En gång när jag dök i Röda havet hamnade jag i nån sorts motström, så jag fick liksom ta i mycket mer än de andra dykarna och blev sjukt andfådd. Alla som varit andfådda i en regulator vet att det inte är härligt, det är inte härligt alls. Man får ingen luft. Så jag fick en minor panikångestattack och lärde mig hur det känns när man inte kan andas.
Men det är enda gången jag upplevt det.
Inatt drömde jag att jag hade ett astmaanfall. Har ju inte astma alls men det kändes så sjukt verkligt. När jag väl vaknade hann jag dra det där ljuvliga djupa andetaget och känna luften strömma in som den ska och känna lättnad, innan jag insåg att det bara var en dröm. Det var jättekonstigt.
Och jag kom att tänka på när Sofia och jag var i Nicaragua för evigheter sen och gjorde vårt projektarbete. Vi var 18 år och vi hade åkt till en liten pytte-ö i Karibiska havet där det bara fanns en restaurang (under ett palmtak) och några hyddor att hyra, typ. Och mitt där fick S ett astmaanfall. Vi borde ha fattat långt tidigare att hon hade astma, det var liksom helt vanligt att hon fick svårt att andas. Men vi hade ändå inte fattat, så hon hade ingen diagnos, ingen medicin. Och den här gången tog det helt stopp i strupen.
Jag minns hur hon bara sjönk ihop på marken och hur hennes bröstkorg rörde sig krampartat när hon försökte dra in luft och hur jag höll henne i min famn med armarna över huvudet sådär som man gjorde när någon hade tappat andan på handbollen. Det var mitt enda knep, det enda jag kunde ta till. Det gick en vidrigt lång stund, och sen fick hon luft igen. Det gick bra.
Nu när jag drömde den där drömmen, när jag fick känna hur det känns, så kan jag inte låta bli att tänka tänk om. Tänk om hon hade dött! Tänk om jag hade varit 18 år på en strand på andra sidan jorden och min bästis hade dött.
16 kommentarer:
Åh fyfan vad hemskt! Astma är ju verkligen livsfarligt. Uffa.
Åh fy. Det knöt sig i hela magen på mig. Så fruktansvärt otäckt!
Usch vad läskigt! Och vad skönt att det gick bra, att du ända hade nagot knep att ta till.
Åh fy vilken hemsk situation! Och vad starkt gjort av dig att inte panika ur utan faktiskt tog till det knep du hade.
Å fina du, du räddade väl kanske livet på mig ändå mitt ut i ingenstans! Puss
S: <3 <3 <3 Det vet jag inte om jag gjorde, men kanske kanske. Hur som helst är jag sjuhukt jäkla överlycklig att det gick bra. Och att du nuförtiden har mediciner att ta till :)
Usch, vad hemskt! Jag tänker bara vilken jäkla tur att du kunde det där knepet, för vem vet, det kanske var det som räddade hennes liv?
Kanske, men mest tror jag att det bara var tur. Att anfallet liksom gick över. Tack och lov för det!
Otäck erfarenhet.
/Anna
Jag blir alldeles rädd av att läsa sånt här. Läskigt till tusen! Samtidigt är det ju en "bra" erfarenhet att ta med sig och du vet hur du reagerar i en nödsituation!
Underhållande blogg!
Men tack du!
Usch. Man vill inte ens tänka på sånt. Det är sånt som bara inte får hända.
Usch men nej vad läskigt det hade blivit. Tur att det gick bra. Och som sägs här, en bra påminnelse om vad som kan hända.
Psst, du har en utmaning att hämta hos mig om du vill. =)
De där "tänk om"-situationerna kan bli väldigt otäcka. Du får fokusera på faktumet att allt slutade bra!
Skicka en kommentar