måndag 28 november 2011

Ishinomaki

Just nu är kontrasterna i det vi gör och ser väldigt stora. Jag skriver detta sittandes i ett burspråk på 24:e våningen i ett hotellrum i Osaka, med utsikt över ett hav av skyskrapor, och tänker tillbaka på dagen idag som vi tillbringade i katastrofområdena i Miygiprefekturen. Ingenting finns kvar där tsunamin drog fram, allt försvann, hela byar raderades. Den ultimata kontrasten till metropolen jag nu ser framför mig.

Förödelsen i Tohokuregionen är verkligen svår att beskriva med ord. Vågen som kom efter jordbävningen den 11 mars svepte med sig allt som kom i dess väg: Hus byggda av betong, vägar, bussar, skolor - allt drogs med i det svarta våldsamma monstret. Vågen var nästan 15 meter hög men nådde på sina håll landområden mer än dubbelt så högt över havet på grund av sin styrka. 

Igår kväll gick vi omkring i Ishinomaki, det kändes som en spökstad. Mörkt, tyst, tomt. Inte en människa någonstans. Längs huvudgatan som ligger en bra bit bort från havet var skyltfönster krossade, hela hus raserade och en markering på en vägg visade var vattennivån varit: Jag nådde upp bara om jag sträckte mig och stod på tå.


Det är svårt att greppa att vi har åkt runt i en region – helt chockade över den massiva förödelsen – och samtidigt vet vi att det ser likadant ut överallt längs en kuststräcka på 40 mil. Det är verkligen helt ofattbart. Föreställ er att detta händer, 20.000 människor dör, många av de hus som inte sveps bort av tsunamin är skadade från jordbävningen och dagen därpå kommer dessutom rapporter om läckande radioaktiv strålning från ett närliggande kärnkraftverk. Alla vet att det är farligt, ingen vet hur farligt. Tänk er den skräcken.

Jag ska visa några bilder från idag. Jag tror inte de gör området riktig rättvisa, men kanske ger det en liten inblick med några konkreta exempel:


Det här är ett fyra våningar stort lägenhetshus byggt av cement, som vält och spolats med vattnet som en vante. Översta bilden är byggnadens front, och den nedersta är dess botten. I bakgrunden ser man Oganawas sjukhus som ligger högt uppe på en kulle. Dit flydde folk eftersom de trodde att det var säkert, men när vattnet kom nådde det ända upp till andra våningen på sjukhuset och många sveptes med vattenmassorna. 
Bredvid huset på bilden fanns en bank i flera våningar, vars personal flydde till taket helt enligt sina evakueringsinstruktioner. När vågen kom var den dock mer än dubbelt så hög som det beräknade worst case scenariot, den var högre än byggnaden och alla 20 som sökt skydd på taget sveptes bort. 


En mormor ber för de omkomna på Okawa Primary School. 74 av 108 elever omkom, liksom 10 av 11 lärare. 


Den här bussen flöt mer flera hundra meter och landade på taket av en myndighetsbyggnad. Där står den fortfarande kvar, framför ett enormt berg av bråte. 


Yoshihido Abe, en tidningsdistributör i Onagawa, tittar ut över det som tidigare var hans stad, hans liv. Yoshihidos familj klarade sig med en hårsmån, men på platsen där deras hus stod finns nu bara bråte och lera. Ingen vet när och hur området ska byggas upp igen.


Den här byggnaden var ett evakueringscenter som byggdes 2006 för att stå pall mot alla tänkbara naturkatastrofer. Invånarna i området var instruerade att springa hit om något hände, vilket många av dem som bodde längre från vattnet gjorde. 3 av omkring 60 personer som tog sig hit överlevde.


På vissa ställen känns det som att det var igår tsunamin kom, ingenting är iordningställt. På andra ställen känns det svårt att föreställa sig hur det var för nio månader sedan, som på bilden ovan. Samma gata, samma vending machine... (Översta bilden är ett foto tagen ur en fotobok om katastrofen och nedersta bilden tog jag igår, på samma ställe. Det är i centrala Ishinomaki, långt ifrån de hårdast drabbade områdena närmast vattnet.)

Många har flyttat från regionen men det finns också många som väljer att stanna kvar, som tror och hoppas att staden kan bli igen vad den en gång var. Det kommer att ta lång tid, och turismen såväl som industrin måste byggas upp från grunden. I juni utnämndes tempelstaden Hiraizumi i Iwateprefekturen (som också är hårt drabbad) till en World Heritage site av Unesco. Vi besökte Hiraizumi igår. Som sagt, stora kontraster.


7 kommentarer:

Kära Syster sa...

Mycket intressant perspektiv till det man läste i tidningarna och såg på nyheterna då när det hände.

Och liksom när du skrev om massakern i Norge har du en underbar förmåga att vara intressant och saklig och inte den minsta gnutta sentimental när du skriver om allvarsamma ämnen. Man orkar ta till sig!

/Anna

Lisa sa...

Känns som jag fick mer inblick av att läsa det här än vad jag någonsin fick genom aktuella medier då det inträffade.
Du skriver som alltid så otroligt bra, och vilka gripande bilder!

jos sa...

Instämmer med föregående talare. Du skriver så bra. Sakligt och gripande.

Fifi sa...

Håller med Lisa där; jag hade nog inte fattat hur illa det faktiskt var...

Mirijam Geyerhofer sa...

Tack för att vi får följa med på din resa Johanna!

Sophia sa...

Kan bara hàlla med de övriga, om hur bra du skriver! Man känner verkligen det du skriver och dina känslor... Vilka kontraster alltsà och kan bara ana hur det känns att fà vara del om detta. Ett minne för livet! Jättefina bilder som alltid, kram kram

Duktiga Tjejen sa...

Herregud!!

Håller med Lisa. Och att det se ut så efter så lång tid. Det måste ha känts i hela själen att få vara där och se med egna ögon. Perspektiv och omvärderingar.

Tack för att vi får följa din resa!