och lillebror var här då. Ont i hjärtat hade han, och vi med, som inte förstod vad som hände. Anders ringde och beskrev att "grodmän" hade fått komma och hjälpa till eftersom vägen var översvämmad och ambulansen bara kom fram till Axelssons, flera hundra meter härifrån. Vår stugan var som en liten flotte mitt i vattenmassorna. Jag blev livrädd.

Men nu ligger jag här vid brasan. Har pumpvaktsskiftet inatt, men nu räcker det med eldrivna pumpar så jag behöver mest titta till dem och rensa bort lite löv då och då. Pappa mår bra, tack och lov, och vattnet börjar sakta, sakta dra sig tillbaka igen.

Jag tror att vi har klarat det. Jag tror att vi har klarat det. Jag tror att vi har klarat det.