Om nostalgi och sånt.

Morfar, i den gamla blå ekan i Bexet. Någon gång på 80-talet.

Här är jag ganska nyfödd tror jag. Långa slängiga ben.

Morfar jag jag ligger och vilar oss lite på Jonsbogatan i Hylte där han och mormor bodde.
(OBS. Jag brukar inte skela sådär mycket i vanliga fall.)

En gång för länge sen, på 50-talet tror jag, byggde min morfar en lekstuga åt min mamma och hennes syskon. Den stod ute i Bexet vid sommarstugan som vi fortfarande har och älskar. När syskonskaran blev tonåringar och hade lekt klart med den lilla lekstugan, bestämde de sig för att sälja den. En familj på en gård i närheten slog till på affären, de målade den i samma ljusgula färg som deras hus hade och där, i deras trädgård, stod den sen i en halv evighet.

Mamma, moster och morbror kom på efter ett tag att det hade varit kul att ha kvar lekstugan - de ångrade sig - men bytt är bytt och kommer aldrig igen ju. Familjen som köpt lekstugan ville inte sälja tillbaka den, inte ens för ett högre pris.

Inte förrän för några år sedan. Då var del alldeles fallfärdig och skulle rivas, och så kom de att tänka på att vår släkt kanske ville ha stugan tillbaka ändå efter alla de där åren. Och det ville vi! Den fick behålla sin gula färg, sitt läckande tak och sina spruckna tapeter, men det var vår lekstuga. Morfars lekstuga. Och vi ställde den vid sommarstugan där den hörde hemma.

Nu i sommar har vi byggt en friggebod i Bexet, och när jag säger vi menar jag mina föräldrar och min moster och hennes man. Vi kusiner har hjälpt till det vi har hunnit också förstås, senast i lördags var jag där och målade ribbor för glatta livet.

I och med byggandet har vi varit tvungna att riva både lekstugan och den gamla ved- och verktygsboden som stod där innan, och nu har jag insett vilken otroligt nostalgisk person jag är.

Jag fäster mig vid saker. Jag kan inte släppa dem. Jag kan inte hjälpa det.

När lekstugan skulle väck fick jag lite panik, men lyckades spara de gamla fönstren - vita och flagnade, någon saknad ruta här och var. Men ändå: vackra gamla fönster med spröjs, såna man ser på loppis ibland och blir kär i. Jag blev överlycklig. Nu har jag tänkt att jag ska sätta foton bakom glasen och göra om dem till ramar.

När sedan vedboden skulle bort blev det just likadant - i panik blickade jag bort mot den och letade efter något - vad som helst - som var löstagbart och därför möjligt att spara av nostalgiska skäl. Hörde mig själv ropa "Mamma! Släng inte dörren! Spara dörren! Jag vill ha dörren!".

Så nu har jag en stor röd trädörr också. Efter lite klureri har jag kommit på att jag ska måla den vit, sätta stora krokar på den och luta den mot väggen (eller kanske slå på stort och sätta fast den på väggen) i sovrummet. Den ska jag ha att slänga kläder på istället för att slänga dem på golvet. Har nästan lyckats intala mig själv att detta har en verklig och praktisk funktion, och att det inte bara är ett sätt för mig att slippa lära mig ta farväl av saker jag hållit kära.

Det är så obegripligt svårt att göra det, ta farväl. Det är som att något väldigt innerligt går förlorat för alltid om jag inte får spara en träbit eller två från morfars lekstuga och från den älskade gamla vedboden.

Håller ni också på såhär?

T.v. Vedboden har rullats bort och ska snart rivas: framför den ska friggeboden byggas.
T.h. Lekstugefönstren! Visst är de fina?