tisdag 30 augusti 2011

"När jag gick på högstadiet..."


Högstadiet, mon dieu. Flashbacks av ljuslila Savann-byxor och uppsnurrade hårnålsfrisyrer flimrar förbi. Blickar över skåpen, killar på mopeder och gula tegelväggar i korridorerna.

Min klass, A-klassen, var inte tuffast. Det var inte vi som tjuvrökte och sprang omkring i Fila-skor som E-klassen, och vi var inte heller uppdelade i massa små gäng som C-klassen. Min klass hade den där sammanhållningen som de andra var lite avundsjuka på. 
Jag umgicks i ett stort gäng som bestod av mig, mina tre bästa tjejkompisar och "killarna", och vi kallades för Beverly Hills-klassen eftersom vi brukade kramas i korridorerna och sitta i varandras knä. Det var rätt mysigt.

I Sävedalen var det handboll som gällde och precis som i varje svensk högstadieskola (gissar jag) var ett bra bollsinne synonymt med popularitet. Jag spelade handboll i åtta år - och det var skitkul - men i ärlighetens namn var jag inte särskilt bra. Eller, jag sög. Jag gjorde mål ibland, men ganska sällan, och jag tror inte att jag någonsin lyckades göra fler än två mål i samma match. Lyckligtvis var det inte bara handboll som räknades i min klass, hos oss var det även rättså coolt att vara "bra i skolan". En väldig tur för mig för jag var en sån där unge som hade lätt för mig och mvg i nästan allt.

Högstadiet var fint på många sätt. Det var filmkvällar i Sofias källare, lappskrivning på lektionerna och ilningar i bröstkorgen när handen hos den man var kär i nuddade ens egen. Gud, vad det ilade!

En gång krockade jag med Jonas Holst från parallellklassen. Smash, frontalkrock med mopederna, ambulans till sjukhuset. Ingen blev allvarligt skadad och på det stora hela var det ganska trevligt med uppmärksamheten som krocken förde med sig. Kommer fortfarande ihåg förväntningarna när jag skulle gå tillbaka till skolan och alla visste att jag hade legat på sjukhus. Det var stort. Min sjukhusvistelse varade nog bara åtta timmar eller så, men på den tiden räckte det för att man skulle bli en spännande person. 
Det här med status var ju väldigt viktigt, farao vad jobbigt egentligen. Minns den där ångestladdade pressen av att alltid vara med överallt - om man reste bort när de andra hade setts kändes det som att man hade missat något livsviktigt som aldrig kunde tas igen. Och i början, i sjuan, var vi skräckslagna över att betraktas som töntiga eftersom en del av tjejerna som kom från andra skolor redan hade börjat med stringtrosor och det hade inte vi.

Men mest var det bra. Jag blev kär i Johan på högstadiet och Johan blev kär i mig och vi blev Årets par på balen i nian. (Icke att förväxlas med det amerikansk-inspirerade "årets king/ queen" som erhölls av skolans häftigaste. Hon som blev queen jobbar idag som fotomodell i Paris och Milano, lite lustigt ändå.) "Årets par" var en utmärkelse av lite "gulligare" karaktär, vi fick varsin t-shirt som jag fortfarande inte kunnat med att slänga för alltihopa var så rart på något vis. 

Johan och jag var ihop långt in i vuxenlivet, i nästan ett decennium, och han är fortfarande en av mina närmaste vänner. En av de viktigaste. För några veckor sedan fick han en liten son, och han har gift sig med en tjej som är jättebra.

Och jag har träffat David, och är fortfarande bästis med Sofia och Nicole. Tänk ändå, att livet liksom fortsatte efter de där högstadieåren och bjöd på en massa mer. Tänk att det har kommit en tid när högstadieåren plötsligt känns avlägsna. Tänk vad man inte trodde då att de någonsin skulle göra det.

19 kommentarer:

Johanna sa...

PS. Hur var högstadiet för ER? Blir sjukt sugen på att höra era stories. Tell me tell me, vi kan ha en liten "minnas högstadiet"-kavalkad här.

Duktiga Tjejen sa...

Fint! Min kille och jag blev oxå årets par i 9:an på vapen, haha! Vi var tillsammans i några år. Minnen... Älskade högstadiet!


Ps. Använder mina svarta savann-byxor från gymnasiet än, senast idag- haha! Så sjukt mycket streck att de funkar än.

Johanna sa...

Haha, det får man säga var långlivade brallor! =)

Duktiga Tjejen sa...

haha, jäkla Iphone! Kollar på film samtidigt och det ska stå på BALEN.

Johanna sa...

Haha jahaa. Jag försökte verkligen fatta vad du menade, såklart BALEN. ;)

Ann sa...

Jag har faktiskt skrivit lite om högstadiet här: http://derknackarsch.blogspot.com/search?q=h%C3%B6gstadiepersonerna

Vill tillägga att jag också gick i a-klassen som du beskriver, vi hade också sjukt bra sammanhållning, vilket bevisades inte minst av att vi var enda klassen på återföreningen nu i höstas där nästan alla dök upp!

I 9:an instiftade vår klass för övrigt en "9A-dag". Den gick ut på att vi gjorde konstiga grejor, som att ge lärarna äpplen, göra armhävningar i korridoren och gå runt i ett demonstrationståg där vi sjöng "VARFÖR ÄR VI SÅ JÄVLA BRA?? FÖR ATT VI GÅR I 9A!". Alla andra klasser hatade oss den dagen.

Johanna sa...

Haha, det låter helt underbart. Och det hade ju varit SJUKT kul med återförening, hoppas verkligen att någon från min gamla klass (eller är det såna där företag som sköter sånt nu för tiden?) tar tag i det någon gång.

Josefine sa...

Skitroligt att läsa! Får flashbacks. Vi pratade om det där häromdagen också... hur en tid borta kunde vara sjukt stressande. Att man missade massor och liksom halkade efter i det sociala spelet. Så himla skönt att höra en lite ljus högstadiehistoria!

Ann sa...

Det är ju företag, dom ringde mig och tjatade om att jag skulle vara klassrepresentant så skulle jag få gå gratis om jag fick mer än ett visst antal att komma till festen (fick jag ej, så det var lur). Vi hade förfest hemma hos mig, sen var vi på en lam middag som företaget ordnade. Men förfesten var kul! Du borde ju också fått sån inbjudan, trodde dom gjorde sånt för alla skolor? Alla 84:or i Karlsad fick iaf såna inbjudningar i höstas.

Colombialiv sa...

Vilket fantastiskt inlägg! Själv gick jag i E och det var vi och A som var sportklasserna. Alla finaler i alla skolturneringar i alla sporter stod mellan våra klasser. Alla tjejer i min klass spelade fotboll och alla killar spelade hockey. Utom typ fem personer, kanske, varav en ändå var elitidrottare och gick skidgymnasiet sen med Per Elofsson. En var "ligist" och så var det jag och typ två till som bara inte var så sportiga av oss, inte på det där sättet i alla fall.

Så tja, högstadiet var okej, men jag kände väl aldrig den där enorma sammanhållningen med min klass, precis. Vi hade helt enkelt inte så mycket gemensamt.

Johanna sa...

@Ann: Jaha! Nej, något sådant har de inte dragit igång med vår klass än, men det kanske kommer. Hoppas, låter ändå skoj att träffa alla igen liksom.

Johanna sa...

@Annika: Helt sjukt vad allt handlade om att vara som alla andra, det funkade på något sätt inte att umgås över "gränserna" på högstadiet. Man var sportig ELLER si ELLER så, men placeras i ett fack, det skulle man hur som helst. Lite knäppt såhär i efterhand.

Den där Jenny sa...

Åh, högstadiet. Mitt var hemskt. Fast bra. Och jag tränade fotboll i för många år, var skitdålig men jag tror det är först nu jag faktiskt har fattat det.

Fifi sa...

Verkligen kul att läsa! Och vad häftigt att du och Johan träffades redan då och höll ihop så länge, ni förtjänade ju verkligen den där utmärkelsen!

Jag gillade inte högstadiet. Jag var så vilsen och försökte passa in, ville vara populär, men lyckades aldrig. Jag kände mig utanför och ensam och längtade till gymnasiet. Och på gymnasiet blev allting tusen gånger bättre!

Lisa sa...

Men oj vad fint skrivet! Och vilken hög igenkännelsefaktor, sitter nästan med en liten tår i ögat.
Hittade hit via Fifis fina länkkärlek och blir nog kvar. =)

Lisa sa...

Och just det, minns min högstadietid med ett leende på läpparna, många pojkar att förälska sig i och många vänner som stannat kvar än idag. Tryggt skulle jag nog vilja säga, trots att jag nog själv var ett yrväder som person..

Johanna sa...

Hej! Hjärtligt välkommen hit!

Nic sa...

Ja pirrig kärlek ( i kanske 108 stycken,)handboll, och det tilltagande intresset för språk är nog det som kännetecknar min högstadietid. =) Savannabyxorna, som jag repade upp första dagen, och efter lång och pinsam diskussion och argumentation fick byta till ett par nya, trots att expediten inte trodde mig när jag sa att "de var sånna när jag köpte dem". Cykel och bad och öl vid elljusspåret, den enorma spänningen inför JÄTTEfesten vid Kåsjön i slutet av 9an. Och så du förstås, Johanna <3. Bra skrivet!

Johanna sa...

Nicole..hahaha. Gud vad roligt med byxorna! Och ja jeez vad avslutningsfesten vid Kåsjön haussades i veckor - månader.

Det var en fin tid faktiskt, det vare.