Tokyo 第二

Idag startade programmet som NSK (den japanska pressorganisationen) bjudit in mig och de andra journalisterna till. Spännande! Jag började dagen med hotellfrulle, med bland annat lax och misosoppa vilket kändes en smula ovant, och fortsatte med att välja de kläder som jag trodde låg närmast det som japanerna kallar "semi formal". Man vill ju passa in liksom. Jag tror det blev helt okej, ingen såg snett på mig under dagen i alla fall.

Vi blev hämtade i lobbyn av en kille som eskorterade oss genom tunnelbanan till NSK-byggnaden i något businesskvarter nära Ginza. På NSK blev det en fullspäckad men interssant dag. Det började med ett mycket bisarrt möte där vi satt i varsin skinnfåtölj på ena sidan av ett gigantiskt, gigantiskt bord, med en massa slipsgubbar på andra sidan. De berättade en del om jordbävningskatastrofen och Japans ekonomi, och frågade oss om europeiska länders kärnkraftsberoende, ekonomi och syn på Fukushima-krisen. Vi konverserade via en ung och oerhört nervös tolk som var rar men inte det minsta bra på  engelska. Hon stod med sitt block bakom männen och famlade nervöst med orden, för att sedan tyst och framåthukad tassa ut ur rummet för att inte störa, som när man ska härma en tomtenisse ungefär. Jag kan ju tycka att det är mer diskret att gå ut normalt, det låter ju ändå inget på heltäckningsmatta, men gissar att det rör sig om någon dold artighetsfest som vi inte förstod. Tolken hette i alla fall Mamiko och var fantastiskt snäll.

Det är alla förresten, japanerna är nog världens vänligaste folk. Vi lärde oss snabbt att man byter visitkort med alla man träffar, man räcker vördnadsfullt över det med båda händerna och bugar. Det här med artigheten och hur man ska bete sig fick vi förresten veta mer om av en underbar 84-årig man som hade en kurs för oss om den japanska mentaliteten och folksjälen. Väldigt användbart faktiskt, och framför allt intressant. Så många kulturella företeelser är helt tvärtom vad vi är vana vid.

Vid lunchtid fick vi finlunch på pressklubben med vin och god mat och sällskap av massa höjdare inom japansk media. Plötsligt fanns där en professionell tolk, Kayo, som talade i en mikrofon trots att vi nu satt vid ett bord betydligt närmare varann än innan. Lustigt. Jag talade om för Kayo att hon delar namn med en svensk tv-kändis, då blev hon mycket glad.
Över huvud taget tyckte jag att det var skitkul hela dagen, lite trevande sådär från alla parter men herregud vad kul det är att jag är här och får lära mig en massa grejer. Diskutera spännande saker med spännande människor. Gillart väldigt mycket.

Framåt eftermiddagen var alla vi fyra (vi som av NSK-folket ständigt kallas för "the fellowship", trots att vi alla bara tänker på Sagan om Ringen när vi hör det) korvstoppade men nöjda. Vi åkte till skyskrapsområdet Shinjuku för att käka middag. Maten har än så länge inte tagit mig med storm, även om allt har varit gott. Gott men inte så spektakulärt. I morrn måste jag äta sushi, har inte gjort det än! Har dock skyhigh expectations.

Vi åt i restaurangkvarteret Nishi-Shinjuku, men det var först efter det som vi drog den riktiga vinstlotten. Det var när vi i NS Tower hittade en bar på 29:e våningen, en sån som såg ut exakt som jag föreställt mig att skyskrapsbarer här ska se ut. Svart trä, raka linjer i inredningen och små bord liksom nergrävda i golvet där man kunde sitta med ansiktena vända mot fönstren. Vi drack drinkar baserade på japansk whiskey och njöt av den tjusiga utsikten.

Och sen tog dag två slut.

Dagens mest minnesvärda: En butik som säljer massa lösmustascher och lösskägg (till synes på allvar) och en spelhall i Shinjuku full med Dragonball-, Pokémon- och bilspel, samt fotoautomater med ramar av stjärnor och hjärtan och såna där griptångsmaskiner fulla av gosedjur. Antal barn i spelhallen: 0. Antal vuxna män i spelhallen: cirka jättemånga. Ganska många av dem hade slips och kavaj. På väg hem från jobben på de mycket formella kontoren slinker de in här och kör lite Dragonball med sina medhavda samlingar Dragonball-kort som de förvarat i en pärm i ryggsäcken. Man blir lite förvånad, det blir man ju.