Jag sitter och tittar på livestreamingen av Breivikrättegången, kanske den största rättssaken i Norges historia. Blir så berörd, mer än jag väntat mig, och slungas tillbaka till sommaren. Minns när jag kom till Oslo direkt efteråt för att bevaka det obegripliga som hade hänt. Minns dem jag talade med, människors chockade ansikten på stan och sorgen i ögonen på dem som var mer konkret berörda. Hur hela landet absorberades av tragedin. Hur ingen förstod någonting. Hur vi åkte till norra Norge och hörde en flicka som var med på ön berätta hur det var. I timmar trodde hon att hon skulle dö, men när mannen som sköt äntligen gripits och hon passerade honom, så höll hon blicken högt för att inte låta honom vinna. Det glömmer jag aldrig. Och jag minns hur Stoltenberg grät i domkyrkan och hur jag naglade handflatan hårt för att hålla mig professionell. Hur alla journalister - inklusive jag själv - ändå torkade kinderna där på raden långt bak i kyrkan och skickade servetter fram och tillbaka. Alltså fy fan. Det där kommer alltid att finnas med.
(Såhär skrev jag i somras när jag hade kommit hem, efter nio dygn i Norge.)
(Såhär skrev jag i somras när jag hade kommit hem, efter nio dygn i Norge.)
8 kommentarer:
Jag minns att jag i somras tänkte på hur allt det där måste ha påverkat dig, på hur du mådde nrä du var mitt i det. Det måste har varit så jävla starkt.
Jag tycker fortfarande det är jobbigt att läsa om Oslo, och minns den där dagen så himla starkt. Framför allt så minns jag oron för mina gamla kollegor i Oslo, och senare oron över hur dom mådde när en av dom sa att dom förlorat kollegor, i plural.
Så, jag kan bara tänka mig hur det var/är för dig som var där. Fick ni stöd från uppdragsgivarna när ni kom hem därifrån? Typ betald psykolog eller liknande?
Det var verkligen starkt, och självklart jättejobbigt på många sätt.
Och ja, tidningen erbjöd oss psykologsamtal när vi kom hem, iaf ett debriefingsamtal, men jag tackade nej till det. Jag kände att jag kunde hantera det.
Jag tackade också nej till att vara ledig ett par dagar eftersom jag redan var så uppe i varv, det hade nog känts värre att plötsligt vara hemma och göra "inget", tror jag. Så jag körde på! Det kändes rätt även om jag var helt utpumpad mentalt och fysiskt efter dessa veckor.
På något sätt tror jag att det är skönt att jobba när något sådant hänt, det är som att man lyckas hålla det hemska ifrån sig lite under en tid eftersom man måste fokusera på att göra sitt jobb.
Jag blir helt otroligt imponerad av ditt arbete under den där fruktansvärda veckan. Att du/ni orkade.
Sofia: Tack. Jag tror att man orkar för att man måste, och för att man tar en dag i taget bara. Man gör det man ska, och sen gör man det igen, och igen, och igen. Lite i taget. Dessutom tror jag att man som journalist instinktivt vill vara på plats där/när det sker. Även om det är något fruktansvärt som hänt, så vill man berätta om det och göra det på ett så bra sätt man kan. Den drivkraften gör att man bara kör på!
Jag håller med Sofia. Eloge till alla journalister, poliser, sjukvårdspersonal och kirishandtringsnissar. Vilket jobb ni har gjort.
Shit, ja det är så jävla obehagligt. Breivik måste vara en av de ondaste (sjukaste) människorna någonsin. Så kall. Så rubbad. Hur blir man ens sån. Och ja, cred till dig att du pallade göra ett sådant jobb. Reklamvärlden är en skyddad verkstad.
Tack alla för fina ord.
Skicka en kommentar