Dublin!

Jamen ja, Dublin! Dublin var kul. Det var dels som man trott, föreställt sig och hoppats (pubar med livemusik, glada gubbar och skummig Guinness) och dels som man inte väntade sig (till exempel att det fanns värsta moderna arkitektmeckat längs kanalen). En go mix. Jag skulle jättegärna åka dit igen.

Saker jag gillade:

* Att jag inte behövde ha jacka på mig på fyra dagar. Alla sa att det förmodligen var årets sommar, att det aldrig någonsin är så soligt där annars. Flax.

* Att alla var så snälla mot varann. Tex på pubarna där de tjoar och sjunger och ölar som vore det ett hobbitkalas i the Shire, och ändå blir ingen sur för att man trängs. 

* Att jag lärde mig gilla att dricka Guinness. Känns så klockrent att ha lärt sig det just här. 

Jag ska ju skriva ett resereportage om det hela så sparar resten av orden till det, men här kommer en liten bildkavalkad. (Jag jobbade med en fotograf från London den här gången - han var jättetrevlig och jätteduktig - och jag kunde inte med att lägga för mycket tid på att fota själv för nöjes skull. Men här kommer några av bilderna jag hann knäppa i alla fall!)

(Kolla mitt hotellrum, bild nio uppifrån. Typ det tjusigaste ever. Kunde ligga åt vilket håll som helst i sängen och jag tog ändå inte upp mer än en bråkdel av den. Kändes luxuöst.)

Bern, the bildkavalkad

Alltså, tänkte ju blogga under resan. Sen gjorde jag bara inte det. Göttade mig istället. Åt ost, drack vin, träffade vänner. Återupplevde Bern och alla minnen från när vi bodde där. Fint var det! Himla fint.

David kom ju inte förrän ett par dagar efter mig, och eftersom Sofia och Andreas som vi bodde hos jobbade på vardagarna hade jag lite tid att roa mig själv i min forma hemstad. Det var perfekt eftersom jag också ska skriva ett resereportage därifrån och behövde kompletteringsfota litegrann. Gick således runt till alla de bästa ställena, som vintagebutiken Fizzen, tapasbaren Volver (där jag smygfotade världens gulligaste äldre par, se nedan!), Lötschberg, Kreissaal och Turnhalle.

En dag åt jag lunch med Therese och hennes barn, och då kissade Lucas, 1,5 år, på restauranggolvet. Det var roligt. En annan dag kom Sofia in och vi åt pasta och drack vin för så gör man på lunchen i Bern.

Min kompis Jeanne är modell. Det märktes när jag tog fram kameran och hon
genast och automatiskt körde work it baby-blicken i bästa Top Model-stil.

På lördagen åkte vi skidor i Adelboden. Tre helger i rad hade det varit 25 minusgrader där, och dagarna innan hade det varit mulet och snöat. Den dagen vi kom blev det såhär (kanske finns en gud after all?!):

(Dagens enda fadäs var att jag råkade ta fel skidor (!) när vi skulle köra sista åket från solstolarna ner till bilparkeringen i dalen. Hade lånat ett par av Andreas, det var vita med lite lila jox på och precis där jag parkerat dem stod ett par vita skidor med lite lila jox på. Som passade mina pjäxor. Eh såatte. De andra fick skratta väldigt mycket i alla fall, och det hela löste sig till slut.)

Det bästa med att semestra i en stad man bott i, är att man inte måste göra en massa särskilda saker, man han hänga runt bara. Som vanligt. Vardagshänga med sina vänner och gå till de ställen man vet är bäst. Sista kvällen åt vi på Lötschberg, som är världens bästa restaurang. Maten är så god att öronen rullar ihop sig när man äter, speciellt om man väljer Panierter Tomme som är panerad smält ost ovanpå ett gudomligt bröd, och Lötschbergs egen galet goda sallad till. Har längtat efter den här rätten i ett år. Som förrätt beställde vi in ett berg med ost - man skulle kunna åka till Bern enbart för att äta här och det skulle ändå framstå som fullständigt rimligt. 

Och ja, det var Bern för den här gången! Älskar den staden. Om någon av er ska åka dit så säg bara till, så lovar jag att rita en liten karta åt er med alla goa grejor utmärkta, precis som jag redan lovat Josefine.

Om att det är köldrekord på köldrekord i Sverige just nu men inte direkt verkar vara det på andra sidan el mar

David är ju som sagt i USA för tillfället, och jag får såklart en hel del rapporter därifrån. Hittills har de handlat om palmkantade alléer på vägen mot Pasadena, sol, värme, diverse hotell vid diverse stränder och så. Plågar mig själv genom att fråga om temperaturer (senaste svaret: mellan 25 och 30! Shouldn't have asked.)

Inatt ska de tydligen på här, På Roosevelt Hollywood hotel i, ja Hollywood. Och det jag vill säga med det här är helt enkelt bara att he-re-guuud, vad det inte hade suttit fel med lite sol just nu. En hög pocketar, en fruktjuice, lite sand mellan tårna. Solglajjor, linne, brun hud som luktar sådär solkysst (brännskadat skulle vissa säga men solkysst låter så mycket vackrare). Det hade inte suttit fel.

Vi bildsätter med två pix från förra gången David var i LA, för då var ju jag med också. Och Nicole och Martin. Och Sara och Abel.

PS. Det här är visst inlägg NUMMER TUSEN på bloggen! Tusen. Det är ju helt sjukt. Antar att man borde göra något särskilt, men vad liksom? Jag säger grattis bloggen, och tack alla ni som läser det jag skriver (haha nu lät det som att jag talade till jääättemånga människor) för jag tycker det är superduperkul att ni vill hänga här. Verkligen tack, och välkomna, och hoppas ni trivs och blir kvar. I tusen inlägg till. Puss och hej.

Mitt andra hem

Hurra, jag och D bokade just biljetter för att åka tillbaka till Bern och hälsa på i februari! Är så sjukt lycklig över detta. Ostarna, vinet, bergen, vännerna, skidåkningen, korna, ölhaken, schweizertyskan och Bümplizbrockin: här kommer vi!!

 

(Okej, SÅ turkos som floden var när jag tog bilden ovan kommer den ju inte vara i februari. Men ändå!)

Ishinomaki

Just nu är kontrasterna i det vi gör och ser väldigt stora. Jag skriver detta sittandes i ett burspråk på 24:e våningen i ett hotellrum i Osaka, med utsikt över ett hav av skyskrapor, och tänker tillbaka på dagen idag som vi tillbringade i katastrofområdena i Miygiprefekturen. Ingenting finns kvar där tsunamin drog fram, allt försvann, hela byar raderades. Den ultimata kontrasten till metropolen jag nu ser framför mig.

Förödelsen i Tohokuregionen är verkligen svår att beskriva med ord. Vågen som kom efter jordbävningen den 11 mars svepte med sig allt som kom i dess väg: Hus byggda av betong, vägar, bussar, skolor - allt drogs med i det svarta våldsamma monstret. Vågen var nästan 15 meter hög men nådde på sina håll landområden mer än dubbelt så högt över havet på grund av sin styrka. 

Igår kväll gick vi omkring i Ishinomaki, det kändes som en spökstad. Mörkt, tyst, tomt. Inte en människa någonstans. Längs huvudgatan som ligger en bra bit bort från havet var skyltfönster krossade, hela hus raserade och en markering på en vägg visade var vattennivån varit: Jag nådde upp bara om jag sträckte mig och stod på tå.

Det är svårt att greppa att vi har åkt runt i en region – helt chockade över den massiva förödelsen – och samtidigt vet vi att det ser likadant ut överallt längs en kuststräcka på 40 mil. Det är verkligen helt ofattbart. Föreställ er att detta händer, 20.000 människor dör, många av de hus som inte sveps bort av tsunamin är skadade från jordbävningen och dagen därpå kommer dessutom rapporter om läckande radioaktiv strålning från ett närliggande kärnkraftverk. Alla vet att det är farligt, ingen vet hur farligt. Tänk er den skräcken.

Jag ska visa några bilder från idag. Jag tror inte de gör området riktig rättvisa, men kanske ger det en liten inblick med några konkreta exempel:

Det här är ett fyra våningar stort lägenhetshus byggt av cement, som vält och spolats med vattnet som en vante. Översta bilden är byggnadens front, och den nedersta är dess botten. I bakgrunden ser man Oganawas sjukhus som ligger högt uppe på en kulle. Dit flydde folk eftersom de trodde att det var säkert, men när vattnet kom nådde det ända upp till andra våningen på sjukhuset och många sveptes med vattenmassorna. 

Bredvid huset på bilden fanns en bank i flera våningar, vars personal flydde till taket helt enligt sina evakueringsinstruktioner. När vågen kom var den dock mer än dubbelt så hög som det beräknade worst case scenariot, den var högre än byggnaden och alla 20 som sökt skydd på taget sveptes bort. 

En mormor ber för de omkomna på Okawa Primary School. 74 av 108 elever omkom, liksom 10 av 11 lärare. 

Den här bussen flöt mer flera hundra meter och landade på taket av en myndighetsbyggnad. Där står den fortfarande kvar, framför ett enormt berg av bråte. 

Yoshihido Abe, en tidningsdistributör i Onagawa, tittar ut över det som tidigare var hans stad, hans liv. Yoshihidos familj klarade sig med en hårsmån, men på platsen där deras hus stod finns nu bara bråte och lera. Ingen vet när och hur området ska byggas upp igen.

Den här byggnaden var ett evakueringscenter som byggdes 2006 för att stå pall mot alla tänkbara naturkatastrofer. Invånarna i området var instruerade att springa hit om något hände, vilket många av dem som bodde längre från vattnet gjorde. 3 av omkring 60 personer som tog sig hit överlevde.

På vissa ställen känns det som att det var igår tsunamin kom, ingenting är iordningställt. På andra ställen känns det svårt att föreställa sig hur det var för nio månader sedan, som på bilden ovan. Samma gata, samma vending machine... (Översta bilden är ett foto tagen ur en fotobok om katastrofen och nedersta bilden tog jag igår, på samma ställe. Det är i centrala Ishinomaki, långt ifrån de hårdast drabbade områdena närmast vattnet.)

Många har flyttat från regionen men det finns också många som väljer att stanna kvar, som tror och hoppas att staden kan bli igen vad den en gång var. Det kommer att ta lång tid, och turismen såväl som industrin måste byggas upp från grunden. I juni utnämndes tempelstaden Hiraizumi i Iwateprefekturen (som också är hårt drabbad) till en World Heritage site av Unesco. Vi besökte Hiraizumi igår. Som sagt, stora kontraster.