Jag kan inte skriva en rubrik till det här utan att börja gråta. Och det orkar jag inte göra mer just nu.

Oj.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Diskussionen om vad man kan/vill/ska/bör blogga om känns mer relevant än någonsin och jag vet inte riktigt hur man säger sånt här. På en blogg. Vad vill man berätta? Vad vill man inte berätta? Flera gånger har jag tänkt att om detta händer kommer jag bara skriva "mitt liv är ett svart hål just nu, jag återkommer", och sen lämna bloggen som den är ett tag. Men jag vill nog skriva lite tror jag.

Jag är okej och allt är.. verkligen okej. Men jag och Johan har bestämt oss för att vi ska dela på oss. Efter åtta år tillsammans. Så är det. Vi är världens bästa vänner och ärligt talat tror jag inte att man kan göra detta på ett bättre/smidigare sätt än vi faktiskt gjort. Men så är vi ju också väldigt väldigt bra på att prata med varandra och att bry oss om varandra. Naturligtvis är det jättejobbigt och sorgligt och tungt. Beslutet var mitt, men vi förstår varandra verkligen helt och fullt och ingenting känns oklart eller konstigt. Alls. Och det känns verkligen inte omöjligt för någon av oss att det blir vi ändå, till slut. Men nu behövde vi göra såhär.

Vi älskar varandra fortfarande precis hur mycket som helst, och det gör nog det hela både svårare och lättare. Det finns ingen bättre människa i världen än J. Till och med i det här har han varit helt makalöst briljant. Sådär fantastisk som man inte ens behöver vara. Men sån är han, ju. Det är ju därför jag älskar honom. Men jag har efter enormt mycket funderande, ältande och kännande kommit fram till att vi måste göra såhär. För jag hade en känsla i magen som inte skulle vara där. Och även om den varit liten hela tiden, även om nittiofem procent av alla känslor var hur bra som helst, fanns där ett tvivel på fem som sa att vi båda behöver något annat just nu. Och vi förtjänar båda två att känna den där hundraprocentskänslan som vi vet är möjlig. Kanske kommer vi att göra det tillsammans senare i livet. Kanske blir det inte så. Men hur som helst kommer vi alltid ha varandra kvar på något sätt.

Efter att vi pratat igenom detta i fredags kväll sov vi på varsitt håll, men igår var vi här i lägenheten hela dagen tillsammans. Vi kramades, pussades, pratade, bestämde lite praktiska saker, skämtade om våra nya liv, grät, skrattade, kramades mer, bröt ihop fullständigt, kollade på Prison Break och käkade thai. Nummer fjorton och nummer nitton, som alltid. En vanlig platt tallrik och en djup, som alltid. Och vi funderade lite skrattandes på när man helt plötsligt ska sluta att pussas när man ses. Och försökte båda få den andra att ta emot alla gemensamma saker. Och vi funderade på hur vi över huvud taget ska kunna leva utan varandra. Jag undrar faktiskt rätt mycket hur man gör. Men man lär sig, nog. Man måste ju. Det hela var väldigt absurt, men fantastiskt, fantastiskt skönt. På så många sätt.

Jag har förmodligen en miljon saker jag vill få ur mig. Just nu är det lite svårt. Eller mycket svårt. Just nu ville jag bara skriva ett "detta har hänt, bara så ni vet, och jag är okej och ni får gärna fråga hur det är med mig för jag mår, faktiskt, rätt okej trots allt"-inlägg.

Ibland ligger jag på golvet och gråter ut min sorg och då värker det i varenda cell i hela kroppen. Det gör verkligen fysiskt ont. Det skär i mig. Men ibland skrattar jag. Ibland bara är jag. Och sammanfattningsvis är både jag och J nånstans mer okej än väntat, och det känns väldigt skönt att veta. Vi har lovat varann (Johan fick mig att lova minst arton gånger) att inte vara själva alls mycket den här tiden. För ingen av oss klarar av att tänka tanken att den andra sitter ensam och är ledsen. Och det är skönt att veta att vi båda har massor av bra människor omkring oss. Tack alla ni som är de människorna. Och mest av allt, Tack Johan. Utan dig hade jag inte varit den jag är.