Som att lägga pussel

Att skriva ett reportage är för mig är som att lägga ett pussel. Jag börjar ofta skriva på stycket som ska vara sist, eller i mitten, eller kanske först i brödtexten. Eller så börjar jag med ingressen. Det är olika varje gång. Det beror helt enkelt på vilken del av texten som jag från början har nån sorts vision av, kanske har jag fått det perfekta slutcitatet eller kommit på en inledning jag gillar. 

(Obs: Bild ej tagen av mig, snodd från nätet.)

Och sen under skrivandets gång bygger jag på med bitar som ska vara med, bygger på pusslet lite här och lite där, och ofta undrar jag hur sjutton jag ska få ihop det till en helhet, hur jag ska hitta den röda tråden. För den är viktig, jag gillar inte när det blir alltför tvära kast i en text (såvida det inte är ett medvetet grepp såklart). Som grundregel vill jag vagga fram läsaren som en sovande bebis vars vagn man måste hålla i ständig rörelse för att den inte ska vakna. Jag vill liksom att man ska glida genom texten utan att vilja sluta läsa. Och det är ju inte så lätt alltid.

Vad jag tänkte säga med det här är: den där stunden, när motivet i det där pusslet helt plötsligt träder fram och man ser den röda tråden. Den stunden är så jävla go. Vägen fram dit är ofta skittrist, man har verkligen inte alltid inspiration (ha, verkligen inte) utan måste tvinga sig själv lite, men efter det, när man flyttat ett stycke och allting klarnar, eller när man researchar och researchar och hittar den där sista lilla biten som bekräftade allt det som man försökt få fram. Då. Så himla go den stunden är. Det var bara det.