Alla böcker jag läser just nu blir visst film. Den senaste i raden är Hans Gunnarssons "Någon annanstans i Sverige", som jag köpte för en tia i en fyndlåda på bokmässan. Den var helt okej. Inget jättespeciellt, en ganska färglös men ändå väldigt välgjord skildring av mellanmjölkssverige, i en stad som inte finns på riktigt men som kanske egentligen finns överallt. Tror boken har tio år på nacken men nu ska den alltså bli film, med Helena Bergström och Mikael Perbrant och några andra. Upptäckte detta eftersom den kom som trailer på bion jag var på ikväll.
Och på tal om bion - ni vet när det sitter några jobbiga jävlar nånstans i salongen och fnissar som tonåringar? Som har någon sorts skrattanfall som inte går över och skrattar åt allt som dyker upp på skärmen så att gissningsvis alla andra vill strypa dem? Just det gänget var vi ikväll, Nicole, Stina och jag. Och det var så jäkla underbart, älskar att få skratta sådär. Så att hela kroppen guppar upp och ner, så att man skäms lite men man skrattar ändå för det är så roligt och man kan inte sluta och man är på så himla bra humör. Ibland får det vara värt att misstas för en störig tonåring, det är ju så värt att få skratta just så då och då.
(Känner mig nu också skyldig att redovisa filmen vi såg – det var inte direkt en komedi – och vi blev alltså seriösa och slutade skratta sen när det krävdes av oss. Så att ni vet. Vi såg Play, Göteborgsfilmen om ungdomar, mobbning, osäkerhet, osynliga hierarkier, synliga hierarkier: en film om tunga samhälls- och samtidsproblem. Jag tror att Play är en verkligt viktig film, och bra, men just idag orkade jag inte ta till mig alla sorgligheter och orkar man inte det så blir den lite seg. Då blir det här greppet att varje scen är 10 minuter lång och att kameran inte rör sig faktiskt rättså jobbigt, även om det egentligen är snyggt. Nåja. Jag ger filmen bra betyg, men blev inte så himla "underhållen" av den idag, mest eftersom det inte är meningen att man ska bli det. Det är meningen att man ska bli berörd. Och det blir man. Berörd, fast också lite, lite uttråkad.)
7 kommentarer:
Heeelt okej! Vi har alla våra dagar och livet blir lite roligare då. Dessutom gav ni ju de andra besökarna nåt att prata om för en vecka framöver - de där jäkla fjortistjejerna som bara skrattade hela filmen! hahaha
Det känns verkligen som nästan all film är baserad på böcker nu, men det är nog ett smart drag eftersom det mesta redan är satt liksom. Dessutom är det ett superbra uppsving för böckerna, eftersom de brukar bli best-sellers först efter filmen har kommit (förutom typ One Day då).
Jag hatar att gå på bio, haha. Just för att folk stör så mycket. Och man sitter tight. Och kan inte paus. Kan inte kissa. Ursh. Får klaustrofobi bara av tanken... Men jag gillade bion när jag bodde i Karibien; med stora säten, alltid så att man såg bioduken, och fria säten så att man kan byta om det inte passar :)
Jag tänkte säga som D J ovan: Det verkar sannerligen vara en fluga det här med att alla böcker ska filmatiseras. Och förutom att det är ett smart försäljningsgrepp att filmatisera en historia som folk redan känner till och också boosta böckerna, längtar jag efter originalhistorier så manusförfattarna får göra sin grej.
Och D T, alla nya biorafer jag har varit på har stora, breda säten med tillräckligt med avstånd till raden framför för att ingens huvud ska sticka upp och skymma. Bara som tips alltså.
/Anna
Observera att vi alltså inte skrattade och störde under själva filmen, utan bara innan och under trailersarna. Nån måtta får det ju vara ;)
Och DT: Men vadå "så att man såg bioduken", det gör man väl alltid?! Dock är det ju lite svårt att ta paus på bio, där är jag med dig.
Ja fan vad fint det är när dom där skratt-tillfällena dyker upp. (men ja, kanske inte lika roligt när man är på bio och inte ingår i den skrattande skaran haha). Blev sjukt sugen på att gå på bio nu, vad kan det va, typ över året sen jag var sist..
Haha, en av de sista gångerna jag var på bio var jag en sån där jobbig skrattare. Jag minns inte vilken film det var, men jag kommer däremot ihåg att jag skrattade rakt ut, och högt, gång på gång och ibland var det bara mitt skratt som hördes...
Hur bra som helst med filmredovisningen. Den hade jag helt missat. Den vill jag se.
Skicka en kommentar