söndag 20 november 2011

Tokyo!


Det här med att jag alltid tror att det ska bli "mysigt" att sitta i ett flygplan i 10-11 timmar är ju väldigt skumt - särskilt skönt är det ju faktiskt inte. Jag satt jämte en trevlig dansk sov i upprätt ställning, själv krullade jag ihop mig till en köttbulle och rullade runt i sätet under de s.k "sovtimmarna". Efter en natt med ganska lite sömn (men mycket godis och film) landade jag i Tokyo i morse japansk tid. Woho! Då var det kväll för min kropp men morgon för resten av staden, så det var bara att strunta i sömn och köra på direkt.

Det mest slående när jag kom fram var värmen. De flesta dagarna här ska det vara 12-15 grader, men söndagen skulle enligt iPhonen bjuda på 22 grader och regn. Istället var det 24 grader varmt och strålande sol. Det var så varmt att folk höll på avlida inne på flygplatsen där det inte fanns någon ac, och jag fick duscha kallt när jag kom till hotellet för att kyla av mig. En ljuv känsla kan jag meddela, duscha för att svalka sig liksom, det var inte igår. Det var nog nästan inte ens i år, när jag tänker efter. 

Och hotellet förresten: alldeles utmärkt. Jag och de andra tre journalisterna (varav jag än så länge mött den ena: Robert från Holland, trevlig) bor på Japan International House i Roppongi Hills och det som arrangörerna varnat för som "ett ganska enkelt" boende tycker jag är lyxigt. Jag har ett rum med skön hotellsäng, skrivbord, tv, bredband, en skjutbar vägg med japanskt rispapper och bakom den en glassvägg och en balkong! Kvittrande småfåglar från hotellets japanska trädgård och utsikt över Tokyo Tower åt ena hållet och lite random höga hus åt andra. Badrummet har badkar, om än ett minimalt sådant, samt en toalett med fjärrkontroll till. Där kan man till exempel ställa in sätets temperatur samt få sig en liten underlivsdusch om man vill. Det vill man ju inte, jag har inte vågat trycka på knapparna över huvud taget. Tack och lov kan man spola helt manuellt också.


Jag hade ett par timmar att slå ihjäl nu på eftermiddagen så jag åkte till Harajuku, stadsdelen för unik och etravagant srteetstyle bland Tokyos unga, eftersom den ska vara med i ett resereportage om Tokyos stadsdelar som jag ska skiva. Att åka tunnelbana själv utan minsta koll var något av ett äventyr. Folk kan verkligen inte engelska, och det står ofta bara på japanska på skyltarna. Ehe. Dessutom ägs olika linjer av olika företag, så det är inte det minsta givet vad resan kommer att kosta. Alla var dock väldigt hjälpsamma: jag pekade och log, de svarade på japanska och avslutade med ett jättesmile, och V-tecknet. Även vuxna män som jobbade i infodisken. Mycket rart, det var alldeles för länge sen man såg V-tecknet praktiseras på detta vis. Sån vana, sån entusiasm! Och fram kom jag ju. 


Harajuku var spännande, på bara en liten stund hann jag intervjua två tjejer klädda helt i matchande rosa sagoklänningar, några andra med världens längsta ögonfransar (jag menar världens längsta, se bild nedan) och en rock'n'roll-dansgrupp med brylcreme och skinnpajer som twistande hejvilt i bästa Grease-manér. Roligast var att de kallade sig The Lebels – "Like Rebels but with a japanese pronounciation...funny yes?". Och det var det ju. Jag trodde dessutom en lång stund att killen jag snackade med henne Loku. Han hette Roku. Givetvis.

Inne i parken fick jag beskåda något märkligt, två män, klädda som en skolflicka och en munktant (?), som stod under ett träd och rörde sig jääävligt konstigt. Det var liksom dans, fast nästan mer som teater, och de rörde sig ryckigt och enformigt till skum plojjig musik tills de badade i svett. Då passade jag på att fråga vad de pysslade med, och det visade sig att de hade klätt ut sig till mangafigurer. De liksom dansade animee. Helt vanligt. 


Nu ikväll mötte jag upp holländaren igen och vi knallade iväg för att äta något, båda så trötta att vi knappt visste var vi skulle ta vägen. Vi gick in på en enklare restaurang där vi inte på något sätt kunde göra oss förstådda. Efter ganska många förvirrade skratt från alla parter tog kocken fram en liten broschyr där det stod på engelska att de serverade en japansk specialité: ett söt deg formad som en fisk, fylld med bönröra. Vi började fnissa av tröttman och av det bisarra i att de skulle servera oss en bönfylld degfisk (wtf liksom?), och beställde. Lyckligtvis lyckades vi peka till oss lite nudlar och ingefära också, men degfisken var ju helt klart det man minns.

Degfiskkocken!

Nu kommer jag att däcka! Det får man för klockan är äntligen 23 här så att man kan gå och lägga sig. Tjoho, ska bli så skönt så skönt så skönt. Och så ska jag fundera lite på vad man tar på sig när det står "Welcome luncheon. Desscode: semiformal" på schemat. Vad tror ni?

14 kommentarer:

Lisa sa...

Wow vilka häftiga bilder, gillar hur du fångat upp alla "precis vanliga" japaner. Gravt avis är jag!
Och visst är det väl märkligt att alla passagerare utom en själv på flyget alltid tycks kunna sova uppsrätt utan problem medan man själv jämt ska snurra runt som en propeller?
Hoppas du får sova skönt på hotellet, låter onekligen rätt lyxigt.

Jojjo sa...

Så himla spännande med Tokyo! Och "desscoden" låter ju också aningen skum, haha. Vad är semiformal i Japan, liksom?

Duktiga Tjejen sa...

Verkligen härliga bilder! Älskar de där på människor på stan, typ. Verkar vara en enormt härlig blandning. Hurra för att du fått denna resa!

Förövrigt avskyr jag oxå långa (och korta) flygresor... Har fobi för att sitta så tätt inpå andra okända personer.

Avis på värmen oxå, aah!

Fifi sa...

Spännande läsning och himla fina bilder! Plötsligt känns Tokyo inte så fjärran. Hoppas du får det fortsatt bra där borta, jag längtar redan efter nästa inlägg!

egoistiska egon sa...

Vad KUL att läsa och se! Hoppas det blir fler inlägg ;)

Björn sa...

Jag förutsätter att du någon gång kommer att testa toalettens samtliga funktioner. Det borde liksom ingå i ett resereportage.

Personligen tycker jag det är väldigt gött med uppvärmt säte, bara man inser att värmen inte kommer från någon annan (extremt mycket äckligare) persons skinkor.

Linn sa...

Åh låter som du fått en bra start. Vad kul! Skulle väldigt gärna vara där med dej. Men men istället blir det tända ljus, turkost nagellack och ingefärste.

anydaynow sa...

Åh, kul läsning & fina bilder! Är mkt avis, älskar Tokyo. Det är på nåt sätt som att folk aldrig blir helt vuxna; män i businesskostymer som spelar typ Guitarhero i en spelhall på lunchen och vuxna kvinnor som kör runt sina hundar i dockvagnar. Håller med Björn här över också, de uppvärmda toasätena är ju asbra! Gillar att man kan spela musik eller fejka spolningsljud också.

Hoppas du får en jättefin resa, ser fram emot fler Tokyo-inlägg!

Johanna sa...

Å, tack alla!

Björn: Okej lovar att testa fjärkan till toan! Samt recensera.

Linn: Jag vet, hade varit asgrymt om du hade varit här!

Anydaynow: Ja så känns det VERKLIGEN. Och det här flick/bebismodet och alla leksaker överallt liksom, känns ju väldigt märkligt faktiskt.

Melinda sa...

Vilken resa :) det låter jätte kul och intressant hoppas du får en rolig tid kram

Ann sa...

Älskar, älskar ÄLSKAR The Lebels! Kan du ta med en av dom hem till mig så jag får ha honom boendes i mitt kök och ta fram honom och titta lite på honom då och då? Eller så räcker det att du filmar dem när de gör sin show. Det duger också.

Nov sa...

Hihi... Åh nej BÖNOR..!

Sophia sa...

Läckra bilder! Inte riktigt den bild som man haft av dessa blyga Tokyo bor o detta land :) Hoppas du fàr en fortsatt grym resa!

Nicole sa...

Hehe.. "Nov" = Nic... (damn you auto correct...) Ta tag i sushielplorandet nu Jolle!