Tokyo!

Det här med att jag alltid tror att det ska bli "mysigt" att sitta i ett flygplan i 10-11 timmar är ju väldigt skumt - särskilt skönt är det ju faktiskt inte. Jag satt jämte en trevlig dansk sov i upprätt ställning, själv krullade jag ihop mig till en köttbulle och rullade runt i sätet under de s.k "sovtimmarna". Efter en natt med ganska lite sömn (men mycket godis och film) landade jag i Tokyo i morse japansk tid. Woho! Då var det kväll för min kropp men morgon för resten av staden, så det var bara att strunta i sömn och köra på direkt.

Det mest slående när jag kom fram var värmen. De flesta dagarna här ska det vara 12-15 grader, men söndagen skulle enligt iPhonen bjuda på 22 grader och regn. Istället var det 24 grader varmt och strålande sol. Det var så varmt att folk höll på avlida inne på flygplatsen där det inte fanns någon ac, och jag fick duscha kallt när jag kom till hotellet för att kyla av mig. En ljuv känsla kan jag meddela, duscha för att svalka sig liksom, det var inte igår. Det var nog nästan inte ens i år, när jag tänker efter. 

Och hotellet förresten: alldeles utmärkt. Jag och de andra tre journalisterna (varav jag än så länge mött den ena: Robert från Holland, trevlig) bor på Japan International House i Roppongi Hills och det som arrangörerna varnat för som "ett ganska enkelt" boende tycker jag är lyxigt. Jag har ett rum med skön hotellsäng, skrivbord, tv, bredband, en skjutbar vägg med japanskt rispapper och bakom den en glassvägg och en balkong! Kvittrande småfåglar från hotellets japanska trädgård och utsikt över Tokyo Tower åt ena hållet och lite random höga hus åt andra. Badrummet har badkar, om än ett minimalt sådant, samt en toalett med fjärrkontroll till. Där kan man till exempel ställa in sätets temperatur samt få sig en liten underlivsdusch om man vill. Det vill man ju inte, jag har inte vågat trycka på knapparna över huvud taget. Tack och lov kan man spola helt manuellt också.

Jag hade ett par timmar att slå ihjäl nu på eftermiddagen så jag åkte till Harajuku, stadsdelen för unik och etravagant srteetstyle bland Tokyos unga, eftersom den ska vara med i ett resereportage om Tokyos stadsdelar som jag ska skiva. Att åka tunnelbana själv utan minsta koll var något av ett äventyr. Folk kan verkligen inte engelska, och det står ofta bara på japanska på skyltarna. Ehe. Dessutom ägs olika linjer av olika företag, så det är inte det minsta givet vad resan kommer att kosta. Alla var dock väldigt hjälpsamma: jag pekade och log, de svarade på japanska och avslutade med ett jättesmile, och V-tecknet. Även vuxna män som jobbade i infodisken. Mycket rart, det var alldeles för länge sen man såg V-tecknet praktiseras på detta vis. Sån vana, sån entusiasm! Och fram kom jag ju. 

Harajuku var spännande, på bara en liten stund hann jag intervjua två tjejer klädda helt i matchande rosa sagoklänningar, några andra med världens längsta ögonfransar (jag menar världens längsta, se bild nedan) och en rock'n'roll-dansgrupp med brylcreme och skinnpajer som twistande hejvilt i bästa Grease-manér. Roligast var att de kallade sig The Lebels – "Like Rebels but with a japanese pronounciation...funny yes?". Och det var det ju. Jag trodde dessutom en lång stund att killen jag snackade med henne Loku. Han hette Roku. Givetvis.

Inne i parken fick jag beskåda något märkligt, två män, klädda som en skolflicka och en munktant (?), som stod under ett träd och rörde sig jääävligt konstigt. Det var liksom dans, fast nästan mer som teater, och de rörde sig ryckigt och enformigt till skum plojjig musik tills de badade i svett. Då passade jag på att fråga vad de pysslade med, och det visade sig att de hade klätt ut sig till mangafigurer. De liksom dansade animee. Helt vanligt. 

Nu ikväll mötte jag upp holländaren igen och vi knallade iväg för att äta något, båda så trötta att vi knappt visste var vi skulle ta vägen. Vi gick in på en enklare restaurang där vi inte på något sätt kunde göra oss förstådda. Efter ganska många förvirrade skratt från alla parter tog kocken fram en liten broschyr där det stod på engelska att de serverade en japansk specialité: ett söt deg formad som en fisk, fylld med bönröra. Vi började fnissa av tröttman och av det bisarra i att de skulle servera oss en bönfylld degfisk (wtf liksom?), och beställde. Lyckligtvis lyckades vi peka till oss lite nudlar och ingefära också, men degfisken var ju helt klart det man minns.

Degfiskkocken!

Nu kommer jag att däcka! Det får man för klockan är äntligen 23 här så att man kan gå och lägga sig. Tjoho, ska bli så skönt så skönt så skönt. Och så ska jag fundera lite på vad man tar på sig när det står "Welcome luncheon. Desscode: semiformal" på schemat. Vad tror ni?